det kommer ej an på teknikens under
det kommer an på fingrars sensibla viljeserinring
*
hölj floden i dina händers kärlek
kärleken är det vilken klargör ondskans taggursprung
har du sett ett djur skria med en tagg inkörd i trampdynan
vad gör
du
*
vem tror du är vallen:
klipporna, muren eller havets stegrande
*
visst var det så i en stund av är att bergen reste skuggor
upp och skuggorna klättrade steg till steg. de vilka följde detta resande denna
klättring viskade om stegpinnar viskade om parallella pelare stegar. undrade de
någonsin varv för bergen reste dessa stegar till vem, vilka eller till vad.
hade de vilka såg skeendet stannat sett vidare hade de sett
skuggor klättra steg till steg uppför stigarna och k den stund de nådde den så
kallat sista översta stegringen hade de sett en mantel skimrande behagfullt
kaskadljus. ett ljus vilket var tämligen vilsamt för ögonvyer.
när ögonen hade vant sig hade de vilka följde detta
skådespel sett skuggorna frigöras hade de sett vad var det, det var vad.
kan ske hade de inlett samtalet om vadstället det vilket
ligger i den skog de just passerat för att nå utsiktsposten. hade de kanske
hört skovelhornet när postiljonen kom
ridandes på den glänsande svarta hästen eller var de skuggor. postiljonen
lämnade ett vackert kuvert med ett vackervikt ark, post och väktaren stod på
post där vid vadstället. där vid vadstället där en flotte är lagd, surrade med
ett rep ett rep med vilket flodväktaren förde dem över, färjkarlen, kvinnan ty
dessa var make samt maka. och där i det vidkronade trädets höga grenar hade de
kunnat se en ellips med svarta planeter vilka surrade svävade i luften.
planeter bin soldroppar doftande honung. vem slungades orden vem slungades
kastet, kanske slungades repet till drag och vinden drog genom de öppnade
sommarfönstren, luften vibrerade i syrsors sånger. floden doftade sommarland
och de fördes över vadstället behövde ej vandra länge förrän de nådde utsikten,
de kunde se med blottade ögon hur bergen reste skuggorna, stegar vilka nu blev,
steg in i vingfolksskrudar, kan ske korpar kanske allt det vilket de såg och
natten vandrade i silverklarhet.
så såg de bergen skulptera vita band eller kjolar eller
slöjor i vitt och bergen var så vackra när de dansade fria med gryningens
purpurblad.
vem spelade vem rörde vid tonknoppar, regnen. fragila
fingrar sensibla sensitiva taktilberöring.
allt detta såg de utan att undra vad, de bejakade
upplevelsen av synerna de gavs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar