det finns många målade masker
egentligen dödsmasker
kanske renas dessa i det snö är
*
ord svävar ut
vävarsamtal
ord dras åter sluts i kassavalv
med säkra dörrkombinationer
*
vad är godhet
är det gesten eller sinnesfrids verkan
*
det knarrar lustigt när du går
hur kan det komma sig av
detta knarrande
har du ej oljat stövellädren
eller är du en gungande stol vilken knarrar
det är väl av godo att du ej knorrar det vill säga muttrar
det vill säga ej klagar över mödan att lyfta detta tunga och visst vet jag varför din gång knarrar, det blir ju lätt så antingen av tö eller stigande grader. det har ju inte att göra med vare sig vad du gjort eller inte gjort.
inte heller görs det för att ge dig börda eller möda
det har inte med dig att göra, det har mer med behovsvinden att göra.
ser du dessa växlingar, det är en symfoni av skeenden. detta tysta dämpade vilket bäddar in fyllt med ljusblixtar av tusenden och åter tusenden stjärnkorn och visst är det vackert detta prismaljus. det varar kanske ej länge så tycker du ni så nalkas vindar nalkas tö. och visst är det en vacker bild detta med gumman tö. hon skrider in med kvasten sopar rent. hon kallas för snurrig yr och det ena med det andra då dessa växlingar sker. dessa så underbara sagor vilka visar att allt är i samverkan ej i motsatsform eller angriparform. egentligen är inte detta angrepp vare sig mot en eller flera, det är behovsvinden vilken hör markernas behov. visst går det att lägga ut negativa nät samt studera rutmönstret. åter är det detta med att känna sig viktig eller betydelsefull. så säger vi, studera nätet djupare, är rutorna verkligen delar eller är det möjligen så att just detta, låt oss säga denna friktion vilken uppstår rör vid anklangen vilken väcker skapandet. så kan det vara och därmed är nätet skapande i skönhet. kanske lades det ut i en stund av töcken i negativt syfte, för att låsa fast alla termer dogmer och annat vilket stämplats in i hudens ytterskikt alltmedan plantan reste sig in i mognad.
och detta med mognad visar ett skeende, nämligen skalen lades an till värn i mognaden skalas skalen av ty frukten medger detta. kärnan stiger fram. frukten vet att fingrarna vilka skalar ej är till för att skada utan är till för frigörelse. frukten tar det ej personligt. och nu kan du leva vidare med vem som är frukten vilka fingrarna är… vem vet kanske är det din livsväg in i frigörelse. vem vet – i djupet av ditt inre upplevandevet du.
*
tillåt svaren falla in
se snön
den – snö bäddar in i vithet
*
tillåt är ej att säga ja till allt
det är att iaktta med öppna ögon
för att se det vilket är ja framträda
samt be icke är vandra i fredag
*
så många stämmor höjdes i längta efter snö, till snö. så många stämmor beklagade regnen vindarna, vädret. det sedvanliga vädret.
åter detta ointresse för mognad, att se mognaden i allt.
kanske är det ej ett ointresse, mer en längtan att spåren, stegen skall passa de egna.
hur det än är kommet så är det mycket lätt att glömma just detta med behov. allts behov vilket ju även är det egna behovet sett i vidare perspektiv. kanske ur fågelperspektiv.
snö anländer nu, snö, sidenjordar. hårda kanter bäddas in nätterna är strålande strålar. i dagarna vilka är mattade av skimrande grå mantlar vilka skänker snö, är snöbladen mer aningar av stjärnor av filigransmycken. så strålar solen och ögonen uppfylls av diamanter ädelstenar safirer. ja – detta ljus näst intill skär i dina ögon.
och med detta kommer klagosångerna
över
vad
jo
snö.
snö är ju egentligen stjärndroppar
stjärndroppar vilka vikt ut bladen
kanske för att bädda in våra sinnen i den vackra tystnaden, vari stjärnor nynnar kristalltoner. detta rena, det rena, den rena tonen.
hur talar vi ord
hur lever vi ord
genom att öppna våra hjärtan
och det gör ont när vi börjar höra
samt hörsamma hjärtats röst
det är att
älska sig själv
ta hänsyn till sitt liv
hur talar vi ord
hur lever vi ord
genom att leva hjärtat
leva snörörelse
så
smälter orden in
så många stämmor ljuder, det är att likna vid, vid en tornado. en tornado vilken kom ur et moln vilket liknar en svans ett horn en trumpet, en tromb. inte en trombon inte en trumpet vilken blåser ut toner. denna virvel lyfter tyngder, ting virvlar runt. och visst är de så med alla dessa stämmor. det är ju inte så att du sitter i en krets i samtalsro levande. du sitter ju helt för dig själv så det borde ju vara tyst. icke så, här virvlar det. de liksom mal och det är inte direkt ett behagligt malande. det kanske går att likna mera vid de där tävlingarna när de åker motorcykel uppför väggar i en, låt oss säga vid tunna. ljudet accelererar stiger sjunker är påträngande. hur du än sätter händerna för öronen så nog är ljudet där, ett mycket ettrigt ljud. och är det en tornade en tromb du ser så är det mycket saker vilka virvlar. jo minsann dessa stämmor kan liknas vid tyngande vilka lyfts, kan liknas vid ting. ty det är stämmor eller röster vilka egentligen inte har ett sådant liv ändå är de en del av dig. det är alla röster vilka planterat sig i dig. frön vilka såtts, yttranden vilka fastnat. ofta kanske du inte ens vet att frön har såtts eller fastnat. en viss sorts tistlar kan fastna, dessa är ju vackra frågan är om dessa röster alltid är vackra. även om de knarrar eller harklar sig eller är hesa eller entoniga, de finns i mängder av nyanser så är de ju vackra på ett sätt. för i detta vinande samt virvlande kanske du drabbas av yrsel samt tvingas sätta dig ned, just för att återfå balansen samt inse att det är många fröer sådda i denna åker, tydligen har du en mycket bördig eller mottaglig jord. det är just detta denna vind ur moln skänker dig, den helt enkelt virvlar upp dessa stämmor för att du skall frigöra dig. just för att du skall kunna leva i det sanna i det vi benämner urbilden eller urtonen. eller varför inte; i den andningsdroppe du är. hur sa; reagerar du tycker du en droppe i havet är oansenligt. lev nu med bilden av det droppar är, vore dropparna ej där hur skulle havet se ut. och är inte de sanna samtalen egentligen utbyte av droppar. helt fria från dömande, från värderingar, från tyckanden, från alla de bilder av varandra vilka görs. hur skall andningsdroppar kunna påstå annat än att detta är sant. i detta utbyte existerar ej lögnen, det vilket lögn är. det vilket existerar är total medvetenhet eller kanske kärleksmedvetenhet, kärleksvilja ren otadlig allomfattande; all om fatta ande. så svävar andningsmolnen stilla tyngderna är lyfta stämmorna lagda i ro, stämmorna, kanske sögs de in i just; jag är.
