den 16 februari 2015

själstoner ljuder

vackra människor

toner

i

universums väv

skytteln hålls av

allhänder

*

barnen vet, hjärtvet

att det ej kommer an på avsikten/betydelsen

barn hjärtvet rytmen

klangen i det sagda

ramsor, sångramsor är vackra i tankefrihet

det vill säga

befriade

*

för stå icke där du tror

för ställ dig icke emot

förstå samt förställ kan ibland vara masker

låsta positioner

*

det är ju så att solen lever i ditt bröst

*

vindar böljar

stormryttare

stormfåglar

molnen seglar stilla

tyngd

tyngden andas i dagens händer

spröd så spröd är stjälken tonen

tonen lägger jag i mossans vila

sluter mina händer

molnen lystrar

kanske är du i tyngd, se oss runt dig

vindfolken stannar upp en stund och hur skall det kunna hastas i moln när molnen så vackert visar molnbäddar. det vilket hastar i dem skall se molnen antingen slutas tätare om i värn eller hur de skingras. nej inte alls försvinner det är mer att likna vid rök när vindarna leker. röken försvinner ej, röken är där.

så är molnen en mjuk puppa runt dig och i ditt bröst strålar solen.

så låt tyngden vara tyng det tunga vara tungt. se stenarna hur de lyfter sig upp hur de skrider hur de dansar med lätthet; den möjligheten har du att tillåta fantasins rörelse,

tungt lyfts nattdoket, tonen lindade in skimmerljusen i vila, molande – molande tyngd. vindar breder ut

böljande färder, kolet – kolet knäpper fingrar runt lyfter glödkorn, sår i vinden - spirande andas snäckor.

kitteln är ställd i eldspann källan skänker klarhet örter stiger arom, skänker värme, molandet – molandet; det sitter en man han öppnar strupens toner, tyngden är stenarna vilka stiger upp skrider in i ängen lyfter det lagda i mossan, lommen följer gryningsstrimman lommen, gommen, smaken är källan vilken rinner bakåt in i strupen tonen vidgas samt skimrar dagens tyngd.

i detta landar ett blad kommet ur var, kan hända ur en bok. det är sant boken kan vara ett bokträd skrockar berättarsjälen. boken kan vara en av de goda vännerna vilka vänder ryggarna till det rumsliga det vill säga väggarna. de vänder ej ryggarna ut av ointresse, de vänder ryggarna till för påseende av det nedtecknade. pennan skriftade hållen i hand. hållen i hand kvittrar tanken, vem höll handen. det gjorde jag så sade berättarsjälen. vi höll varandra i handen till vägledning. just i den stunden fylldes vi av vandringsflit. snön hade just mognat in i jordhuden. små skott började synas. inte alls sådan de skjuter med ärtrör eller bössor och inte sådana bössor vilka skramlar med mynt i. sådan skott vilka är vår, sådana skott som snön drömde. det är ju det fina med detta drömmandeför du tror väl inte att det bara är människan förunnat eller djuren eller för ser du snö kan drömma och dessa skott hör där till snödrömmen.

vi vandrade hand i hand, solen strålade markerna bar sjöar och gräset det gröna började synas i fjolårsgräset. det kunde höras mycket väl i fågelsångerna att våren kom med raska steg och det var ju det vilket hade lockat oss ut. det är så mycket att nedteckna i detta vårporlande, så mycket att skänka till de vilka ej vandrar.

hand i hand vandrade vi samt nedtecknade stolpar. nej – inte grindstolpar och ej stängselstolpar, ordstolpar till minnestäring

visst fanns det snötäcken kvar och vi stannade av och till i förundran när vi såg spindlar krypa i snön.

spindlarna brydde sig väl inte så mycket om oss, det var som att de kunde uppleva våra stegs värnad, våra stegs fred.

fryser ni inte så frågade vi, då, först då stannade spindlarna- ser det så ut. vi funderade en stund ja inte mer än en blink; nej det ser inte så ut, ändå undrar vi för snö borde vara kallt för er så sade jag berättarsjälen.

borde ja men borde är inte det samma som är och det vet du ju så sade den spindel vilken skänkte stämman – jag kanske lät otrevlig och det var inte min avsikt det är ju så att vi har lite bråttom. ja, inte människobråttom – inte alls det är bara det att vi vet hur snön smälter i solen. det är lustigt i och för sig men båtarna våra är ännu ej redo så sade spindeln och det är ju inte så bra att hoppa från isflak till isflak. det blir så lätt svajigt, därför säger jag nu god resa till er och pilar vidare.

åter vandrade vi vår packning började tynga så vi vände kosan till pulpeten.

därvidlag skriftade pennan det upplevda med stöd av stolparna.

så är det med dessa ryggar de skänker dig namnen sina i vackra snirklar.

snirklar, vad är det undrar ett dammkorn – boken ler mjukt – snirklar är sådana du målar när handen lyfter ut mig för att öppna pärmarna så att bladen kan läsas.

så är vi vid bladet, bladet lägger sig helt stilla varvid ännu ett blad landar och ett till och ett till. lager till lager och snart ligger här en sten det var väl just det du funderade över hur stenen kunde vara ett blad och bladet en sten. det är följden av den sträcka handen ritar i det armen handen sträcks till hyllan där boken står.

boken viker ut pärmar varvid ett blad lösgör sig. bladet bär ett hus. ett litet stenhus med tak av gräs – det är det du ser så här från utsidan. inom huset är taket bräder tillsammans med stockar. huset är helt i sten och i trä.

ringblommor lever i rabatterna och stockrosor samt lavendel. humlor fjärilar och bin surrar i gemyt. spindlar spänner linor där skriftställaren kan torka bladen. bladen dricker luft dricker livsfärder.

stenarna minns bladen, bladen minns stenarna. golvet väggarna och taket minns skogarna. så är det med detta; de minns och därav undrar kvistarna, kvistögonen var kronorna är och var rötterna är- det kan vara bra att leva med när du vistas i huset. så sade bladet samt virvlade åter in i bokens framsträckta hand, nu i parken där bokfolket lever, de med rötterna, fötterna instuckna i jordtofflor.