den 25 februari 2015

detta träd detta berg är sannhet

när du inandas

när du lever i andningens klarhet är det så

*

sannhet kan du ej knåda i dina händer

är ej att knåda i dina händer

sannheten omfamnar dina händer

*

omdana

omvälva

knoppar skälver i visshet av dessa om

*

varför hindra tanken

när tanken tycker så mycket om kullerbyttor

du är ju den vilken ”ser till” att underlaget ej skadar barnet

kullerbyttor är ju ett slags befrielse när de ej hålls fast

kanske är tanken den vita färgsnurran

den färgsnurran har ju alla färger i sig

och vid en viss hastighet framstår färgernas klarhet

*

vindar rör vid stavar

stavarna är bambuträdens spirar, led till led. led du i det haglen föll in. inte led jag ty jag slöt ögonen mina samt upplevde villfarelsen, illusionen tvedräkt. varför säger du tvedräkt. så säger jag ty den dräkten består av ytterskrud samt underskrud. så var det ju, de bar underklädnad oftast i skira vävnader så bar de en mellanklädnad dessutom samt en ytterklädnad. nej jag led inte ty etta är ej ett. isande. det är ju leder delar bambuträdens har. dessa leder giver dessa stavar medföljande rörlighet.

vindarna rör vid bambuträdens medrörelse, bladen, bladellipserna är vimplar vilka sköljer illusionens skrudar samt avslöjar, slöjor av vindarnas riktning. så lyftas slöjan upp över hennes ansikte, hans händer rör varsamt vid hennes linjer. låt oss vandra denna stig. han löser upp hennes hårt virade hårknut. en viss likhet går att skönjas med bambubladens rörelser. slöja avslöja, jag möter dig fri.

vindarna rör vid bambuträdens rörelser.

fåglarna i klipphänder följer inväntar

breder ut vingar

följer

han leder henne steg till steg uppför berget sedan de stigit ut ur bambuskogen. hennes hand vilar i hans hand. djupt där ned ser de floden skimra. bambuskogen målar floden smaragdgrön. hon förtäljer honom hennes saga, henne – hon vilken bär tvenne barn intill sitt hjärta. aftonbarnet morgonbarnet båda är de ett samt tvenne. hon förtäljer honom hennes väg, hur hon steg in i havet, hur hon följde ljusets rörelser i havet. hur hon följde tonerna av valens strömmar. havsfolken tillredde en vagn en släde samt lyfte henne upp. hon bar ej tyngd så kanske var denna vagn denna släde snäckskal, musselskal dragna av tusenfjärilar. hon berättade hennes händers rörelser hur hon var morgon lyfte morgonbarnet hur hon var afton lyfte aftonbarnet. och hon bar samt bär skrudar i smaragd samt i koppartoner. han lyssnade samt fylldes med aftonorden samt morgonorden samt insåg doftens verklighet. hennes stämma tystnade i ordlöst samtal näri de lyfte det steg vilket benämns det sistas första. så stod de högst upp på berget. han höll hennes hand och de var ett, de breder ut sina vingar svävar in i vinden och vindarna rör vid deras rörelse.

de når en strand vida in i uddarnas bårder lagda i rosengång, i rosenbårder. i kammaren satt hon, hon vilken knypplar spetsar. trådarnas vita är skänkta av moln, dynan är moln i indigoblå toner, viskar in – in dig gå. nålarna är silverstrålar givna av månmoder, nålarnas huvuden är ädelstenar.

vid den stranden landar de och sanden är den sand han, den vise målade med och vinden rörde ej dessa mandalas ty de lades till dem att följa. palmer susade stillhet de somnade i varandras armar in under den bara stjärnhimlen.

de följde nattfloden i en kanot helt utan paddlar, stenarna förde dem allt vidare in i landet är. skogarna var lummiga kanter i tusentoners grönt. de såg ej folken de anade folkens närvaro luften fylldes av pulserande vibrerande fågelsånger. vita kakaduor svävade i solstoff. de kunde höra droppar falla i mjuka toner och stenarna förde kanoten vidare allt vidare in i landet.

så nådde de en strand vilken gnistrade i vita toner, sand bar ej stranden, detta var is och isen värmde deras fötter ty de tillsades stiga ur kanoten. bergen här var is skulpterade i is just så syntes kristallbergen och de såg vatten, kaskadvatten kasta sig ut. visst fann de detta märkligt; vattenfall så fritt fallande ur is. först trodde de att de såg seglande moln innan de insåg att detta var isbjörnar, pingviner syntes dansa.

bilden suddades ut åter vaggades de i kanoten och denna resa skrider alltjämt, det sägs vara pendlande mellan vakenhet samt icke vakenhet och vem kan säga vilket är vad. kanske resan kanske de vilka följer resan. frågan ställdes ej svaren gavs ej ändå gavs svaren i den stund frågan lever levande i hjärtats svar.