*
i snö
i snöns verkan
kan du se såddens verkan
oändligheten
*
du är det dina händer talar
*
skåda den vilken sitter i ängen
med stövlar så mjuka
med mantel vit utbredd
fållen
kanten
är dunbrämad
och dunen är snö är rimfrost lagd av hennes andning
med en fot surrar hon en skiva av glas
och glaset är is
skåda den vilken sitter i ängen
vad har hon lagt på skivan
en boll
och bollen är snö
skivan snurrar
hon håller händer
värmande runt
hon drejar en skål
av snö
av is
kristallskål
kristallskålar
se hon ställer dem i ring
lyssna hon väcker klangerna i dem
skåda denna vackra syn
snöleoparden
vakar vid
hennes
sida
den sidan har de ej vänt i sagoboken
så vacker är bilden
barnen förblir
i stilla
beundran
mor förtälj oss utan sidor
måla med din stämma
denna väg
modern lyssnar
snöleoparden vakar vid
barnens lyssnareld
väckt ur
klanger
ur
kristallskålar
*
allt är allts gestalter
när du vidgar synen
*
se snödroppens stängel
hur snödroppen i kärlek
skådar markens stämmor
lyssna in i hennes hjärtsång
*
blygt böjer hon blicken
målar med ödmjukhet
ansiktets
handens rymd
*
skåda det uppenbara
i det du trodde vara det slutna
*
färjkarlen
du vandrar i marker
marker vilka bär flisor av sprängd helhet
du undviker flisorna
en del sylvassa
du vandrar och det du ser är svart sand
här och var kletande klisterremsor
du undviker remsorna
floden har sjunkit in
så skall det här vara
denna sol vilken du ser bränner allt torrt
så ser du det
samt når berg vilka reser sig
du vet att detta är stigen
du rör vid den slutna bergsväggen
så sade kolibrin
du hör väktaren
ser berget öppna en dörr
dörren glider upp
så ser du det
du stiger in
en lukt slår emot dig
det är floden
härinne är floden
den luktar ej illa
så är det ej däremot luktar floden ej gott
det sveper tjock dimma över floden vilken vidgar sig till en sjö
en ranglig bro ser du en bro vilken du ej vet om den bär
är bron tillförlitlig
så ilar din tanke
du stiger ut på bron och du vet att du måste till andra sidan
hur skall du komma dit
du är
ju inte död så tror du
du vet att död inte existerar så
ändå känner du dig död
ser bilder ur fordom där de lägger mynt över ögon
ett mynt har du med
du har slagit ett mynt med din färd
nu kastar du myntet in i sjön
du hör en hand greppa myntet
ur dimman stiger en båt ett skepp eller vad det är
det liknar en skeletthand
är detta, denna segling tillförlitlig
färjkarlen
vem är hon vilken stakar ut
vem är hon vilken ror gondolen
gondolen med de smutsdammiga spindelnäten
med skrovet, båtens mage fylld med är det önskemynt
vem skar upp magen samt lade stenar i
i är
hon är färjkarlen du själv är gondolen
din kroppslighet vilken hindrar dig, din färd i den klara flodens strömmar
i en av alla dessa stunder lades en presenning av okänt slag in över dig
en presenning ett böljande tyg eller mer av stel art. först kändes tyget svalkande, presenningen skimrade i petroleumnyanser, sakta tyngde den dina steg. näst in till förlamande var upplevelsen, presenningen den skavde den frätte, allt mer stilla blev du
presenningen förlamade din rörelse ty varje uns av rörelse gav dig smärta. ditt leende en gång stjärnskimrande förbyttes till ett uttryck av stelnad mimik, ögonen liknade fasa, fruktan i bottnen av ögonen syntes ett barn. du kunde se barnet. barnet syntes gråta, en gråt vilken uppfyllde dig barnet lyfte sakta ansiktet till dig, barnet sträckte titt som oftast händerna till dina ögon samt vände dina ögon till sig.
så kom stunden inom vilken du hörde barnet.
med gemensamma krafter började ni lyfta presenningen bit för bit.
tillsammans tvagade ni såren, vita blodkroppar, krigare var ni.
ni vakade med varje uppstigande strof
lyssnade
baddade
såg såren läka
barnet den du är höll dig varsamt i famn var gång du drabbades av återfall,
vita blodkroppar stannar ej
virvlar ej upp såren gång på gång
de lyfter ej heller vapen innan det skedda sker
de vita blodkropparna finns vid behov i nöd
båten ror hon
gondiolen
skeletthanden når stranden du stiger av
hon glider undan
du är hänvisad till dina sinnen
inför dig ser du pelare
väggar golv tak i ett virrvarr av ruiner
du hör röster vilka stiger samt sjunker
dessa röster är liknande vävarrörelser
och kanske väver de ett fångstnät
du hör barnet
du vet att barnet håller dig varsamt
du hör röster och du vet att rösterna har tusen ögon
och det är just detta dessa gör
de närmar sig dig
de försöker söva dig
övertyga dig
stundtals lyckas de överrusta barnet
du har hört berättelsen om henne
blickar de in i hennes ansikte ögon
förvandlas de till sten
stenar bär minnen
kan i kärlek hela
kan i töcken dåsighet skada
stenar skadar ej, minnen vilka får härjera hur som haver kan skada
du vet att barnet är din stämma
du vet att detta att bli till en sten
är förstelnad av rädsla av fruktan
allt detta vet du
samt att det är därför du är här
symboliskt dog du av att lyssna mer på alla dessa röster än på ditt hjärtas stämma
och
snö
är förunderlig
snö har så många nyanser skepnader
när vinden andas köld är snön mjuk
fingertoppsmjuk
lätt
viktlös
när vinden andas mildgrader är snön tung
är natten mycket fylld med köld är rimfroststjärnor överallt
dina steg knarrar köldknarrar
du andas rosenmoln
du är omgiven av gnistor
stjärnor möter stjärnor
och vem vet
kan ske är det strålar
strängar
spända i en harpa
en himmelsharpa
vilken förenar det vilket benämns himmel och jord
natten har höga toner
inte höga så
dessa toner kan sägas vara
just tysta
du får skärpa dina sinnen för att höra
natten vandrar
morgonblomman
stiger upp
med sol och snön näst intill bländar dig
så finns det dagsmeja
det finns skare
snö har många nyanser
skepnader
vinden blåser
snön yr
även om snön är lätt så är den likt nålar
snön lindar sig runt dig
och vem vet
kanske befinner du dig i en snöpuppa
snö är ju kristaller
sand är ju kristaller
så det är väl en god bild av snö av sand att se öknar
ökenskepnader
så vilka är vaggande skepp i snölandskap
kanske hjortar
kanske
älgar
kanske hundspannen
vilka virvlar upp gnisttunnlar
moln i färden
eller kanske hästslädar med facklor och bjällerklang
det är sant
de har kommit med ett påfund
ett påfund vilket skrämmer båd skogsfolk och mark
snöskotrar och osar gör de
det är sant
de kom till hjälpredskap
så blev de till
överdåd
se nu denna snö
se det snö verkligen är
lev med denna snö
tillåt den smälta in
säg varför tror du barn gläds så mycket med snö
så mycket att de äter snö
de gör så
just för
att
barn vet
det snö är
*
det går att säga att du vet
upplevelsen förtäljer dig
om detta veta är bäring är bärande är bärarm
*
2+0+1+5 en svävande harmonisk åtta
kanske är det så att i denna årsring skall allt sväva falla på så kallad plats för att stiga in i nåd ur tyngd
*
i denna dag
den femte i den andra månvandringens anno 2015
2+0+1+5 en svävande harmonisk åtta
kanske är det så att i denna årsring skall allt sväva falla på så kallad plats för att stiga in i nåd ur tyngd
och vad hjälper det oss att fundera. det finns levande vilja, det är ej underkastelse och är det underkastelse så är det den vackra underkastelsen. det är att ej kasta bort det är att lyssnande svara till den kärlek vilken väver i allt. det är seendet av undren, dessa under vilka väver i allts allt.
det finns levande vilja skapande i skönhet.
kanske trasslar vi in oss i trasselnystan istället för att följa labyrintens lagda skönhet.
och tråden är röd
varmt röd
kanske binder vi tankar i rullstensåsar
utan att ana aningen av det vi gör.
kanske tanken funderingar är snö vilken faller mjukt
allt vilket faller stiger
kanske tankar är snö
snö vilken faller mjukt
vad viskar snö
snön viskar kristallandning till att smälta in
hör isarna släppa
bäckarna porla fria ystra
vi kan fundera, tänka så mycket att vi stelnar
svartis
kanske skall vi tillåta tankarna vara snö
snö vilken faller mjukt utan att binda dem, tankarna, funderingarna
fundering – fund
kanske skall vi tillåta tankarna vara snö
snö vilken faller mjukt utan att binda dem, funderingarna, tankarna
gång på gång till bilderna av öknar samt snölandskap, de viskar.
det finns snöstormar, sandstormar
vandringsfolken visar oss det lä är
de skådar stormens färd
kvävs ej
ser stormens spiral
när stillheten infinner sig
lägger de en spade, en livsspade i din hand
det är en väg ut
och detta ut är samtidigt in
kanske gräva är att gräva oss ur tunneln
det går att säga att vi vet
upplevelsen förtäljer oss om detta veta är bäring
är bärande
är bärarm
kanske
är det så att spjutet ej behöver kastas
kanske spjutet är vandringsstaven
merkurius stav
kanske spjutet
skall lyftas
höjas
kanske skall vi våga öppna handen
utan att kasta spjutet
varvid spjutet antingen blir hängande i luften
eller flyger
vägen
till målet
och kanske fjädrarna är
just det fåglarna
är
vindbärare
så frågade vi vem färjkarlen är, vem hon är
så finns det floder helt tydliga i dagvinden
floder vilka flödar låt oss säga mellan äng och äng
kanske mellan skog och skog
har du sett dessa flodskogar
hur de lutar sig in över
lummiga i grönska
du kan se rötterna doppa sina fingrar in i floden
fingrar rotrevor
kanske trädhår
säger du att detta ej kan vara hår
det finns många villor synvillor
säg varför kan det ej vara hår
nåväl kanske det är ett nätverk
ofta fanns det en flodstuga vid dessa floder
en flodstuga vari en flodväktare lever
det slingrade rök ur skorstenen
hemtrevnad
strömmade vida
vid floden fanns och finns en flotte
hållen i rep
denna flotte dras över floden dit vandraren önskar sin färd
sin an halt
det är också en färjkarl
vem är hon
vem är han
och svaren ligger i frågan
och frågan ligger i svaret
så ser vi åter det vilket sker näri tusentals röster vill övertyga dig om att du inte är den du är, de mal och så mal de igen, mal ned ditt för svaret stiger ur hjärtat.
