Det står ett träd i en lund med många val
nötter, nötter föll till marken skalen delades i två halvor, innandömet tänkte
labyrintens vägar med doft av thuja kanske cypress, gångar krattade här och
var, var och här komme med mjuk mossa genom vilken stegen lindades in i
mockasiner.
Nå väl gjorde en vind, vinden blåste lätt varvid
skalen från en nöt gungade vaggade sjömanssteg, den ena halvan för de var två,
är två, rullade in i västanhavet, den andra halvan vilken lika gärna kan vara
den ena rullade in i östanhavet, så var nu en två båtar vilka följde havets
cirkel visst levde skalen i saknad eller mer i längtan till den andra halvan
vilken lika gärna kan vara den ena samtidigt levde de i visshet att de skulle
komma till varandra; visst sägs det att havet lever i vågor det gör väl
egentligen allt, en gång trodde de att kom de till horisontens silverstrimma
skulle skeppet falla ned i avgrunden, fritt fall i intighet så kom det sig att
de insåg att jorden är rund så havet är runt även då allt lever i vågor, allt
detta samt mycket mer filosoferade skalen över med, de lade sina tankar med
istället för över; lock kunde de vara förutan.
Rör inte mina ringar, så sade en man och nu hör
de denna maning; märkligt det sägs att inte, inte finns så kanske han
egentligen menade rör mina ringar.
Så menade jag inte sade stämman, rörs ringarna
väcks en våg vilken mer eller mindre suddar ut ringens vandring; jag håller en
sten i min hand, stenen släpper jag in i fritt fall, stenen plumsar i varvid
stenen sjunker samtidigt stiger droppar; vem vet kanske stenen blev droppar
ringar, det bildas ringar nu vilka når varandra.
Skalen är ju två och det märkliga var att dessa
båda på var sitt håll hörde stämman samt såg hur ringarna blev fler och fler
och plötsligt kunde skalen förnimma varandra.
Valnötsträdet faller mjukt till marken, studsar
mjukt innan det lägger sig stilla, urmakaren bad valnötsträdet till löfte om
varvid trädet, valnötsträdet bejakade urmakarens bild.
Urmakaren förberedde trädet, snidade sedan ett
ur av valnöt, en väggklocka med pendyl.
Med dörr med glas med djupa toner med kugghjul
med visare; vad visare låste urmakaren in en stegvisare, finnare i urets hus.
Visarna bestod av metall kallades timme samt
minut, stegvisaren, finnaren skuttar lätt runt i labyrintens mjuka
mossmockasiner visar vägen för dem vilka tappat sin röda tråd eller trasslat in
sig i tankesarkofager.
En nyckel finns till uret, en nyckel med vilken
tiden vrides upp, med sols vrides tiden och varför så, varför inte använda
timglaset så tyst och fint viskandes såsom ovan såsom nedan vänd.
Jo folken rusade vilt omkring numer, numerisk
verklighet, med detta ur stämde rusandet in i slag av timmar samt minuter och
pendeln blev en sådan där metronom som höll ordning på takt och ton eller heter
det ton och takt och uret av valnöt sände dofter för att minna folken om
lundens tillvaro; i det inre växer ett träd med val nötter.
Stundtals mindes de begav sig till parker till
andningsoaser och där i en park står ett barn på en bro med en åder från ett
hav, barnet blickar in under bron och just då under, händer det, skalen når
varandra ty cirkeln är fullbordad, så berättar skalen hand i hand för detta
barn alla färder de gjort i visshet av denna mötesstunds under, en bro, en regnbågsbro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar