stjärndroppar

att befinna sig är att närvara

i befinnandets närvaro

där bönen är knoppen vilken viker ut oändlighetens lotus

*

Isen, isen, jag kan i sinnenas trädgård höra havet råma, stiger valarna upp på stranden. I sömnen ilar jag med lätta fötter ned till stranden. Mina kinder blossar, andedräkten bildar moln runt mig, markerna är ett gnistrande hav, mina fötter är bara. Stranden inväntar mig, den håller stora mörka skuggor liknande valar; så vackra så glänsande glider dessa in i havet. Åter hörs havet råma, ett moln lägger en sjal runt min kropp; det är rimfrost.

Isen, isen breder ut sina händer, det liknar händer vilka breder ut fingrar, mellan fingrarna bildas stjärnhud, kristallhud, skulle kunna vara simfötter. Sakta, helt lugnt förtätas huden, isen ligger ren, gnistrande, mina ögon andas in skönheten.

Jag blinkar, glömmer mig en stund, hör knakande mer brakande, inser att isen brister, silverren brister in i splitterbitar. Eller är det en spegel vilken brister går i krasch, bitarna av glas av is, det är is är sylvassa spetsar vilka snabbt smälter in i havet, isen är nu kommen en issoppa. Havet kupar händer bjuder mig en skål med soppa. Soppan ångar jag andas in doften av väl omhändertagna grönsaker, soppan värmer mig.

Nu vandrar jag i bara marker, mörker är en bra beskrivning, det enda jag ser är fuktig jord nästintill svart, upptäcker att överallt är det gropar ändå vandrar jag här utan att falla i, ser hur det glimmar i en av groparna, får upplevelsen av en strut och där vid strutspetsen glimmar det en stjärna silvervit, vandrar vidare samt ser att i varje dessa gropar finns en stjärna, så täcks groparna igen, gro, gro i vilja, spira, spira i vilja droppar av stjärnljus givna.

Jag vaknar i min strandbädd.

Molnen, dessa vackra seglande moln nuddar snuddar vid bädden, strandbädden. De har lindat in mig i mjuka fällar, snöfällar liknar de.

Här ligger jag i bädden och studerar molnen; vad bär ni vackra moln, är ni bolster fyllda med dun, dun vilka bäddar in allt i vintertystnad.

Bär ni bär vi, alla dessa beskrivningar. Så nära snuddande seglar ni, har alltid upplevt mig hemma i er, moln, min tillflykt min vila just nu skimmergrå, kommer detta blå av grå, detta grå av blå och vindarna andas in andas ut cinnobertoner.

Toner vilka dansar i mjuka piruetter, ur tonernas rörelser framspringer de, toner vilka hör hemma i instrumenthus, så är vi alla hus är vi alla tempel är vi alla rosentempel, fingrar springer över flöjtens hål, hålen blickar svarta och nu täcker fingrarna hålen, tittut viskar fingerläggaren, lyfter ett finger, andas, andas mjukt, blygt tittar tonen fram i solspirande mantel, fingret, kudden faller mjukt till hålet, ett grannfinger lyfts, mjukt andas fingerläggaren fingerlyftaren viskar tittut, blygt kikar tonen fram ur blå, blåklint.

Toner väver, toner följer gitarristens fingrar, hans blick skådar upp till balkongen, hon öppnar dörren stiger ut, fyller hans hjärta med röda slöjor, så svarar dessa ögon varandra, så når dessas fingrar varandra. Toner, toner väver, följer violinens vibrationer, han sitter på en sten i forsen, skogen bär hans längtan vida så vida.

Toner väver, så ljuder orkesterns alla färger alla toner, så är vi alla instrument. Kan vi följa tonerna, kan vi se detta skimmergrås glittrande glädje.

Jag sträcker handen känner en mjuk smekning, en närvaro en närhet, allt närmre kommer molnen, kupas under mig, lyfter mig med, med och jag svävar lätt, de stödjer mig in i stående och jag springer med lätthet, genom min lätthet förs molnen med vi andas rörelser in i toner av regnbågsstämmor, mitt hjärta sjunger, molnhjärtan sjunger, du ser så säger molnen; vi bär dig, du bär oss vi frigör tonernas stämmor.

Två vackra ord når mig; jonisk, eonisk, de orden stiger in i mina ögongårdar.

rena ansikten

Vandrar i dessa vita marker, marker inbäddade i skal, skal så skimrande rena. Marken räds inte dessa skal, marken inväntar upplevelsen av skalets verkan, just detta med styrka i det mjuka.

Detta mjuka vilket är kommet efter sommarlandets blom och kanske, kan detta efter sägas vara brudens slöja, den innerliga kärleken till, in i livsfållar, sömmade med nätta bärande stygn, pärlstygn, med fingrar fyllda av känsla, denna känsla vilken är så mycket mer än känsla, en känsla vilken är innerlighet djupstigen in, passionens livsledsagande händer, den passion vilken bebådar liv, välsignar liv, vilken ser vidden av vinterlandets eldar.

Detta rena vita, dessa smycken vilka stiger, fyller våra ögon, jag skulle vilja säga smycken skapade av stjärntrådar. Samtidigt beundrar jag dessa smycken samt fylls med upplevelsen av att detta är andning, det andning är, transporterandet av välsignade tankar. Dessa vita frostträd, rimfrostträd liknar ju havets växter, sjögräs, sjötulpaner, korallreven, samtidigt ser jag flimmerhår och jag skriver till en man; Glädjen I det vita rena, Frosten Frostgräset, Slånbären vilka andas dessa skira filigranarbeten; Skapelser av rent ljus av rena ansikten – just det skriver jag för det är mitt hjärtas upplevelse och jag skriver vidare; dessa skapelser liknar, ser sjögräs ser flimmerhår, cilier är ett vackert namn, så andas det rena lugnet. Just så skriver jag och allt detta liksom allt vet jag att det inte liknar för allt är bilder av allt och alla bilder lever i varandra, verkande i varandra.

Vandrar i dessa vita marker; marker inbäddade i skal, vilka inväntar snöfolkens ankomst, gnistfolken, snövandrarna vilka tänder vita safireldar i allt. Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar.

Vandrar samt ser åter bilden av grottan, grottan med stenbordet där en man sitter och skriver, i grottans väggar finns kupade händer vilka håller lågor, lampetter, facklor, ljusskenet, detta levande sannhets sken målar väggarna i mjuka cinnobertoner in i sepiaguld, mannen skriver med en fjäderpenna, lugnt, stilla skriver mannen, med andningspauser, rum att fyllas med liv, sannhets livssägner vare sig broderade eller påhittade eller konstruerade han inväntar droppen vilken skall omsluta hela hans väsen, så är mannens blod bläcket vilket skriver i indigoblå toner.

Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar. Han vänder blad varvid förverkligandet sker.

Så står jag vid en grind, grinden har inte ett hållande stängsel, grinden är här, står här och grinden är utsökt vacker i skiraste trådar tvinnade av stjärnljus. Utan att röra grinden öppnas den; välkommen in i dina tankar dina sinnens trädgård. Här inne lever din trädgård du ser inte ett stängsel för du är både grinden samt stängslet, du är den vilken skådar iakttar, studerar din trädgårds behov för att alla dessa blomster skall kunna vika ut sina dofter. Du är den vilken isolerar det verkliga från allt bakgrundssurr. Stämman sveper med handen över mina ögon och jag står i ett flimmer med miljarders punkter det flimrar det framstiger ljud vilka egentligen inte hörs, jag inser att detta är all påverkan vi ständigt befinner oss i och inser att detta isolera inte är att stänga ute samtidigt är det att stänga ute det vilket inte är och jag viskar; tillåt mig se genom lögnens illusion. Stämman rör vid flimret och jag ser med ögon vilka kringgärdar min trädgård, jag bjuder in det vilket är mening för visst är det så att livets mening är mening.

Så står jag här i den grånade dalen, i det grånade ögats moln, ser synen uppfyllas av skira toner av anings gult in i anings orange.

Flamingos landar i sjökanten, färgen, färgen påminner om detta grås orange toner. Flamingos står på ett ben, tänker gör jag att flamingos är balansmästare.

De frågar mig hur länge tror du att du orkar stå på ett ben utan att mista balansen. Mista balansen gör du egentligen inte det är väl mer att drabbas av ett slags svindel, vi har övat detta stående så länge ståendet kan minnas.

Ärligt kan jag inte svara dem om hur länge jag kan; jag kan väl stå så länge som jag kan troligen kanske en sekund eller två.

Och hur länge tror du att du kan gå på ett ben.

Kan jag troligen inte, däremot hoppa och det blir inte vare sig länge eller långt.

Flamingos skimrar i värme och säger att jag reser väggar för det jag kan och gör mig till en inte kan.

De säger vidare att jag skall stiga in i vattnet samt förena mig med dessas stående.

Det kan jag inte stå emot utan jag stiger i vattnet samt lyfter ett ben, just så som flamingos gör, väckte vi din utforskarvilja, din nyfikenhet, genast märker jag att det går förunderligt bra ända tills; en tanke ilar pilar och nästan, bara nästan rubbas balansen. Det jag märker är att vi tillsammans blir en slags bärpelare, vi bär varandra.

Just så är det ler flamingos och lyfter in i grå.

Själv fäller jag ned benet, stiger upp ur vattnet ser mig om, lyfter åter benet för att gå på ett ben, det går bra med en annan rörelse än den jag övat med tvåbent gång, flamingos svävar runt mig och sjunger just så, just så.

Det vi ville visa dig är att gången blir lite haltande med ett ben och detta är bilden av sinnenas trädgård, tankarna behöver hjärtats ledning, behöver allt det en trädgård behöver för att blommorna skall vika ut sina dofter, du är den vilken står vid grinden och du är den vilken släpper in eller avvisar eller undervisar.

Se kvinna vilken vandrar i trädgården med vida jordekjolar, hon är en moder, en trädgårdsmästare en lyssnerska en svarerska. Håret hennes är molnsägner, ögonen är sjösägner andningen är ordsägner, huden är jordesägner, i handen håller hon en stav. Visst är staven en vandringsstav den är också den vilken gräver sågropar, den vilken bäddar in gången. Runt midjan bär hon en månskära i en kedja spunnen av stjärnljus, med skäran skördar hon det vilket är moget. Hon håller händerna fria in i vindarna.

Läs skriv tala vackra ord, det är den näring sinnenas tankarnas trädgård behöver, i allt var en trädgårdsmästare och kanske en slags eldmästare.

Och hur kan vi veta hur väggar faller att marker blöder att moln läggs in över klarhet, i strypgrepp runt ögon.

Hur kan vi veta där vi sitter med väggar runt oss med så kallat ombonad rumslighet.

Vi kan veta genom upplevelsen hur marker skälver vi kan veta genom att uppleva hur korthus rasar samt vattna våra tankar våra sinnen med hjärtats källvatten

Vandrar samt ser åter bilden av grottan, grottan med stenbordet där en man sitter och skriver, i grottans väggar finns kupade händer vilka håller lågor, lampetter, facklor, ljusskenet, detta levande sannhets sken målar väggarna i mjuka cinnobertoner in i sepiaguld, mannen skriver med en fjäderpenna, lugnt, stilla skriver mannen, med andningspauser, rum att fyllas med liv, sannhets livssägner vare sig broderade eller påhittade eller konstruerade han inväntar droppen vilken skall omsluta hela hans väsen, så är mannens blod bläcket vilket skriver i indigoblå toner.

Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar. Han vänder blad varvid förverkligandet sker.

Skapelser av rent ljus av rena ansikten

En gång steg en man upp ur havet med vida sjöstövlar på, sådana med vikta vackra kragar. Vattnet rann över skaften, glittrande, skuttande glädje, vattnet bildade fukträder, rännilar, bäckar sjöar. I dessa lade mannen fiskar, blomster, skalbärare.

Somligt sådde mannen i jord.

Barnet såg mannen; hur kan du så havets skatter i jorden.

Det kan jag för så säger mig sångerna stenarna gav. Barnet mitt; du vet, dina ögon är ännu rena ännu fria och barnet ser det sådda spira.

tälja

Vad skall vi tälja idag, för tälja det skall vi.

Innan vi täljer låt oss sätta oss här i tankecirkeln, släppa tankarna fria in i beteshagen, se hästarna stegra sig upp ur havet, med glänsande vattenmanar med skimrande hudar med ögon fyllda av vidd.

Tankecirkel, tankecirkel

i mitten vandrar det

för täljda

För tälja, förtälja tankarna lever i en kärna för visst liknar hjärnan en kärna, en kärna fylld med vindlingar med fåror med bark med, med.

Faller kärnan in i jordbädd spirar kärnan. Så hjärnan är en kärna vilken bäddas in i hjärtjord i vilken den gror i vilken den spirar så spirar allt i gudomens ljus.

Har du hållit ett ekollon i hand eller en böna eller en ärta vilken har en grodd, just så är det, ur tankarna stiger orden liknande andningsbubblor utan egentlig form, andningsbubblorna stiger upp ur hjärtjorden, passerar struphuvudet med dess membran dess segel, i hela detta vandrande sker konvulsioner sammandragningar och så förtäljer du ordet, därigenom har tanken stigit in i form, orden kan ju också därigenom liknas vid kanske körsbärskärnor vilka du spottar ut.

Vet du vilken form plantan stiger in i, vilka tankar var det vilka gavs form, hur höll du kniven, hade du övat handens rörelse, samspelet, vilken form sjösätter du; är det en eka, en snipa en båt ett skepp.

Låt oss stiga in i hjärtjorden in under markens yta, har du lyssnat till tanken hur denna målar utseendet där inne; rötter i ett helt ådernät, tunnlar, gångar vindlingar, det liknar verkligen rörmokeri, när alla rör är intakta strömmar vatten, värme allt det vilket leds genom rören i balans, du är i energibalans, ett av rören får ett hål, en spricka, det pyser ut låt oss säga vatten, hålet växer, sprickan – den oavsiktliga – och till slut pyser det inte ut det är en vattenexplosion, röret har brustit därmed är flödet ett så kallat faktum, en rörinfarkt har uppkommit.

Du andas ansträngt, du är i total energiobalans, i energiläckage. Du läcker, en energiläcka har uppkommit, en energiförlust, varvid kraften ebbar ut.

Du bär helt enkelt sorg i din famn.

Lägger du hjärtblommor på ordens grav.

Hur kom det sig – det kommer sig av att du inte hörde röret hosta, knacka, du förbisåg detta kommande och just därför övar vi innan vi sätter kniven till ämnet samt täljer gestalten och det är en bra bild att leva med just i förhållande till språkbruk.

Minns du hur du en gång övade gång, dina första steg detta övande var samt är den allvarsamma leken, glädjen i övandet.

hur

Hur skall jag kunna gå när mina fötter är borta.

Vinden lindar sig mjukt runt.

Hur skall jag kunna gå när mina ben är borta.

Allt är stilla, så stilla.

Du går där för att du går.

Blicken min rinner nedför kroppen det finns vare sig ben eller fötter, ett tomrum finns där ändå är känslan av ben av fötter kvar. Är detta det jag ställt till med, har fötterna benen lämnat mig. Vagt stiger bilder fram ur moln, sandmoln eller dammoln. Helt konturlösa bilder vilka dras samman jag ser mig vandra i en stund där jag njuter fullt ut av allt det vackra jag hör genom min hud allt det vackra mina ögon upptäcker, det finns inte oro inte bekymmer, kanske är detta sorglös, att vara sorglös. Jag har vågat släppa allt samt befinner mig här vid den långa stranden där havet är i skirblå nyanser in i grönt, bakom mig böljar sanddyner med här och var svischande gräs. Sanden är ljust gul in i vitt, solvarm och jag upplever hur sanden sipprar upp mellan tårna, jag bär sandaler av sand, närmar mig havet här är sanden fuktad, svalkande. sluter mina ögon och skarp ja, inträngande upplever jag havets andning.

Stormfåglar svävar i mjuka cirklar, jag andas, andas, hur kan andning vara så underbar så lätt.

Här har jag sett et strandhus, det viskade, viskar kom till mig, vänder mig till dyningarna, vågorna av sand. utan att vända blicken vet jag att mina spår i sanden stannar där för en stund, en stund innan vindarna med mjuka händer blåser dem in i djupare vyer.

Sorglös, så är upplevelsen i en känsla av mottagande liv. det är då sanden virvlar upp, det är då det smäller det är då jag faller, faller in i utplånande moln och nu undrar jag;

Hur skall jag kunna gå när mina fötter är borta.

Vinden lindar sig mjukt runt.

Hur skall jag kunna gå när mina ben är borta.

Allt är stilla, så stilla.

Du går där för att du går.

Havet har alltid varit här och är alltid här, sanden har alltid varit här och är alltid här. De grävde ned minor här, landminor, du trampade på en av dem; ibland händer det så i känslan av sorglös, avund är en otäck sjuka vilken ställer till denna oreda när avunden väcks av hur kan aning vara så lätt, stegen fyllas med sorglöshet. Gången kan inte tas ifrån dig inte de djupa rötterna heller, det ytliga kan de skada de djupa rötterna lever se träden skjuta upp skott komna från, ur modersträdets, fadersträdets rötter och ljusbarnen vandrar vida i dessa midnattsblå stränders mockasiner.

reflexer

Tystnaden ringer i öronen mina, stundtals forsarnas brus, yrseln greppar tag om mina fötter, svaja, svajmast. Säkerhetsrepet, linan är avklippt, sträckt jag gripas av svindel vid upptäckten av att jag står på linan, balans, visst vet jag balansens innebörd, svindel livet svindlar. Står på svindlande höjder blickar ut över havsytans vita anemoner, landade gäss dimman stiger, sveper om, mina händer sträcks, greppa, grip stad, greppa om ge mig stöd, stödet är ett upplöst töcken. Jag faller ned in i klippornas gungande händer. Hammaren ljuder i mötet med städet järnet glöder i en rinnande flod, röda vågor stiger, sveper in synen. Klockorna av järn dånar, skakar om, tystnaden ringer i öronen mina.

Jag ber om nåd, kallar in dunmolnen, ser isträd skrudas i tysthängen, tystnaden ett fallande regn och jag vet att detta är blodets strömmar.

Så, såga timmer, stockar rullar i floden in i forsen, forsrännan är ravinen den vilken de röda klipporna omfamnar, forsen virvlar timmer rullar, timmervallaren hoppar med mjuka fötter manar timret i hamn, såga så såg vallaren den knuttimrade stugan den med grästuvor till tak, stenar lade sig i ring, eldstaden värmer vinternattens ylande stigar och skogen den vilken timret gav, klättrar uppför berget, ser bävrar bygga dammar.

Så, vandrar jag i skuggornas mantlar, tystnaden en fredad ros vakar med mitt öppnade bröst. Det viner genom märg och ben. Dödsskuggans dal och jag vet att döden är vissnandet att vissnandet är spirandet, det visar klotet, glasklotet jag ser och klotet är cirklar i vilka rörelsen sker.

I allt detta vita uppenbarades just precis vid mina tår, vid min fotspets, hur nu fötter kan vara spetsiga kanske menas det med detta spetsar. Vid mina tår, i allt detta vita uppenbarar sig en svart sten, sakta inser jag att detta är urstenen, den sten vilken blev när havet andades in för att andas ut, allt består av kol. Kanske denna svarta sten var ur, är ur den röda magmans skogar, den röda magman i mitten av allts mitt. Jag lyfter blicken ser vingfolk svärma, det går att höra myggornas, alla vingfolks stämmor hur dessa avsöndrar toner, sånger vilka bär deras svärmar, var det så det hände.

Jag lever med bilden av reflexer, skuggorna och jag talar ofta om dem och vi inser att vi alla kanske borde vara reflexer, så ljuset kan reflekteras i oss för att vi alla skall lysa upp det täta mörkret.

rosa

Dessa rosa slöjor, detta rosa skimmer, från var släpps de, det fritt. Släpps det ur morgonvindens andning, händer, släpps det fritt ur flätade moln.

Detta rosa skimmer är det att tro på skönhetens harmoni, genom huden buren i värn skådas allt i rosa toner så då är detta egentligen inte att tro, det är att veta att detta milda, stiget ur rött är behagligt för ögonen att vila i.

Rosa kanske är att se genom det vita lotusbladets skirhet in i skymningselden.

Jag sluter ögonen, en stämma säger mig detta; slut ögonen dina och upplev hur vindar driver in – vad. Vad är detta driva är det snö vilken skottats upp, är det ett skojfriskt sinnelag är driva det vallaren gör.

Vem driver vindarna, är vindarna de vilka driver.

frostoblater

Vandrar i de vida skogarnas sånger med korgar flätade av hav, grästuvor mjuka smeker min hand, varför hoppa från tuva till tuva, starrgräs står invid skogsbård, en kam kammar bena. Genom gräset kommer rörelsen, uttrar står i ring runt mig, uttrar är det, dessas ögon glittrande säger så, glitterögon med stjärnhimlar speglandes däri.

Jag står i ett ekerhjul med godögon, vilka inväntar orden från mitt bord, så är navet bordet.

Att skriva om är ett ansvar, ett an svar, det är att stiga ut ur huden, ur egna, ur sina värderingar.

Jag lyssnar till uttrarna, hör längtan. Berättar om floden vilken vattnar öknars sinade bröst.

Uttrar stryker med ögon över smaragdgräsets blanka rörelser.

Jag gräver med bara händer, blottlagda för snö i minnenas labyrinter.

En kvinna bär en röd kappa en mantel i fritt fall med blå kapuschong. Ansiktet ser med mildhet in i mina fingrars rörelse. Hon håller en gnista i handen, denna är snöbladet labyrinten andas, graven grävde vi tillsammans i värn av smyckets vilja. Du är i jag, jag är i du, så är vi dessa blottlagda händer vilka nu smälter in i huden.

Ord är sädeskornen i skäppan. Orden sås med den vänstra handen ur det högra himmelsträdets kristallrena tonhav. I vinden vandrar orden. Solen en eldröd oblat sjunker in i en mjuk sömn. Vilar huvudets hjärta in till månens silverhjärta. I klarhet stiger sädeskornen in i jordemoderns hjärta.

Orden spirar i hennes ögons andning. Vintergräset är täcket vävt i Flandern.

Bladoblater frostoblater sköljer skönhet in i trädvandrerskans ögon. Isträd bär knoppar.

I alla dessa nätter har jag lyssnat till dessa tysta väggar, hört språk viskas. I alla dessa nätter har jag lyssnat till dessa tysta väggar, hållit väggarna i handen, sett in i ögonen. Det jag såg, det jag ser i dessa ögon manade mig till rörelse. I alla dessa komna nätter börjar jag dra ut spikarna en efter en.

Innan jag börjar med spikarna manades jag att först hälla fönsterglasen in i sandmon, hakarna släppte jag fria in i bergsådror, glittrande syntes de följa strömmen och jag hör berget le. Därefter manades jag att luta ramarna till den stödjande gesten en stund medans jag rullade ned tapeterna, våd efter våd rullade jag samman släppte dem fria in i vandringar, jag hörde blomstren vika ut knopparna och de tapeter vilka var, är laserade, dem syntes färgen åter sköljas in i blomsterhavet och tapeterna löstes upp till det dessa var innan dessa klistrades fast i våder av kanske våda. Rösterna hördes viska allt tydligare ur de tysta väggarna. Det är svårt säga i vad jag befann mig eller befinner mig i, helt uppenbart får detta hoppa i var samt i skeende samt i kommande.