vi talade medusas väg, hydror
gorgoner
de blickade in i hennes ansikte förvandlades till sten
så sade vi
detta är ävenså bilden av fruktan
fruktan för det vi ej kan se
det är rädslans yttersta spets
rädslans stegrade våg
ett skenande scenario
boten är
jag är det stilla vattnet
ser tingen så som de egentligen är
bara ett litet tillägg
*
är icke resa en form av pollinering
så är
förändringens cirkel
*
det vilket värker
manar dig ut ur det instängda
*
lev med bilden av att alla gör sitt bästa
en del har djupare skuggor att lyfta
*
resa
färdas
ser du
fåglar sväva
burna i luftens rörelse
luften buren av fåglars
vingfolkens rörelse
färdas
resa
förändras
förändring
förändringens andning
hör du luften fylld med toner
surrande vibrerande
vingfolk
humlor bin kolibris
ser du mjölet
solmjölet
pollen
kan du uppleva doften i din hud
så reser vi
så reses möjligheter ur fördolda nektargömmen
fördolda var de aldrig är de ej
kanske dolda för en stund
till en stund
när du andas bejakelsemod
cirkel
cirklar
se dessa mjuka former
gestalter
även då du drar ett streck så möts strecken
kanske är det detta du ser i mötet med pyramiden
i mötet med perspektivet av trappan
kanske ser du att denna linje
horisontens strimma
sakta böjer sig
till vad
in i cirkeln
livets cirkellev med bilden av den fruktan den förfäran folken bar
innan de kunde se detta
de var helt övertygade om att där vid horisonten stupade havet rakt ned i intet. intet, intighet kan kännas förfärande, så är det ej ty i denna intighet kan du uppleva illusionen av din tanke. den tanke vilken formar så många kärl. kärl fyllda med korn. och dessa kärl är mycket vackra, det vi säger är att cirkeln är samt cirkeln är skönhet. faktiskt är det så att denna cirkel uppenbarar det du trodde var fördolt.
resa
resenär
färdare
stigfinnare
vandrare
alla dessa vackra bilder
stigfinnaren söker ej stigar
se hur stigfinnaren lägger sig helt nära hennes hjärta
hör med hela sitt väsen vägen
löser den vilsnes steg
samt vägleder säger ej; dit skall du gå. vägleda är att visa
visa
ser du fåglarna
ser du
fåglar sväva
burna i luftens rörelse
luften buren av fåglars
vingfolkens rörelse
det vackra är att detta förändras
egentligen ej är att förändras
det är kanske mer en metamorfos
detta kan du se i blomvandringar
och du skall inse att denna doft är urtonen
det är att se illusionen
det är att plantera kornen
vårda kornen
se kornen spira
allt detta visar dig
just visa
stigfinnare
smygande steg
så säger du ton
med ens lyssnar du till musik
du öppnar din hörsel
havet är en öppen hand
se hur hon blåser
vattenpärlor
dun
sväva
svävande
vikes pärlor upp
tystnaden är bladets vila
toner
se hur hon målar med fingerpenslar
havet är duken
ytan är spänd
hon målar med färger
ur
vattenpärlor
tonar in färgerna varsamt
tonar ut
avgränsningar
mjuk andas tonen
bilden
så är tonerna
det varsamma ögats blick
så är tonerna livssegel
hon släpper duken fri
havet böljar mjukt
möter stranden
tonande
in
tonande ut
älska
älskade
en ton
en droppe så ren
så skir
så skör
och i detta vackra
den styrka vilken är ädelstensljus
händer läggs i varandra
varandras
i skapande skönhet
lågor
lyfts ur hjärtan in i varandra varandras
så är vi alla toner i den stora tonvävens symfoni
tona in
tona ut
vibrerande fjärilsvingar lapandes sol
så är vi alla toner
älska är en av de vackraste tonerna i det älska är – kärlekens högsta pärlord
tonande i universums böljande händer
*
lägg ej din egen önskan på medvaranden
med anklagande stämma
*
åter och åter
se fåglarna
de tvekar ej
kolliderar ej
*
lyssna till hjärttonen
den är alltid ren
den skorrar ej
den ärgar ej
rostar ej sönder
*
en gång levde här skogar
sjön lades här av havet
ur havshänder
vem vet kanske kupade rockor vingarna till läglar vattensäckar
samt hällde gåvan i dalen skogen öppnade
hit kom djuren i skymningen
släckte bränderna i ögonen
skogen törstade
varvid sjön väckte bäcken
ja, skogsfolken rörde vid marken
kanske kammade de darrgräset i bena
i mitten
sjön blåste strömmen porlande
porlande sjöng bäcken
här och var
var och här
slank bäcken under stenar under rötter
steg så yrvaken upp
renad från fottramp
dit kom folk med kupade händer
källa kallade de mig
så sade bäcken
och ja helade deras händer
skogen levde allt vidare
törsten steg trappvis uppför
varvid bävrar lade vägar
och bäcken den klättrade
klättrade uppför bergssida
berget veckade sidan till hjälpande bävrarnas händer
bäcken nådde nu bergssidans högsta märkte att berget var samt är en kon
inte alls den kon vilken idisslar lugn betar i ängen
en kon en geometrisk form
kanske ett ymnighetshorn ler berget
så är det nog sade bäcken stannade en stund
fylldes med leklust
egentligen svarsvilja
kastade sig väl inte direkt ut med en gång
nosade en stund i en stund av stunder
så kom de att kalla mig fors
så sade bäcken
bäcken, forsen ringlade sig i allt vidare krokar
kanske är jag en orm ler forsen bäcken
en orm är du ej och är du en orm så är du vacker
så sade ormen vilken solade sig i en stenhand
nu nådde bäcken forsen en bergsbild vilken fröjdade forsen bäcken
här glittrade fjällbärare
stora djur betade
de bar kronor
en del med fingrar en del mer liknande kammar
brummande humlor
humlor var det ej är det ej
björnar
stora mjuka nystan
i skogsgräset syntes illrar hermeliner uttrar rumla
kullar av varg av räv
ja
helt enkelt skogsfolk
vad skedde nu
jo
jag fylldes av en sådan glädje när jag upplevde denna frid
fredsgivan
att jag helt enkelt tog ett skutt
så sade bäcken forsen
och nu blev jag
de kallade mig
kallar mig vattenfall
jag glittrade i regnbågstoner
moln steg upp
vattenmoln
så jag föll och jag steg
en underbar dans
det vackra var
samt är
sjön sträckte sina händer
i kupande gest
tog emot mig
och däri landade jag
säg var din färd över nu
nej inte alls
skogen lyfte åter stämman
så åter bars jag
till en glänta
nu kallade de mig
kallar de mig tjärn
har du så många namn
så är det sade havet sjön bäcken forsen vattenfallet tjärnen
och hur det nu kom sig landade näckrosor i mig
så kallade de mig
kallar de mig
näckrosdamm
ytterligare ett namn susade magnolia
så är det min ljuva och ännu fler föränderliga namn
och jag, jag har bara ett
så är det ej min ljuva
du har ett namn
du har många fler
ty dina namn är mina
mina namn är dina
kom så beundrar vi snöfolkens stjärngivarhänder
*
varför söka
det vilket finns
ett
är att lyssna
*
så är det med dörrar
dörrar leder in
leder ut
leder ut leder in
så är det med rörelsen
*
se med fria ögon
lös bojorna åsikter lagt
*
så stiger klipporna
ur azurblå slöjor
skimrande nära stränder gröna band
sandens solvarma bäddar bjuder vila
fotvalv resta skänker skugga
till floden vilken strömmar fri
fri in i hav
klipporna
bildar cirkel
runt havsöga
lagunen bjuder in
vandringsfolken
så länge har de vandrat
hemsökta av undran
är detta det enda
är detta den ände vilken omskrivs
så klev de över tröskeln
det de trodde var tröskeln
det de skred över var ögats ram
med slutna ögon inandades de havet
havet det vilket nu vilade i lagunens händer
i en solhand vilade de ut i sandbädden
var de nära varandra
det var de
ännu utan syn
från väster från öster
gled de så ned i lagunens vattenöga
dök in under ytan
beundrade det de såg
lät sig stiga uppåt
upp över ytan
skrudade i vattendroppar
mötte de varandra
med ens upplöstes undringarnas undran
detta är det enda
detta är den omskriva änden
det är när lotusbladen faller in i varandra
det är näri
vingarna bär
dem in i enhet
*
det okända
är det kända
det kända är det okända
och allt detta är det hända
*
öppna ditt inre samt se allts inre
*
består samtal av att ha rätt
eller lyssnande
*
se de resta vita väggarna
pappersflarn
skirtunna
ser du bergen
dessa grönskande berg
platåer
är lindade runt
floden är lindad runt
flyter i sakta gemaks skönhet
ser du folken
vilka bär kläder vävda i renaste fibrer
bomull
silke
ser du hattarna de bär vida skålar
skänkandes ansikten lä
barfota vandrar de i vattensängar
planterar gräs
ris
ser du dessa skira vita väggar
av vad
av ris
risväggar
vlka glider lätt upp
