den 27 april 2016

Regnen landar i träden de skira ännu andandes gryning, bärandes skimmergröna jadeblad, däri sitter de; regnen följer molnfolkens vandringar, bär med sig de nattliga samtalen de hade haft, samtalen i kretsen av stenar, stenar vilka mjukt satte sig ned med benen vilande i harmoniska åttor, lemniskatarörelser, bilden av evig, oändlig vad rörde sig i samtalen, kanske allts behov utan sönderslagna kärnor, regnen ser en kvinna vilken kärnar smör, i tidig gryning innan natten släppt ut sitt stjärnhår in i ljusglimtar särade hon grädden från mjölk, här slås ej mjölkens helhet sönder, hennes rörelser var samt är varsamma hon sjunger berättelser till allt hon gör, förberedelsesånger, allt för att mjölken inte skall stagnera, nu kärnar hon smör, barnen skall hon väcka med solguldsbredda bröd med glas av vita drömmar, mjölk vit hel.

Nu hör regnen flöjtens mjuka toner, hon väcker barnen vilka leende vaknar med rosiga kinder, lyssnar till elden, den hon väckte innan barnen leds mjukt in i dag, nu landar nattens stjärnhår i ängen, gnistrande morgondagg, barnen omfamnas milt stryker hon undan täcken, barnen vet gången, den gång de följer varje morgon landar vid dukat bord med mjölk vit hel med bröd solbredda med modern nynnande mjukstämma.

Allt detta följer regnen, en spegelbild av molnfolkens lugna rörelser, regnen glider ned för stammar, sjunker in i marken, fuktar jordens rötter, dimma stiger upp i äng, älvor dansar, barnen följer, modern ler, så verkar oändligheten viskar stenar i trädkrets, hon ler in i regnbågsljuset.