Det är nu jag manas dra ur spikarna, vilket jag svarar till, spik efter spik inväntade den ena vilken var den andra vilken är spiken vilken alltid är, spikarna inväntade varandra, slog så följe till berget vilket mötte dem med öppnad famn, så förenades spikarna med bergets ådror och jag hör berget le.

Väggarna ja visst stod de, står de däremot inte alls stilla, plank bräder allt det vilket väggar är ser jag nu vandra, taket, taket det svävade med vingar vida in i vågor in i jordar och det vilket är bräder, plank förenades med väggarnas vandring. I kvistögon syntes glädjens tårar glittra och de vilka hör samman dem ser jag förenas. Av huset är nu en skog och jag sitter in under träden och lyssnar till rösternas hemhörighet och jag gläder mig med dem alla, de viskar delaktighet.

besjunger

Jag besjunger stenarna för jag vet att stenarna är det vindarna är för stenar att vindarna är det stenarna är för vindar.

Ja, jag besjunger vindarna vilka springer, rusar fram för jag vet att detta rusande är en illusion, jag lyssnar till vindarnas rörelser och vet att vindarna drar genom allt.

Jag sådde alla frön jag bar med mig, jag såg en vacker gobeläng, en tapet en målning vilken steg av kroken, rullade ut sig ur väggar bredde ut sig och i den stunden blommade vildblomstrens ängder, synen fyllde mig med rörelse och jag hörde mitt hjärta viska här, här.

Jag sådde alla mina frön, frön med steg med ting, ting, tingeling, jag vårdade dessa frön lyssnade till behoven och såg frön gro, spira, växa, bli, bli, bliv.

Allt det dessa frön blev såg jag vissna, en öken bredde ut sig, naken sandhud, jag visste att stunden var kommen att invänta öknens öppnande av oasen.

Och öknen i mitt bröst viskade mjukt, till synes är jag stilla, ringarna växer, breder ut sig så är det och jag besjunger vindarna för jag vet att jag är för vindarna det vindarna är för mig.

ror

Rummet är sänkt i dunkel, jag lyfter locket på träkistan, tar fram rena lakan med doft av tall, bäddar sängen med vita blad. Träkistan rör jag vid, varvid kvistar skådar vida, kistan löses upp vandrar till flodbädden där det trädet en gång växte, nu bär det röda blad.

Elden har jag väckt, vi sitter vid en sten formad i oktaver, namnet på stenen ser jag suddigt, en vitskimrande in i pärlemor droppe hänger i ett träd. I droppen syns rörelser av folk.

Elden brinner med lågor i stigande fallande, sjunker in i glöd, mata mig inte låt mig falna samt se det vilket sker.

Elden falnar jag ser trädet resa sig ur kolet ur askan, trädet vandrar till skogen från där det kom.

En penna raspar mjukt, en fjäderpenna, sätter en punkt vilken vilar i oändligheten. Arket skingras och jag vandrar i den äng från var det kom, en fågel lyfter med vida vingar, fjädern svävar upp till den fågel från var den kom.

Alla dessa minnen.

Jag lägger ögonblommor på din grav, hör mitt bröst sjunka samman i lättnad av orons vingars befrielse. Jag står högst upp på ett berg, en bergstopp vilken liknar spetsen på en nål, jag vajar, svajar, jord rinner ned stenar grus svävar i dammoln. Jag ser inte grunden en hand kramar mitt hjärta, jag tar steget, vandrar i vita ängder när rädslan släppte mig, när jag tog dess hand samt vaggade den i lugn.

Jag lägger blommor på din grav, hör mitt bröst sjunka samman i lättnad av orons vingars befrielse, vita fjärilar lyfter stenen där mitt namn huggits in. Vinden kommer ur min hand blåser lätt ut platsens vissnade knäfall.

Blommorna, de plockade reser sig, stiger upp skrider in i ängens sommarland, en kvist vilken var hos dem, en körsbärskvist, syns bära blom i trädgårdslandet.