ser du folken hör de övar rörelser
är vind är eld är hav är dessa fem
och denna övning följer dem in i dagars vandringar
ser du henne med nätta fötter
med kimonon lindad i konstfulla lyssnande veck
ser du hennes korpsvarta hår
ebenholts
ser du hur hon vandrar
i övade rörelser
i tempelgården med azaleor
med körsbärsträd
ögonen hennes är mandelformade
ellipsers skönhet
harmoni
hon sätter sig en stund under mullbärsträdets lä
lyssnar till silverklockor
bjällror
hon följer en vandrare
han följer bergens djupblå mantlar
med skira slöjor av snö
vita skimrande band
kanske upplever han hennes ögonnärvaro
ty han vänder sitt ansikte till
det är i denna stund vindarna vänder bladen
snö faller in täcker spåren lagda
möt varandra där tonerna väver harmoni
han följer den ton hans hjärta stämmer
hon följer den ton hennes hjärta stämmer
de möts i harmonisk samklang
*
fienden är egentligen dina egna fientliga tankar
din rädsla för att se
det du trodde krackelera
*
(”)
det vilket spricker ut gör ont
ändå gör det ej ont ty det är motiverad smärta
kommen ur insikt
*
(”)
smältvattensdroppar
säg mig; vad liknar dessa
*
hon står i det runda rummet
är det ett rum eller är det en cirkel
vad det än är
så är det
hon snurrar sakta runt med solen
solen vilken bär en orange sammetsmantel
hon skådar dörrar vilka följer cirkeln
stannar vid den västra dörren porten
och dessa dörrar är många
många är dörrarna dessa
hon lyfter handen
rör vid den västra porten
tecken ornament vilka strömmar i rörelse
sakta glider dörren upp
en mild fläkt rör vid hennes ansikte
hon sluter ögonen
kan uppleva just det ljud gräs gör
framkallar näri vindar vandrar i gräs
så är porten öppen
hon möts av glödande himlar
avser lyfta en fot stiga in
ser att porten leder ut eller in i
intet ser det ut att vara
detta är höstblad
detta är innerlighet
förinnerligat sommarregn
hon upplever dofter av mognad
mognaden viskar
detta är
kärlek
det är att våga
lyfta
just det steget
*
visst planterade de rubiner i ur
se ordet ur; universums rörelse
se ordet watch; vaka
*
skåda drömmen
se det drömmen är
den dröm vilken var samt är din linda
*
så är det; smältvatten är
det stigande violetta ljuset
*
valnötsträd
skuggar strändernas vita sand
valnötsträd
kupade bönehänder
blickar in i stjärnvida skönhet
glaset är en öppnad skål
given ur himlars öknar
eldar tändes
i kärlek blåstes skålen
segla segla
tima i bidan av
tonen
klangen stiger sjunker in
valnötsträdet bejakar
i bejakelse lägges grenar i makarens händer
smeder i berget smider hjul
kugghjul
valnötsträdet stiger in i formen av hölje
en ruta av glas bär vinden till
smeder i berget smider pendeln
vad viskar pendeln
vad svarar trädet
träd in i skönhetens rörelse
det hänger ett ur
i tysthet skådar uret
urmakaren planterar kärnor
frön
rubiner
så strålar den fria tiden
det tid är
till inre dröm
i ädelstensljus djup
ur – universums rörelse
watch – vaka
så viskar uret i det ur är
de följde havets andning
lade lä i klippornas händer
i vinteride följde de stenarnas vita bladsmycken
gnistrande spetsar vilka förenades i spetsarnas strävan
de skådade ellipsernas himmelsvandringar
såg hur ellipserna landsatte, jordsatte det de höljde i origo
så sattes ögonen i verkande verklighet
ty det dessa ögon höljde
var himlarnas nätter
skapade i skymningens ljus
var himlarnas oblatseldar
ur vilka trädens kronor breddes ut
och dessa kronor var livens reden
i gryningen vek morgonblomman ut bladen
de blad skymningsblomman sköljde i natthavet
de följde havets andning
båtarna kanoter kajaker låg uppdragna i klippornas lä
i vila inom höststormarnas elddanser
i vila inom vinterstormarnas ylanden
de bar mantlar enkla tunikor
axlar sommarbara
axlar vinterhöljda
fötterna var bara
runt vaderna bar de snäckor trädda
vilka skapade sånger i vandringsstråk
runt handleder bar de tvinnade läderremsor med pärlor
givna av turkosstränder
apachetårar
jade
karneoler
obsidian är ett vackert namn
bär minnen ur hennes hjärta
magma
magma
du glödande eldöga
ringar
cirklar
hon rör i järngrytan med rönnens stav
och rönnen blommar vita flor
skänker vingfolken röda vinterbär
i nätterna
i stormarnas sånger
väcker de eldar
talar sommarspråk
värmer sig med allt det de mötte
de dricker sommarspråken in i hjärtat
det hjärta vilket nu skänker dem vintervärme
de sömmade skrudar ur havets gåvor
med havets gåvor, nålar av ben
fiskarnas gåvor
skrudarna var jordens gåvor
de vilka gav dem hudar till att i kärlek skyla deras kroppar
ej i skam ej i överdåd just för att skyla kropparna vilka bar deras liv
trådarna var gåvor av spinnarfolken
rådarna såg samt hörde deras flit
rådarna begav sig till bergen
förtalte bergsväktarna sina ärenden
rådarna ritade i bergssanden
det folken behövde
så hördes klanger
milda
varsamma
bergsfolken skapade nålar till söm
nålarna lades i askar av ädelstensljus
så bars askarna av rådarna till klippornas lä
och havsfararna såg askarna
lyfte nålarna med fingrar av varsamhet
vände på nålarna
vred på nålarna
molnen visade med månstrålar vägen
nu sömmade folken med nålar av silver
gnistrande spetsar vilka förenades i spetsanas strävan
de skådade ellipsernas himmelsvandringar
såg hur ellipserna landsatte, jordsatte det de höljde i origo
så sattes ögonen i verkande verklighet
ty det dessa ögon höljde
var himlarnas nätter
skapade i skymningens ljus
var himlarnas oblatseldar
ur vilka trädens kronor breddes ut
och dessa kronor var livens reden
i gryningen vek morgonblomman ut bladen
de blad skymningsblomman sköljde i natthavet
när isarna gav vika
när vakarna öppnade sina ögon helt
förberedde folken båtarna kanoterna kajakerna
sjölejon spann sälar öppnade stämmor
valarna syntes dansa i luften
då och så sjösattes bärhänderna
i vårens gryning när stränderna bar blommor
begav sig folken in i havets strömmar
med askar smidda i ädelstensljus
nålgömmor
med nålar smidda av bergsfolk
ur månsilvergåvor
skrudade i höljen till sommarblod
*
den tonen håller du
allt
i hjärthanden
den tonen
är an klangen
*
lyssna in i vinden
kommer tonen före eller efter
det är sant
före eller efter är en illusion
ett illusionsbegrepp
*
det tillverkade skulle ej tillverkas
om universums stämma ej lade tonen i händer
imaginationsdroppar
*
så löper vindarna
fria i natten
så skådar dropparna
i takåslä vida
kjolar vita glider mjukt ut över kanten
skuggar fönstrens ytspända ramar
stupens rännor
är lurar horn
fyllda med porlande strömmar
kanske för de vinterrosens drömmar
vidare
vidare
uppfyllan
vindarna ritar med händer cirklar spiraler
allt det runda
runda
runda
kanske rör de i ängsgryta formad i lera
bränd i stenugn
av den vilken följer färden
och vindarna rör vid träden
väver
väver
hör
stigen
den vilken lades i dagsrytm
den vilken bars av skidornas stavbärare
hon sitter vid spisen
spritsar ärtor
skidorna är
många
ärtor
pärlor
malakiter
helar den tröstlöses ögon
tårade av regn
regn kommet ur floden
floden vilken steg över bredden
och är detta vindar
är detta ett moln vilket stiger
är detta ett träd med armar sträckta
sträckt är en
fallen är en
jag tager mot
jag giver vidare
träd
jag träder in i rörelsens svar
moln
jag är molnet vilket skänker svar
vind
jag är vinden vilken andas
vind moln träd
detta är mannen vilken följer tonen
tonen vilken lades i palmbladet
palmbladet vilket slöts
var runt tråden lindades
med mjuka omfamnande händer
lade hon bladet i hans hand
detta är mannen vilken följer tonen
träd moln vind
*
egentligen dödsmasker
kanske renas dessa i det snö är
*
ord svävar ut
vävarsamtal
ord dras åter sluts i kassavalv
med säkra dörrkombinationer
*
vad är godhet
är det gesten eller sinnesfrids verkan
*
det knarrar lustigt när du går
hur kan det komma sig av
detta knarrande
har du ej oljat stövellädren
eller är du en gungande stol vilken knarrar
det är väl av godo att du ej knorrar det vill säga muttrar
det vill säga ej klagar över mödan att lyfta detta tunga och visst vet jag varför din gång knarrar, det blir ju lätt så antingen av tö eller stigande grader. det har ju inte att göra med vare sig vad du gjort eller inte gjort.
inte heller görs det för att ge dig börda eller möda
det har inte med dig att göra, det har mer med behovsvinden att göra.
ser du dessa växlingar, det är en symfoni av skeenden. detta tysta dämpade vilket bäddar in fyllt med ljusblixtar av tusenden och åter tusenden stjärnkorn och visst är det vackert detta prismaljus. det varar kanske ej länge så tycker du ni så nalkas vindar nalkas tö. och visst är det en vacker bild detta med gumman tö. hon skrider in med kvasten sopar rent. hon kallas för snurrig yr och det ena med det andra då dessa växlingar sker. dessa så underbara sagor vilka visar att allt är i samverkan ej i motsatsform eller angriparform. egentligen är inte detta angrepp vare sig mot en eller flera, det är behovsvinden vilken hör markernas behov. visst går det att lägga ut negativa nät samt studera rutmönstret. åter är det detta med att känna sig viktig eller betydelsefull. så säger vi, studera nätet djupare, är rutorna verkligen delar eller är det möjligen så att just detta, låt oss säga denna friktion vilken uppstår rör vid anklangen vilken väcker skapandet. så kan det vara och därmed är nätet skapande i skönhet. kanske lades det ut i en stund av töcken i negativt syfte, för att låsa fast alla termer dogmer och annat vilket stämplats in i hudens ytterskikt alltmedan plantan reste sig in i mognad.
och detta med mognad visar ett skeende, nämligen skalen lades an till värn i mognaden skalas skalen av ty frukten medger detta. kärnan stiger fram. frukten vet att fingrarna vilka skalar ej är till för att skada utan är till för frigörelse. frukten tar det ej personligt. och nu kan du leva vidare med vem som är frukten vilka fingrarna är… vem vet kanske är det din livsväg in i frigörelse. vem vet – i djupet av ditt inre upplevandevet du.
*
tillåt svaren falla in
se snön
den – snö bäddar in i vithet
*
tillåt är ej att säga ja till allt
det är att iaktta med öppna ögon
för att se det vilket är ja framträda
samt be icke är vandra i fredag
*
så många stämmor höjdes i längta efter snö, till snö. så många stämmor beklagade regnen vindarna, vädret. det sedvanliga vädret.
åter detta ointresse för mognad, att se mognaden i allt.
kanske är det ej ett ointresse, mer en längtan att spåren, stegen skall passa de egna.
hur det än är kommet så är det mycket lätt att glömma just detta med behov. allts behov vilket ju även är det egna behovet sett i vidare perspektiv. kanske ur fågelperspektiv.
snö anländer nu, snö, sidenjordar. hårda kanter bäddas in nätterna är strålande strålar. i dagarna vilka är mattade av skimrande grå mantlar vilka skänker snö, är snöbladen mer aningar av stjärnor av filigransmycken. så strålar solen och ögonen uppfylls av diamanter ädelstenar safirer. ja – detta ljus näst intill skär i dina ögon.
och med detta kommer klagosångerna
över
vad
jo
snö.
snö är ju egentligen stjärndroppar
stjärndroppar vilka vikt ut bladen
kanske för att bädda in våra sinnen i den vackra tystnaden, vari stjärnor nynnar kristalltoner. detta rena, det rena, den rena tonen.
hur talar vi ord
hur lever vi ord
genom att öppna våra hjärtan
och det gör ont när vi börjar höra
samt hörsamma hjärtats röst
det är att
älska sig själv
ta hänsyn till sitt liv
hur talar vi ord
hur lever vi ord
genom att leva hjärtat
leva snörörelse
så
smälter orden in
så många stämmor ljuder, det är att likna vid, vid en tornado. en tornado vilken kom ur et moln vilket liknar en svans ett horn en trumpet, en tromb. inte en trombon inte en trumpet vilken blåser ut toner. denna virvel lyfter tyngder, ting virvlar runt. och visst är de så med alla dessa stämmor. det är ju inte så att du sitter i en krets i samtalsro levande. du sitter ju helt för dig själv så det borde ju vara tyst. icke så, här virvlar det. de liksom mal och det är inte direkt ett behagligt malande. det kanske går att likna mera vid de där tävlingarna när de åker motorcykel uppför väggar i en, låt oss säga vid tunna. ljudet accelererar stiger sjunker är påträngande. hur du än sätter händerna för öronen så nog är ljudet där, ett mycket ettrigt ljud. och är det en tornade en tromb du ser så är det mycket saker vilka virvlar. jo minsann dessa stämmor kan liknas vid tyngande vilka lyfts, kan liknas vid ting. ty det är stämmor eller röster vilka egentligen inte har ett sådant liv ändå är de en del av dig. det är alla röster vilka planterat sig i dig. frön vilka såtts, yttranden vilka fastnat. ofta kanske du inte ens vet att frön har såtts eller fastnat. en viss sorts tistlar kan fastna, dessa är ju vackra frågan är om dessa röster alltid är vackra. även om de knarrar eller harklar sig eller är hesa eller entoniga, de finns i mängder av nyanser så är de ju vackra på ett sätt. för i detta vinande samt virvlande kanske du drabbas av yrsel samt tvingas sätta dig ned, just för att återfå balansen samt inse att det är många fröer sådda i denna åker, tydligen har du en mycket bördig eller mottaglig jord. det är just detta denna vind ur moln skänker dig, den helt enkelt virvlar upp dessa stämmor för att du skall frigöra dig. just för att du skall kunna leva i det sanna i det vi benämner urbilden eller urtonen. eller varför inte; i den andningsdroppe du är. hur sa; reagerar du tycker du en droppe i havet är oansenligt. lev nu med bilden av det droppar är, vore dropparna ej där hur skulle havet se ut. och är inte de sanna samtalen egentligen utbyte av droppar. helt fria från dömande, från värderingar, från tyckanden, från alla de bilder av varandra vilka görs. hur skall andningsdroppar kunna påstå annat än att detta är sant. i detta utbyte existerar ej lögnen, det vilket lögn är. det vilket existerar är total medvetenhet eller kanske kärleksmedvetenhet, kärleksvilja ren otadlig allomfattande; all om fatta ande. så svävar andningsmolnen stilla tyngderna är lyfta stämmorna lagda i ro, stämmorna, kanske sögs de in i just; jag är.