En man ror en eka med åror i mjuka tag, ringarna stiger in i molnhav, en kvinna väver en väv med oändliga skäl spindelmor spinner tråden, månsilvertråden, guldtråden oändligen vandrar sländans cirklar.

alla dessa tusen ensamma nätter, tusen ensamma stunder, för att inse att dropparna i havet inte är ensamma, att löven, att allt inte är ensamma. Gränserna slöts, kajal runt ögonvyer. Vandrar till trädet ber trädet; giv mig syn.

Trädet lägger ett mjukt svar i min hand; sudda gränserna fria.

Så svarade jag så gjorde jag och detta svarade samt gjorde är återuppstigande i oändlig andning av svara samt göra.

ingredienser

Det finns skeenden i vilka vi behöver sträcka fram handen inte till strid utan till berättande.

Kvinnan sitter på hällen, rör med handen i sjöviksbladet. Sjön ett sträckt sidentyg en spegel ett lugn. Innan hon började röra höll hon handen helt stilla ovanför vattnet, såg bilden av sin hands undersida. Under sida, blicken följde linjernas stjärnor trianglar cirklar fyrkanter, dalar berg, sänkor ådror linjer, en sjöhand och visst är det min hand. helt stilla håller hon handen, plötsligt ser hon droppar stiga upp till handen som vore dropparna järnfilsspån som vore handen en magnet, spånen liknar stavar, små silverstavar vilka klättrar uppför åter är sjön stilla, sakta sänker hon handen, böjer den lätt; tar du emot min hand eller är du sluten, kanske en glasvägg ett glaslock, hon minns skålen, glasskålen på ett bord i ett fjärran, skålen hade ingraverade rosor locket hade liksom ett skaft, kanske locket var en basker, skålen, i skålen fanns bjudkarameller, det gick inte att smyga in med fingrarna i skålen den berättade alla fingrars närvaro. Hon ler, handen liknar en fågel vilken är på väg att dyka in i sjön, det är bara det att hennes rörelse inte är i dykarfart hon anstränger sig att verkligen uppleva varje sekvens av rörelsen, nu rör fingertopparna vid ytan och sakta stiger handen in i sjön. Handen är borta, illusionen säger att handen är borta.

Kvinnan börjar röra handen helt lätt, den är där så är hennes förnimmelse och hon rör, rör ser spiralen skapas, det är vackert följa rörelsen och hon rör spiralen in i storm, saktar rörelsen, ökar, saktar och vattnet följer i skimmertoner.

Kvinnan ställer sig på knä tar upp handen, vattnet en vattenros, från handen faller droppar in i rosens mitt. Kvinnan sjunger för den vilken lyssnar till hennes stämma.

Hon reser sig, tackar för sällskapet, vandrar stigen vilken leder till skogshuset där elden sprakar i eldstaden, hon rör i grytan, tillreder soppa med doftande ingredienser.

förvånad

Ur en av skuggorna träder en man med vit fotsid kaftan med broderier satta med guldtråd. Mannen ler, sträcker fram handen och jag vet inte vart vi vandrar, det jag upplever är tillit.

Förvånad märker jag att jag vandrar genom väggarna, vandrar in vandrar ut genom och landskapen är vida sommar, vinter växlar om, om dessa vackra sommarländer, vinterländer och gryning stiger in i vårlandet afton stiger in i höstlandet.

Jag vandrar barfota genom väggar lyssnar till näktergalen till koltrasten.

Lyssnar till knarrande vintersteg till trädens vinterandning, jag andas rosenmoln eller pioner vita tusenbladsbollar, kölden nafsar i kinder jag märker att jag sluter sjalen tätare om, varför gör du så undrar snöfalken du vandrar ju genom, genom väggarna.

Förvånad märker jag att jag vandrar genom väggarna genom tunnlar, en mullvad hälsar mig och vi lyssnar till tunnlarnas ljudsymfonier, ouvertyrer vilka förstärks i dessa gångar.

Gångar, det var en gång, det är en gång.

Förvånad märker jag att denna vandring är den upplösta historien stigen ut ur blad ur skrifter, den säger mig att så är det med väggar, försättsblad, ouvertyrer.