*
i snö
i snöns verkan
kan du se såddens verkan
oändligheten
*
du är det dina händer talar
*
skåda den vilken sitter i ängen
med stövlar så mjuka
med mantel vit utbredd
fållen
kanten
är dunbrämad
och dunen är snö är rimfrost lagd av hennes andning
med en fot surrar hon en skiva av glas
och glaset är is
skåda den vilken sitter i ängen
vad har hon lagt på skivan
en boll
och bollen är snö
skivan snurrar
hon håller händer
värmande runt
hon drejar en skål
av snö
av is
kristallskål
kristallskålar
se hon ställer dem i ring
lyssna hon väcker klangerna i dem
skåda denna vackra syn
snöleoparden
vakar vid
hennes
sida
den sidan har de ej vänt i sagoboken
så vacker är bilden
barnen förblir
i stilla
beundran
mor förtälj oss utan sidor
måla med din stämma
denna väg
modern lyssnar
snöleoparden vakar vid
barnens lyssnareld
väckt ur
klanger
ur
kristallskålar
*
allt är allts gestalter
när du vidgar synen
*
se snödroppens stängel
hur snödroppen i kärlek
skådar markens stämmor
lyssna in i hennes hjärtsång
*
blygt böjer hon blicken
målar med ödmjukhet
ansiktets
handens rymd
*
skåda det uppenbara
i det du trodde vara det slutna
*
färjkarlen
du vandrar i marker
marker vilka bär flisor av sprängd helhet
du undviker flisorna
en del sylvassa
du vandrar och det du ser är svart sand
här och var kletande klisterremsor
du undviker remsorna
floden har sjunkit in
så skall det här vara
denna sol vilken du ser bränner allt torrt
så ser du det
samt når berg vilka reser sig
du vet att detta är stigen
du rör vid den slutna bergsväggen
så sade kolibrin
du hör väktaren
ser berget öppna en dörr
dörren glider upp
så ser du det
du stiger in
en lukt slår emot dig
det är floden
härinne är floden
den luktar ej illa
så är det ej däremot luktar floden ej gott
det sveper tjock dimma över floden vilken vidgar sig till en sjö
en ranglig bro ser du en bro vilken du ej vet om den bär
är bron tillförlitlig
så ilar din tanke
du stiger ut på bron och du vet att du måste till andra sidan
hur skall du komma dit
du är
ju inte död så tror du
du vet att död inte existerar så
ändå känner du dig död
ser bilder ur fordom där de lägger mynt över ögon
ett mynt har du med
du har slagit ett mynt med din färd
nu kastar du myntet in i sjön
du hör en hand greppa myntet
ur dimman stiger en båt ett skepp eller vad det är
det liknar en skeletthand
är detta, denna segling tillförlitlig
färjkarlen
vem är hon vilken stakar ut
vem är hon vilken ror gondolen
gondolen med de smutsdammiga spindelnäten
med skrovet, båtens mage fylld med är det önskemynt
vem skar upp magen samt lade stenar i
i är
hon är färjkarlen du själv är gondolen
din kroppslighet vilken hindrar dig, din färd i den klara flodens strömmar
i en av alla dessa stunder lades en presenning av okänt slag in över dig
en presenning ett böljande tyg eller mer av stel art. först kändes tyget svalkande, presenningen skimrade i petroleumnyanser, sakta tyngde den dina steg. näst in till förlamande var upplevelsen, presenningen den skavde den frätte, allt mer stilla blev du
presenningen förlamade din rörelse ty varje uns av rörelse gav dig smärta. ditt leende en gång stjärnskimrande förbyttes till ett uttryck av stelnad mimik, ögonen liknade fasa, fruktan i bottnen av ögonen syntes ett barn. du kunde se barnet. barnet syntes gråta, en gråt vilken uppfyllde dig barnet lyfte sakta ansiktet till dig, barnet sträckte titt som oftast händerna till dina ögon samt vände dina ögon till sig.
så kom stunden inom vilken du hörde barnet.
med gemensamma krafter började ni lyfta presenningen bit för bit.
tillsammans tvagade ni såren, vita blodkroppar, krigare var ni.
ni vakade med varje uppstigande strof
lyssnade
baddade
såg såren läka
barnet den du är höll dig varsamt i famn var gång du drabbades av återfall,
vita blodkroppar stannar ej
virvlar ej upp såren gång på gång
de lyfter ej heller vapen innan det skedda sker
de vita blodkropparna finns vid behov i nöd
båten ror hon
gondiolen
skeletthanden når stranden du stiger av
hon glider undan
du är hänvisad till dina sinnen
inför dig ser du pelare
väggar golv tak i ett virrvarr av ruiner
du hör röster vilka stiger samt sjunker
dessa röster är liknande vävarrörelser
och kanske väver de ett fångstnät
du hör barnet
du vet att barnet håller dig varsamt
du hör röster och du vet att rösterna har tusen ögon
och det är just detta dessa gör
de närmar sig dig
de försöker söva dig
övertyga dig
stundtals lyckas de överrusta barnet
du har hört berättelsen om henne
blickar de in i hennes ansikte ögon
förvandlas de till sten
stenar bär minnen
kan i kärlek hela
kan i töcken dåsighet skada
stenar skadar ej, minnen vilka får härjera hur som haver kan skada
du vet att barnet är din stämma
du vet att detta att bli till en sten
är förstelnad av rädsla av fruktan
allt detta vet du
samt att det är därför du är här
symboliskt dog du av att lyssna mer på alla dessa röster än på ditt hjärtas stämma
och
snö
är förunderlig
snö har så många nyanser skepnader
när vinden andas köld är snön mjuk
fingertoppsmjuk
lätt
viktlös
när vinden andas mildgrader är snön tung
är natten mycket fylld med köld är rimfroststjärnor överallt
dina steg knarrar köldknarrar
du andas rosenmoln
du är omgiven av gnistor
stjärnor möter stjärnor
och vem vet
kan ske är det strålar
strängar
spända i en harpa
en himmelsharpa
vilken förenar det vilket benämns himmel och jord
natten har höga toner
inte höga så
dessa toner kan sägas vara
just tysta
du får skärpa dina sinnen för att höra
natten vandrar
morgonblomman
stiger upp
med sol och snön näst intill bländar dig
så finns det dagsmeja
det finns skare
snö har många nyanser
skepnader
vinden blåser
snön yr
även om snön är lätt så är den likt nålar
snön lindar sig runt dig
och vem vet
kanske befinner du dig i en snöpuppa
snö är ju kristaller
sand är ju kristaller
så det är väl en god bild av snö av sand att se öknar
ökenskepnader
så vilka är vaggande skepp i snölandskap
kanske hjortar
kanske
älgar
kanske hundspannen
vilka virvlar upp gnisttunnlar
moln i färden
eller kanske hästslädar med facklor och bjällerklang
det är sant
de har kommit med ett påfund
ett påfund vilket skrämmer båd skogsfolk och mark
snöskotrar och osar gör de
det är sant
de kom till hjälpredskap
så blev de till
överdåd
se nu denna snö
se det snö verkligen är
lev med denna snö
tillåt den smälta in
säg varför tror du barn gläds så mycket med snö
så mycket att de äter snö
de gör så
just för
att
barn vet
det snö är
*
det går att säga att du vet
upplevelsen förtäljer dig
om detta veta är bäring är bärande är bärarm
*
2+0+1+5 en svävande harmonisk åtta
kanske är det så att i denna årsring skall allt sväva falla på så kallad plats för att stiga in i nåd ur tyngd
*
i denna dag
den femte i den andra månvandringens anno 2015
2+0+1+5 en svävande harmonisk åtta
kanske är det så att i denna årsring skall allt sväva falla på så kallad plats för att stiga in i nåd ur tyngd
och vad hjälper det oss att fundera. det finns levande vilja, det är ej underkastelse och är det underkastelse så är det den vackra underkastelsen. det är att ej kasta bort det är att lyssnande svara till den kärlek vilken väver i allt. det är seendet av undren, dessa under vilka väver i allts allt.
det finns levande vilja skapande i skönhet.
kanske trasslar vi in oss i trasselnystan istället för att följa labyrintens lagda skönhet.
och tråden är röd
varmt röd
kanske binder vi tankar i rullstensåsar
utan att ana aningen av det vi gör.
kanske tanken funderingar är snö vilken faller mjukt
allt vilket faller stiger
kanske tankar är snö
snö vilken faller mjukt
vad viskar snö
snön viskar kristallandning till att smälta in
hör isarna släppa
bäckarna porla fria ystra
vi kan fundera, tänka så mycket att vi stelnar
svartis
kanske skall vi tillåta tankarna vara snö
snö vilken faller mjukt utan att binda dem, tankarna, funderingarna
fundering – fund
kanske skall vi tillåta tankarna vara snö
snö vilken faller mjukt utan att binda dem, funderingarna, tankarna
gång på gång till bilderna av öknar samt snölandskap, de viskar.
det finns snöstormar, sandstormar
vandringsfolken visar oss det lä är
de skådar stormens färd
kvävs ej
ser stormens spiral
när stillheten infinner sig
lägger de en spade, en livsspade i din hand
det är en väg ut
och detta ut är samtidigt in
kanske gräva är att gräva oss ur tunneln
det går att säga att vi vet
upplevelsen förtäljer oss om detta veta är bäring
är bärande
är bärarm
kanske
är det så att spjutet ej behöver kastas
kanske spjutet är vandringsstaven
merkurius stav
kanske spjutet
skall lyftas
höjas
kanske skall vi våga öppna handen
utan att kasta spjutet
varvid spjutet antingen blir hängande i luften
eller flyger
vägen
till målet
och kanske fjädrarna är
just det fåglarna
är
vindbärare
så frågade vi vem färjkarlen är, vem hon är
så finns det floder helt tydliga i dagvinden
floder vilka flödar låt oss säga mellan äng och äng
kanske mellan skog och skog
har du sett dessa flodskogar
hur de lutar sig in över
lummiga i grönska
du kan se rötterna doppa sina fingrar in i floden
fingrar rotrevor
kanske trädhår
säger du att detta ej kan vara hår
det finns många villor synvillor
säg varför kan det ej vara hår
nåväl kanske det är ett nätverk
ofta fanns det en flodstuga vid dessa floder
en flodstuga vari en flodväktare lever
det slingrade rök ur skorstenen
hemtrevnad
strömmade vida
vid floden fanns och finns en flotte
hållen i rep
denna flotte dras över floden dit vandraren önskar sin färd
sin an halt
det är också en färjkarl
vem är hon
vem är han
och svaren ligger i frågan
och frågan ligger i svaret
så ser vi åter det vilket sker näri tusentals röster vill övertyga dig om att du inte är den du är, de mal och så mal de igen, mal ned ditt för svaret stiger ur hjärtat.
vi talade medusas väg, hydror
gorgoner
de blickade in i hennes ansikte förvandlades till sten
så sade vi
detta är ävenså bilden av fruktan
fruktan för det vi ej kan se
det är rädslans yttersta spets
rädslans stegrade våg
ett skenande scenario
boten är
jag är det stilla vattnet
ser tingen så som de egentligen är
bara ett litet tillägg
*
är icke resa en form av pollinering
så är
förändringens cirkel
*
det vilket värker
manar dig ut ur det instängda
*
lev med bilden av att alla gör sitt bästa
en del har djupare skuggor att lyfta
*
resa
färdas
ser du
fåglar sväva
burna i luftens rörelse
luften buren av fåglars
vingfolkens rörelse
färdas
resa
förändras
förändring
förändringens andning
hör du luften fylld med toner
surrande vibrerande
vingfolk
humlor bin kolibris
ser du mjölet
solmjölet
pollen
kan du uppleva doften i din hud
så reser vi
så reses möjligheter ur fördolda nektargömmen
fördolda var de aldrig är de ej
kanske dolda för en stund
till en stund
när du andas bejakelsemod
cirkel
cirklar
se dessa mjuka former
gestalter
även då du drar ett streck så möts strecken
kanske är det detta du ser i mötet med pyramiden
i mötet med perspektivet av trappan
kanske ser du att denna linje
horisontens strimma
sakta böjer sig
till vad
in i cirkeln
livets cirkellev med bilden av den fruktan den förfäran folken bar
innan de kunde se detta
de var helt övertygade om att där vid horisonten stupade havet rakt ned i intet. intet, intighet kan kännas förfärande, så är det ej ty i denna intighet kan du uppleva illusionen av din tanke. den tanke vilken formar så många kärl. kärl fyllda med korn. och dessa kärl är mycket vackra, det vi säger är att cirkeln är samt cirkeln är skönhet. faktiskt är det så att denna cirkel uppenbarar det du trodde var fördolt.
resa
resenär
färdare
stigfinnare
vandrare
alla dessa vackra bilder
stigfinnaren söker ej stigar
se hur stigfinnaren lägger sig helt nära hennes hjärta
hör med hela sitt väsen vägen
löser den vilsnes steg
samt vägleder säger ej; dit skall du gå. vägleda är att visa
visa
ser du fåglarna
ser du
fåglar sväva
burna i luftens rörelse
luften buren av fåglars
vingfolkens rörelse
det vackra är att detta förändras
egentligen ej är att förändras
det är kanske mer en metamorfos
detta kan du se i blomvandringar
och du skall inse att denna doft är urtonen
det är att se illusionen
det är att plantera kornen
vårda kornen
se kornen spira
allt detta visar dig
just visa
stigfinnare
smygande steg
så säger du ton
med ens lyssnar du till musik
du öppnar din hörsel
havet är en öppen hand
se hur hon blåser
vattenpärlor
dun
sväva
svävande
vikes pärlor upp
tystnaden är bladets vila
toner
se hur hon målar med fingerpenslar
havet är duken
ytan är spänd
hon målar med färger
ur
vattenpärlor
tonar in färgerna varsamt
tonar ut
avgränsningar
mjuk andas tonen
bilden
så är tonerna
det varsamma ögats blick
så är tonerna livssegel
hon släpper duken fri
havet böljar mjukt
möter stranden
tonande
in
tonande ut
älska
älskade
en ton
en droppe så ren
så skir
så skör
och i detta vackra
den styrka vilken är ädelstensljus
händer läggs i varandra
varandras
i skapande skönhet
lågor
lyfts ur hjärtan in i varandra varandras
så är vi alla toner i den stora tonvävens symfoni
tona in
tona ut
vibrerande fjärilsvingar lapandes sol
så är vi alla toner
älska är en av de vackraste tonerna i det älska är – kärlekens högsta pärlord
tonande i universums böljande händer
*
lägg ej din egen önskan på medvaranden
med anklagande stämma
*
åter och åter
se fåglarna
de tvekar ej
kolliderar ej
*
lyssna till hjärttonen
den är alltid ren
den skorrar ej
den ärgar ej
rostar ej sönder
*
en gång levde här skogar
sjön lades här av havet
ur havshänder
vem vet kanske kupade rockor vingarna till läglar vattensäckar
samt hällde gåvan i dalen skogen öppnade
hit kom djuren i skymningen
släckte bränderna i ögonen
skogen törstade
varvid sjön väckte bäcken
ja, skogsfolken rörde vid marken
kanske kammade de darrgräset i bena
i mitten
sjön blåste strömmen porlande
porlande sjöng bäcken
här och var
var och här
slank bäcken under stenar under rötter
steg så yrvaken upp
renad från fottramp
dit kom folk med kupade händer
källa kallade de mig
så sade bäcken
och ja helade deras händer
skogen levde allt vidare
törsten steg trappvis uppför
varvid bävrar lade vägar
och bäcken den klättrade
klättrade uppför bergssida
berget veckade sidan till hjälpande bävrarnas händer
bäcken nådde nu bergssidans högsta märkte att berget var samt är en kon
inte alls den kon vilken idisslar lugn betar i ängen
en kon en geometrisk form
kanske ett ymnighetshorn ler berget
så är det nog sade bäcken stannade en stund
fylldes med leklust
egentligen svarsvilja
kastade sig väl inte direkt ut med en gång
nosade en stund i en stund av stunder
så kom de att kalla mig fors
så sade bäcken
bäcken, forsen ringlade sig i allt vidare krokar
kanske är jag en orm ler forsen bäcken
en orm är du ej och är du en orm så är du vacker
så sade ormen vilken solade sig i en stenhand
nu nådde bäcken forsen en bergsbild vilken fröjdade forsen bäcken
här glittrade fjällbärare
stora djur betade
de bar kronor
en del med fingrar en del mer liknande kammar
brummande humlor
humlor var det ej är det ej
björnar
stora mjuka nystan
i skogsgräset syntes illrar hermeliner uttrar rumla
kullar av varg av räv
ja
helt enkelt skogsfolk
vad skedde nu
jo
jag fylldes av en sådan glädje när jag upplevde denna frid
fredsgivan
att jag helt enkelt tog ett skutt
så sade bäcken forsen
och nu blev jag
de kallade mig
kallar mig vattenfall
jag glittrade i regnbågstoner
moln steg upp
vattenmoln
så jag föll och jag steg
en underbar dans
det vackra var
samt är
sjön sträckte sina händer
i kupande gest
tog emot mig
och däri landade jag
säg var din färd över nu
nej inte alls
skogen lyfte åter stämman
så åter bars jag
till en glänta
nu kallade de mig
kallar de mig tjärn
har du så många namn
så är det sade havet sjön bäcken forsen vattenfallet tjärnen
och hur det nu kom sig landade näckrosor i mig
så kallade de mig
kallar de mig
näckrosdamm
ytterligare ett namn susade magnolia
så är det min ljuva och ännu fler föränderliga namn
och jag, jag har bara ett
så är det ej min ljuva
du har ett namn
du har många fler
ty dina namn är mina
mina namn är dina
kom så beundrar vi snöfolkens stjärngivarhänder
*
varför söka
det vilket finns
ett
är att lyssna
*
så är det med dörrar
dörrar leder in
leder ut
leder ut leder in
så är det med rörelsen
*
se med fria ögon
lös bojorna åsikter lagt
*
så stiger klipporna
ur azurblå slöjor
skimrande nära stränder gröna band
sandens solvarma bäddar bjuder vila
fotvalv resta skänker skugga
till floden vilken strömmar fri
fri in i hav
klipporna
bildar cirkel
runt havsöga
lagunen bjuder in
vandringsfolken
så länge har de vandrat
hemsökta av undran
är detta det enda
är detta den ände vilken omskrivs
så klev de över tröskeln
det de trodde var tröskeln
det de skred över var ögats ram
med slutna ögon inandades de havet
havet det vilket nu vilade i lagunens händer
i en solhand vilade de ut i sandbädden
var de nära varandra
det var de
ännu utan syn
från väster från öster
gled de så ned i lagunens vattenöga
dök in under ytan
beundrade det de såg
lät sig stiga uppåt
upp över ytan
skrudade i vattendroppar
mötte de varandra
med ens upplöstes undringarnas undran
detta är det enda
detta är den omskriva änden
det är när lotusbladen faller in i varandra
det är näri
vingarna bär
dem in i enhet
*
det okända
är det kända
det kända är det okända
och allt detta är det hända
*
öppna ditt inre samt se allts inre
*
består samtal av att ha rätt
eller lyssnande
*
se de resta vita väggarna
pappersflarn
skirtunna
ser du bergen
dessa grönskande berg
platåer
är lindade runt
floden är lindad runt
flyter i sakta gemaks skönhet
ser du folken
vilka bär kläder vävda i renaste fibrer
bomull
silke
ser du hattarna de bär vida skålar
skänkandes ansikten lä
barfota vandrar de i vattensängar
planterar gräs
ris
ser du dessa skira vita väggar
av vad
av ris
risväggar
vlka glider lätt upp
ser du folken hör de övar rörelser
är vind är eld är hav är dessa fem
och denna övning följer dem in i dagars vandringar
ser du henne med nätta fötter
med kimonon lindad i konstfulla lyssnande veck
ser du hennes korpsvarta hår
ebenholts
ser du hur hon vandrar
i övade rörelser
i tempelgården med azaleor
med körsbärsträd
ögonen hennes är mandelformade
ellipsers skönhet
harmoni
hon sätter sig en stund under mullbärsträdets lä
lyssnar till silverklockor
bjällror
hon följer en vandrare
han följer bergens djupblå mantlar
med skira slöjor av snö
vita skimrande band
kanske upplever han hennes ögonnärvaro
ty han vänder sitt ansikte till
det är i denna stund vindarna vänder bladen
snö faller in täcker spåren lagda
möt varandra där tonerna väver harmoni
han följer den ton hans hjärta stämmer
hon följer den ton hennes hjärta stämmer
de möts i harmonisk samklang
*
fienden är egentligen dina egna fientliga tankar
din rädsla för att se
det du trodde krackelera
*
(”)
det vilket spricker ut gör ont
ändå gör det ej ont ty det är motiverad smärta
kommen ur insikt
*
(”)
smältvattensdroppar
säg mig; vad liknar dessa
*
hon står i det runda rummet
är det ett rum eller är det en cirkel
vad det än är
så är det
hon snurrar sakta runt med solen
solen vilken bär en orange sammetsmantel
hon skådar dörrar vilka följer cirkeln
stannar vid den västra dörren porten
och dessa dörrar är många
många är dörrarna dessa
hon lyfter handen
rör vid den västra porten
tecken ornament vilka strömmar i rörelse
sakta glider dörren upp
en mild fläkt rör vid hennes ansikte
hon sluter ögonen
kan uppleva just det ljud gräs gör
framkallar näri vindar vandrar i gräs
så är porten öppen
hon möts av glödande himlar
avser lyfta en fot stiga in
ser att porten leder ut eller in i
intet ser det ut att vara
detta är höstblad
detta är innerlighet
förinnerligat sommarregn
hon upplever dofter av mognad
mognaden viskar
detta är
kärlek
det är att våga
lyfta
just det steget
*
visst planterade de rubiner i ur
se ordet ur; universums rörelse
se ordet watch; vaka
*
skåda drömmen
se det drömmen är
den dröm vilken var samt är din linda
*
så är det; smältvatten är
det stigande violetta ljuset
*
valnötsträd
skuggar strändernas vita sand
valnötsträd
kupade bönehänder
blickar in i stjärnvida skönhet
glaset är en öppnad skål
given ur himlars öknar
eldar tändes
i kärlek blåstes skålen
segla segla
tima i bidan av
tonen
klangen stiger sjunker in
valnötsträdet bejakar
i bejakelse lägges grenar i makarens händer
smeder i berget smider hjul
kugghjul
valnötsträdet stiger in i formen av hölje
en ruta av glas bär vinden till
smeder i berget smider pendeln
vad viskar pendeln
vad svarar trädet
träd in i skönhetens rörelse
det hänger ett ur
i tysthet skådar uret
urmakaren planterar kärnor
frön
rubiner
så strålar den fria tiden
det tid är
till inre dröm
i ädelstensljus djup
ur – universums rörelse
watch – vaka
så viskar uret i det ur är
de följde havets andning
lade lä i klippornas händer
i vinteride följde de stenarnas vita bladsmycken
gnistrande spetsar vilka förenades i spetsarnas strävan
de skådade ellipsernas himmelsvandringar
såg hur ellipserna landsatte, jordsatte det de höljde i origo
så sattes ögonen i verkande verklighet
ty det dessa ögon höljde
var himlarnas nätter
skapade i skymningens ljus
var himlarnas oblatseldar
ur vilka trädens kronor breddes ut
och dessa kronor var livens reden
i gryningen vek morgonblomman ut bladen
de blad skymningsblomman sköljde i natthavet
de följde havets andning
båtarna kanoter kajaker låg uppdragna i klippornas lä
i vila inom höststormarnas elddanser
i vila inom vinterstormarnas ylanden
de bar mantlar enkla tunikor
axlar sommarbara
axlar vinterhöljda
fötterna var bara
runt vaderna bar de snäckor trädda
vilka skapade sånger i vandringsstråk
runt handleder bar de tvinnade läderremsor med pärlor
givna av turkosstränder
apachetårar
jade
karneoler
obsidian är ett vackert namn
bär minnen ur hennes hjärta
magma
magma
du glödande eldöga
ringar
cirklar
hon rör i järngrytan med rönnens stav
och rönnen blommar vita flor
skänker vingfolken röda vinterbär
i nätterna
i stormarnas sånger
väcker de eldar
talar sommarspråk
värmer sig med allt det de mötte
de dricker sommarspråken in i hjärtat
det hjärta vilket nu skänker dem vintervärme
de sömmade skrudar ur havets gåvor
med havets gåvor, nålar av ben
fiskarnas gåvor
skrudarna var jordens gåvor
de vilka gav dem hudar till att i kärlek skyla deras kroppar
ej i skam ej i överdåd just för att skyla kropparna vilka bar deras liv
trådarna var gåvor av spinnarfolken
rådarna såg samt hörde deras flit
rådarna begav sig till bergen
förtalte bergsväktarna sina ärenden
rådarna ritade i bergssanden
det folken behövde
så hördes klanger
milda
varsamma
bergsfolken skapade nålar till söm
nålarna lades i askar av ädelstensljus
så bars askarna av rådarna till klippornas lä
och havsfararna såg askarna
lyfte nålarna med fingrar av varsamhet
vände på nålarna
vred på nålarna
molnen visade med månstrålar vägen
nu sömmade folken med nålar av silver
gnistrande spetsar vilka förenades i spetsanas strävan
de skådade ellipsernas himmelsvandringar
såg hur ellipserna landsatte, jordsatte det de höljde i origo
så sattes ögonen i verkande verklighet
ty det dessa ögon höljde
var himlarnas nätter
skapade i skymningens ljus
var himlarnas oblatseldar
ur vilka trädens kronor breddes ut
och dessa kronor var livens reden
i gryningen vek morgonblomman ut bladen
de blad skymningsblomman sköljde i natthavet
när isarna gav vika
när vakarna öppnade sina ögon helt
förberedde folken båtarna kanoterna kajakerna
sjölejon spann sälar öppnade stämmor
valarna syntes dansa i luften
då och så sjösattes bärhänderna
i vårens gryning när stränderna bar blommor
begav sig folken in i havets strömmar
med askar smidda i ädelstensljus
nålgömmor
med nålar smidda av bergsfolk
ur månsilvergåvor
skrudade i höljen till sommarblod
*
den tonen håller du
allt
i hjärthanden
den tonen
är an klangen
*
lyssna in i vinden
kommer tonen före eller efter
det är sant
före eller efter är en illusion
ett illusionsbegrepp
*
det tillverkade skulle ej tillverkas
om universums stämma ej lade tonen i händer
imaginationsdroppar
*
så löper vindarna
fria i natten
så skådar dropparna
i takåslä vida
kjolar vita glider mjukt ut över kanten
skuggar fönstrens ytspända ramar
stupens rännor
är lurar horn
fyllda med porlande strömmar
kanske för de vinterrosens drömmar
vidare
vidare
uppfyllan
vindarna ritar med händer cirklar spiraler
allt det runda
runda
runda
kanske rör de i ängsgryta formad i lera
bränd i stenugn
av den vilken följer färden
och vindarna rör vid träden
väver
väver
hör
stigen
den vilken lades i dagsrytm
den vilken bars av skidornas stavbärare
hon sitter vid spisen
spritsar ärtor
skidorna är
många
ärtor
pärlor
malakiter
helar den tröstlöses ögon
tårade av regn
regn kommet ur floden
floden vilken steg över bredden
och är detta vindar
är detta ett moln vilket stiger
är detta ett träd med armar sträckta
sträckt är en
fallen är en
jag tager mot
jag giver vidare
träd
jag träder in i rörelsens svar
moln
jag är molnet vilket skänker svar
vind
jag är vinden vilken andas
vind moln träd
detta är mannen vilken följer tonen
tonen vilken lades i palmbladet
palmbladet vilket slöts
var runt tråden lindades
med mjuka omfamnande händer
lade hon bladet i hans hand
detta är mannen vilken följer tonen
träd moln vind
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar