stjärndroppar

att befinna sig är att närvara

i befinnandets närvaro

där bönen är knoppen vilken viker ut oändlighetens lotus

*

Isen, isen, jag kan i sinnenas trädgård höra havet råma, stiger valarna upp på stranden. I sömnen ilar jag med lätta fötter ned till stranden. Mina kinder blossar, andedräkten bildar moln runt mig, markerna är ett gnistrande hav, mina fötter är bara. Stranden inväntar mig, den håller stora mörka skuggor liknande valar; så vackra så glänsande glider dessa in i havet. Åter hörs havet råma, ett moln lägger en sjal runt min kropp; det är rimfrost.

Isen, isen breder ut sina händer, det liknar händer vilka breder ut fingrar, mellan fingrarna bildas stjärnhud, kristallhud, skulle kunna vara simfötter. Sakta, helt lugnt förtätas huden, isen ligger ren, gnistrande, mina ögon andas in skönheten.

Jag blinkar, glömmer mig en stund, hör knakande mer brakande, inser att isen brister, silverren brister in i splitterbitar. Eller är det en spegel vilken brister går i krasch, bitarna av glas av is, det är is är sylvassa spetsar vilka snabbt smälter in i havet, isen är nu kommen en issoppa. Havet kupar händer bjuder mig en skål med soppa. Soppan ångar jag andas in doften av väl omhändertagna grönsaker, soppan värmer mig.

Nu vandrar jag i bara marker, mörker är en bra beskrivning, det enda jag ser är fuktig jord nästintill svart, upptäcker att överallt är det gropar ändå vandrar jag här utan att falla i, ser hur det glimmar i en av groparna, får upplevelsen av en strut och där vid strutspetsen glimmar det en stjärna silvervit, vandrar vidare samt ser att i varje dessa gropar finns en stjärna, så täcks groparna igen, gro, gro i vilja, spira, spira i vilja droppar av stjärnljus givna.

Jag vaknar i min strandbädd.

Molnen, dessa vackra seglande moln nuddar snuddar vid bädden, strandbädden. De har lindat in mig i mjuka fällar, snöfällar liknar de.

Här ligger jag i bädden och studerar molnen; vad bär ni vackra moln, är ni bolster fyllda med dun, dun vilka bäddar in allt i vintertystnad.

Bär ni bär vi, alla dessa beskrivningar. Så nära snuddande seglar ni, har alltid upplevt mig hemma i er, moln, min tillflykt min vila just nu skimmergrå, kommer detta blå av grå, detta grå av blå och vindarna andas in andas ut cinnobertoner.

Toner vilka dansar i mjuka piruetter, ur tonernas rörelser framspringer de, toner vilka hör hemma i instrumenthus, så är vi alla hus är vi alla tempel är vi alla rosentempel, fingrar springer över flöjtens hål, hålen blickar svarta och nu täcker fingrarna hålen, tittut viskar fingerläggaren, lyfter ett finger, andas, andas mjukt, blygt tittar tonen fram i solspirande mantel, fingret, kudden faller mjukt till hålet, ett grannfinger lyfts, mjukt andas fingerläggaren fingerlyftaren viskar tittut, blygt kikar tonen fram ur blå, blåklint.

Toner väver, toner följer gitarristens fingrar, hans blick skådar upp till balkongen, hon öppnar dörren stiger ut, fyller hans hjärta med röda slöjor, så svarar dessa ögon varandra, så når dessas fingrar varandra. Toner, toner väver, följer violinens vibrationer, han sitter på en sten i forsen, skogen bär hans längtan vida så vida.

Toner väver, så ljuder orkesterns alla färger alla toner, så är vi alla instrument. Kan vi följa tonerna, kan vi se detta skimmergrås glittrande glädje.

Jag sträcker handen känner en mjuk smekning, en närvaro en närhet, allt närmre kommer molnen, kupas under mig, lyfter mig med, med och jag svävar lätt, de stödjer mig in i stående och jag springer med lätthet, genom min lätthet förs molnen med vi andas rörelser in i toner av regnbågsstämmor, mitt hjärta sjunger, molnhjärtan sjunger, du ser så säger molnen; vi bär dig, du bär oss vi frigör tonernas stämmor.

Två vackra ord når mig; jonisk, eonisk, de orden stiger in i mina ögongårdar.

rena ansikten

Vandrar i dessa vita marker, marker inbäddade i skal, skal så skimrande rena. Marken räds inte dessa skal, marken inväntar upplevelsen av skalets verkan, just detta med styrka i det mjuka.

Detta mjuka vilket är kommet efter sommarlandets blom och kanske, kan detta efter sägas vara brudens slöja, den innerliga kärleken till, in i livsfållar, sömmade med nätta bärande stygn, pärlstygn, med fingrar fyllda av känsla, denna känsla vilken är så mycket mer än känsla, en känsla vilken är innerlighet djupstigen in, passionens livsledsagande händer, den passion vilken bebådar liv, välsignar liv, vilken ser vidden av vinterlandets eldar.

Detta rena vita, dessa smycken vilka stiger, fyller våra ögon, jag skulle vilja säga smycken skapade av stjärntrådar. Samtidigt beundrar jag dessa smycken samt fylls med upplevelsen av att detta är andning, det andning är, transporterandet av välsignade tankar. Dessa vita frostträd, rimfrostträd liknar ju havets växter, sjögräs, sjötulpaner, korallreven, samtidigt ser jag flimmerhår och jag skriver till en man; Glädjen I det vita rena, Frosten Frostgräset, Slånbären vilka andas dessa skira filigranarbeten; Skapelser av rent ljus av rena ansikten – just det skriver jag för det är mitt hjärtas upplevelse och jag skriver vidare; dessa skapelser liknar, ser sjögräs ser flimmerhår, cilier är ett vackert namn, så andas det rena lugnet. Just så skriver jag och allt detta liksom allt vet jag att det inte liknar för allt är bilder av allt och alla bilder lever i varandra, verkande i varandra.

Vandrar i dessa vita marker; marker inbäddade i skal, vilka inväntar snöfolkens ankomst, gnistfolken, snövandrarna vilka tänder vita safireldar i allt. Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar.

Vandrar samt ser åter bilden av grottan, grottan med stenbordet där en man sitter och skriver, i grottans väggar finns kupade händer vilka håller lågor, lampetter, facklor, ljusskenet, detta levande sannhets sken målar väggarna i mjuka cinnobertoner in i sepiaguld, mannen skriver med en fjäderpenna, lugnt, stilla skriver mannen, med andningspauser, rum att fyllas med liv, sannhets livssägner vare sig broderade eller påhittade eller konstruerade han inväntar droppen vilken skall omsluta hela hans väsen, så är mannens blod bläcket vilket skriver i indigoblå toner.

Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar. Han vänder blad varvid förverkligandet sker.

Så står jag vid en grind, grinden har inte ett hållande stängsel, grinden är här, står här och grinden är utsökt vacker i skiraste trådar tvinnade av stjärnljus. Utan att röra grinden öppnas den; välkommen in i dina tankar dina sinnens trädgård. Här inne lever din trädgård du ser inte ett stängsel för du är både grinden samt stängslet, du är den vilken skådar iakttar, studerar din trädgårds behov för att alla dessa blomster skall kunna vika ut sina dofter. Du är den vilken isolerar det verkliga från allt bakgrundssurr. Stämman sveper med handen över mina ögon och jag står i ett flimmer med miljarders punkter det flimrar det framstiger ljud vilka egentligen inte hörs, jag inser att detta är all påverkan vi ständigt befinner oss i och inser att detta isolera inte är att stänga ute samtidigt är det att stänga ute det vilket inte är och jag viskar; tillåt mig se genom lögnens illusion. Stämman rör vid flimret och jag ser med ögon vilka kringgärdar min trädgård, jag bjuder in det vilket är mening för visst är det så att livets mening är mening.

Så står jag här i den grånade dalen, i det grånade ögats moln, ser synen uppfyllas av skira toner av anings gult in i anings orange.

Flamingos landar i sjökanten, färgen, färgen påminner om detta grås orange toner. Flamingos står på ett ben, tänker gör jag att flamingos är balansmästare.

De frågar mig hur länge tror du att du orkar stå på ett ben utan att mista balansen. Mista balansen gör du egentligen inte det är väl mer att drabbas av ett slags svindel, vi har övat detta stående så länge ståendet kan minnas.

Ärligt kan jag inte svara dem om hur länge jag kan; jag kan väl stå så länge som jag kan troligen kanske en sekund eller två.

Och hur länge tror du att du kan gå på ett ben.

Kan jag troligen inte, däremot hoppa och det blir inte vare sig länge eller långt.

Flamingos skimrar i värme och säger att jag reser väggar för det jag kan och gör mig till en inte kan.

De säger vidare att jag skall stiga in i vattnet samt förena mig med dessas stående.

Det kan jag inte stå emot utan jag stiger i vattnet samt lyfter ett ben, just så som flamingos gör, väckte vi din utforskarvilja, din nyfikenhet, genast märker jag att det går förunderligt bra ända tills; en tanke ilar pilar och nästan, bara nästan rubbas balansen. Det jag märker är att vi tillsammans blir en slags bärpelare, vi bär varandra.

Just så är det ler flamingos och lyfter in i grå.

Själv fäller jag ned benet, stiger upp ur vattnet ser mig om, lyfter åter benet för att gå på ett ben, det går bra med en annan rörelse än den jag övat med tvåbent gång, flamingos svävar runt mig och sjunger just så, just så.

Det vi ville visa dig är att gången blir lite haltande med ett ben och detta är bilden av sinnenas trädgård, tankarna behöver hjärtats ledning, behöver allt det en trädgård behöver för att blommorna skall vika ut sina dofter, du är den vilken står vid grinden och du är den vilken släpper in eller avvisar eller undervisar.

Se kvinna vilken vandrar i trädgården med vida jordekjolar, hon är en moder, en trädgårdsmästare en lyssnerska en svarerska. Håret hennes är molnsägner, ögonen är sjösägner andningen är ordsägner, huden är jordesägner, i handen håller hon en stav. Visst är staven en vandringsstav den är också den vilken gräver sågropar, den vilken bäddar in gången. Runt midjan bär hon en månskära i en kedja spunnen av stjärnljus, med skäran skördar hon det vilket är moget. Hon håller händerna fria in i vindarna.

Läs skriv tala vackra ord, det är den näring sinnenas tankarnas trädgård behöver, i allt var en trädgårdsmästare och kanske en slags eldmästare.

Och hur kan vi veta hur väggar faller att marker blöder att moln läggs in över klarhet, i strypgrepp runt ögon.

Hur kan vi veta där vi sitter med väggar runt oss med så kallat ombonad rumslighet.

Vi kan veta genom upplevelsen hur marker skälver vi kan veta genom att uppleva hur korthus rasar samt vattna våra tankar våra sinnen med hjärtats källvatten

Vandrar samt ser åter bilden av grottan, grottan med stenbordet där en man sitter och skriver, i grottans väggar finns kupade händer vilka håller lågor, lampetter, facklor, ljusskenet, detta levande sannhets sken målar väggarna i mjuka cinnobertoner in i sepiaguld, mannen skriver med en fjäderpenna, lugnt, stilla skriver mannen, med andningspauser, rum att fyllas med liv, sannhets livssägner vare sig broderade eller påhittade eller konstruerade han inväntar droppen vilken skall omsluta hela hans väsen, så är mannens blod bläcket vilket skriver i indigoblå toner.

Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar. Han vänder blad varvid förverkligandet sker.

Skapelser av rent ljus av rena ansikten

En gång steg en man upp ur havet med vida sjöstövlar på, sådana med vikta vackra kragar. Vattnet rann över skaften, glittrande, skuttande glädje, vattnet bildade fukträder, rännilar, bäckar sjöar. I dessa lade mannen fiskar, blomster, skalbärare.

Somligt sådde mannen i jord.

Barnet såg mannen; hur kan du så havets skatter i jorden.

Det kan jag för så säger mig sångerna stenarna gav. Barnet mitt; du vet, dina ögon är ännu rena ännu fria och barnet ser det sådda spira.

tälja

Vad skall vi tälja idag, för tälja det skall vi.

Innan vi täljer låt oss sätta oss här i tankecirkeln, släppa tankarna fria in i beteshagen, se hästarna stegra sig upp ur havet, med glänsande vattenmanar med skimrande hudar med ögon fyllda av vidd.

Tankecirkel, tankecirkel

i mitten vandrar det

för täljda

För tälja, förtälja tankarna lever i en kärna för visst liknar hjärnan en kärna, en kärna fylld med vindlingar med fåror med bark med, med.

Faller kärnan in i jordbädd spirar kärnan. Så hjärnan är en kärna vilken bäddas in i hjärtjord i vilken den gror i vilken den spirar så spirar allt i gudomens ljus.

Har du hållit ett ekollon i hand eller en böna eller en ärta vilken har en grodd, just så är det, ur tankarna stiger orden liknande andningsbubblor utan egentlig form, andningsbubblorna stiger upp ur hjärtjorden, passerar struphuvudet med dess membran dess segel, i hela detta vandrande sker konvulsioner sammandragningar och så förtäljer du ordet, därigenom har tanken stigit in i form, orden kan ju också därigenom liknas vid kanske körsbärskärnor vilka du spottar ut.

Vet du vilken form plantan stiger in i, vilka tankar var det vilka gavs form, hur höll du kniven, hade du övat handens rörelse, samspelet, vilken form sjösätter du; är det en eka, en snipa en båt ett skepp.

Låt oss stiga in i hjärtjorden in under markens yta, har du lyssnat till tanken hur denna målar utseendet där inne; rötter i ett helt ådernät, tunnlar, gångar vindlingar, det liknar verkligen rörmokeri, när alla rör är intakta strömmar vatten, värme allt det vilket leds genom rören i balans, du är i energibalans, ett av rören får ett hål, en spricka, det pyser ut låt oss säga vatten, hålet växer, sprickan – den oavsiktliga – och till slut pyser det inte ut det är en vattenexplosion, röret har brustit därmed är flödet ett så kallat faktum, en rörinfarkt har uppkommit.

Du andas ansträngt, du är i total energiobalans, i energiläckage. Du läcker, en energiläcka har uppkommit, en energiförlust, varvid kraften ebbar ut.

Du bär helt enkelt sorg i din famn.

Lägger du hjärtblommor på ordens grav.

Hur kom det sig – det kommer sig av att du inte hörde röret hosta, knacka, du förbisåg detta kommande och just därför övar vi innan vi sätter kniven till ämnet samt täljer gestalten och det är en bra bild att leva med just i förhållande till språkbruk.

Minns du hur du en gång övade gång, dina första steg detta övande var samt är den allvarsamma leken, glädjen i övandet.

hur

Hur skall jag kunna gå när mina fötter är borta.

Vinden lindar sig mjukt runt.

Hur skall jag kunna gå när mina ben är borta.

Allt är stilla, så stilla.

Du går där för att du går.

Blicken min rinner nedför kroppen det finns vare sig ben eller fötter, ett tomrum finns där ändå är känslan av ben av fötter kvar. Är detta det jag ställt till med, har fötterna benen lämnat mig. Vagt stiger bilder fram ur moln, sandmoln eller dammoln. Helt konturlösa bilder vilka dras samman jag ser mig vandra i en stund där jag njuter fullt ut av allt det vackra jag hör genom min hud allt det vackra mina ögon upptäcker, det finns inte oro inte bekymmer, kanske är detta sorglös, att vara sorglös. Jag har vågat släppa allt samt befinner mig här vid den långa stranden där havet är i skirblå nyanser in i grönt, bakom mig böljar sanddyner med här och var svischande gräs. Sanden är ljust gul in i vitt, solvarm och jag upplever hur sanden sipprar upp mellan tårna, jag bär sandaler av sand, närmar mig havet här är sanden fuktad, svalkande. sluter mina ögon och skarp ja, inträngande upplever jag havets andning.

Stormfåglar svävar i mjuka cirklar, jag andas, andas, hur kan andning vara så underbar så lätt.

Här har jag sett et strandhus, det viskade, viskar kom till mig, vänder mig till dyningarna, vågorna av sand. utan att vända blicken vet jag att mina spår i sanden stannar där för en stund, en stund innan vindarna med mjuka händer blåser dem in i djupare vyer.

Sorglös, så är upplevelsen i en känsla av mottagande liv. det är då sanden virvlar upp, det är då det smäller det är då jag faller, faller in i utplånande moln och nu undrar jag;

Hur skall jag kunna gå när mina fötter är borta.

Vinden lindar sig mjukt runt.

Hur skall jag kunna gå när mina ben är borta.

Allt är stilla, så stilla.

Du går där för att du går.

Havet har alltid varit här och är alltid här, sanden har alltid varit här och är alltid här. De grävde ned minor här, landminor, du trampade på en av dem; ibland händer det så i känslan av sorglös, avund är en otäck sjuka vilken ställer till denna oreda när avunden väcks av hur kan aning vara så lätt, stegen fyllas med sorglöshet. Gången kan inte tas ifrån dig inte de djupa rötterna heller, det ytliga kan de skada de djupa rötterna lever se träden skjuta upp skott komna från, ur modersträdets, fadersträdets rötter och ljusbarnen vandrar vida i dessa midnattsblå stränders mockasiner.

reflexer

Tystnaden ringer i öronen mina, stundtals forsarnas brus, yrseln greppar tag om mina fötter, svaja, svajmast. Säkerhetsrepet, linan är avklippt, sträckt jag gripas av svindel vid upptäckten av att jag står på linan, balans, visst vet jag balansens innebörd, svindel livet svindlar. Står på svindlande höjder blickar ut över havsytans vita anemoner, landade gäss dimman stiger, sveper om, mina händer sträcks, greppa, grip stad, greppa om ge mig stöd, stödet är ett upplöst töcken. Jag faller ned in i klippornas gungande händer. Hammaren ljuder i mötet med städet järnet glöder i en rinnande flod, röda vågor stiger, sveper in synen. Klockorna av järn dånar, skakar om, tystnaden ringer i öronen mina.

Jag ber om nåd, kallar in dunmolnen, ser isträd skrudas i tysthängen, tystnaden ett fallande regn och jag vet att detta är blodets strömmar.

Så, såga timmer, stockar rullar i floden in i forsen, forsrännan är ravinen den vilken de röda klipporna omfamnar, forsen virvlar timmer rullar, timmervallaren hoppar med mjuka fötter manar timret i hamn, såga så såg vallaren den knuttimrade stugan den med grästuvor till tak, stenar lade sig i ring, eldstaden värmer vinternattens ylande stigar och skogen den vilken timret gav, klättrar uppför berget, ser bävrar bygga dammar.

Så, vandrar jag i skuggornas mantlar, tystnaden en fredad ros vakar med mitt öppnade bröst. Det viner genom märg och ben. Dödsskuggans dal och jag vet att döden är vissnandet att vissnandet är spirandet, det visar klotet, glasklotet jag ser och klotet är cirklar i vilka rörelsen sker.

I allt detta vita uppenbarades just precis vid mina tår, vid min fotspets, hur nu fötter kan vara spetsiga kanske menas det med detta spetsar. Vid mina tår, i allt detta vita uppenbarar sig en svart sten, sakta inser jag att detta är urstenen, den sten vilken blev när havet andades in för att andas ut, allt består av kol. Kanske denna svarta sten var ur, är ur den röda magmans skogar, den röda magman i mitten av allts mitt. Jag lyfter blicken ser vingfolk svärma, det går att höra myggornas, alla vingfolks stämmor hur dessa avsöndrar toner, sånger vilka bär deras svärmar, var det så det hände.

Jag lever med bilden av reflexer, skuggorna och jag talar ofta om dem och vi inser att vi alla kanske borde vara reflexer, så ljuset kan reflekteras i oss för att vi alla skall lysa upp det täta mörkret.

rosa

Dessa rosa slöjor, detta rosa skimmer, från var släpps de, det fritt. Släpps det ur morgonvindens andning, händer, släpps det fritt ur flätade moln.

Detta rosa skimmer är det att tro på skönhetens harmoni, genom huden buren i värn skådas allt i rosa toner så då är detta egentligen inte att tro, det är att veta att detta milda, stiget ur rött är behagligt för ögonen att vila i.

Rosa kanske är att se genom det vita lotusbladets skirhet in i skymningselden.

Jag sluter ögonen, en stämma säger mig detta; slut ögonen dina och upplev hur vindar driver in – vad. Vad är detta driva är det snö vilken skottats upp, är det ett skojfriskt sinnelag är driva det vallaren gör.

Vem driver vindarna, är vindarna de vilka driver.

frostoblater

Vandrar i de vida skogarnas sånger med korgar flätade av hav, grästuvor mjuka smeker min hand, varför hoppa från tuva till tuva, starrgräs står invid skogsbård, en kam kammar bena. Genom gräset kommer rörelsen, uttrar står i ring runt mig, uttrar är det, dessas ögon glittrande säger så, glitterögon med stjärnhimlar speglandes däri.

Jag står i ett ekerhjul med godögon, vilka inväntar orden från mitt bord, så är navet bordet.

Att skriva om är ett ansvar, ett an svar, det är att stiga ut ur huden, ur egna, ur sina värderingar.

Jag lyssnar till uttrarna, hör längtan. Berättar om floden vilken vattnar öknars sinade bröst.

Uttrar stryker med ögon över smaragdgräsets blanka rörelser.

Jag gräver med bara händer, blottlagda för snö i minnenas labyrinter.

En kvinna bär en röd kappa en mantel i fritt fall med blå kapuschong. Ansiktet ser med mildhet in i mina fingrars rörelse. Hon håller en gnista i handen, denna är snöbladet labyrinten andas, graven grävde vi tillsammans i värn av smyckets vilja. Du är i jag, jag är i du, så är vi dessa blottlagda händer vilka nu smälter in i huden.

Ord är sädeskornen i skäppan. Orden sås med den vänstra handen ur det högra himmelsträdets kristallrena tonhav. I vinden vandrar orden. Solen en eldröd oblat sjunker in i en mjuk sömn. Vilar huvudets hjärta in till månens silverhjärta. I klarhet stiger sädeskornen in i jordemoderns hjärta.

Orden spirar i hennes ögons andning. Vintergräset är täcket vävt i Flandern.

Bladoblater frostoblater sköljer skönhet in i trädvandrerskans ögon. Isträd bär knoppar.

I alla dessa nätter har jag lyssnat till dessa tysta väggar, hört språk viskas. I alla dessa nätter har jag lyssnat till dessa tysta väggar, hållit väggarna i handen, sett in i ögonen. Det jag såg, det jag ser i dessa ögon manade mig till rörelse. I alla dessa komna nätter börjar jag dra ut spikarna en efter en.

Innan jag börjar med spikarna manades jag att först hälla fönsterglasen in i sandmon, hakarna släppte jag fria in i bergsådror, glittrande syntes de följa strömmen och jag hör berget le. Därefter manades jag att luta ramarna till den stödjande gesten en stund medans jag rullade ned tapeterna, våd efter våd rullade jag samman släppte dem fria in i vandringar, jag hörde blomstren vika ut knopparna och de tapeter vilka var, är laserade, dem syntes färgen åter sköljas in i blomsterhavet och tapeterna löstes upp till det dessa var innan dessa klistrades fast i våder av kanske våda. Rösterna hördes viska allt tydligare ur de tysta väggarna. Det är svårt säga i vad jag befann mig eller befinner mig i, helt uppenbart får detta hoppa i var samt i skeende samt i kommande.

Det är nu jag manas dra ur spikarna, vilket jag svarar till, spik efter spik inväntade den ena vilken var den andra vilken är spiken vilken alltid är, spikarna inväntade varandra, slog så följe till berget vilket mötte dem med öppnad famn, så förenades spikarna med bergets ådror och jag hör berget le.

Väggarna ja visst stod de, står de däremot inte alls stilla, plank bräder allt det vilket väggar är ser jag nu vandra, taket, taket det svävade med vingar vida in i vågor in i jordar och det vilket är bräder, plank förenades med väggarnas vandring. I kvistögon syntes glädjens tårar glittra och de vilka hör samman dem ser jag förenas. Av huset är nu en skog och jag sitter in under träden och lyssnar till rösternas hemhörighet och jag gläder mig med dem alla, de viskar delaktighet.

besjunger

Jag besjunger stenarna för jag vet att stenarna är det vindarna är för stenar att vindarna är det stenarna är för vindar.

Ja, jag besjunger vindarna vilka springer, rusar fram för jag vet att detta rusande är en illusion, jag lyssnar till vindarnas rörelser och vet att vindarna drar genom allt.

Jag sådde alla frön jag bar med mig, jag såg en vacker gobeläng, en tapet en målning vilken steg av kroken, rullade ut sig ur väggar bredde ut sig och i den stunden blommade vildblomstrens ängder, synen fyllde mig med rörelse och jag hörde mitt hjärta viska här, här.

Jag sådde alla mina frön, frön med steg med ting, ting, tingeling, jag vårdade dessa frön lyssnade till behoven och såg frön gro, spira, växa, bli, bli, bliv.

Allt det dessa frön blev såg jag vissna, en öken bredde ut sig, naken sandhud, jag visste att stunden var kommen att invänta öknens öppnande av oasen.

Och öknen i mitt bröst viskade mjukt, till synes är jag stilla, ringarna växer, breder ut sig så är det och jag besjunger vindarna för jag vet att jag är för vindarna det vindarna är för mig.

ror

Rummet är sänkt i dunkel, jag lyfter locket på träkistan, tar fram rena lakan med doft av tall, bäddar sängen med vita blad. Träkistan rör jag vid, varvid kvistar skådar vida, kistan löses upp vandrar till flodbädden där det trädet en gång växte, nu bär det röda blad.

Elden har jag väckt, vi sitter vid en sten formad i oktaver, namnet på stenen ser jag suddigt, en vitskimrande in i pärlemor droppe hänger i ett träd. I droppen syns rörelser av folk.

Elden brinner med lågor i stigande fallande, sjunker in i glöd, mata mig inte låt mig falna samt se det vilket sker.

Elden falnar jag ser trädet resa sig ur kolet ur askan, trädet vandrar till skogen från där det kom.

En penna raspar mjukt, en fjäderpenna, sätter en punkt vilken vilar i oändligheten. Arket skingras och jag vandrar i den äng från var det kom, en fågel lyfter med vida vingar, fjädern svävar upp till den fågel från var den kom.

Alla dessa minnen.

Jag lägger ögonblommor på din grav, hör mitt bröst sjunka samman i lättnad av orons vingars befrielse. Jag står högst upp på ett berg, en bergstopp vilken liknar spetsen på en nål, jag vajar, svajar, jord rinner ned stenar grus svävar i dammoln. Jag ser inte grunden en hand kramar mitt hjärta, jag tar steget, vandrar i vita ängder när rädslan släppte mig, när jag tog dess hand samt vaggade den i lugn.

Jag lägger blommor på din grav, hör mitt bröst sjunka samman i lättnad av orons vingars befrielse, vita fjärilar lyfter stenen där mitt namn huggits in. Vinden kommer ur min hand blåser lätt ut platsens vissnade knäfall.

Blommorna, de plockade reser sig, stiger upp skrider in i ängens sommarland, en kvist vilken var hos dem, en körsbärskvist, syns bära blom i trädgårdslandet.

En man ror en eka med åror i mjuka tag, ringarna stiger in i molnhav, en kvinna väver en väv med oändliga skäl spindelmor spinner tråden, månsilvertråden, guldtråden oändligen vandrar sländans cirklar.

alla dessa tusen ensamma nätter, tusen ensamma stunder, för att inse att dropparna i havet inte är ensamma, att löven, att allt inte är ensamma. Gränserna slöts, kajal runt ögonvyer. Vandrar till trädet ber trädet; giv mig syn.

Trädet lägger ett mjukt svar i min hand; sudda gränserna fria.

Så svarade jag så gjorde jag och detta svarade samt gjorde är återuppstigande i oändlig andning av svara samt göra.

ingredienser

Det finns skeenden i vilka vi behöver sträcka fram handen inte till strid utan till berättande.

Kvinnan sitter på hällen, rör med handen i sjöviksbladet. Sjön ett sträckt sidentyg en spegel ett lugn. Innan hon började röra höll hon handen helt stilla ovanför vattnet, såg bilden av sin hands undersida. Under sida, blicken följde linjernas stjärnor trianglar cirklar fyrkanter, dalar berg, sänkor ådror linjer, en sjöhand och visst är det min hand. helt stilla håller hon handen, plötsligt ser hon droppar stiga upp till handen som vore dropparna järnfilsspån som vore handen en magnet, spånen liknar stavar, små silverstavar vilka klättrar uppför åter är sjön stilla, sakta sänker hon handen, böjer den lätt; tar du emot min hand eller är du sluten, kanske en glasvägg ett glaslock, hon minns skålen, glasskålen på ett bord i ett fjärran, skålen hade ingraverade rosor locket hade liksom ett skaft, kanske locket var en basker, skålen, i skålen fanns bjudkarameller, det gick inte att smyga in med fingrarna i skålen den berättade alla fingrars närvaro. Hon ler, handen liknar en fågel vilken är på väg att dyka in i sjön, det är bara det att hennes rörelse inte är i dykarfart hon anstränger sig att verkligen uppleva varje sekvens av rörelsen, nu rör fingertopparna vid ytan och sakta stiger handen in i sjön. Handen är borta, illusionen säger att handen är borta.

Kvinnan börjar röra handen helt lätt, den är där så är hennes förnimmelse och hon rör, rör ser spiralen skapas, det är vackert följa rörelsen och hon rör spiralen in i storm, saktar rörelsen, ökar, saktar och vattnet följer i skimmertoner.

Kvinnan ställer sig på knä tar upp handen, vattnet en vattenros, från handen faller droppar in i rosens mitt. Kvinnan sjunger för den vilken lyssnar till hennes stämma.

Hon reser sig, tackar för sällskapet, vandrar stigen vilken leder till skogshuset där elden sprakar i eldstaden, hon rör i grytan, tillreder soppa med doftande ingredienser.

förvånad

Ur en av skuggorna träder en man med vit fotsid kaftan med broderier satta med guldtråd. Mannen ler, sträcker fram handen och jag vet inte vart vi vandrar, det jag upplever är tillit.

Förvånad märker jag att jag vandrar genom väggarna, vandrar in vandrar ut genom och landskapen är vida sommar, vinter växlar om, om dessa vackra sommarländer, vinterländer och gryning stiger in i vårlandet afton stiger in i höstlandet.

Jag vandrar barfota genom väggar lyssnar till näktergalen till koltrasten.

Lyssnar till knarrande vintersteg till trädens vinterandning, jag andas rosenmoln eller pioner vita tusenbladsbollar, kölden nafsar i kinder jag märker att jag sluter sjalen tätare om, varför gör du så undrar snöfalken du vandrar ju genom, genom väggarna.

Förvånad märker jag att jag vandrar genom väggarna genom tunnlar, en mullvad hälsar mig och vi lyssnar till tunnlarnas ljudsymfonier, ouvertyrer vilka förstärks i dessa gångar.

Gångar, det var en gång, det är en gång.

Förvånad märker jag att denna vandring är den upplösta historien stigen ut ur blad ur skrifter, den säger mig att så är det med väggar, försättsblad, ouvertyrer.

det finns det

Det finns det vilket göms i våtmarker, för längesedan gömdes till och med kroppar i oss, det har de upphört med. Så fanns de folk vilka blev utstötta, de kom att leva här i kojor, kärrfolk, träskfolk, vakare blev dessa.

Det finns de vilka är så fyllda med smärta att de dras hit i längtan att stiga in i dessa marker. De vet att stegen lätt sjunker in i våra tuvor. Vi brukar mana dem att ta smärtan i hand och för det mesta hör de. De vilka ändå stiger i brukar vi hålla upp, hålla dessas näsor över ytan.

Tankar vilka slingrar sig ur stigar, in i vilsestigar behöver hållas en stund för att se ljuset där i tunneln. Det finns gläntor överallt, gläntor vilka väntar in synen.

så vackra

Så vackra är dessa träd komna, dessa träd vilka floden bar med sig. Frön i vattenhänder bars hit av flodfolken. I rader vandrade de, flodfolken, planterade dessa frön.

Floden lade sig strömmandestilla, fuktade jorden, jordbädden där dessa frön drömde liv.

Så vackra är dessa träd, jag sitter i ett trädtempel med ett tak av lummig grönska, lyssnar till trädens sånger vilka berättar bergens sånger, stenarna vilka här en gång låg, stenarna vilka växte till berg när marken här vände och blev denna bördiga bädd.

Jag lyfter blicken, ser fåglar sväva i tusenden toner av liv, luften vibrerar av detta livs sånger, så vänds blad till blad och bladen är träd och träden är berg, doften av rosmarin väcker mina ögon ur sömnen jag lade dem i.

så är

Ökenvinden slumrar i händer av stengömslen. Ödlor vakar slumrande. Ödlorna lapar värme, svalkar fjällen i korn av skuggor, ödlorna dricker svalka genom hud.

Ökenvinden virvlar upp, yr i en nanosekund, fläktar handens ådror.

Så är, så är mitt uppvirvlande mening; kärleksakt.

Sol glöder, tänder svartnad pupill, kolet pulserar svagt, en låga pyr, slocknar, kryper in.

Så är, så är mitt uppvaknande mening; kärleksakt.

Lågan, ökenvinden rör vid tystnaden, mognaden bidar i händer av gömslen, ödlor, agamer vakar slumrande, lapar värme, svalkar fjällen i korn av skuggor, dricker svalka genom hud.

att tala

Så lägger vinden, vindskupan, den under å - sen

fröpåsen i min hand

etiketten är oläslig, utsuddad av sol av vind av regn av klarhet av skugga

att tala

är inte det att uttala det tänkta, att plantera orden

så orden i utvald mylla, insiktsmylla, i jord

tag denna kruka med jord samt så dessa frön

följ växandet.

det går

Det går att tänka, det går att orda

tänka talet

går det tänkta talet att leva.

När de så kallade fysikaliska lagarna upplöses skall hon, människan inse 

det liv är, det verklighet är.

I den stunden upphör utslagningen

separationsslagen

I den stunden upphör likaså separationstanken 

vilken så ofta leder henne, människan in i ångest samt flykten bort från liv.

Rosenbröstad svävar i minneslunden

rosentemplet vars rötter är bäddade in i jordblad

Med ömhetens händer på knä 

tätt intill rötterna kupar han, lägger han jordblad runt

han, trädgårdsmästaren

Rosenbröstad landar i hans framsträckta hand

de talas vid om hur taggar kom att bli.

detta vackra hav

Vad säger att havet är vatten

är inte havet rörelsen

sanden vilken strömmar

strömmar i ton med älgens rörelse

gracil sensibel för ljud

vad säger att havet är sand

sanden vilken hälldes i glasets tima

vit var sanden glaset snördes åt gavs namnet timglas

vad säger att havet är hav

hav stillheten i dina händer

lyssna till hjärtats sång

vad säger att bergen är berg är bergen inte hav

är bergen inte rörelse

är inte allt rörelse

rörd intill din hjärtrot

lyft på bergens mantelflikar

lyssna till hjärtats sånger

bergen minns

havens skrudar

minns

enhetens

harmoniska skala

av toner

toner vilka är

den ton

ur vilket allt är

kommet

Tebasile drömmer

Tebasile

drömmer

Ett namn viskades in i barnet

I den stund månens silveraura gav klarhet

Av

Lena Själsöga Keijser

*

*

*

 Somligt tal är att likna vid korthusets väggar

när regnet sköljt

skimrar regnbågstiaran

spegeln vilken gör cirkeln hel är inom dig

och

molnen

dessa vackra

molnen

kärleken ett strå ur verklighet

strimma av hopp

flätar av gräs

sjalen

bär mig

ut

eldfågelns fjädrar

skriver

vindens

klarhet

du

eldrök omsluter

mina ögon

*

ibland

kan inte ord

beskriva

livets rörelse

stig in i tystnaden

*

*

Livet

Är

Långt Bort

Det raspar av uddar vilka skriver, skyttlar vilka väver.

En ebenholtssvan sluter mig i sina vingar, de vingarna är så fyllda av ömhet, den ömhet jag kan ana att du bär i dina ögon.

Det är inte så att hon har glömt bort välkomnandet, ibland har hon svårt minnas namnet, det namn hon gavs.

Det fanns många vindar runt namnet, många slag, därav kommer detta svåra att minnas vilket namn det var hon gavs.

Det är svårt uppleva sig hemma med det namn vilket bär så många strider i sig hon har försökt uppleva sig hemma med namnet för djupt i sitt inre vet hon ju att ibland virvlar strider, stridsvindar i sken just för att stanna där lugnet är, kanske är det så med namn.

Prästen uttalade hennes namn; jag döper dig till och avslutade hennes namn med ett bejakande a vilket sedermera föll bort, så hade de inte i stridens hetta uppgett namnet till prästen, kanske såg prästen hennes ögon, såg kvinnobarnets behov.

Förr brukade hon dela upp namnet i bokstäver, smaka på varje bokstav samt göra rörelser, för att se namnets innebörd; är detta jag.

Numer är namnet kanske bejakat även om stjärnorna skänker henne namn vartefter hon vandrar, dem använder hon i tysthet.

Intill hjärtat har hon samlat bokstäver, dem brukar hon lägga ut framför sig i mönster, lätt blåser hon på bokstäverna för att se hur de lägger sig. När bokstäverna lagt sig är det så att hon tömmer blicken och bara ser dem, inväntar det de säger henne, det – är en konst.

Ibland har hon sett bokstäverna flyga lätt upp i träden så har de skrudat träden i allsköns, allsjöns färger, i de stunderna har bokstäverna ljudat namnen, ibland har hon lagt dem i stjärnor samt återigen tömt sig för att verkligen se, tillåta bokstäverna tala, kroppen har så många minnen, alstrade, tatuerade in kanske är det därför namnen ges för att förlösa de stundernas stunder.

Vagt hör hon en stämma viska ett namn in i henne.

Bilden vilken stiger upp är så vacker, månmoder stiger upp så stor, så vacker i gyllenguldsrött, saffransrött. Månen stiger upp över ett berg, när hon ser detta upplever hon en kvinna med en visdomsmoder med mantel i indigoblå toner med ett ansikte så skimrande varmt, det är månmodern samt berget vilka målas in i varandra. Vagt ser hon en man eller en kvinna bära ett barn upp till bergets platå, det är en kvinna ur ålder stigen, denna kvinna lyfter barnet upp och månmodern rör vid barnet, kvinnan vilken håller barnet sänker armarna samt viskar ett namn in i barnets öra, så är ditt namn ur silverauran givet.

Månmodern upplyser natten och bergets mantel är indigoblått samt längst ned runt fållen bär berget stjärndroppar, skymningsdagg gryningsdagg, ett namn är givet.

Vagt hör hon en stämma viska ett namn in i henne däremot minns hon inte huruvida detta viskande är kommet nu eller då eller i kommande, det virvlar så ofta, hon kan uppleva att hon står i en tromb i en luftvirvel där hon hör alla röster vilka är oense om vad hennes namn är, ibland är det så starkt att hon håller för öronen för till slut börjar det tjuta, det lugna virvlandet kan hon bättre fördra, undrar om det är så för alla att det virvlar som det gör för mig speciellt när vindarna är ystra.

Det är inte så att hon har glömt välkomnandet, de människor, allt vilka säger välkommen är du.

Hur skall hon kunna glömma detta att alltid vara välkommen.

Hon är väl medveten om att hon kanske sårar genom att inte ta denna vandringsstav i handen, välkomnandestaven, det är verkligen så att hon inte kan uppleva att hon har glädje att skänka, hon håller sig undan, bäst så för alla och en var.

Envar det vilken dansade runt stammen tog ett skutt upp i trädets krona, virvlade, virvlade runt, en var det, hon ler stilla.

Tebasile vandrar till de öppna fälten, landskapen.

Landskåpen; det är ett vackert ord: landskåp, hon ser skåp fyllda med skönhet, vandrar till torg hon vandrat i där de ställde upp vagnar, teatervagnar, de brukade spela marionetteater och hon fann det lustigt att se, visst var styckena fyllda både med skratt samt tragik; det hör ju till livets ingredienser och vad är en god bjudsoppa utan alla ingredienser.

Länge led hon i mötet med dessa teatervagnar, det var innan hon insåg att dockorna var dockor, ändå såg hon liv, sådan är Tebasile.

Landskåpen har så många vackra vyer, altarskåp, triptyker med vackra intarsiamönster inlagda, ofta sluts hennes ögon, kännande inandas hon händernas doft, de händer vilka svarade till skåpens berättelser.

Landskapen här, är öppnade helt av sig själva hon tycker mycket om denna andningsoas hon vandrar ofta här.

Tebasile har förberetts till samt har förberett just detta fält, hon viker ut altarskåpets dörrar, skogens nycklar låser upp.

När dörrarna lätt glider upp stiger hon in, berättar en längtan, en längtan till salvia, till honom vilken äger sensibla fingrar, sensibla steg, den vilken andas blå färder. Allt detta innefattar salvia kommen ur stäppen.

Hon frågar jorden om tillgift, ber jorden om löfte, jorden bejakar hennes längtan varvid hon nu berättar hur allt skall ske.

Tebasile berättar att hon först måste sveda jorden med eld och kanske gör det ont för dig.

Jorden svarar henne att det vilket sker med hjärtats nycklar inte gör ont.

Tebasile berättar att när hon svett fältet skall de invänta regnen tillsammans så askan sjunker in, därefter skall hon gräva, vända jorden samt luckra den mjuk och fin.

Jorden skimrar i upplevelsen av detta skeende samt välkomnar Tebasiles gärningar.

Tebasile ber elden till och fältet sveds, tillsammans inväntar de regnen med fältet, de lyssnar till bildernas toner vilka kommer.

En stork svävar i cirklar släpper ett knyte in i hennes hand så lyfter storken vidare in i pyramidernas land.

Tebasile öppnar varsamt knytet, knytet är fyllt med frön med doft av salvia hon sänder tacksamhet till storken.

Regnen kommer askan sjunker in så anträder grävandet. Faktiskt kryper Tebasile på bara knän samt gräver med handbladen, allt för att hennes hjärta skall kunna vidröra jorden.

Hon gräver i dagarna sover i fältets famn i nätterna, lyssnar till stjärnorna till månmoderns sång.

Allt det förgångna är nu svett, omfamnat av elden, askan belivar jorden, sköljd av regn mottagen av tvätterskorna vid floden, hennes händer mjuknar de hårda stråken.

I den nionde cirkeln tar hon en pinne samt drar med pinnen sårader öppnar åter knytet och sår dessa frön, varsamt höljer hon fröna vakar med spirandet.

Regnen vattnar, solen ger guld månen ger silver, groddar spirar i jordens eldvärme hjärtbladen synligörs i vilja till liv.

Tebasile lämnar inte fältet hon följer färden i närvarande.

Bladen silvriga, solblodet sjunger blommen blå, profeter talar, stäppen andas vildhjordars flöde, en man vandrar med nakna fötter i smygande gång.

Hösten nalkas, nätterna bär stjärnors mantlar allt närmre, hon skördar salvia med silverbladet, lindar salvian till knippen, knippen vilka hon antänder med glödande kol ur eld.

Var gång de skuggorna sveper in tänder hon reningens kar.

Frånkomme mig önskningarna jag viskat i bön, sedan barnet jag är slogs ned, skars i trasor.

Frånkomme viskar kvisten i hasselträdet, kan vara; från komme ett glädjebud. Kvisten ler glittrande samt nynnar, tillkomme, till komme.

Hör skovelhjulet snurra, i rännor strömmar lekande vatten, skovelhjulet, skovelhjulen sjunger; komme, komme från.

Mjölnaren ler, hör fororna komma vagnar fyllda med säd, säden spirar, säden mognar, säden mals, i bagarstugan brinner elden, bröden bakas doften frigörs, ringlar, slingrar sig vida in i stugor in i hus.

Snigel i äng huset ditt är höstfejat doftar klöver och timotej en ängsklocka blå fyller ännu synen med glädje, i skogen klingar nycklar, skogsnycklar, kärrnycklar, vaxnycklar, nornor ler, guckuskor står vid ingångens utgång.

Johannesnycklar sejdar orden örnen gav ur cirkelns tonhöjd.

Nycklar i hand nycklar ur hand.

Berget släpper ut sitt långa vattenhår, moln virvlar i vita kaskader av droppar, droppar så små att de blir moln.

Mannen står helt stilla, i beundran kan man tro, det är lätt att tro samt att falla in i invanda bildsyner, vilka inte har ett samband med det vilket är i denna exakta stund.

Visst beundrar mannen det han möter, han månar om att teckna in varje linje varje rörelse för att inte störa harmonierna vilka här väver.

Det mannen gör är att rita bergskartor, hur bergens linjer ser ut, hur dalarna är lagda, bottnarna i bergsgrytorna.

Mannen ritar in skogar vilka löper fria, stenkumlingar vilka ligger stilla lapandes sol, kumlingar, bumlingar, sumlingar, sömnlingar.

Mannen ritar in sjön vilken ligger i bergsgrytan, i vilken vattenfallet landar.

Vad är det han planerar, han har sett molnen nalkas, sett löven stiga in i eldtoner samt virvla i vindens skäppa, höststormarna samt vinterfolkens sakta närmanden, när komme di.

Mannen tycker mycket om vinterlandet, däremot har stugan börjat få svårt att hålla värmen, han planerar i denna strof av en stund ett vattenverk vilket kan ge elektricitet, han har sett han har hört hjulen tala, nycklar klirra, nu ser han svaren.

Blå salvia fyller hans ögonrand.

Salvia vägen ligger öppen, bergen särade händer varvid ravinen öppnades, floden strömmar upp ur under jord skänker vatten till marken den ännu torkade, en kvinna vandrar, är hon en hägring.

Mannen gnuggar ögonen ser inom sig kvinnan vilken följer den blå salviastigen en vind nalkas blåser lätt i den ännu torkade marken, ett sandmoln stiger upp, kvinnan har rört vid mannens hjärta.

Han har hört visdomsmodern säga att män lyfter kvinnors tyngder och kvinnor skänker männen värme i dessas hjärtan, just för att gemensamt skänka regnbågstonerna fägnad, livsfägnad till allom och en var.

Han har ofta suttit och funderat över detta sagda, hur män lyfter tyngder vilket ju skänker lä runt kvinnostigen och kvinnorna stiger in i detta lä.

Han lyfter blicken ser himlars kjolar sväva med svävande böljande hår och håret är rötter och kjolarna är maneter, vi följer salviastigens blivande våra rötter stiger in i jord.

Länge har vi bidat denna stund säger frön vilandes i hennes händer, nu spirar hjärtbladen och snart strålar salviastigen blå, blå, blå är drömmarnas stigar, ren andas tonens stämma vilken leder dig man.

Synen släcks, stiger in i mannens kotradband.

Han vandrar hem med ögonkartan, beräknar virkeslängder, ritar ett hjul i marken samt lägger ut delarna på ritningen allt samlat runt mitten.

Studerar det lagda, den lagda stjärnan, allt ser bra ut enligt det han sett det han hört.

Det återstår nu bara, nåja, inte bara, ändå bara, att sammanfoga allt, det är vad han gör.

Så ber han manfolket runt, om hjälp att plantera hjulet.

De kånkar och de bär, med linor och block med tiljor, tilja, tilja tiljor så är våra hjärteviljor, så hamnar hjulet på plats, rännor tillverkas vilka leder vattnet, visst håller de alla andan i hand, det hade de inte behövt, för se hjulet snurrar, så såg han så hörde han, skovelhjulet med givande kraft.

Mannen ler, nu blir stugan varm samt upplyst och det blir stugorna i kretsen tillika och kanske kan ske.

Varje dag i gryningen vänder mannen sin tacksamhet utan stukad rygg till berget till fallet till allom just så är det.

Salviastigen ligger öppen, han ser i nattvakan ravinen med floden, med blå salvia och han ser likheten med ryggens rad och hör pärlbandet, kotbandet sejda det han såg det han ser

*

Golvtiljor knarrar av vind vandrandes genom kattgluggar, spindelnät fläktar, höljer templets inre vari hjärtats stämma spinner den tråd vilken inte brister.

Blank andas natten, rutor glittrande blickar ut, ut.

Hon tömmer fönstren på alla prydnader, lyfter av gardinernas svep, putsar ramarna från tummade avtryck, polerar hakarna samt glasen, utsida mellansidor insida.

Hon lämnar fönstren nakna till nattens inträde.

I en vy av vyer ser Tebasile vinterfönstren sättas in, de lägger vadd med eter, lägger röda bär, mossa samt ene i mellan sluter samman inväntar dessa vackra vinterstjärnor, utan medvaro stryker hon lätt över ögonen.

Dina ögon älskade, rör vid mitt hjärta, dagen väcker mig utan dina ögons nära.

Hon återför fönstrens prydnader rena av sol av måne höljer fönstren med nystrukna gardiner.

Dagen stiger in i molnsömn visst klarnar dagen, stundtals i strimmor.

Solfjädrar av mjuka vingpennor syns i kvällningen innan skymningsljuset sakta hälls ut ur de flätade korgarna.

Tebasile, vaknar i gryningen vänder ögonen in i tältspringans öppning, hon hör regnet, hur regnet mjukt faller ur träden.

Tebasile kom hit ur skogen vilken rinner nedför berget eller klättrar uppför berget, det är en fråga om mod, det vill säga en fråga om modfälld eller sprittandeglad. Tebasile anvisades denna plats av träden, de vilka ställde sig i lä runt henne, egentligen hade hon inte behövt resa tältet för träden gav henne allt lä hon behövde för sömnen.

Grenarna bar ännu löv i alla nyanser av tänkbart, av vana trogen reste hon tältet, inte endast av vana för hon visste att duken bar samt bär detta behov av att lyssna till stjärnvindarna för att i gryningen pudra morgonblommans blad med stjärnstoff.

Natten bär lugna drömsteg och Tebasile följer drömvattnens mjuka stjärnflöde, vaknar så av det mjuka regnet, sträcker ut sig, blåser liv i elden viker undan fliken eller vidgar öppningen för att stiga ut eller in i dagen.

Tebasile vandrar i cirkel runt duken, finner den gnutta sol hon behöver för att se var solen anträder sin resa, hon hälsar dem fyra samt värmer regnvatten över elden, stenarna vilka bär elden fräser lustigt av regn vilket når eldstenarna.

Fräser, Tebasile minns igelkottsungarna hon mötte, just så lät de. Hon hade vandrat i gräset för att hämta redskap till trädgårdslandet och så plötsligt kom det där ljudet, först syntes inte ljudbäraren, så såg hon bollen, taggbollen, en unge, en igelkottsunge. Ensam var den inte, det var ett nätt litet pärlband varav den fräsande var den enda vilken skänkte det ljudet, senare under dagen mötte hon modern samt fadern.

Det var ett vackert möte, hon bär det med sig till gagn för liv.

Regnvattnet släpper silverbubblor upp till ytan, ur ett knyte tar hon örter smular dem varsamt lätt, lägger dem i vattnet aromen höljer hennes sinnen, hon häller te i kåsa och dricker i stillhet.

Molnen är tätt slutna så hon bestämmer sig för att stanna här i regnlä, lyssna till regnens sånger.

Regnen sitter helt stilla i trädens kronor

flätar korgar av stillhet

i en av korgarna stiger jag in

lyft mig in i dessa gyllenkantade moln

vilka stiger vita berg ur kedjor av kopparglöd

Korgen lyfts av händer

varsamma

fyllda med varsel

jag sitter i rötterna av markens andning

skriver dessa droppar av

fingerljus

Stegen planterade stiger upp till ytan, spirar i vindens solskålar, vattnas med stjärnvatten ur månens händer.

Här andas stjärnorna helt nära havet, sanden bär dagens värme in i natten, sanden är vit med stråk av ljust gula guldtoner. Husen är vita, vitkalkade med innergårdar, här är kvinnor samlade, de väver.

Mattorna de väver bär mönster av mjuka fingrar, undulater bär mattorna in i molnhav.

*

Skuggvinge sveper in över den tända lågan

rör vid lågans inre

Skuggvinge bär myrten med vita stjärnblomster i kronan

Vissnar du bringar du lycka

lyfter du slöjan av brudens ansikte

Vilka är dina fingrar

orden överensstämmer inte alltid med handlingar

handlingen kan förklara ordens oskärpa

låt mig följa handlingens väsen

den lyfter slöjan av ansiktet

visar mig varur dina vingar bär skugga

skall jag tillåta dig

Molnen talar, målar skyar, skyr ej färderna, molnen breder ut mantlar, särar lätt på mantlarnas flikar, glimtar av solöar av vitblå solaning. Flikarna sluts samt regn hälls ut, regnen upphör, vilar stilla i regndungar, stämningen är silverren, klar.

Så väl vet jag att allt har en mening det är troligen det molnen visar samt alltid har försökt få mig att se. Jag vandrar mina dagar, dag till dag.

Livet vandrar.

För varje steg verkar cementbojorna bli tyngre, det blir tyngre att lyfta stegen. Varje steg är klistertrådar vilka suger mig fast.

Jag ser meningen i allt utom mitt eget vara.

Hinkmakaren vandrar i skogen talar med träden om mycket om litet, just det lätta talet och träden svarar med samma lätthet, lekfylld lätthet.

Solen vandrar med hinkmakarens steg han möter en svamp, med en vid röd skiva, ett rött bord glänsandeblankt i skogen. Hinkmakaren beundrar svampen tackar för synen samt inser då han hör magens stämma att det är stund för vila. Mjukt sätter han sig ned lutar sig till stammen av ett träd.

Hinkmakaren tar fram termosen med kaffe häller tre droppar kaffe på marken häller resten i kåsan han bär med, dricker kaffet med lugna klunkar, trädet tycker det doftar gott, hinkmakaren bjuder, trädet dricker med välbehag.

Trädmakaren, hinkmakaren berättar nu med allvarsstämma sitt behov och trädet anvisar honom den stigen till svar.

Det står ett träd med vilja till hinkmakarens svarsgärning, han fäller trädet och drar det hem.

Hinkmakaren sågar, klyver torkar veden, sågar mäter, sågar, en rundel i botten ställda bitar upp hållna av ringar han tvinnade av slanor, hink till hink till hink till bruk till livets gagn.

Hinkmakaren hör trädet viska; gott är ditt hantverk du hinkmakarman.

I en vy ser han ett hjul, hjul byggas, byfolksenhet runt stugor där leder börjat knaka.

*

Du kunde ha - om du vågat, jag skulle ha svarat dig, ensamheten gnager mina ben inifrån.

Hur skall jag mäkta dessa stigar, skopan i hinken, hinken av trä flyter upp till ytan av den tömda skålens längtan, källans droppar rann ut, förbi den hand vilken inte såg.

Regnrök skimras av sol, silvermånens aura lever kvar när svanar lyfter jorden ur mitt bröst, jag vaggar mig i regnbladet, träden är vindarnas instrument, fingrar löper fria, frigör stämmor komna ur regn, regnbladet min tröstevagga.

Detta stora träd sträcker kronan in i vinden, rötterna rotkronan svarar varje rörelse i balans, detta stora träd, i kronan landar tusenfåglar ges lä.

*

Stillheten närkommen, närkommen, visst är det ett vackert ord, närkommen.

Kanske är det en fråga vilken yttras med en undran; när kommer, det är ett vackert ord att andas i stillhet.

Stillheten närkommen syns runt lågan, lågan en veke sotad, kommen ur flätade ljusveketrådar, ljusvekegarn, se de vida fälten med skirgul blom, blad faller, bollar skapas med frön vilka blir; se fälten med vita moln, ryggar böjda fingrar flyger, moln läggs i sjalar knutna runt axlar, så bärs barn, spädbarn, bomulls moln spinns trådar tvinnas flätas till vekar, kanske lågan är buren av vax, av stearin av olja, vaxet, bin surrar i blomstergården svävar runt fruktträden, landar i kupor, se dessa kupor, runda hattar eller hus i etager, bifolken avlämnar dessa gyllendroppar, i kuporna finns kakor, vaxkakor.

Biodlaren frågar ömt; får jag.

Bin svarar; visst får du.

Av kakor rullas ljus runt veken flätad av ljusvekegarn, ljusen tänds varvid doft av honung frigörs.

Stearin i kärlet, ställt över elden kokar vatten, i vattnet står ytterligare ett kärl med smält stearin nu doppas veken i smält stearin, ljusmakaren ler vid bilden av nätters tända lågor.

Nåväl inte endast nätter förgylls, ljusen tänds i gryningen, vid önskan till frid.

Lågan buren av olja, veken är en näckrosstängel.

Lågor vackra lågor, stickan väcker lågan ur sömn, kanske stickan dras mot plån, mot en vägg eller kanske är det en tändare vilken väcker lågan.

Det finns så många uppfinningar, stickan är vacker.

Nu är lågan vaken, i lågan finns färger i skimmerskalor och så detta runt lågan, en aura vilken verkligen sprider stillhet.

I detta skimmer kan ro ges till den vilken skenar i oro eller i sorg.

Ro skänkas till den vilken är utom sig och lågan den viskar;

Jag är i dig

Och så

Är det.

Hon öppnar handen ur knuten sammanslutning, lugnt stilla, skänker den släckte en låga fylld med ljus med värme, tag detta till dig.

*

Tebasile sluter ögonen, trädandning sköljer in, gulnade in i rost. blad andas jordens eld vindar frigör ordens bundna, molnöga skådar vandrarens stigar höljer den böjda ryggen lyfter oket av axlar.

Hon lyssnar till vindarnas ylanden i sitt inre ser hon vinternattens isblå klarhet, stjärnorna vilka lyser upp skogen allt är gnistrande skönhet högt upp på berget ser Tebasile den sjungande vargen hennes hjärta stämmer upp, de tonar in i varandra, värmen höljer henne kommen från sången. Dina armar runt mig förtog frusenheten lännade, tinade upp frosten, kallbranden vilken nalkades mitt hjärta.

Vindar i kring löser knutar ur skaft, ögon kisar ur solvens alla, hjulen snurras, fötter trampar, skeden matar, kammen kammar garnets lagda frisyr, sjalen läggs runt vinteraxlar. Döm ej den sträva ytan se vad den är, se det redskap denna är, skeden har formen av en givande hand samtidigt mottagande - handen; ett vackert redskap.

Höstvindarna har lekt i dagens äng, leker vidare i nattäng, träden släpper lövfåglar, bladfjärilar fria. Virvlar cirklar, yr, stiger, faller, snurrar runt, pustar ut. Regnfolken sitter stilla in under trädens vida mantlar spelar med glasfingrar på strängar av vatten.

En av dem alla sitter i ringen av glas, glasen är fyllda med vatten, stämda i toner av skalor, en vattenxylofon.

Regnfolken spelar i natten för den vilken kan höra dylika symfonier utan att vresas eller vredgas.

Kvinnan i skogshuset sätter på sig varma sockor, vindarna klättrar in genom sprickor och vrår, varsågoda stig in i värmen säger kvinnan till vindarnas sång och lägger mera ved på elden.

Veden den bubblar den sprakar den värmer, vindarna samlas i diadem framför elden och värmer sina händer, kvinnan ler bjuder dem varm choklad med vispad grädde, lyssnar till vindarnas färder, förundras, följer med, häpnar gråter, skrattar kiknande samt ler, stunden är vacker, vindarna tackar drar vidare med tjutande sirener tackar dock först både för värme samvaro samt choklad.

Kvinnan vandrar med mjuka fötter in i kammaren med bokrader många, rör vid böckernas ryggar, andas in dofter ord meningar, stycken rader kapitel, allt det samlade ur livsögon.

Varför tror du det heter ryggar, frågar böckerna alla i en, varför bokryggar. Kvinnan funderar, väntar in för hon vet att böckerna alla i en, gärna skänker henne det svar hennes tanke till slut skulle plantera i hennes jord.

Böckerna i en öppnar stämman, ryggar heter det vi i hyllorna vänder ut just av en alldeles självklar anledning. Ser du oss med läderband, våra ryggar kan nästan upplevas vara kotor, ryggradsband. Jo ser du kvinna med mjuka fötter ryggar benämns det du här ser samt stryker din hand till för det du läser är ju egentligen då och ändå i dagens nu giltigt, i var och en av oss lever; det var en gång, vilket då du läser blir; det är en gång.

Kvinnan tackar, ler i kärlek till sina bokvänner tar en bok i hand, tänder lyktan samt läser högt så alla dem i hyllorna kan höra vad den boken har att berätta.

Sidor bundna i skönhet, ryggar vända till, rader, rader, hyllor; tag mig i din hand viskar bokblad, läsarlängtan svarar, boken vilar i hand, ögonsjäl följer skriftens mening i mötesnärvaro.

Trådarna de flätade av lin drömmer fältens blå hav, skallrorna silverskäran med lov fällde, förberedelsen lever i fingrarnas handgörelse, trådarna de flätade, nättflätade av lin, med nål sömmar han bladen samman.

Bokmakaren ser hon i det gardinen lyfts, han sitter i det upplysta rummet, papperen, dem han pressat, löser han ur ramar, binder dem samman med lintrådar, allt sker lugnt i total närvaro. Pärmarna har han förberett av läder spänd runt hård papp med insidor av tonande papper, det blir en vacker bok till henne.

Böcker har en viss patina, dofter frigörs med handens rörelse.

Hon vandrar långsamt, andäktigt, hon har aldrig sett så många böcker, hyllor täcker väggar från tak till golv. Jordade ord tänker hon.

I mitten av detta bokrum står ett bord av ädelträd med en städse brinnande lykta.

Han ser henne sluta ögonen, hon förs av bordet till ett berg, till en grotta i vilken det står ett stenbord, på bordet står ett krus, ett fasettslipat krus med bläck, papper väntar samt en fjäderpenna, här brukar hon sitta och skriva, ljudet av pennan hörs, doften av ord, vackra ord, drömord vilka öppnas, vilka dansar runt henne allt medan hon skriver, hon bringar liv i orden. Han ser henne öppna ögonen, där var min skrivarglänta.

I en av bergets väggar ser hon ett mönster vilket nu pulserar för att stråla in i henne hon ser flammors vägar, lågor vilka inom sig bär gestalter knappt synliga av en man samt en kvinna. Sakta tydliggörs de och hon ser dessa föras till varandra.

Hon vandrar långsamt i bokrummet rör varsamt ryggar, boken, ryggen håller samman bladen, en del blir lätt lite spretiga, vilsna, blir villfarelseblad, ryggarna, pärmarna lugnar, vallar bladen in i betesfrid.

*

Still stilla dig vila kroppen du lever i, badda det trötta med näring, med allt det kärlek är, är, är. Lilja i land seglad ur regn drömd av händer bäddas i jordvärme in, bida dina stunder in i tima.

Den oro du skapar är inte skapande den oron kväver din gärning, förlorar du stigen så minns att stigen visar vägar, ser du havets ådror.

Kvistarna komna ur grenar sträcker fingrar allt vidare till ljuset, än sjunger blad i fingernypor, än visas blad i fingernypor.

Nypor är det nypon snart frostnupna, är nypor hårdhänta, inte alls vi är de mjuka dynorna på fingrets översta leder, kuddar till bladstjälkar att vila i.

Våren kom sommaren dansade allt rördes av himlars eldar, hösten kommer vintern kommer allt rörs av jordens eldar.

Himlar jordar når varandra i uttryck av bilder i uttryck av just det fingrar är till synes delade i leder, vandringsleder.

Barnet sjunger spindelns vandring uppför tråden om regn om sol om allt det livet är. Kanske regnet spolar spindeln ned, kanske solen torkar regnet bort, spindeln klättrar, når stjärnorna i himlars dynor, spindeln klättrar ned når kärnorna i jordarnas dynor.

Hon kryper in under buskarna, talar med ogräsen, visar ogräsen vägar dessa kan vandra, hon klipper bort torra kvistar från buskarna, befriar dem från det vilket inte längre är, det vilket suger kraft, näring ur just kvistar komna. Hon berättar hon förbereder, kryper vidare kupar jord runt rötter, flyttar växter ut från trängselsammanhang.

Rensar, kupar, förbereder, befriar.

Molnen skingras solen löper fåglar kvittrar höstens sånger, hon kryper fram, möter en skimrande ö, just den hon krupit runt i, trött i kroppen sätter hon sig på trappans steg funderar över hur hon skall orka resa sig upp igen, det gör du, det gör du säger hon till sig själv, det gör du alltid hur trött du än är.

Det gör jag och jag begriper inte varför jag gör så här.

Hon reser sig plockar undan redskapen sköljer dem i vatten rena, ställer dem i lä, hon stiger inom husets väggar, sköljer sig i vatten, tänker när värmen återkommer till kroppen; just så har växterna det i jorden, i sina jordbor, hon ler stilla sätter sig ned med sjalar runt kroppen orkar inte röra sig en endaste tum sitter helt enkelt still.

Vallarefågel i ögonrymd rör vid vindens vagga, seglar ini lunden där templen andas, solvagga i vindanom, dina ord är händer vilka solstänker mina ögon, bärnstenar klättrar uppför trädens stammar guldtrådar glittrar i din viljas närhet.

Den vägen lägger jag i asken med låset av månstenar, vila i vilja, rosenhängen rör vid vinrankans djupt röda, bladen bär diamantögon.

*

Stormen har alltid ett öga stig in i detta för att se klart, är en spänd lina spänning eller en bön om balans, är det inte så att allt är andning, andning är förnyelse utan ändring av är.

Han vandrar till skogen vari fågelsjön vilar, ett öga i skogen med vassöar till fåglarnas viloateljeer, fåglarna landar här, han brukar följa landningarna se hur sjön är blank, blankpolerat vatten så hörs vingarna, det är stunden precis innan fåglarna rör vid vattnet han följer.

Så ofta förundras han över det han ser, vattnet knottras inte utan veckas så får han upplevelsen av att vattnet sugs upp samt möter fåglarna, just för att landningen inte skall stöta emot fåglarna, stöta sig med fåglarna.

Fåglarna vet vem han är, de skyggar inte inför hans ankomst, lugnt gör de det de gör här, skänker sig näring inför vidarefärderna, inför plogningen.

Dagen bär en skirblå, strålandeblå mantel, det synliga lagret av himlarna, luften andas ren, frisk, träden kläds mer och mer i eldfärger, blommorna bär inte den kraft de bar synlig i sommarlandet, bären mognar, nypon, slånbär nåja slånbären behöver frosten till mognad.

Äppelträden bär ännu äpplen sakta stigande in i mognadens röda, ringblommorna, astrarna bär höstens styrka och visst finns de fler.

En tanke far genom honom, han behöver samla blad av ringblommor till salvrörandet, salvkoket, du hinner, viskar ringblommorna långväga till gör det du ska nu.

Han stiger fram till sjön och kanske ser fåglarna hans undrande ansikte.

Kan vi hjälpa dig.

Det är så att jag gör en bok till en kvinna, en skrivarebok och pärmarna är av läder jag skulle behöva smörja dem, en tanke glittrade i förfärdigandet, tanke, fnittrade och sa; gå till fåglarna vid sjön, de kan ge dig några droppar fett.

Fåglarna sade jag.

Just fåglarna fnissade tanken glatt.

Sagt och gjort här är jag, skojade tanken med mig jag tyckte det lät bra, ni putsar ju era fjädrar med fett för att tåla vatten vindar ja skydd.

Tanken skojade inte med dig, det är ett bra förslag du fick och visst hjälper vi dig, se så tag ett blad från alen där så skall du få en droppe av oss var.

Han gör det fåglarna säger och fåglarna ger honom olja.

Han tackar innerligt samt beger sig hem, boken ligger i väntan och nu smörjer han bokens pärmar

Han ler när han ser hennes ansikte i lågans skimmeraura.

Kanske hon vet kanske vet hon.

Den droppen den droppen gnistrar ro i natthav, viker ut bladen, den droppen är en ljusdroppe. In nattfält sträcker jag handen min, ängens sömn, känner ditt ansiktes linjer, dina drömmar skriver är, visst minns jag de aldrig släckta stränderna där skogarna kysser nattens pärlor, pärlblad öppnas och skogen sjunger havets sånger och stränderna dansar i eldens toner, visst minns jag.

Pjäserna rör sig utan fingergrepp, rutor löses av rörelsens pulsslag, gryningen rodnar

i gräsets glittrande spegel, båtarna, hon minns båtarna nätens dofter, de framsträckta händerna, hudar skimrande av hav, hon hör valarnas sånger djupt in i bröstet, valarna bar båtarna ur stormar, båtarna, näten bär endast folkens vinterbehov, de lyssnade till havets bud därav vakar valarna med dessas färder.

*

Den vilken lever i ett hjärta – en medvarandes hjärta – med glädje, i kärleksminne, glädjeminne vandrar aldrig bort.

Kanske hon vet, kan ske hon vet, susar träden i den gyllene skogen där mossan andas fukt, där mossan höljer smyckena av hennes steg.

Visst vet hon vet hon visst ser du, det kom sig så att hon blickade in i stormens öga. Det kommer sig så att hon blickar in i stormens öga.

Stormens öga sluts inte då du stiger in i det, det var vad hon hörde därför vet hon att stormens öga är att stiga in i skogen när molnen skingras, det är att uppleva solrök soldis silas in i skogen, det är att höra droppar falla mjukt till marken samt höra hur dropparna mjukt studsar upp, det är att höra träden fnissa när dropparna klättrar uppför stammarna.

Jag upplever mina inrens stormar, dyker in i dem omsluts av stormens öga vilket mjukt håller mig, jag dyker, dyker ser bubblor stiga, klara, rena bubblor allt är andning.

Mjukt landar jag på bottnen sand virvlar upp gnistrande, i ett sandmoln befinner jag mig, mina armar lyfts jag är lätt, sanden lägger sig stilla, så stilla och jag stiger upp till yta.

Det är en fantastisk upplevelse att nå ytan samt dra in luft och ruska ut vattenglitter ur håret, jag simmar in till land och visst vet jag, en snäcka viskade orden in i mina inren.

Dessa svarta vingar, svarta fåglar, de vänder vingarna in i vitt, dessa vita vingar, vita fåglar sår drömkorn in i dagåker, rosen rev min hud, min hud blöder, rosen manade mig att vandra stilla, skyndade mig, så gjorde jag, skrämde rosen med min hast.

Så spring lätta vind spring, rosen röd klädd i regnskrud, glittrande, gnistrande vid solfingers rörelse, tigrar vakar med lotussjöns viskning, trollsländor bär alltet i vingar, jag ser fåglar lyfta ur trädens kronor, blad är det vilka plogar himlars åkrar, gyllenguld stiger ur röda eldmantlar.

Staden greppar om brunnens kärna, städer byggdes runt vattenhjärtats purpurtoner, bing bong, järnklangen rinner nedför sluttningen, blåklockor stämmer in, tonerna, sångerna mildrar dessa upprörda sinnen klockaren lyfter locket av hettans gryta.

*

När stormen lagt sig till vila kanske allt är orört, just detta att allt är som det var, det är bara det att stormen talade i dig gav dig upplevelser, intryck, avtryck, spår.

Det kanske är skrivet samma ord på varje blankt blad ändå är det så att var gång du vänder blad är inte ordet det ordet var.

Tebasile hör de vidvingade landa, hör det vackra ljudet i vattenhuden, i sitt inre ser hon dem, en stund funderar hon över vad som väckte synen.

Det vilket väckte synen var samt är ett ljud, det är ljudet av ett raspande, en udd vilken möter ett papper, det ljud endast fjäderpennor skänker.

Trädet med stam av vattenbark står i skogen i västan, bär regndroppsblad, bär regndroppsblom, vackert är detta regndroppsträd vilket släpper bladen, vilket släpper regnkorn, korn i hand, vinge sveper, handen öppnas, kornen sås i land av bördig, vinden blåser, täcke läggs, slumra kornord in i spirandemognad.

Dockorna, de vackra dockorna dem brukade hon tala med.

Dockorna, folken komna av granar av tallar av ekar av skog, så gott doftade de, Tebasile minns, minns hur främlingskapet upphörde här med dockorna. Hon behöver bara sluta ögonen så stiger dofterna åter fram, hon ler.

Dockorna, sedermera blev de mer i, först inte plast, celluloid var de skapade av, visst var de hårda ändå så verklighetstrogna, de hade en speciell doft, hon funderar en stund över varför ordet sköldpadda stiger fram, hon tyckte om dessa dockor de var hennes vänner.

Trygga vänner, trygg närhet, de hade snälla ögon de lyssnade och de bevarade hemligheter.

Dockorna, den mjuka dynan på bordet med vackra nålar i alla färger, tunna vita trådar, flinka fingrar, spetsar så vackra skapades, hon beundrade spetsarnas skönhet, hade lärts konsten av hon med det vita snöhåret.

Vuxen blev hon och beundrade fortfarande denna utsökta konst, hon minns första gången hon såg filigranarbeten, dessa påminde om spetsar även om de var i metall, detta tunna sirliga ändå så starka, starkt kanske inte är det ord jag söker, hon funderar en stund; dessa arbeten är rena i sina linjer, rena, ostörda. Det vitt är för mig; klarhet utan dolda rum utan bakslughet.

Tebasile ryser vid åsynen av ordet bakslughet, det hörs verkligen vad detta ord lyfter fram, hon rör vid ordet, berörs av den smärta ordet bär i sig, hon funderar en stund, säger så till ordet; du kan ju vara positivt, till exempel när vilja gått i baklås då händerna är så hårt knutna nävar att de glömt att de är knutna, du är ju då en slags utredare av trassel, du lirkar upp lås utan egentligt våld.

Ordet bakslug glittrar och tackar henne för hennes välvilja.

Hon ler och glädjen glittrar runt dem.

Dockor, dockor med garn, hon ler, sträcker fram handen till spindelmor. Spindelmor ser in i hennes ansikte; det finns mångahanda dockor och alla har vi ett ansikte, du ser, näten jag väver de är ansikten, säg vilket ansikte ger du dem, goda drömansikten eller rädslans ansikten.

Hon funderar en stund, säger så; spindelmor goda drömansikten ser jag och nu i hösten bär de tusendroppar utan att du trär pärlorna på tråd, hur skulle dessa droppar landa så i trygghet om du vävde rädslans ansikten.

Det är som med dockor, de kan användas till skräckscenarion så också dina nät kanske är det berättarstämman vilken i överdriven övertydlighet målar skräckpannåer.

Spindelmor ler, lägger nätet nu en duk med glittrande pärlor över hennes hår; så är det, så är det när vi sår våra korn.

Korn i hand, vinge sveper, handen öppnas, kornen sås i land av bördig, vinden blåser, täcke läggs, slumra korn in i spirandemognad.

Dagen bär mildrande slöjor, fukt sveper in, bladen tyngs, bugande i kärlek rör dessa marken gräset breder ut glittertäcke över slumrande stig, eld målar danser i skogens pelarsalar, vindar höjer och sänker toner, synens fulländade skönhet berör djupt.

Så, så blåser vinden varsamt ut elden, kupar blad runt, allt är som det var innan elden tändes förutom skönheten i synen elden skänkte, så är inte allt som det var, men det var som det är.

Regn skrider in med mjuka mantlar barfotatassar rör vid vildblomsterdrömmar, han med de milda ögonen följer en kvinnas stig.

*

Ibland kan inte ord beskriva livets rörelse, stig in i tystnaden.

Hör fukten andas i dagens stigar, himlar målar skyar av klarnande in i tätnande toner, träden de ståtliga bär röda oblater stigande in i gyllenguldstoner.

Bäcken glittrar, ett sidenband lagt i äng, kvinnan lade bandet till honom att se, en trollslända lyfter ur slånbärsbuskar hon följer spår lagda i regntungt gräs, brådska bär inte hennes steg hon övar lugna steg, stillsamma steg.

En fågel landar i pilen vid bäcken, just där innan bäcken sväller vid, in i fågelkärret, där landar de innan de når öppna himlahav.

Hennes blick söker kaveldunen dessa stolta väktare, de är inte längre här, vart vandrade ni, kanske uppströms till ån, dit leder inte min väg.

Tebasile stannar en stund vid skogskanten rör vid träden med seende ögon, vadan denna täta mossa runt stammar runt grenar, jag ber regnen borsta er fria jag ber fåglarna med vingar borsta er fria, skänka er andningsljus.

Blicken faller in i glittergräset, tre citrongula svampar hälsar henne, hon ler; oh så fina ni är, glädje skänker ni i tacksamhet möter jag gåvorna i denna äng.

Trollsländan landar tätt intill en rödklöver, kvinnan beundrar skönheten och gräset, gräsängen är obeskrivligt vacker, överallt droppar hon nänns nästan inte sätta ned fötterna.

Tebasile stannar i beundran av himlarna tillåter andningen att stiga in, in allt djupare. Himlarna målar skirblå öar vilka bär slöjor vävda av regntrådar, i västan ser hon anings purpur åter nalkas regnen det är en vacker dag stegen hennes är komna stillsamma.

Han sluter ögonen kan se henne därinne, i vatten speglas rörelser av är, det har nornorna i skogen lärt honom, han följer hennes rörelse, undrar vart meningen bär, hennes hjärta kan han höra, hennes puls vandrar vägar av ådror, vindarna viskar; du vet att åar möts, bäckar möts, han ser kaveldun sträcka sig vid bäcken vid hans gräsäng, en trollslända landar vid ett smörblomster, han beundrar skönheten, och gräset, gräsängen är obeskrivligt vacker, överallt droppar, med öppna ögon lyfter han en droppe ser henne dansa i ängen.

Glitteräng, silver ren doftar gräsvid äng, strån, böjda viadukter prydda med regn, pärlor ur hav till hav, glittra, glittra silver ren ton.

Dimman omsluter mina ögon, natten, en regnbågssvan svävar djupblå, lyfter dimman, mina stigar lindats inom, synen klarnar genom din kyss, skirfingrar, dessa skira fingrar rör vid hudens släckta, trädens paraplyer glittrar, droppar hörs falla, falla in i gräsets famn, dessa skira fingrar landar, skapar renhets silverpärlsdiadem, den stenen, ser du rörelsen, den vilken vandrar i havet, ser du ringar stiga in i varandra, ser du stenen kastad stiga upp lägga sig mjukt leende i din hand, hör du sannhetsorden, bladvinden faller in i penseldragen, hösttoner skimrar ur källans belivande tystton, handen min, handen min lägger jag i detta regn ty jag vet min käre att alla vatten förenas, vilket namn bär du, är det en gåta.

Skatorna i eken skrattar pärlande; gåta, gåta varför gåtor, det finns inte gåtor möjligen ge åter till ansikte ge åter till orden rörelse, skatorna breder ut vingarna vi hånskrattar inte det vet du, det vet du, retas gör vi i kärlek, i kärlek hans namn vet du i ditt inre.

Tebasile släpper frågan in i hjärtsjön.

*

Om en av alla kan stiga in i detta rofyllda öga öppnar detta vägen för det ringarna i havet är.

Blicka in i detta höga gräs vilket av dimma av fukt av regn lagt sig ned, gräset har pärlor, rena, klara pärlor, att söka ord för hur de ser ut är svårt. Ord kan låsa upp ord kan också fånga in, låsa fast.

Tebasile viskar; vilket namn kan jag ge denna skönhet, hon frågar dropparna; vilket namn kan jag ge er, hur kan jag beskriva er; diamanter, safirer, kristaller kanske rent glas. Det är ju droppar, en droppe har ett hölje ett skal en slags vägg, en vägg har ju en slags hårdhetsgrad ändå vet jag att försöker jag lyfta en av er är risken stor att du går sönder, ändå är ni här i tusen och åter tusen utan att gå sönder, sol stiger fram varvid ängen gnistrar nästintill bländande.

Tebasile släpper frågan in i hjärtsjöns medvarandeögon, hon hör; upplev, upplev, lyft doket av din ansiktsbård och bården är en rosenspets, skapad av rosenkvarts.

Tebasile vandrar vidare möter smörblomster möter vitklöver, svampar så vackra runda röda med vita prickar, röda utbredda tak, närmast marken små runda svampar vilka är bruna, trädsvampar.

En fjäril lyfter samt skänker hennes blick glädje, en rölleka kysser en rödklöver, allt är i harmonisk andning.

Tebasile lyssnar till regnet vilket följer hennes steg, hör ljuden vilka skapas i träden, i markerna av regn, hon stiger in under träden känner droppar falla, fåglar svirrar, molnen seglar, reser vida färder.

Regnen tystnar, så hörs dessa vackra trädsånger, vinden är dirigenten vilken stämmer instrumenten, just i denna stund är träden instrumenten eller är det vindarna, dessa mjuka vindar, hur det än är så är det vackert.

Hon sluter ögonen för att djupare uppleva hur symfonin böljar, allt är i harmonisk balans.

I skogen befinner hon sig nu, gräset når henne här och var till midjan, orörda marker ändå rörda, kärret närmar hon sig, kärret är borta – hur – varför – borta, ändå är marken så fuktig, har de dränerat marken, hon undrar, frågar träden, skogen; vad tycker ni egentligen om denna framfart.

Allt är tyst fyllt med mollstämning ändå hör hon fåglarnas sånger hon rör vid träden upplever pulsen vet att läkandet sker.

Hon står i hemängen ser att rådjur, rådjuret springer, hoppar med klapprande klövar samt denna förunderliga stämma, nu skrämd.

Åter fylls hon av ledsnad över att rådjuret flyr, hon talar lugnande trots avståndet, hon vet att rådjuret kan höra, hon upprepar; jag vill dig inte illa, stanna mumsa det höga gräset, se jag håller mig stilla, så stilla.

Rådjuret hoppar, hon beundrar tilliten, säkerheten vilken lever i hoppen, inser att med all rätt är rådjuret rädd för henne, rådjuret är vant, invant vid människors hast.

Hon berättar för rådjuret att nu går jag hem, stanna eller kanske är det bäst att du skrider lugnt in i skogen där du är ostörd av hasten.

Hon vandrar stigen når slånbärsgrinden, böjer varsamt undan grenarna utan att fastna, de släpper henne igenom, uppför backen genom gräset in i stugan och nu är himlen skimrandeblå med mjuka solpudrade molnkuddar, molnfolken reser in i länder av blå oceaner, bär vita solpudrade mantlar, paradisfjäril lyfter öga in i syn.

Rölleka i äng, skådar höstskalbagges färd över stock över sten följer den tonen.

Levande andning springer i trädäng, lövtranor svävar fria, bär i vingspann pärlor av ord, strävade ur hamnar vaggade av vind, träden packar väskor med skrifter av liv, träden beger sig ut på resa med molnvagnar. Medar slipas av bergsfolk, smeden bär tusende årsringar, händernas visdom är elden vilken svarar himlajärnet, medarna sätts på släden, den vilken dras av de böljande manarna.

Tebasile följer stigen uppför backen vilken nu på vänster sida har den fallna jordkällaren, det doftar jord hon hör löven falla glidande in i luften för att rasslande möta detta torkade gräs. Hon stannar ofta, ser liljekonvaljernas cinnoberbär, hör kvicka rörelser av skogsfolk, hon når gårdsplanen möter blomman, skogsblomman barnet, gossen planterade; kungsljus, lönnen släpper blad med svarta prickar, kanske av de hällande sommarregnen.

Det lever en liten ros vilken hon ömt vårdar, den gavs av en hand en ömhets hand. Solen sveper en mantel över hennes axlarna, trösterik är livets gång, trött sätter hon sig på trappan och försöker verkligen andas lätt, försöker, försöker ändå värker ryggen, värker axlarna av okens tyngd, det surrar så många röster och hon vet att de behöver surra.

Är det inte så bin bygger bon, getingar, humlor, myror, på ytan ser det ut att vara kaos, det finns en ordning.

De lystrar, ger dofter, sorterar för bort, leder in, allt i balans- det vill säga om hårdstövlar inte klafsar över dem, trampar över dem. Även i de stunderna bygger de upp sina samhällen – sam, hällen. På himlapällen vandrar stjärnjungfrur. Solen skyms och hon känner sig kall, med ett sista ögonkast in i skönheten stiger hon in i stugan, sluter dörren om sig samt lyssnar till stugans väggar.

Det är märkligt hur allt har kommit att bli, vilka är dessa tecken, golvet knarrar, hon knakar, sätter sig helt stilla ned.

*

 Morgonblomman bjuder henne frukost på bricka i sängen, genom gardiner skira silas dofter av renhet, länge ligger hon kvar viskar tacksamhet i tre gånger tre, det sägs att änglar tycker om tretal, visst har jag mycket att leva i tacksamhet för, bara jag fick leva i; kommer ni nu åkandes kana igen tankar med vridna blad, nåväl fortsätt åka, Tebasile viskar tack, mantratack till lindring av dessa skov.

Hon stiger upp samt öppnar fönstren, gardinerna svävar lätta, en rörelse ler i ögonvrån, skator skrattar just så som skator gör och de skrattar med visdomsord till henne; Tynger okens vikter, skratta ofta, även utan orsak så skall orsaken infinna sig.

Tebasile tackar skatorna vilka lyfter samt yr fuktglitter ur bladen runt sig; var se god.

Än dröjer hon sig kvar vid fönstret, följer klätterrosens strävan, vinrankor, kvistar, grenar.

Sträva, allt har en strävan till ljus, till värme, till det dessa är, en mantel av ömhets närhet, komponenter vilka tillsammans är de strömmar vilka vandrar, strömmar så kallat upp och ned, ned och upp, livets strömmar.

Hon funderar vidare ser människor vandra ser ljus omvärva dem ser värme strömma, en tanke ilar förbi, en glänsande iller, det glänsande är vattendroppar kvar i pälsen, människokroppar i alla dessas former och runt dem höljande ljus samt värme, människokroppen är ju egentligen ett lindat barn, en slags kokong, hon ser vidare, ansiktet hennes strålar, hon är ett vackert leende ansikte; så har allt en strävan till kärlek den vackra kärleken.

Sträva, stäva ut, ord är lustiga danser, hon ser orden glittra, häller dem i stäva, så är stäva ett spann ett ämbar, eller segla ut i världen.

Tebasile gör sig redo till instigande i dagsstegens följd, stegen för henne till skogen.

Hon håller mjukt en pinne i handen, ritar i sanden, ritar sina tankar in i mjuka bildsvep, linjerna är inte fastlagda de strävar vidare med hennes leende ansikte, skogen runt henne ler i kärlek till hennes närvaro.

Skogen tycker om hennes närvaro här, en glänta är iordningställd till henne, skogsblomstren sluter sig till skapandesällskapet, och bilderna springer lätta runt i skogen, just därför ler skogen ty det kittlar så lustigt när bilder stiger in i liv.

Och visst är det bilder hon ritar ändå är de inte gjorda bilder för handen följer hjärtats ström, hon räds inte heller att mjukt svepa med handen över markduken och börja på nytt och bilderna vare sig trilskas eller morrar, dessa finner skeendet lustigt, allt detta sker ur en inre nödvändighet, nämligen frihet, det är hennes strävan, denna inre frihet, det är nog därför skogen tycker så mycket om hennes närvaro, hon sårar inte hon ger inte sår hon reser inte taggtrådsstängsel lägger inte gränser.

Så tar hon bilderna i hand, så dansar de i slingrande böljande skogsvågor och folken i byn kan höra en lustiger sång fylla luften, sången fyller folken med dansglädje, det spritter i kropparna och kanske hör en man hon sett skymta i nattsvep sången vilken bärs av svanarnas lågt flygande vingspann vilka virvlar upp vattenmoln.

Kvistarna i skogsvrå syns kisa i solbladsglänta, de släpper eldröda fjärilar fria, himlar klarnar i violett, purpurdalen visar turkosstränder med strålande vit gula himlarosor.

Ur den första tonen, urtonen, vibrerade din ton, vibrerade min ton, vi lades i jordebädd, hjärtbladen spirade, stjälkar sträcks till varandra, så skall vi vackert mötas, detta gula, älskade, kommet är ur krokusdalen, saffransgul stiger månen, purpurdalen andas blå krokusmoln, i höstmognaden spirar eldbladens hjärtglöd.

Bergen, regnstrimmade blänker med vidgade ögon, ur pupiller galopperar mjukt oskodda, eldhästar betar gräsets höstmognad, allt medan drakfolken sätter skepp i havsjord.

Detta eldmoln, älskade, är kommet ur det vita molnets andning, en kvinna skådar in över vänstra axeln, hennes ögon gråter purpurslöjor, de talte om varandra, ögonen gled förbi varandra, skelande, mitträcket sattes för högt, linjerna avhuggna med avlagd rostig yxa, skaftet var vävstolens, nu brasved, de talte om varandra, nådde aldrig in.

Oklädda ord sköljer ansikten i gryningsblommans skål, doften stiger in i morgonvindens händer manar stilla varsel in i timaskogens spirande av blod är du kommen, ur blodmånens händer, lagd i blodhavets strömmar, av blod är du kommen, allt kommet, blod är hjärtats stämma, planeternas sång, till eolsharpans ackompanjemang, dessa strängarna brister ej i brodersskogen i systerskogen.

*

Dina bilder kan aldrig bli en medvarandes bilder om inte bådas era ögon andas vitt ljus.

Röken stiger i förstone i tjocka moln, nästintill svarta, kvistarna, löven, bladen är fyllda med fukt, sakta stiger elden djupare in, kvistarna bubblar, släpper vattnet fritt, gnistor dansar ur vatten, elden andas i styrka, flammor vaknar, röken skingras med fuktens molnstigan, han vakar med elden, vandrar runt med räfsan i hand, räfsar, krattar ringar runt elden med gångar, eldgångar, egentligen spärrar.

Vindarna sitter stilla i trädens kronor somliga ligger med ett grässtrå i mungipan skådar mannens göromål.

Nu kan du ju tro att vindarna inte kan vara väktare med elden, det kan du gärna tro ler mannen för mannen vet att vindarna, just dessa har lindat en gördel runt elden och gördeln håller eldens iver i hand.

En av vindarna en av dem med grässtrået i mungipan ersätter grässtrået med mungigan, syrsorna stämmer in till mannens glädje han öppnar stämman och sjunger med.

Han vandrar med elddoft i kläder i hår i hud till sjön vilken värmt vatten i en klippvik, han tar av sig kläderna och stiger i, sköljer elddoften ur hud ur hår.

Vattnet är skönt han vilar stilla med slutna njutningsögon och kanske somnar han en stund, märker inte de vilka tassar på tå vilka lyfter hans kläder in i reningsbad, kallar in en av vindarna ber den blåsa kläderna torra vilket den vinden gör, en rödbröstad fågel landar i klipphandens inbjudande gest, strör pärlor in i mannens sömn varvid mannen vaknar tackar sjön för det välgörande badet, funderar på om han skall vandra naken hem för att byta kläder, det kan ju vara en syn, åter kvittrar den rödbröstade fågeln och mannen ser sina rena kläder; bättre så, jag tackar er ni goda tvätterskor vilka tassar så tyst på tå, ett leende far genom träden och mannen vet.

Stiger i kläderna sina, beger såg hemåt, ser att elden lagt sig in i vila och att vakarvindarna samlats i ring; gå hem du man stig in i vila så ses vi i gryningen och lyssnar till fåglarnas morgonväkt.

Så vandrar mannen hem till stugans glädje, de bjuder kvällen in, de bjuder natten in sover in under stjärnornas glittermantel ända in i gryningens sång.

Rödbröst landar på strå av silver, släpper sångkorn fria in i luftens händer, flyg, flyg in i lyssnarbäddens spirandevilja, lagd sandstjärna i tusenkulörer viskar vägen till den vilken tyder tecken med vita sinnen, virvelvind i trädhav, kronor skimras i solhav, silar solguld in i äng, virvelvind, tankevind springer med lätta mockasiner, trumhinna vilar stilla i snäckhav, smeden sover i rothav helt nära elden, väktare i berg sejdar toner av ädel in i hans fingrar.

En kvinnostämma sjunger lågmält; jag andas din närhet i skuggan av eken dina spår lever i markhägn här rörde du vid mina ögon, du talade om vikten av ekar, detta var innan du upplöstes av din egen andning.

Spindeltråd silvertråd, livlina skänker stadga till rosens höstmognade blad.

*

Andningen löper fri, i jämn lunk, håller droppar i mjuka tömmar, färden följer ådern lagd av rytm, stannar vid pappersmakarens koja, ser påsar vikas fyllas med karameller lindade i mångfärgade omslag.

Påsar läggs i korgar flätade av korgmakaren, korgmakarens hustru bär dem till torget, bjuder folken påsar med ord fyllda av djup.

Är ord en påse karameller med differenser av smak viskar korgarna och ler i kärlek när de ser folkens ögon klarnas in i strålande regnbågslandskap, skåp fyllda med länders sagor utan stängsel utan hinder utan gränser.

Hon stiger upp ur händerna av träd, ur fingrar sammanflätade till en skål och fingrarna är grenar, skira, spröda, mjuka med leder av fullföljd verklighet, därur stiger hon upp, ännu är kvällsblomman öppnad, anas kan aftonblommans ankomst.

Aftonblomman lägger bladen sina runt kvällsblomman, i mitten syns solgården, dagen, och ännu i mitten morgonblomman och ännu i mitten gryningsblomman, de är alla där i ett, en av dem synliggjord i stunden av är. Sakta skimras ljuset, dagsljuset in i skymning, bergen vilka syns, skimrar i silverblått, just detta blå vilket skänker vila och detta blå skänker hon vilken stiger upp ur händer av träd.

Hon, månmodern skrider lugnt andas lugn och himlarna bär silverblå mantlar, baldakiner spända, hennes ljus är starkt, så starkt att stjärnorna knappt anas.

Hon följer cirkelns väg, sakta mycket sakta når hon den tonen i kvintcirkeln, denna röda ton och hon skrudas i rött av alla röda rosors blad.

Träden bär röda toner, marken bär röda toner, bergen bär röda toner, himlarna är röda, hon kallas i denna stund blodmånen och kanske är detta skrämmande säger nattfågeln, det finns så många skrämmande sägner, lyssna djupare, djupare in, allt har en påverkan och den påverkan det blir är det du lägger in i din känsla, känslan är inte upplevelsen, känslan är krusningen på havets spända hud, upplevelsen är att, att höra valarnas sånger och just dessa sånger är detta röda, blodet är ju livets uppkomst, lyssna bara till ord som vita blodkroppar samt röda blodkroppar, liknar inte dessa färger flötet, så vem sitter på klippan med metspö i hand med en rev av silver med en krok böjd till en ödmjuk hand, är det möjligen så att den tänkta tanken stiger in i hjärtats tanke, så är det ju sagt att det tänkta livet skall stiga in i hjärtats liv.

Nattfågeln sluter stämman i bröstet sitt, ögonen är ädelstenar, vingarna är värnadens mantel, stunden är vördnadens skönhet av tillkomme ditt liv.

Sången ljuder stilla, nattstilla, fingrar rör vid lyrans silversträngar, sången röd bär hennes ögons drömmars svar, månen skänker henne denna röda skrud, gardeniaträd strålar vita, skalbaggen i marknära följer trollsländans vingar, lyfts av syn in i gardeniaträdets doftregn.

Slöjorna faller ned i djupa dok över mina ögon, smärtan ett bultande hjärta vrider åt tumskruvarna, mina händer når inte fäste, lederna, vandringsleder domnar, en hand hålls över min mun, klistrad hindrar handen mitt tal. Tebasile andas tungt; kom moder, silvermoder, hela mig, hela mig, läk mina öppnade sår och hon – den vackra hör, skänker lindring.  Strålandeklar silvernatt, slöjor skira svävar till, omgiven är hon av regnbågsaura innan molnen sluter hennes röda djupt i famn. Näten, spindelnäten är lagda, glittrande silverspaljéer till höstmognadsstjälkar, vinrankan grönskar tätt intill väggvärme, de kupar jord runt örtastänglar.

*

Hon påverkades starkt av nattens färd med den vilken färgades röd, nattfågeln sluter henne in i sina syner till att lyfta de djupa doken av hennes syn, i gryningens fjärde timma sker det, doken böljar i anande purpurtoner nästintill inte siktbara, nattfågeln särar lätt på vingpennor, se denna gryning nalkas.

Hon ser försiktigt ut genom vingpennornas glipor, gläntor av syn, följer solens uppstigan, nattfågeln vidgar vingarna samt berättar för henne att gryningsfågeln nu blir dess skepnad, hon följer fågelns skiftningar in i gryning och upplever en lättnad stiga in, reser sig sakta ur det hon upplevt, vänder sin tacksamhet till gryningsfågeln vilken kallar in morgonvinden i mjuka andetag.

Morgonvinden kommer dansandes in samt tar hennes hand, till ängen, in i ängen skrider de, där dimmans slöjor böljar vita, hon blir omhändertagen, om hand, händer tagen, dansar med de ljusa i ängen och morgonvinden följer steg i steg, snart är solen uppstigen, dimman skingras hon ser gryningsfågeln landa i solträdets krona.

Hon sätter sig vid bäcken ser morgonvinden svepa mjuka rörelser in i gräset, kanske kammar morgonvinden en bena i gräset, en bena en glänta till syn, åter ser hon mannen, en man vandra med mjuka steg, han håller en bok i handen, hon vet i sitt hjärta till vem boken är, morgonvinden ler sluter samman gräset, hon badar i morgonljuset, väcker elden i stugan värmer kitteln över elden, strör örter i till te, inväntar dagens närvaro i sämja med stegen.

Länge blir hon sittandes med ögonen vända in i ljusen hon tänt, ögonen hennes höljs i skimmeraura, dessa toner har alltid bringat henne frid, dessa toner har alltid välkomnat henne, hon märker inte att dagen är trädd på spindelmors tråd, den vilken är lagd i ån, den vid bäckens vidgan, tråden är hållen av visdomsträdet, sakta rörs hennes ögon, vänds till fönstret en suck far genom henne med möda reser hon sig, böjer sig fram samt blåser ut ljusen.

Dörren öppnar hon, stiger ut på trappan, sjunker ned, orken har liksom runnit ur henne, synen ser utan att se, ett ljud drar henne uppmärksamhet till sig, är jag en marionettdocka; vem är du vilken drar i tråden.

Gräshoppan möter henne, studerar henne en god stund, börjar sakta klättra uppför järnkaminen, den släckta, ett steg efter det andra, antennerna rör sig benen liksom dras efter kaminens linjer, når den så kallade midjan.

Kaminen har en sådan, en midja, gräshoppan ramlar ned med en duns.

Gräshoppa, hur gick det, du skadade dig väl inte.

Gräshoppan sitter helt still en stund i återhämtning, promenerar vidare samt börjar klättra uppför ett bordsben, åter når den en viss punkt och ramlar, hon är på väg att hjälpa gräshoppan in i gräset. En hand hindrar henne; gräshoppan landade här med ett hopp, den klättrar just här för det är gräshoppans vilja, vänta en stund den kommer att tillsäga dig då den behöver din hand.

Tre gånger ramlar gräshoppan ned och varje gång gör det ont i henne, så plötsligt står gräshoppan vid hennes fötter, är det dags nu, gräshoppan lyfter ansiktet till henne, hon sträcker en pinne mer liknande en planka, havet spolade upp den i sommarlandet, gräshoppan ryggar först, räds inte jag skall hjälpa dig.

Gräshoppan klättrar upp och hon hjälper den ned, in i trädgårdslandet, dock inte längre bort än att den kan komma upp med hopp.

Tebasile skådar in i trädets flätverk, portaler av syn, din hand är ett eldrött blad, släppt, glider med vinden, stannar, faller, stiger, sluter om det skådande ögat, en triptyk av ek bär mässingsbeslag, doftar olja in i djupnande toner, var dörr bär en intarsiaros, örngotten bär knypplade rosenbårder, en fläkt av en dröm.

Eld bär, hösteld bär, eldbär i skogsvrå, solhagar utan stängsel, solpärlor gnistrar i gräshår, steg är höljda in i glömska, rosenbladen rinner mellan hennes fingrar. Gräshoppa klättrar uppför väggen stämmer upp violinen till glädje för kvinnan, hon bär gräshoppan in i frihet utanför väggarnas resta oförstånd.

Skogsväktare i solvida, frostmoln stiger i dimma, de dansar med svepande slöjor sköljer allt i renad andning. Visst kan mötet med – den – öppna låset, stegen med. den. görs tillsammans, det är valnötens gest, den stigen kan öppna gränser lagda av oseende.

*

Hur det än är så kan gärningen dra upp, dra undan ridåer varvid skådespelet kan börja eller avslöjas, tänkt eller inte tänkt hur det än är så bekräftar solelden det sanna.

Skåpet det hyvlade det sammanfogade det snidade doftar ceder, skåpet en portal med dörrar, vida vingar, sveper av vind upp.

Öppnade bjuder de in vandraren till vidare vandring och vandraren skall upptäcka att skåpet inte har väggar, inte har dörrar inte har bakstycke, skåpet har ett stycke bröd till den hungrande.

Brödet kom ur dens händer vilken knådade degen, vilken gräddade degen.

Brödet viskar; har du inte glömt några steg.

Kornen vilka såddes och egentligen kom de kornen ur det vilket såddes, vilket såddes, vilket såddes, så är cirkelns gång och jordarna bereddes och bereddes och bereddes, så är cirkelns gång och hur det var och hur det är spirade kornet, kornen, mötte denna sfär, skördades, maldes blandades med vatten ur källan, salt ur havet, honung av bin given, allt var i skålen, degen mognade, degen knådades, elden tändes in i mognad av glöd, den mognade degen bakades ut formades till brödet, finns askbröd, gräddades i bakugnens glöd och brödet det bjuds till den hungrande.

Det är ett sammelsurium att hålla reda på alla dessa då, nu, är, kommer eller hur och livet har inte väggar inte dörrar inte bakstycken.

Säger du att skåpet har dörrar sidostycken bakstycken, så säger jag att då dörrarna är öppnade finns de inte mer.

Han funderar över det sagda, mest funderar han över från vem eller vad kom detta, han sitter ju helt allena här in under cederträdet, så vitt han ser, kan det vara ett av molnen, stämman harklar sig, kan det vara gräset, stämman harklar sig.

Jag ser inte en själ här mer än mig hur kan du tala, mig veterligen kan jag inte prata tvåstämmigt det vill säga med två stämmor på en gång.

Det kittlar lite lätt på hans ena axel, det är ett bi vilket sitter där.

Är du vaken frågar mannen biet, dagarna är ju ännu varma men nätterna är köldslagna.

Visst är jag vaken jag talar ju och skåpet det jag berättade om det är ett fantastiskt sagoskåp och dessa är vidöppna, följer den lyssnades syn, vi hör dig tala om henne, hon vilken du skall skänka boken du band.

Vet du jag möter henne ofta jag skulle vilja säga att ni är ense och vem vet kanske är ni en av vardera dörren på skåpet som nu åter har dörrar, ni kanske borde leka tittut sa biet innan mannen hann öppna frågorna vilka tumultartat satte fart.

Ceder trädet susar, vila dina frågor, luta dig till mig så drömmer vi en stund utan att göra bilder, vi låter dem helt enkelt rinna fram, stiga ur det vilket kallas stenar, era stigar kanske hörs genom skåpets dörrar.

Han lutar sig till cederträdets stam och hör en kvinna sjunga.

Han kommer ur skogens lä bär dofter av gran, bär dofter av mossa, han andas stigarna, de vilka var de vilka kommer, han är en man i lyssnande tillit.

Lien viner silverstrålande klar, skärpan ren sjunger, ängen läggs i vila, löven bäddar in sommarlandets drömstigar, lien följer hans hand, lindas i mjuka stycken in i laduvila.

Skogsduva blå landar i skogen vari cederträden andas vari konungar och drottningar skrider, skogsduva blå breder ut brädet, löser fälten in i blanka blad, skogsfolken andas skeende in i skeenden, konungar och drottningar stiger in i stammar, han hör en skogsduva sjunga ur kvisten, grönt in i guld, soloblater smälter sjunker in i hjärtglöds vilja, rotkorgar fylls med bär plockade i nattvidas mantel, hon bjuder in till dukade bord.

Detta blå drömmer nattens vandring, safireldar rörs av solfingrar, leder lagda i blad svävar lätt, faller, stiger, drakar i höstvinds handvarande.

Violetta skuggor bär jag under mina ögon, fjäderpennorna trasade av steg, han stryker ut alla mina medhavda taggar med hand skulpterad av kärlek, han lägger mig i handen sin, jag en skogsduva blå med mina höstvingar skriver han det dessa glömt målar han fält av grund, lugnande viskar han mitt namn in i trädens oceaner, schack matt, han lägger min aska in under helt nära i trädens rotskål, täcker med jord, av blod är du kommen, häller en droppe ceder olja ur den helgade lunden, tre droppar vatten ur källans åder, tecknar far väl. Skogsduva lyfter brädet, pjäserna rasar i hjärttumult.

*

Vilket är vad, vad är vilket, endast, endast vet vilket är vad, vad är vilket endast vet vadställets fotsteg.

Det finns en sjö djupt in i skogen, sjön är lagd i en ring av stenar, vakarstenar skapade av stjärnsmeder, en del säger kanske sigill, stenarna säger stenar, vakarstenar vi trivs här runt sjön.

Stenarna andas ibland röda näckrosor, dem brukar hon besöka i dröm i steg i liv.

Det märkligvackra med sjön är stillheten den bär, hur yviga än stormarna är så är sjön spegelblank, den är blank försöker inte vare sig påverka eller förbjuda, det är en tillåtande sjö, blank.

I förstone trodde hon att detta blanka var ointresse, så insåg hon att sjön är lugn, sjön är i tillit till livet.

Sjön är en del av havet här ett öga, ett skogsöga kanske.

Havet, stiger upp ur en av bäddarna, havet upplevde ett berg sträcka sig upp över ytan, detta gladde havet ty havet fann behag i klättrandet, fann behag att stiga in i barnskor igen.

Havet klättrar upp för berget, naturligtvis med bergets tillåtelse.

Han ser allt detta från där han står, mannen tyckte samt tycker om havet, floder forsar - vatten.

Det här var ju en ovanlig syn, vatten vilket klättrar uppför. Han vill gärna klättra med, inser att den farten ligger utanför hans ben så han står helt enkelt beundrande.

Havet når toppen lyfter vinkande en hand till mannen och tar ett skutt in i intet är ju lätt att tro.

Hon sitter vid sjön, ser berget glittra, från var från hur det sker det vet berget vilket ler fröjdefullt.

Havet, vatten kastar sig ut, berget är sakta sluttande med stora stenar, vilka vattnet slingrar sig runt, skummet yr det glittrar och hon beundrar regnbågsrosorna, det går nästan att höra hur vattnet glädjeskrattar, vid stenarnas skålar hörs kluckanden, så tar vattnet fart, ett utslaget hårsvall, frihet är ett vackert ord så tänker hon är på väg att dra sig lite undan säger till sjön; är du beredd.

Skogsöga glittrar i spegelblank skönhet; visst är jag beredd, sitt kvar, sitt kvar vad gör väl lite vatten.

Hon tänker; lite – vatten, sitter dock kvar.

Forsen hoppar in i sjön, sjön den spegelblanka utan att röra upp vare sig virvlar eller kaskader eller allt annat vilket sker, sjön är lugn nu är skogsöga ett forsöga.

Hon stannar vid sjön hon har behov av att lyssna till de röda.

Han stannar vid havet han har behov av att lyssna till havets möte med stränderna.

Det finns en plats en bit in i skogen, där ligger stenar, bumlingar med mossa med fickor med spår av jordar. Sakta börjar de vicka, vagga fram och åter, åter och fram. En vind sitter i ett av träden för att följa detta skeende.

Stenarna vid sjön är vid sjön dessa är en ädelstensring.

Tysta skrider de lagda stenarna, ur glödbäddar, stenarna har talat alla de ord vilka viskades in i dem.

Vinden frågar stenarna, brändes inte glöden, brändes inte den flammande elden.

Stenarna stannar upp lyfter blickar in i vindens rörelse, hur skulle elden bränna oss, den bar oss genom berättarorden, elden döms ofta för allt den kan tänkas göra, så döms även du för sådant du skulle kunna göra. Eldens hjärta är gott så är ditt hjärta gott, vi är ju alla uttryck för detta jordiska, vi stenar syns tydligt medan du är mer osynlig, verkan av dig syns, egentligen är du väl den vilken är mest osynlig av oss alla.

Det är sant ler vinden samt gör en piruett vilken syns i löven de fallna vilka samtidigt hör en piruett, vart är ni på väg.

Vi skrider den väg berget viskar.

Berget, vilket berg marken är ju alldeles slät här.

Till synes så, till synes så, knacka med ditt finger på marken så kan du höra att berget finns där, alla berg syns bara som linjer, du vet dalar, kullar och sådant, berget är där in under, hur skulle vi annars kunna skrida, vi skulle ju sjunka in i – ja, vad, en mjuk massa ungefär som lera efter regn.

Vinden ler, ja det vore ju en syn vilken vi hoppar över.

Vart har berget visat er, er färd.

Berget säger följ min stämma vilken är er stämma, därmed drog vi varsamt upp våra rötter utan att såra det närliggande alla visste ju vad berget sade och däri började vår färd, det vi hoppas är att vi åter får se havet, det var länge sedan även om doften lever i oss.

Vinden ler, havet är fint att se att besöka, jag brukar dansa på havets spegelblanka yta, sägs det, för mig är det ett spegelblankt golv, det blir så vackra bilder när jag dansar och havet finner det behagligt med rörelsen, det har havet sagt.

Stenarna ler, vi minns när vi på lek kastades i havet, det är sant det bildas vackra bilder när vi alla möter havet just i den form vi är, nu kära vind fortsätter vår färd vi kanske ses vid havet.

Det kanske vi gör, kan ske, kan ske ler vinden samt gör åter en piruett i lövhögen mannen krattat samman och han ler i kärlek till vindens dans.

Stenar i ring lyfter fötter ur skor, vandrar stigen där astrar växa, lystrar till humlans sång, bereder jordens ingång, hon sömmar rocken till barnet, knappar av trä, polerade blanka av ene, knapphål, kisande ögon följer nålens väg, riktningen kompassen visar till det rosenkindade barnets vinterlandslek.

Floden en fors virvlar, rör vid markens fåror, skummande, gnistrande, glittrande, landar i den spegelblanka sjön, forsöga manar lugn, en vind landar i äppelträdet, bladen målar rörelsen synlig, en vind lyfter det röda äpplet in i sträckt hand.

Aska i hink, tårar i hand skor ställda invid tröskel, eld pyr i ödehusets silhuett, tårar i hand, aska i hink hälls in i havet, skor träs på fötter.

*

Längtan till steg hindren reses, se bortom se bortom tag stegen i din hand, hindren är bommarna du lade, tag hoppet med dig, flyg lätt över in i stegen.

Liv i smedja, smedja i liv, glöden andas lågor vaknar av vind ur vind, järn smälter röda vågor, smeden vänder järnet i elden, greppar med rundtång lyfter till städet, hammaren lyfts järnet sjunger smeden ler.

Svettblankt är smedens ansikte, lyfter stycket följer linjer, åter in i glöden snurra, snurras runt, hettan springer lindar ringar, smeden lyfter stycket till städet hammaren sjunger, smeden lyssnar, lyfter stycket in i vatten, bubblor stiger hettan fräser, vad ser du, vad hör du.

Här i smedjan har du dem alla, elementen i goda samtal, fyra eller fem, från var kommer du vilken sed bär din stam.

Liv i smedja, smedja i liv, visst är det så med järn, järnet sjunger blodet sjunger, du lyssnar du svarar, så är det med hammaren med städet, med bergets gångar vari vindar springer, så är det, så är det med liv.

Vem är smeden har jag mött smeden undrar kvinnan vilken vilar still under linden.

Smeden svarar blåvinge i lindens hand, smeden är du och du är smeden, livet är ett vackert hantverk.

Kvinnan ler, sträcker handen till blåvinge, reser sig upp vandrar med blåvinge i hand, hälsar ringblommor välkomna, astrar i tusendjupa kulörer.

Så sakteliga når de stugan stiger stegen uppför trappan bjuder kvällen in med tända ljusen i lyktor i eldskålar fem, så samtalar de, kvinnan och blåvingen ed varandra ända in i aftonsångens midnattsdjupa blå, då lyfter fågeln vingar vida rör vid stjärnors glimmande lanternor önskar kvinnan god sömn och träder färden genom fönstrets öppna.

Vid bordet, det bordet träden gav sitter mannen, ser in i kvistars ögon, pupiller vidgade öppnar vägar, sagan talar genom handen, han skriver ett brev till den vilken ser orden de skrivnas djup.

Molnbolster luftas i himmelsskogar, skogsstig gnistrar i strödd kiselsand, leden lades av den handens längtan, viskar se, se det lagda till dig, eld galopperar in över bergens kammar, dansande sken, stavar följande havets, himlahavets strupsång, så dansa de, tonerna medans berget kisar vida in i äng.

Fatet föll ur hennes hand, splittrades i tusen bitar, glaskorn, glasmjöl täcker golvet, av sand till sand, in i ässjans helandehand.

Vind i vallarestämma hornet ljuder över nejden, pigan i den röda kjolen mjölkar kossorna i hagen, gärdesgården doftar furu, han lade dem alltmedan klöverängen blommade, loftbodar är öppnade till vädring.

*

Ofta behövs ”endast” ett dun för att lyfta den största tyngden, de ljud du hör är droppar vilka droppas in i jorden.

Du vet väl frågar en av vingfolken att ett dun är hela fågeln att fågeln är dunet och när du vandrar med lätta steg är stegen dunlätta, sväva, sväva kvinnovind låt dina stigar smeka jordens andning, svara källan vilken porlar i ditt vidöppna bröst, lyssna med huden du givits, se med huden du givits, sväva, sväva vackra tystdun däri dunskålen tystdunet kan du höra, höra det vilket är.

Det hörs ett knackande läte i skogen, alldeles vid det torrlagda kärret, hon lyfter blicken samt låter därmed tankarna fara, svävande rockor vilka söker sig, mer följer ljuset.

Tebasile låter blicken vandra, beundrar ljusslingorna hur ljuset skiftar i skogen, i gläntor är ljuset lagt i skugga, skuggblad närmast marken för att sakta vakna upp, kanske klättrar ljuset uppför stammarna.

Kanske ljuset är barfotafötter vilka greppar om, barfotafötter vilka klättrar uppför palmerna för att hämta kokosnötter samt bjuda kokosmjölk, vart for ni nu frågar hon tankarna, tankarna ger inte svar hon kan höra dem fnissa, vänligt fnissar de, tetande.

Tebasile lyfter åter fram det där ordet hon smakade på i dag, retas, reta, tias, tisas var ordet, hon hade frågat ugglemor frågat vindarna; de hade inte hört ordet kanske hade de hört, däremot mindes de inte klart, hon hade försökt hitta en betydelse i ordboken för att se om ordet fanns, hur hon än vände bladen så fanns inte ordet, jag tycker verkligen det låter retsamt; tisas, tisa.

Blicken faller in över en sten, en stor sten runt vilken skuggor lindat sjalar, oändligt vacker är bilden.

Skogen är fridfylld, börjar här och var skänkas eldblad, plötsligt vid hennes fotrand står en ängsklocka, en sådan där stor blåklocka, så vacker du är. Blåklockan, ängsklockan klingar, tilliten skänker oss skimret.

Gräset är här nästan vitt, det är ett enda trassel, trasslet är egentligen vildvuxet gräs, eller rufsat gräs av vinden och så när det gröna sjönk in i jorden ja, då stelnade rörelsen, marken är ännu fuktig efter kärrets kvarvarande vattenkorn, hon lägger händerna till träden ställer gång på gång frågan, vad har hänt, svaret uteblir, ändå tänker hon; allt har behov av att sjunka in.

Och kärret viskar och stiga fram, upp bli synliggjort, vi har använts till mycket vandrerska i skog, ofta gömdes det skeenden inom oss, sådant de inte ville stå vid. Allt det vilket göms stiger fram, så är det.

Åter hörs knackningen, nu ser hon trädet, det höga trädet, utan bark, en stelnad gest, livet har vandrat vidare och där, i det trädet, sitter en hackspett i, hackspetten knackar med näbben, ljudet är klart, genomträngande i stackato samt ihåligt.

Hackspetten stannar upp, jag hör hur du tänker, det liknar väl tämligen mycket det jag gör – eller hur. Knackar på alltmer enträget tills jag hittar det jag kände doften av här, i trädet. Så tanken din, tankarna dina kanske är påknackare; det är väl ett fint ord; påknackare eller knackarepåare.

Kvinnan i skogen skrattar mjukt, du är finurlig du, den bilden tackar jag dig för, nu skall jag vandra vidare hemåt, tack för knackandepåandet.

Det var så lite så, sade hackspetten samt knackar vidare i trädet, det höga vilket släppt livsbarken.

Tebasile stiger ut ur skogen, följer vägen, vägen hon brukar vandra över ängen genom gräset, det är kommet att bli en stig, marken känner igen hennes steg. Hon stannar samt viskar; nu stör jag dig igen, när hon ser rådjuret, idag är rådjuret kommet tre rådjur vilka med vida hopp skyndsamt ilar iväg; det där är en riktig tankedans det också, bilder finns i allt, hon vänder ansiktet in i solen; så är det när tanken hittat sin skål med karameller.

Hon når grinden, slånbärsgrinden, stannar framför slånbären; vill ni släppa fram mig, de böjer undan taggarna eller pilarna samt låter henne passera uppför stigen till stugan där trappan bjuder henne in, hon sätter sig en stund i drömväv med ansiktet vänt in i solen, lyssnar till ljuden hör hur lätt gräset springer i ängen hon ler i kärlek, minns;

Spolen far fram med mjuka rörelser i skälen av mening, hennes händer kammar trådarnas trädda, ögonen följer slutna drömvävens skapande är, i de franska fönstren fläktar tunna gardiner, hon stiger in i drömtemplet.

Pilarna böjda in över bäcken reser sig vid hennes ögonankomst, hennes hjärta sjunger, Tebasile möter denna dag kaveldunens stolta hållning, en trollslända ler, just här är de väktarna av denna slinga, Tebasile skärper hörseln med brynet av närvaro, stegljuden springande ljuder mjuka dunsar in i cirkelns nav, så landar stegropen i jordens hjärta, jag famnar rötterna med mitt hjärta, bäddar in mina sånger i mossans mjuka täcke, i kärlek, skogskärlek vilar jag stilla ut den sista klangens början.

Handrep sträckt till den vilken halkade utför kanten, knuffad av smärtans påk, handrep glider ur handen, tyst svävar halkad fri.

*

Tillbedjan, att minnas skönheten, tillbedjan, bönens tillit att jag är askan ur trädet.

Det knackar i skogen, är det hackspetten.

Hackspetten har klättrat vida uppför stammen, breder ut vingarna samt landar i nordanvy där nyponen skimrar orangeröda i solvrå.

Det knackar i skogen, Tebasile vandrar i halvcirklar, ser in mellan träden ser in i buskarnas rutverk, det knackar mjukt vidare hon följer knackningarnas mjuka rytm vilka ibland är helt tysta, i den tystnaden stannar hon för att invänta återknackandet.

I skogen lever stora stenar hon vet att grävlingar lever i skogen, grävlingar tycker om fred att vara ifred, därför är hon varsam med fotsättandet.

I skogen står tre stenar mer block lutade till varandra ibland har hon funderat hur dessa hamnade här.

Ibland har hon hört dem mumla sådär ljudlöst ändå till hörande; undra kan vi vem som hamnat var, vi eller hon vilken bär varsamma steg, samtalen hade aldrig burit vidare, det var en tyst överenskommelse de hade, de visste ju alla att de hamnat här tillsammans bara för att det är så.

Det Tebasile nu ser har hon inte tidigare sett trots att hon så ofta är här i skogen. I lä av stenarna hörs knackningarna, hon stiger fram till stugan eller mer kojan, den är det hon ser och därifrån kommer knackningarna, nu blir hon en knackare, Tebasile lyfter handen men innan hon ens hunnit nå dörren ljuder; stig in.

I kojan sitter knackaren; en träskomakare av sällsynt art, händerna ja huden är läderartad, kanske mannen har vandrat i båd väder och vind, levt vid havet.

Visst har jag levt där vid havets saltstänkta klippor visst har jag andats tång, visst har jag hört klipporna sjunga, visst har jag vandrat med klipporna mött hedarnas ljung, hört folken spela på harpor, släppt tonerna fria in i havet, visst har jag allt detta, så stöptes min hud till läder, läderartad, du vet det är alltid bra att veta, djupveta vad det är vi arbetar med.

Skomakare, träskomakare är jag eller trädskomakare, det klipprar så vackert när träskor vandrar, när träskor dansar, träd i skorna dina sa träden och susade i vida cirklar.

Hur kan du tala med alla naggarna i munnen, är du inte rädd att få dem i halsen undrar hon.

Rädd är jag inte, det är väl sicket tok att vara rädd för naggarna, naggarna har jag kärlek till, de för ju, håller samman styckena, sväljer dem det gör jag inte, det finns så mycket annat gott att svälja och skulle jag vara rädd skulle jag inte ha dem i munnen och skulle jag vara rädd är jag helt förvissad om att naggarna i rädslan skulle slinta ned i halsen, detta blev en lustiger orddans.

Troligen hör piggsvinen bortom kröken våra lekar, naggar har de ej och egentligen är ju stiften mina mer liknande piggar, piggsvinen har piggar vilka kan bli taggar då rädslan kommer, då piggsvinen känner sig hotade då reser de ragg inte ragg mera taggarna och kan du tänka dig, taggarna kan lossna samt bli illavarsel annars lever de i grupper de fina ungefär, troligen likt naggarna jag har i mun piggsvinen lever i grottor kanske kojor vem vet, piggsvinen vet, kommer du med varlig hand får du dem säkert smeka.

Så det är dig jag hörde knacka.

Mig hörde du knacka egentligen min lilla hammare här vilken mjukt hamrar in naggarna eller stiften i träet.

Du vet först måste vi vandra i skogen, möta trädens djupa stämmor be dem om råd be dem om gåva till underredet, så ges vi trä till trädskor jag menar träskor och läder har vi fått. Av träet snidar jag underreden med klackar så skär jag lädret och fäster allt samman, ibland snidar jag trädskor av träet helt och hållet, det må du tro är ett äventyr.

Hon lyssnar och åter dansar, ilar tankarna runt, för vem snidar du skorna är det kanske inte lite svårt att vandra med träskor här i skogen jag menar lätt att snubbla och vricka fötterna.

Skomakaren, trädskomakaren ler i samtycke, jovisst är det en balansakt för människofötter se närmre du varsamvandrerska.

För att nå fram till bordet där han arbetar böjer hon ryggen djupt, hon får nästan krypa så lågt är det i taket, det är då hon upptäcker hur liten kojan är hur liten mannen är, det är ju en av skogsfolken, jordmakarna ur ålder stigen vilken är just trädskomakaren och skorna är så små så små ett riktigt hantverk av sällsynt art.

Så är det säger han, jag knackar skor till skogsfolksborna, igår hörde du hackspetten tala om tankeliknelser idag möter du mig, liknar detta kanske mer den jordade tanken, när tanken träder in i gång. Sätt dig ned min sköna, låt mig bjuda dig en kopp te, skogste.

Hon sätter sig ned utan att undra hur det går till att hon kan sitta på en stol som väl är som hennes lillfingernagel och inte nog med det, han bjuder henne skogste i en slags fingerborg eller är det månne en linneablomma.

Namn, namn, begrepp, håll mig varsamt drick skogsteet trädskomakaren bryggt av vår nektar till er given.

Kvällsstigen nalkas hon tackar för teet för samvaron vänder stegen hem och väl hemma upptäcker hon att hon bär trädskor på fötterna sina och skogen viskar; du ser du klarade stigen hem utan att vare sig halka snubbla eller vricka dina fötter, hon viskar tack med hjärtats kärlek.

Hammaren ljuder i skogens lä, husmakaren spikar lä med silvernålar till humlans vinterbonad, gräsvida hav smaragddoftande äng, nyponellipser strålar i solglans, in under grenar skymtar djupblå slånbär, sparvar yr i vind alltmedan räven följer vandrerskans skogssång, fränder är de alla.

Svävandelugn, molnfjärilar i dagens tima, bladen strömmar med vindens stilla andning, rasslar lätt när de når marken, viskar; så länge var min vilja att vidröra dig.

Höströd dansar i asterskogen, fågel följer rörelsens skönhet, hennes röda kjolar mattas, rödklöver, i täcke av gräs, askarna i skogen lyfter locken, eldkorn rör vid mossan, liljekonvaljer bär cinnoberbär, jonglerar med eldkornsbollar, jag möter dig i gläntan där askarna snidades.

*

Livet

Är

Långt bort

Redskap är givna till bejakelse, förnekelsen är redskapens smärta.

Hjulen, hjulen min kära lyssnare snurrar på hjulaxeln, hjulen min kära lyssnare är väl balanserade, hjulen upprepar sig inte hjulen förändras.

Hur kan ett fastsatt förändras, hur kan ett hjul förändras, hjulen snurrar samt förändras i varje möte så förändras du, ändå är hjulen hjul ändå är du den du är, det är uppenbarelsens ljus.

Tebasile vandrar stigen, dagsstigen med öppna ögon, synen påminner om tjärnen, tjärnen vilken ligger precis nedanför vägen, inbäddad är tjärnen i skog av träd med namn liknande granar tallar enar.

Enar, ene, vi enar strömmarna i jordens ådror, gran tall välgörande dofter. Hennes syn är blad röda, just därför liknar synen tjärnen, tjärnen inom vilken röda näckrosor är synliga, inbäddade i vatten.

Tebasile lyfter ansiktet hör luften vibrera skymtar sjön vilken havet släppte fri, hon tänker; skulle jag inte veta, skulle jag tro att detta är havet, sjön är fylld av punkter, prickar – vindstilla är det, så detta är inte sjöhudens knottror, ljudet når henne och hon inser att detta är tusentals med gäss, flyttfåglar vilka landat, hon stannar sluter ögonen samt lever i tonhavet.

Så kan du vandra på havet, när du inser att du är havet och havet är toner och toner är hav.

Solglitter rör vid hennes ansikte, hon omfamnar synen av dessa sjöfåglar med röda blad, liknande, påminnande om dessa röda näckrosor.

Trollsländor svävar hon förundras åter och åter över denna skönhet, hur trollsländor rör sig, rörelsen är helt visst svävande ändå rycker det till i rörelsen eller hackar – är de rädda, skrämda eller är de så lätta att vinden fattar om dem, även då jag inte ser vindens rörelse.

Björkarna längs vägen rasslar alltmer gula är de, så fyllda med naken tillit, tallarna släpper barr, hon ler med sig själv, hon hade trott att tallarna vissnade, nu har hon insett att dessa bäddar in marken, just så gör träden, det är då vi ser träden vara nakna, åter en synvilla och tallarna släpper inte alla barr.

Barr, gymnasisten står framför barren, fokuserad, allt runt gymnasisten tonar bort, bort, endast gymnasisten samt barren är i inväntan av rörelsen, handlederna är lindade händerna talkade för en stund sedan löpte vita moln runt händerna, nu tar gymnasisten ett hopp händerna omfamnar barren, två är de och gymnasisten kastar sig mellan i mjuka rörelser samt avslutar med ett hopp, rörelsen ler; allt är i cirklar samt hopp. I cirklandet är gymnasisten inte längre en kropp, gymnasisten är en uppenbarelse av verklighetens andning, ett skimrande tonmoln.

Ekorren hoppar från gren till gren barren virvlar allt är i cirklar samt hopp, allt detta bygger på cirklar på hopp.

Hon ler, synen är klarvaken ändå drömmer hon och kanske är drömmen här mer vaken än vanlig vakenhet för hon hör tjärnen tala hon hör näckrosor röda sjunga sånger ur alla steg vilka vandrat här och hon omfamnar allt med röda blad.

Blicken rinner ned, in i marken, ett zick zack mönster är det en kvist vilken fallit, träden här vid bäcken brukar göra så i nätternas vindfång, en kvist är det inte det är en esping.

Hon stannar espingen blir skrämd av markvibrationerna, espingen snurrar sig samman i anfallspose.

Hon talar till espingen; min vän jag vet inte vilken väg du har avsett, därför kan jag ej lyfta dig, du ligger mitt på en väg, kommer en bil är du i fara, jag vill dig inte illa när jag nu går ber jag dig flytta dig in i gräset. Hon tar far väl samt fortsätter vägen till stugan.

Stugan vilar i dunkel, ett stearinljus tänder hon samt ser in i lågan; Ditt ansikte älskade, ditt ansikte svävar fritt i skymningsslöjor, jag ser du drömmer, skulpterar ljus, purpureld manar du in i eldflarn, domnande in i violett djup, du höljer mina stigar i din tanke, ditt ansikte, älskade, är fjärran från detta nära, ditt ansikte, livet är långt bort.

Dessa svanar, slöjor av djup svävande indigo, toner rör vid nattstilla, gässen uppfyller vilande vattnens yta, plogar väg in i molnvida stränder.

Hålsöm i väven, trådar dragna samman, näver, näversöm, näverluren ljuder, sveper in, löser knutarnas dragna linor, duken pryder finbordets rundel, hon rör vid bordets synliga trä, det är mörknat med en blank yta, ådrorna, ådrorna knappt synbara hör hon ibland sjunga, Tebasile sluter ögonen ser forsen landa i en sjö, en sjö med björkar nära om en sjö där granar klättrar vigt uppför, ett berg med granskägg.

Många lever i sämja här, en åder rinner ut från sjön, bävrarna följer den, nu en bäck, en å kanske ett oh så vacker.

Med tillåtelse fäller bävrarna björkar, gallrar skogen, de bygger en damm, en vackerdamm.

 Älgar strömmar här, Tebasile beundrar dessa stora djur vilka borde vara så tunga, hur de simmar i luften, flyter, mjukt över alla hinder resta eller lagda, björnar lever här ja många är det.

I drömmen ser hon honom, mannen, han vandrar i skogen bland granarna, han är en vallhornsmakare, han lägger händerna till granar och ges gåvor till lurar, här använder de inte telefoner av det slaget, kanske vallhorn är mobiler med vackra toner vilka löper hälsningar över skog över berg över marker.

Grangåvor ges han och han gör dem till inom citationstecken till band eller tunna ja vad ser Tebasile inte tydligt, hon ser att mannen fäster dem samman, limmar dem samman, nu liknar de en lång strut, så lindar han gåvorna bävrarna bar till hans tröskel, så är vallhornet klart, han ställer sig på trappan och andas i luren, i hornet, näverluren och den låter vackert, Tebasile fylls av längtan att svara honom, hon stannar i drömmen ändå stiger hon ut.

Innan skymningen helt faller in lyfter hon blicken och ser gyllenoblater i trädfolks händer fylla ögon med sol, vilsenheten rörs av höstmolns fjäderpenslar, vissnade faller hennes händer ned, ned, tårar stiger upp, upp, hon lär sig så sakteliga möta dem i grind.

Fallen av närvaro, lagd i urna ställd i vrå, häll mig fri in i havet detta sista blad är oskrivet.

*

Stunderna inom vilket allt skedde kan ej vikas undan tas av daga, dessa är ljuskornen de sådda.

Bäcken är höljd i gräs vilket ligger ned, vassens spetsiga blad bildar ännu stående valv, baldakiner vilka bjuder lä, vattnet synes genom gräset genom vassen när solen når vattnet, hon ser pärlor av klaraste ljus, där gräset där vassen skymmer glider skuggor eller är det utspillt bläck, här satt jag och skrev med fjäderpenna i en bok med lösa blad, skriften följde bäckens rörelse, bläck hade jag med i ett krus, ett litet krus vilket jag hängt i en tunn snodd runt midjan.

Kruset var av glas med en tämligen tjock botten det var som att bottnen liksom drogs upp mot öppningen, det kanske var en längtande ande i kruset, hon ler vid minnet, nej – jag spillde inte ut bläcket jag skrev samt vek båtar av bladen vilka jag sjösatte och bäcken bar dem, jag undrar om orden någonsin blev lästa.

Tätt intill bäcken lever slånbärsbuskar, vid första anblicken liknar det väl mest trassel, grenarna flätas in i varandra, hon ser in i trasslet, det är ordnat trassel minsann och hon ser de matta bären vilka inväntar frosten.

Invid slånbären lever nypon vilka djupnar alltmer in i rött, träden, lövträden bär mer och mer av gula blad, snart regnar det blad, snart kommer bladregnen, snart kommer vattenvirvlarna jag menar bladvirvlarna vilka tydliggör vindarnas rörelser, färger.

Det är vackert följa dig höstmoder, skogsmoder luften andas klarare hon tänker att frosten nalkas, den är mycket nära.

Hur kan liv vara långt bort undrar en av glitterdropparna i bäcken, du står ju här, mig veterligen hörde jag dina steg komma, du rör dig, dina kinder är röda dina ögon är fyllda med liv så – hur kan liv vara långt borta.

I en stund av en stund håller hon stämman i tysthanden; liv kan vara långt bort, det är en upplevelse så djup att den egentligen är ordlös, det är en upplevelse vilken har lika många sidor som den slipade diamantens fasetter, det märkliga är att ljuset faller in, när ljuset faller in lir det regnbågsfärger och jag undrar verkligen hur det kan vara så

Så har vare sig du eller jag svaret ler droppen i kärlek, kanske svaret är i regnbågsnätet vilket vaggar i havet.

Så är det säkert säger hon, tar far väl av bäcken samt anträder färden hem med gruset knastrande under skorna.

Det är där vassen flätas samman till valv, till baldakiner det samlas, skräddare till höstsömnad, det samlas eldflugor vilka lyser upp den dunkla natten med befriad andning, palmblad faller vinden löser dem ur grepp, vågorna skummar i vilda danser, snäckorna ljuder, palmbladen dras samman till lä för den vilken landade i sanden när stormen vände ansiktet in i vrede vit.

Slöjor gråmattade rör vid spaljéer av spindlar, kom vind kom regn kom närhet och fåglar rör vid trädens andning rötter strävar vida in i kommande, så töms minnena ur gungstolens sits, verandan är en minneslund.

Gräsvinden springer med lätta fötter upp genom mark fylld av frost, hon dansar i silverhårsrörelser fri in i regnspann

*

Vagnen med tömmar av dagg, dagg spunnen till tömmar rinner mjukt mellan fingrar av känsla för färd, hinken ligger vänd med öppningen ned kikar in i jordmånens ansikte, lyssnar till källans åder, hinken lyfts bärs in i lä av den kommande frosten, hinken burrar in sig i dofter av klöver och timotej.

Hon syntes leda vägen när skymningen steg in, hon överröstade i kärlek elljusens pärlrader, bilarnas lämmelrader vare sig såg eller upplevde skönheten lämlar lever i under de bara himlarnas täcke.

Skymda sitter folken inunder plåttäcken, dessa täcken höljer inte sömnens rörelse, dessa är oron kommen ur angrepp, toner skärrade steg åter upp till ytan, hotröster greppar strupen.

Tebasile ser bilderna tydligt skrivna ur det hända i dagens skov, hon ser det vilket viskas, upplevelsen lever kvar i henne och hon vet att stämman vilken manar är tröstestämman ändå drabbas hon av känslan av att vilja krypa in under just ett sådant plåttak, ligga i en konservburk tills hon själv orkar öppna den, helst inte med våld. Tebasile vet att naturligtvis finns en mening i allt, ibland är det bara svårare att se den.

Lönnarna minns jag, dem minns jag sjunga sommarlandets sånger, nu brinner de i eldtonande stämmor, jag ser lönnarna glänta på dörrarnas innerlighet.

Knastrar blad, knastrar grus, vad är knastrandet kanske cellofanpapperet runt kolan.

Det knastrar väl inte, det är ju prasslet, prassel.

Vad prasslar i garderoben, är det möjligen en husmus eller är det en hand vilken letar karameller i en papperspåse, är ditt huvud så trött av alla tankar att du lagt dem i en påse och nu sitter i garderobens undanskymda för att utröna vad alla dessa tankar är eller är det stegen vilka knastrar av uttröttade tankesteg.

Undrar du vem jag är som gör dig yr och vimmelkantig, ser du mig verkligen inte, här är jag.

Hon hör både stämman och rörelsen, ser en vink av ett väsen vilket ilar runt.

Du vet det är bra att se allt ifrån många vinklar och vrår för att sedan sätta samman bitarna i pusslet vare sig med hammare eller med stämjärn, just bara sätta dem samman, så gör vi med våra ögon, ser från många håll och kanter.

Åter rörelsen vilken virvlar runt, hon ser en rörelse hör ett svischande dock ännu inte gestalten.

Minns du hur många gånger du förmanat mig, oss att vi har det bättre utomhus samt släppt ut oss, mig genom fönstret, andra brukar mest platta till mig, oss med en lindad pappersblaska, rulle tidning.

Så många ord, så mycken trycksvärta, rubriker och småstilt allt i svärta rullas samman till en rulle, en rulltårta hade smakat bättre. Eller också använder de en flugsmälla av differenta slag, du dock, öppnar fönstren för att mana oss ut eller mer in i där vi är hemma ut ur det vilket gör oss, mig vilsen, vilsna.

Nu ser hon flugan, en tanke ilar kvickt, märkligt att vi blir så irriterade på flugor, när de är så skimrande vackra i alla dessa toner vilka kan sägas vara petroleum.

Dig var det alltså jag hörde prassla, jag trodde ni slumrat in i dvala, nätterna är tämligen kylslagna, jag hör dem huttra ännu ovana.

Prassla, knastra det är fina bilder av egentlig intighet just genom dessa ljud visas är, intigheten stiger fram, visst är hon vacker kan var din aftonstjärna kan vara din morgonstjärna, allt beroende av vilket lynne du bär i ryggsäcken, lynnet har ju inte mycket att göra med den flätade pilkorgen.

Jag menar den släpper igenom ljus, hur många slag du än bär.

Det finns de vilka tycker om att luras, skaka om tilliten, tror du de sover bra om nätterna frågar flugan.

De lurar ju först lika många som fasetterna i mina ögon, sätter samman lurendrejerierna, kanske smakar den gagnen bra en stund, örfilen när dessa inte anar det är troligen inte behaglig.

Nej, nej jag pratar inte straffdom men du vet hjärtat har en röst och smaken, livssmaken blir fadd så småningom.

Berg blir sten, sten blir grus, grus blir sand, sand blir – det är bilder vilka säger det mesta om just det prassla samt knastra är, dessa brukar följa knackningen.

*

Molnmjuka öar seglar stillhet skådar in i träds eldar, skönhet rör vid tyngdbröst, väcker skirblå oceaner, tysttassar strömmar över golv, tassarnas mjuka dynor är dunlätta maskrosparasoller svävar i hågkomst av gryningstämma.

Det svävar vita moln högt upp, moln vilka rör vid bergen, bergen vilka lever helt nära en sjö.

Mannen sätter sig helt stilla, sluter ögonen in i drömmande, det svävar röda ballonger högt upp, ballonger vilka bjuder in bergen, bergen vilka lever helt nära sjön in i korgar medhavda och bergen stiger in.

Skuggan vilken bergen gav lyfter händer in i ljuset de nu bär.

Bakom slutna ögonvingar ser han, mannen glittrande vatten han tänker; är mina ögonvingar, vingar slutna runt kroppen, ögonkroppen, är detta glittrande himlarnas stjärnor.

Droppar vilka stiger upp i åminnelse av det dessa kom ur, ur detta svävande, ur denna ton vilken alltid hörs upptas av havet samt stiger upp.

Inom sig vet han att det han ser är sjön, den nakna sjön vilken lyft slöjan, andas in höstmognadens hjärtslag, lugn är hans andning i mötet, uppfyllandet av denna renhet, friskhet, lugn, lungharmonier vilka för samman universums helande sekvenser

Mannen öppnar ögonen upptäcker att han håller händerna helt nära ansiktet, händerna doftar jord, doftar rosor, han har denna dag levt med rosorna, bäddat in rotstammarna med jord, täckt dem inför dessa klara stjärnnätter.

Träden bär ännu detta gröna, denna gröna havsdräkt dock inte med styrkan av sommarland, färgerna är som, som vore de utrörda i vatten, skira akvarellmålningar.

Hur kom allt detta vackra till en gång, målades allt av skaparen med regnbågsljus för att ge oss möjlighet att se att uppleva.

Han sluter åter ögonen minns doften av rosor, inte från trädgårdslandet, det är en fläkt av en själsvind vilken mjukt sveper in honom.

Så ofta kommer hon in i hans drömmar, sitter vid hans sängkant, helt tyst i betraktande av hans ansikte, det är en känsla av mjukt sommarregn, kanske rör hon vid hans drömmar.

Kanske är det med dessa drömmar som med trädens färger, kanske kan de spädas ut för att frigöra essensen.

Dig vill jag minnas helt, åter sluter han ögonen och känner hennes hand röra vid hans ögonvingar.

Det svävar röda ballonger bergen seglar fria, svävande örnar vilka sänder sånger vida, ballonger röda sjunker ned, landar, bergen stiger ur korgarna höljer sjön.

Han, mannen hör barn skratta, springa med röda ballonger vilka stiger in i skepnaden av drakar, vidvingade svävande.

Han öppnar ögonen ser korgar stå fyllda med höstmognad, han ler; så var du, så är du nära.

Tebasile sitter i en park skymd av träden, detta skymda har hon valt i denna stund, stammarna runt henne skulle kunna vara galler, Tebasile ser pelare, trygghetspelare. Hon lyfter blicken samt ser husen, höghusen, staden är vacker hon har insett att hennes hemhörighet inte är här att hon behöver lugnet runt sig att vara i princip osedd, det blir så mycket konstigt när hon yttrar det hon upplever.

Hon yttrar det i en bön om att möten skall helas, i en bön av att drypande smuts inte skall kväva eller förvrida synen på de inblandade. Änglarna har nog med problem, nog skall människor kunna lystra samt hela sina händer tillsammans i nåd av änglars närvaro, dessa så kallade små saker, tänker Tebasile, vilka är så stora för oss när de sker, dessa skeenden är ju partiklar i det stora, ändå påverkar det, så det är ju att lyfta änglarnas ok, dessa spann de bär till helandefloden. Det är ju att egentligen minnas vilka vi är.

Hennes blick klättrar uppför husens väggar, dessa lådor med tusenögon, fönster med fällda persienner, rörelsen ett skälvande blad anas i väggarnas andning.

Så väl minns hon ordmötet från gårdagen, ordmöte är väl synd att säga, det var ett blockerat möte eller såg den vilken tog emot hennes ord halten av sannhet i dem.

Darrande kryper hon in i vrån, hon yttrade upplevelsen av en öppnad smärtknopp darrande viskar hon tyst; jag når inte ut.

Eldlöven lyfter hennes blick, hon möter dessa älskade moln; molnen Tebasile, utan din inlärda syn ser tunga ut, släpp detta inlärda, stig in i detta lätta detta lätta skulle kunna vara att se meningen.

Tebasile drömmar de steg vilka är grävda in under jord hon breder ut sina händer upplever sitt eget hjärtas bön om nåd

*

Sömnen kan utebli, vilan är städse, dessa molnstränder vakande ur betongens lagda block lättar stegen, morgonstegen, betongens inom fylls av liv. Kopparglöd lever i trädens händer, i smedjans hage driver smeden stjärnklanger in i lugn.

Porlande hörs fjällen släppa ut sitt långa hår, han vakar vid elden med fjällbjörkar dansandes runt med ängsull skimrande, med hjordars lyftande av vallhornen, ripor lyssnar till hans stämma, han, mannen sjunger med hjärtat svarsvägen.

Indigostjärna lyser upp nattens dunkla steg lagda i träda komna ur ork, vila dig här vid mitt hjärtnav.

Mannen ser en ö höljd i skira slöjor, på denna ö rör sig ett väsen, är hon en kvinna.

Kvinnan bär en skrud av indigo med stjärnbårder runt fållen, cirklar runt i toner av hav vilket mjukt sköljer strandklippornas kupade händer.

Mjukt böjer hon sig ned kupar sin hand, händer passande in i en av klipphänderna; giv mig vatten jag törstar svårt vackra hand jag ber, giv mig vatten.

Hon lyfter sin hand, händer med glittrande vattenskänk i, stilla, stilla håller hon handen, händernas lopp, i förundran ser hon vattnets spegel, allt djupare in ser hon, en man vilken skådar.

Blicken är riktad rakt in i hennes rörelse, hon följer rörelserna runt mannen, fröjdas av det hon ser, viskar hans namn, det namn tärnorna i havsviken skrev.

Sakta lyfter hon handen, händer, inte en droppe söker vägar ut ur handen, händer, varsamt lutar hon handen, händer till läpparna, upplever läpparna fuktas, vänder handen, händer ytterligare, upplever vattnets färd, hur törsten släpper sitt grepp.

Hon tömmer inte handen, händer, kommande helt, hon delar med sig till jorden vilken bär hennes stigar.

Så sveper hon in sig i slöjor, liknar en kulle, mannen hör hjärtslagen löpa med trädens rötter, han böjer sig till jorden, till trädens rötter, viskar mjukt; hur länge skall vi fortsätta detta.

Allt är tyst, vänligtyst, han vet svaret djupt inom sig, hon sover stilla, vandrar de drömstigar hon hört sländorna spinna.

Mannen andas djupt in dagens friskhet, havet ligger stilla, inbjudande, båten, ekan har han ännu inte dragit upp, nu löser han repet, knuten vilken håller färden stilla, tar av sig skorna samt skjuter ut ekan, sätter sig tillrätta, lägger årorna i tullarna samt ror med mjuka tag, lyssnar till varje tag, följer hur årorna stiger upp ur vattnet, dessa vackra glittrande, droppar, ser ringarna i havet hur de mjukt löper, formar sig in i varandra.

Ön han såg syns inte mer, ön – ett sagoväsen ler han, ändå vet jag med mitt hjärta att du är där.

Vingar hör han svepa helt nära vattnet, vingmusik, sångsvanar lyfter, målar himmelsstreck, årorna lyfter han, låter havet föra honom föra honom in i en havsvik där ett pilträd lutar sig ut eller till honom, ekan stannar vid pilen, pilen håller ekan visar honom en tråd och månmodern står hel i himlars salar; nysta upp tråden sländan spann, han nystar varsamt en av trådarna ty de är fler, tråden närmar sig och i änden ser han en ring av silver med vackra insignier; tag mig i din hand.

Ringen lägger han i sin hand, händer, ett blad ett ark en lapp rullar ut sig, han läser orden tärnorna i havsviken skrev.

Han minns en flaska, en grön flaska, hur han en gång skrev ord på en lapp till en drömkvinna och han tänker att detta är meningens svar, ringar av år löper in i varandra, formar sig in i, efter varandra.

Väckt av vågornas leende lägger han årorna i tullarna ror till strandöga nu drar han upp båten i lä inför höstandningen.

Vindarna galopperar ur trav, stormhästar skenar in, han hör bergen tjuta, kryper in i lä under ekan, bergen tjuter det är märkligt, ord ser han stiga upp likt röken ur en eld eller en kokande kittel, det är vackert ty orden blir de gestalter vilka uttalas.

Stormarna driver in natten runt ögonvrå i hägn av blåregn, strandvikta blad reses, master, lämaster vilka ändå smäller i denna vindnärhet, plötsligt stannar stormhästarna, stillheten är, tystnaden är öronbedövande, han kryper fram ur ekans grotta, eka, ekogrotta, tackar för lä samt borstar mjukt av sandtäcket ser en val ligga på stranden, en vilseval.

Havet har sköljt upp valen nu strandad, flämtande av hudtörst, han är en lätt vind vilken varsamt närmar sig valen, stryker valen över den alltmer torra huden, jag törstar giv mig att dricka, giv min hud att dricka.

Hinkar har jag inte, händer har jag, i västerögon ser han pelikaner härom, nu ropar han med sitt hjärta bönen till pelikanfolket, hör vingar lyfta sänka sig ned, ser glitterkaskader hör pelikanfolket närma sig.

De häller vatten över valen, gång på gång, outtröttligt, han, mannen har hittat sig en spade, nu hjälps de åt att bygga en kanalväg till valen och alla de vilka kan lyfta vatten utan att spilla hjälper till, snart glider valen in i havet, han hör henne mjukt viska; tack att du gav mig att dricka.

Glaset står med regnvatten klart vid gryningsbäddens bord, handen rusar, slår ut glaset, gryningsblomman sluter bladen i sorgflor.

*

Vita seglar sandstränder, handen rör vid snäckans pärlemor, ränder av regn i smutsade rutor, torkas av höstfjärilsvingar, du talar om våga, vågade vågen, vågen vågade, handen slog, böjde ryggen, talet helar inte raden av pärlors brustna märg, kotorgeln är tonsinad och dessa ark kom ur arken ekarna byggde av ekon av eldarna vilka tändes i bergsskålar av fyrmakarens vida handvingar, se eldträd i parken släppa djupröda blad, kvinnan beundrar trädens hjärtstämmor rena, rötterna spräcker asfalten lagd, dessa dina händer tänder den låga våra stigar gemensamt bär.

Irritation är det återhållnas vibrationer, uttalet vibrerar inombords i återhållet talet.

Hon vandrar in i ängen ber växterna om råd, ges av växter delar till press, allt samlar hon, kvinnan i den långa kjolen vida vilken nu är en kont att bära delar i. hon når hemmanet, river delar i bitar, lägger dem i lerkärl blandar med klister av pärlor, rör, rör samt häller massan i form, lägger stenblock över så vilar allt i press

Varje gryning vandrar hon till pressen spörjer; är du redo, den stunden kommer när arket säger; jag är redo, stenblocket lyfts hon håller ett ark av papp i hand, gör sig en kikare, rullar av papp ett rör, häller glasbitar i röret sätter linser till, linser, titthål. Håller kalejdoskopet upp till solstrålens ögonnära.

Mannen hon ser är skulpterad av glas, kalejdoskopet tar hennes hand, de når stranden där de bygger med sand, med vatten i tålamod.

Bygger de städer, bygger de slott, bygger de borgar, de bygger det sanden viskar, det sanden bär, hon ser sandfolk sträcka ansikten in i blivelse.

Det gnistrar i sanden, kalejdoskopet lyfter henne, hon står på en isstrand, ett flak av sällsynt skönhet

Tebasile bär en vinterdräkt, ser andningen formas till vita rosenmoln. En isbjörn närmar sig, hon sträcker handen till, isbjörnen nosar ber henne följa.

Där bakom ett isberg står isskulptörer, de skulpterar isfolk, isfolk ser hon sträcka ansikten in i blivelse.

Sälar dyker in i havets isblå når ytan glittrande, klättrar upp samt åker kana, sjölejon lapar vintersol inunder isträdens, issavannkronor.

Pingviner nalkas hon ler i kärlek.

Kalejdoskopet tar hennes hand, väcker henne ur denna syn.

De vandrar i skogen hör knackningar, en man lyssnar till stenars ådror han skulpterar stenfolk, hon ser stenfolk vända ansikten in i blivelse.

Den mannen har hon sett i alla dessa syner.

Kalejdoskopet ler i kärlek, den mannen har levande händer, hans hjärta lever i rörelsen. Och havet, det vackra havet skimrar gröna ådror, det jag säger är att två blad i en krona kan vandra sida vid sida utan att nå varandra, detta utan är slöjan de lyfter när fårornas träda spirar i hjärtregn.

*

Stämmor skapas i stämmarens stall av trådar förbundna av vind.

Trädet det vänstra vilket steg ur bergsvidas högra harklar mjukt stämman, sänder ett löv ett blad till henne, hon vilken satt sig helt stilla in under trädet, lutar sig till stammen, breder ut händer för att uppleva trädets rotandning.

Jag vet att du hör mig säger trädet, en vind lyfter bladet, lövet vilket seglar vind. Och havet, det vackra havet skimrar gröna ådror, det jag säger är att två blad i en krona kan vandra sida vid sida utan att nå varandra, detta utan är slöjan de lyfter när fårornas träda spirar i hjärtregn.

Alltmedan trädet så säger läggs djupröda toner, nästintill vinröda in i bladen, solvinden stiger in genom öppnad molnport når trädets djup varvid bladen stiger in i skepnader av glas, trädet en glasmosaik hör orgelns pipor andas, steg intill steg vandrar stegvida harmonier, stegfinnare, stegmakare, stegläggare, stegvallare, stegvakare lyfter orgelns toner ur stillasits.

Sadeln lyftes, smordes med olja, läder olja tömmarna smordes, betslen putsades, allt detta återhållna löstes ur lagd sits.

Hjordar, vildflockar rinner nedför bergssluttningen, vita moln skapade av sol rök.

Elden brinner stillhet i ravinen, röken skimras, manar böljar berget bär skira rosenblad nästintill vita ur rött.

Bladet stannar, sätter sig på stenen, vid hennes sida, visst är det så med oss, vi är tusenfaldigade i detta träds krona vi når till synes inte varandra inte ens när vinden leker, hösten nalkas vi släpps fria ur selar virvlar glider når varandra, ändå är det ju så att vi når varandra genom rötternas källa samt genom att vi alla är trädet.

Broar byggda över floder, stigna ur hav, stenar i valv speglar vattengnistor, allt detta vackra ekar i nattens vida steg, av tenn är baljan gjuten, handtagen är två, böjda till handgrepp, ur brunnen hämtas vatten bubblor pärlar upp, syre ur jordens andning värmt av källans händer hälls i baljan av tenn till kvinnan vilken tvagar kroppen ur damm.

Tebasile ser en ödla i ett stenröse vilken följer solens vandring, mossa bäddar in stenens natt, ödlan skänks värme av stenvärnad, nypongården andas kristallgräs, regnskogsfolk vibrerar toner, kolibri möter paradisfågel i orkidélunden.

Släpor dragna av vita hästar följer leder ljusfolken skrev, skrev med kiselpennor, kvartstoner ljuder ur helandestenar, vem är han vilken rör vid stenarnas ansikten.

*

Hur sia om framtiden, framtiden vilken inte finns, hur sia om det vilket ännu

inte skapats du är i nu, allt annat är tankemonsterfält samt i och med att du siar påverkar du detta skeendes fria flöde.

Vem är han vilken rör vid stenarnas ansikten, jag har sett honom så ofta sitta här på bänken, han lägger händerna på bänken som att han kan uppleva dem vilka här vilat under min nu djupröda krona. Kanske drömmer mannen om just det mina djupt röda blad viskar, det vilket fjärilar lindat in i kokonger, dem vilka vilar i mistlarnas nystan. Kanske hör han drömmarna, dem vilka spindelmor sköljer rena vid gryningsflodens lopp.

Floden, den vilken sjunker in i jordskålar vilka fuktar mina rötter och jag har hört honom paddla kanoten den vilken vigt girar mellan stenar. Han bad mina fränder om gåvor, ett av träden en tall lade sig ned och han skapade kanoten, den med vilken han vigt girar mellan stenar med.

Floden vilken kommer ur havet, det vatten vilket steg upp inom berget, det vatten vilket dånande kastar sig ut över berget, den mannen ser bergets blanka stenar, den mannen vet grottan vilken vattenfallet höljer, däri brukar mannen vila stilla för att skåda vattnets rörelser, skåda djupt in i regnbågsmolnen.

Det är vackert se honom klättra uppför berget i detta dånandes sällskap, se hur hans bara fötter finner fäste i bergets fickor, slinter han så håller berget honom i stöd och jag ser stenarna djupt in i floden glittrande le, så vilar han i grottan så stiger han ut, den mannen kastar sig ut, dyker in i flodens havslopp, den mannen vet stenarnas väg han hör stenarna viska tillit och han svarar och han krossas inte och den mannen har följt dessa stenars vandring, han är det vilken rör vid stenarnas ansikten.

Och ur dessa stenar stiger träd, de tolv stammarna, ur elden i jordens inre vilken aldrig slocknade vilken aldrig slocknar och tankarna stiger upp ur vaksamhetens öga.

Fingerblad vävda ur gräsvind ådror pulserande, jorden viskar stigar in i händer, cinnoberröd gladiolus väktare av gången, gången vilken bär krattade ljusstigar, lanternor blickar in i himlar, gladiolus bär höstmognadens sonater, dem han skänkte hennes drömfjädrar, pärlorna du trädde upp på tråden, tråden den spindelmor gav dig, den du nystade i hopp av tima, dessa pärlor är dem du putsade rena med tårarna av ditt blod, så låt pärlorna rinna mellan dina fingerblad.

Rör vid orden, de ord jag lagt i korgar, den korg, de korgar jag flätade av pilträdets gryningstoner, dem vilka pilträdet skänker till dem vilka gråter ut sina inre böner hos stenarna i forsens strömmar, du är där i skogens lä där rötterna råder sjöars vägar, sömmar med nålen rosornas vinterblad.

*

Visst lever de gångnas steg i hjärtat, glädjekornen, pärlornas malas rinner mellan fingerbladsnärvaro.

Så många stämmor så många gester lever i gestalternas skal, skalen dessa bär till rustning i tornerspelens möten, där svärden sträcks, där lansar hålls, där riddare bär jungfrurs sidenband, där konungen lyfter handen där drottningen vänder ögonen till fåglarna i lindarnas blommande kronor, ber vingfolken lindra feberns hetta, hon bär ett diadem av måndroppar.

Vem sömmade brynjan vem skruvade harnesken vem snidade lansarna.

I allt kan mönster skönjas, de vilka bringar smärta; skölj dem så syns det skönjbara tydligare, stiger upp till ytan, så har brynjan ringar sydda samman, ringar har andningshål och harnesken – säg – liknar den inte leken tittut, du drar masken för ansiktet när du behöver värja dig.

Och striden behöver inte vara blodsspillan den kan ses vara övande av steg, allt har övandet i sig i hjärtats händer, så är floden strid dock krossar floden inte stenarna, floden, stenarna följs åt.

Så grävde du med spadar i sanden kanaler, vandrade med hinkar, öste vatten, övade, övandesteg i livsdansen så mötte du en vilseval, så öste du vatten så grävdes kanaler, så återbördades valen in i havet.

I elden står en gryta Jupiter lägger bitar av tenn däri, tenn smälter, blir en silvrig massa, hälls i formarna Jupiter snidade.

En del tenn, smält blir kvar, Jupiter lyfter skopan med flytande tenn, häller tenn, flytande i kitteln med vatten, former skapas, Jupiter läser framoms linjer med vita ögon.

Jupiter öppnar formerna med stelnat tenn, riddare står på rad med svärd med lansar, fullblodshästarna är redo. Jupiter putsar med finkornigt sandpapper målar det smiddas skal i färger av liv.

Jupiter bär cinnoberfärgade skrudar, siar utan bojor framoms stigar, tornerspelen består av gjutna figurer, gossen smälte tenn med gammelfar han vilken en gång var lärling var mästare i smedjan, säg är det inte en vacker gunga, lärling, mästare, mästare, lärling.

Och dessa figurer gjuts, smälts om, gjuts, smälts om, de är ur de händer de kom, de överger inte sitt ädla hjärta, för visst är tenn en ädel metall i Jupiters ögon.

Dina ögon mörka speglar djupen innan ljusen tänder lågorna, de skimrande lågornas möte, dessa ellipser blir en, hur kan stigar målas i kulörer av är, genom solens eldstavar vilka rör seendets börd, livssmycket sjunker in i havet ärgas, faller sakta sönder en dykare ser, famnar ömt om med hjärthand, tiljor av ek andas tallarnas närvaro, vävstolsögon skådar händer, handskyttlar, bejakar skälen, dessa själar bejakar lågornas urton, dina fjäderlätta steg lyfter höstgräs lagda mattor flätade av vildblomstfingrar, du bär dessa marker i ditt hjärtas närvaro, varje rörelse övad i sidenskogens vävda tempel, parasoller svävande himmelsmaneter, lyktor, lanternor lyser upp hennes rörelse, övad i sidenskogens vävda tempel nattens ebenholts blänker i skymningsdagg

*

Tebasile sitter i vindens hand, den vind vilken brukar vandra in över bergen, vilken brukar vandra i trädens kronor, lätt blåsa höstmognaden in i glidfärder, den vind vilken sjunker in i trädens rötter, däri sitter hon.

Vad är jag värd, är jag månne en värdshusvärd eller världshusvärd, en värd i världar, en värld i världar, det är en vacker bild eller handlar det om klirrande mynt det handhavda guldets värde, vad är jag värd.

Kanske i mötande ögon ett smycke, ett smycke i din hand, en medaljong; säg vilken metall tilltalar dig.

Ett smycke, ett smycke kan sjunka djupt in i havet, släppt ur hand, kastad ur hand, glidande in i havet, sjunkande, sjunkande.

Rockor svävande i vida vingar alltid i strävan till ljus, en aning rör under ifrån vid ytan, ytan är skimrande av havsmaneter.

Havsmaneter vilka upptänder livens lågor, smycket sjunker allt djupare når korallrevens undersköna färgkaskader, bäddas in, sakta ärgar smycket, sakta faller det in i söndring, en pelare far genom vattnet, är det rockor är det en harpun, en dykare är det vilken varsamt, ömsint omsluter smycket med hjärtat sitt.

Han svävar med lugna rörelser upp till ytan, glider uppför klippan, sätter sig på klipphällshanden, putsar med mjuka ögon smycket, värd vad är jag värd.

Visst lever tilliten i allt annars skulle livet falla i stadigvarande bitar, krackelera kanske bli en sandstorm, falla, falla eller kanske bli damm, eller bli det askan är, aska kommet av kropp, vinden blåser ut, in i havet, sjunka, sjunka. tilliten kanske är hjärtbladens strävan just ur hoppets källa vilket skänker form för att vi skall kunna uppleva, människan skall kunna uppleva det liv, jordeliv är.

Visst är det vackert se hennes hud skimra, under ifrån, de tänder lyktor, jordemaneter, lågorna anas, skåda dessa lågor vilka tänds, här där, det tänds många lågor nu när mörkret nalkas i nordan, lågor, låga, lågan har ofta två flammor vilka mjukt omslingrar varandra.

Du spärrar upp ögonen min vän, de omslingrar inte för att kväva varandra, flammorna skapar ellipser, har du tänkt på det att ellipser strävar ned samt upp, jo minsann så ser jag det just nu och dessa former lever i allt, tvillingflammor, enslig brinner den ensamma flamman.

Tebasile sluter ögonen om syner, sidor vänds, är det inte så att i den stund vi bejakar vårt hjärta orkar vi en gång, flera gånger, gånger, gånger vibrerande gonggongar, gånger, givna av, ur hoppets källa, vet du vinden min frände att mer och mer ser jag detta vilket sägs att vi endast själv kanske hänvisade till oss själva, är det så de menar dessa utsägare att vi själva, endast vi själva måste bejaka oss, det jag så tydligt, allt klarare ser är ett startskott, detta startskott vinden, du näre är inte av skada, det är ungefär just det vilket behövs för att väcka orken, modet, ser du löparna hur de står i beredskap, anspända, startskottet går och de löper fria, de är dina fränder nu, löper fria.

Låga, lågor, lågan har ofta två flammor, sida, är det inte så att i den stund vi bejakar vårt hjärta orkar vi, en gång flera gånger, givna av hoppets källa, ja, alltmer inser jag det vilket sägs, det oerhört haltande i detta, att vi själva måste bejaka det - jag ser ett startskott, det är inte så att bejakelsen från runt om oss är det vilket ger oss liv, det är verkligen detta med startskottet, en pistol med fyrverkerier, passion, bejakelse, vilket skänker mod samt ork, har vi inte det sker vissnandet, det är ju detta barn så tydligt visar oss.

*

Vävarord är så långt bort som något är - med måttstocksögon - vävarord är livets puls.

Och orden min kära vind kan vara variationer vilka alltid bär en skala given av urtonen, urvisdomens ljus kraft, mina ord kanske är moln, molndroppar vilka jag skådar svävande i detta vidunderliga blå.

Tebasile sjunker in i molnkudden hennes ögon vilar i; just därför kanske jag skall inse detta skrivna, detta skrivande i sanden, sanden, dessa vackra dyningar vilka speglas i himlavandrarnas stigar, hösten är kommen himlarna lågar i aftonen i eldröda toner, han sitter i templet målar med sand, en vind, din frände blåser och han ler när sanden i ett lätt moln svävar fritt.

Regn faller in, droppar sjunker in, stiger och molnen seglar, så viskar molnen; så är det med orden och hur det än är kan ord alltid befrukta jorden; säg inte att detta alltid inte finns, inte är varaktigt, för då har du glömt vad moder jord gör, hon tvagar fläckarna ur ordskrudarna, lindar helandeblad runt, lyssna in i skogen hör alla dessa variationer av andning, säg är denna symfoni inte gudomlig så säg.

Upptagen av variationer, ordvariationer stiger jag ur stormens öga, det öga vindarna, kaosvindarna lindade runt den svarta stenen, pupillstenen. Och jag såg en kvinna stå vid en brunn sakta öppna sina handskålar samt tömma orden, de ord hon rivit sönder, skrivna på hudens insida. Berberisblad syntes sväva i mjuka cirklar landa i brunnen, byggd runt ett gruvhål.

Suckar hördes stiga givna av gruvande röster, komna ur gångar. Det var en gång och gångarna bildade ett nät här och var mer var och här hördes knackande ljud som att i gångarna letades med hackor ädelstensljus, rösterna gruvades för att slutas in i tystnad, varvid jag såg orden, helade stiga.

Kvinnan sträckte sina händer till och det rivna lade sig i ring, hon står med en lotusskål i sina händer, ett av alla dessa blad är mina inres själsdjup.

Där vid brunnen syntes nu likt rök stiga och jag visste därmed att suckarna de gruvade är befriade.

Den kvinnan hörde åsnor bära tyngder vilka släpptes vid kvarnen och tyngderna maldes av stenarna till vitt mjöl.

Dessa rundstenar lades runt navet, flodens skovel, hjul sätter rörelsen i verk varvid säden mals av mognadens händer, morgonen är en vit tiger ränderna tvagades ur i floden den vida vilken manar skogsfolken in i stillhetens ton varvid luften hörs sjunga sångerna, stillheten aldrig glömt, så regnlätta pudrar din lätta gång, stegvida rör dina händer stammarna, livsbarken ett värn avkläder de.

Du ser, du möter rädslolöst detta livs närhet och dessa vackra gnistrar ur mattade veck, solfjädrar, fjäderservetter, vätter in i notus skådande, eurus slätar ut pannans fårade sårader, sefyr andas innerlighetens eld, svanen, ebenholtssvanen skådar med vita ögon och livet rör vid strängar, tonhavet vibrerar vida, vida, vesslor dansar i gryningsdagg, sakta lyfts koppartonen in i morgonblomman, morgonvinden kysser aftonvindens resa.

Tebasile sluter ögonen lätt silandes ljusdrömmar i fransarna samt viskar; jag hade sett honom kyssa sanden, sanden vilken glödde, blåsa i röret en bubbla av glas, stig in.

Så steg jag ur skorna in i den glasklara skymningen satte mig helt nära, tätt intill stenens rötter, mossan rann ned höljesöver mina axlar som vore, som, som och jag hörde stenens hjärta tala ur grunden kärleken är urkoden, i en bubbla andades jag ut.

Hon öppnar ögonen helt in i aftonelden; jag skall skriva dig ett brev.

*

Mannen lyssnar in i nattens svala täcke, golvens knakande tiljor, till, till nattro, väggar omsluter, taket sträcker sina vingar, ur skorsten ringlar rök, fladdermössen vilka sveper i skuggors ilandeljud lyssnar in dagens lagda stjärnor, somliga leende somliga bär tårar i spår.

Mannen lyfter stickan andas in detta mjuka trä, doften av svavel, ser fosfor brinna klart, sakta utan att släppa färden för han stickan till ljuset ser sticklågan väcka ljuslågan.

Han, mannen sätter sig helt stilla, det är mycket att värna om i trädgårdslandet, stjälkar spröda bäddas in, rötter bäddas in, vinteräpplen skördas, han lindar in dem i papper, så renas dessa bullor de sänder.

En katt ligger helt nära spiselkransen, den vitmenande, visst vet jag att det heter menad, vitmenad jag kalkade den själv, målade dessa stjälkar vilka följer eldens lågor, han lyfter kopparkitteln med ögonvatten, ja visst heter det ögon, varför säger de fiskögon då vatten kokar, han ler, bubblorna är vackra att följa, han häller vattnet över örter vilka får dra en stund.

Så kommer stunden av närhet med ljusets lågor, han ser djupt in och ser eller mer hör papper, en penna, hennes andning, jag undrar när jag skall ge henne boken, säg mig kära stjärneldar i denna klara natt, när.

Jag vet att vi är två längtande själar, så säg mig; när och finns detta när eller är meningen just drömmandet, så vill jag att du säger att detta drömmande inte förminskar längtan snarare repar den huden med oklippta klor, klor vilka inte greppar in ändå upplever jag dem.

Åter ser han en kvinna, hon sätter pennan till arket, han lyssnar till havets sånger och nattmolnen seglar, seglar molndroppar.

Tebasile andas in, ett brev skall jag skriva, det jag mest undrar är varför eller hur brevet skall nå dig, ugglan i det västra viskar fladdermössen vet, dessa har stämt möte in under aftoneken, så – sker det, så nedteckna din drapa med ditt hjärtas röst.

Tebasile doppar pennan i kruset, kruset vilket gavs henne av stjärnsmeder, lyfter fjäderpennan, den örnen gav henne i bergsvida, för pennan till arket, arket vilket vildblomstren gav, arket vilket badar i skimmerljus av den låga Tebasile har väckt.

Älskade man

Vart for du

Natten är en ebenholtssvan vilken sluter mig i sina vingar, de vingarna är så fyllda av ömhet, den ömhet jag kan ana att du bär i dina ögon.

Ebenholts, så nära indigo, vet du att jag i detta ord hör maningen; gå in i dig – in dig gå – ebenholts, så nära indigo blått, grönt, djupa toner. Indigo i, dessa toner ligger nära det jag benämner petroleum och jag ser det vilket sker med korpens fjäderskrud när solen rör vid fjädrarna och jag ser olja eller skall vi säga jordens svarta guld. Det är inte mannen vilken vandrar i den röda öknens sand, där sandklippor är varmt röda, där han vet, upplevandevet var han skall sticka ned strået han bär med sig, vasstrået, han lyssnar han frågar, sticker ned strået samt gives vatten.

Dessa vilka trängtar till det svarta guldet har helt andra strån med sig och när guldet, oljan stiger, badar de i svarta toner, må korpen viska sannheten in i dessas hjärtan.

Dagen var samt är i minneslunden en soldag, träden bär droppar i dessa stunder, droppar ur nätter fyllda med anings frost. Du vet; jag brukar ofta lyfta blicken för att möta dem, dropparnas glitter, det är för mig änglaleenden vilka fyller mig med balsam eller kanske nektar, undrar huruvida du ser dessa droppar, hör dessa droppar tala.

Man, jag vet att du är ute mycket i detta rena, i denna klara höstmognad när bäddar stiger ur förberedelse in i är, vet du; din doft, din huddoft kan jag känna. Vinden bär den till mig därigenom kan jag tro att du finns.

Jag vandrar inte mycket nu för tiden, det känns alltid så fruktansvärt ensamt och jag undrar varför det är så här, varför händerna mina är hänvisade till sandpappersblad, pergamentsblad, det är sant på blad kan jag skriva med bläck och sanden suger upp överflödet så strålar orden utan plumpar, kanske är händerna mina ökenrosor.

Jag ser dessa vackra vandra hand i hand eller bara vara tillsammans och det är så vackert, det sprids ett skimmer ett ljus över in i allt.

Jag undrar, har du sett det så, kan du se detta skimmer, visst upplever jag denna ensamhet gnaga mina ben inifrån, in ifrån ändå är det ju ofta så att jag i stunder av människomöten upplever mig ensam, blir påmind om min ensamhet.

Man, make oftast möter jag inte människofolk och tänker jag på att så här kommer det att fortsätta så fylls jag av sådan smärta, skall jag alltid leva så här, utan en mötande hand. Det är i de stunderna jag säger till mig själv; så sluta tänk.

En kvinna såg jag i rutan, televisionen, en kvinna med varma vackra ögon, hennes liv hade varit fyllt med taggar, hon hade upplevt tror jag det jag upplever. En prästinna blev hennes yrkesroll och jag blir lycklig då jag ser att det finns prästinnor med så varma glitterögon. En dag hade en man kommit till kyrkan där hon predikade, mannen såg henne och hon såg honom, kan du se detta; hur linjer lågor sträcks, hur skuggorna lyfts in i anande ljus. Mannen hade tänkt; hon är en kvinna jag vill möta. Livet begav sig så att mannen begav sig ut på resa för att tala med regnskogen med gorillor, när han var där i resan greps han av smärre panik; hon kanske möter en annan man.

Kvinnan mötte män, visst gjorde hon det, det var bara det att hon inte lämnades ifred av minnet av hans ögon.

Mannen kom hem och de möttes, sakta vågar hon se att även hon är värd att älskas.

Så vackert var det att se dem, hon i min ålder han kanske jämngammal, så klart syntes det att dessa själar var samt är en.

Detta såg jag i rutan och fylldes av värme vilken övergick i smärta i påminnelse av det jag skall inte tänka.

Kanske upplever du denna längtan lika starkt som mig, visst vet jag att upplevelser inte kan jämföras ändå tror jag det ibland.

Man, make, det är vackert säga dessa ord; man make, vart for du, vart vandrade du, ett moln vilket seglade bort samt gömde sig vakandes i skogen.

En man ser jag sitta i sanden, mannen målar med sand, bygger med sand, kanske är han en sandman, vinden nalkas med smygande vacker gång, vinden blåser och mannen upplöses, var det så det hände med dig.

Man, make min vilja är att säga dig, vävarord är vackra och jag bär längtan till dig, din hud doftar vackert doftar renhet, klarhet.

Så avslutar jag detta brev, ett brev vilket aldrig avslutas, det skrivs fortlöpande i mitt hjärta, kan du se vindstjärnor löpa i trädens kronor, minns att bladen till synes är borta och viska till dig själv att bladen är städse där.

Sländorna de vackra trollsländorna har förtäljt mig om en bok du bundit med dina hjärtblads händer, inte bundit i fångenskap, kanske bundit vid ett träd; träd in i detta.

Natten är en ebenholtssvan vilken sluter mig i sina vingar, de vingarna är så fyllda av ömhet, den ömhet jag kan ana att du bär i dina ögon.

*

Det vilket inte sågs, vilket var är, upphör inte att vara är, den handen rör vid synens minne tills synbäraren ser den obäddade, upprörda bädden.

Dimman svävar i natten, lindar in ögonens syner i mjuka vitblå slöjor, månen, stjärnorna lyser upp dimman in i skimmer, dimman bäddar in allt i oändlig stillhet. Gryningen lindades i dimma, gryningen ett lindat barn, morgonen var i dimma, vid mid dag rörde solen vid dimman, Tebasile lever med bilden att dimman är andning, dimman är drömmars andning, är moder jords andning. det lever många sägner runt dimman, just nu ser jag andning, fridsandning vilken manar in i tystnad. Trädet med de städse röda bladen med den vita stammen så len så mjuk, det trädet vilket står vid den runda sjön, den sjön vilken är en skiva en oblat med vatten utan krusningar utan stormar, ett vatten vilket är kommet överens, ense med hela sitt väsen.

Detta träd, denna sjö är omgivna av sand, gyllenguldssand så mjuk så len samlad samman, utan press utan krav av fötter vilka här vandrar.

Detta träd denna sjö denna gyllenguldssand så mjuk så len är vidare omgivna runt av gräs vilket kan sägas vara gårdsplanen till skogen.

Det kom sig så att trädet en dag vandrade till sjön, den viskande sjön med stämmor vilka endast den lyhörde hör, hit kom trädet samt bredde ut sina rötter, höll flygsanden mjukt samman.

Mannen brukar ofta besöka denna plats, han sätter sig lutad till trädet helt stilla helt tyst även om trädet kan höra hans stämma, de plägar tala med varandra, livets steg, livets saga.

I bekymmerstunder lägger han frågor, undringar i trädets händer, så händer det sig i sinom att trädet släpper ett blad i mannens hand, en bladfågel vilken sjunger begynnelsen av svarets nystan, eller så strömmar frågekornen in i sjön, sjön lyssnar in och upp brukar en näckros stiga och vart efter mannen hör viker näckrosen ut bladen, vid det så kallade sista bladets utvikande syns soldamm virvla upp, ett soldammsmoln vilket i rörelse visar mannen det svaren väver och väven den helande, den får du fullfärdiga.

Så är det med trädet med sjön med mannen och vinden den mjuka tassar i kronans blad, ibland händer det att trädet bär långa hängen med knoppar vilka blir blommor vilka lockar humlor bin, ja, vingfolk. Ibland händer det att ett av vingfolken landar i hans vilohand, det är då han ser skymten av skönheten, dem vilka rör vid blomstrens vilja till liv.

Så är det säger trädet till mannen vilken skådar sjön, sanden, gräset och skuggorna vilka leker i lä av skogen och synnerligen snart skänks de synlighet av solen vilken skrider i skogens stigvärn.

Du har sett träd växa, frön landa, skott stiga upp ur marken, vi kan säga att hon andas träden genom sina pupiller och fransarna är förstlingsrötterna, de vilka först finner rotfrid, jordefrid du har sett skotten bli kvistar, kvistar bli stammar, stammar breda ut kronor, du har sett träd bejaka längtan till eld när vintervargar ylar, du har sett och du vet att dessa vargar löper i fredsvilja med tassar fyllda av belivande, medvarande, spår lämnar de inte, begynnelsesvar kan ske, avtryck lämnar de inte, det vintervargar lämnar är gnistrande renhet och dessas ylanden är drapor.

De frysande har tillåtits att fälla, till eldar till bål till allt det elden är i sitt väsensled. Du har hört elden sjunga i stigande gnistor, flammor dansa i glödande kolbäddar, tonerna, eldens stämma har svept in dig i syner komna ur liv, så har eldens sång stillnat, elden falnat in i glödande kol, in i slutna glödögon, du har sett träd brinna, hur vattnet bubblar samt förenas med jordhuden, du har lyssnat till trädens lågor följt rörelsen, du har upplevt elden, som ni säger, ta fart för att stiga in i stillhet, däri har du sett trädens stockar, ved ännu i gestalt av träd, så sjunker elden in i jordehuden, en vind träder in eller du kanske petar på det återstående av trädet, det är i den stunden formen faller trädet är aska och med detta har jag förtäljt dig livets vandring, för täljt har jag denna saga med figurer av ord och sagan har du lyssnat till i tilltro till livet i tillit till livets stämma och det man, är vackert, så säger trädet, det, trädet och han ser en tärna vita skrida in i skogslä hon bär ett rött blad i sin vänstra hand.

Och molndroppar seglar stillhet viskar, viskar, skulpterar av droppar vokaler, konsonanter och molndroppar är ordtäcken vilka besvarar jordens längtan.

Stenen vid den höga granen lyfter händer till tuvan vilken växer i lä, blåser toner ur gräs strå, en stenvisslare lever i sämja med granen vilken susande följer tonfärden, kom vind i denna stillastående vagga vari dimögon skådar fältens lagda, dessa skridande skirgestalter andas dimma, dimma dis höljer solvandringens stigar kom vind i denna stillastående vagga, medarna är åror utslagna, vaggan är höstekan fylld med lanternafjärilar, jag står vid de ödelagda skogarna, tystnaden är en öppnad tulpan, svart, i aftonen skimrar tulpanen i skov av rött, jag stiger in, mitt ansikte sotas, sotas av dessa ståndare i tulpanens inregårds ring, bladen förs samman, tystnaden en svart tulpan.

Solsvärd bärs i kärleks händer, skär synens kristaller rena lyfter spannen fyllda med ljud, vandrar med ok lagda över axlar och spannen klingar, är silverne klockor burna av kärleks axlar, solsvärd är liljans blad.

Vandraren, du, en man, syns vandra i skogs lä kant hans fötter lyfter hennes tyngder, jorden andas hans hjärtas rörelse med liv.

Så andas marker och dimman stiger ur gräsets lagda flätverk, björkar stiger in i skymningsguld allt medan himlar purpureras in i kopparglans, solen höljer kroppen i mantel av guld, manteln glider sakta ned i mjuka vågsvall, täcker stranden och solen stiger in i havets mottagande händer.

Han följer seende tidsskogens skiftningar, sätter sig vid stenbordet, läser orden hon skrev, dem vilka björkarna andades in i hans händer.

Ett blad faller in i hans hand, släpps samt lägger sig till rätta på bordet i väntan till hans medvilja. Pennan gavs av elden, den vilken havet bar, han skriver till henne med glödande kol utan att bladet bränns.

Älskade kvinna

Dig ser jag skymta

Dagen är en alabastersvan vilken sluter mig i sina vingar, de vingarna är så fyllda av ömhet, den ömhet jag kan ana att du bär i dina ögon

Dig ser jag skymta genom tidsskogens pelare, skulpterade i ljus av kärleks händer. Pelare skimrande i pärlemor, träd, pärlemorträd, alabaster är ett vackermjukt ord.

Ebenholtssvanen min kära skimrar vackert färgerna upplever jag, tonerna av dess vingars drömsvep vilka lyfter upp sannheten med blixtars klarhet

Du skriver att du upplever min huds doft av renhet av klarhet av mognad, säg hör du stenar sjunga nu när jag skriver dig detta.

Upplevelser, upplevelser kanske inte kan eller ska jämföras däremot är det min övertygelse att upplevelser kan mötas i igenkännande av hjärtats vilja.

Det lever dimma ur marken stigande, i den kan jag uppleva din närhet, ofta vandrar jag in i dimman, lekande lyfter jag händerna, lever med bilden att jag lyfter din slöja att jag äntligen får skåda ditt ansikte, skölja mina tvivel i dina ögon. Så skall mina ögon, mitt hjärta, mina gärningar klart säga dig att du är värd att älskas, din kärlek är värd att tas emot.

Jag ser örnar sväva, ser örnar landa och skogen är skrudad till möte. Stigen till altaret är öppen, en man väntar vid altaret så strålande ren i klarhets bejakelse, en kvinna skrider gången, örnarna vilka nu är en, vit örn leder henne. Mannen, kvinnans händer förs samman, silver guld, guld silver, skogsmodern väver deras löften in i boken, den bok örnarna bar till dem.

Kvinna maka

Har du följt fåglarna, de vilka plogar himlars åkrar, fåglar bär vingar, två vingar ofta lever jag med bilden av hur det skulle vara för fåglar med en vinge, en haltande segling, så upplever jag livets gång.

Vandringar med saknad av din hand i min, samtal med ögon i möte där hjärtan kan tala, tillåtas tala nakna utan att vara beslöjad, kanske är det hänsyn. Det är ju så att se, det är att stå utanför, stiga in i ett slags utanförskap samt samtidigt veta att detta är ett innanförskap, att bli att vara ett, kanske träden, markerna glittrar i vår bejakelse av våra hjärtan.

Kvinna

Maka

Så vackert klingar dessa ord, make, maka. Makare, makerska. Vet du jag befinner mig mycket i höstträdgården möter blomsterfolken, ringblommor astrar, kan du se hur bladen vandrar i spiraler, ring i ring i ring i oändlighet, blad vilka i närvaro snuddar vid varandra och därmed vill jag säga att boken är ett vackert träd, det jag lindat in i sidendrömmar är en överraskning så vi skall inte vaska efter guld i floden ty guldet är oss städse.

Dagen är en alabastersvan vilken sluter mig i sina vingar, de vingarna är så fyllda av ömhet, den ömhet jag kan ana att du bär i dina ögon, en ömhet vilken möjliggör för oss att följa regnbågsbron, så är vår kärlek navet, är vår kärlek skatten i det vi bejakar våra vingars rörelse skolade av måne av sol.

Kvinna maka, make man.

*

Bäck kommen ur flod solvind lapar klarhet, bäcken porlar in under pilrötter, vassen susar, skrider in i vinteride, mina ögon sänker jag djupt i dimman, lodögon rör vid dimsträndernas släckta, i fjärran skådar jag flimrande eldsken, lodet sjunker allt djupare, jag rör vid de händer, de flammor två, de vingar två vilka skapar helhet.

Skogsdungar runt mig är omslutande händer, vingar höljande min sargade hud, jag rör vid stenarnas hud upplever livets doft skogsdungar skänker nektar in i leder.

Faller in i domnade syner, fingrarna mina letar febrilt efter klippfäste jag släpper letandet fritt och jag tillåter mig falla, faller i cirklar in i intet.

Med lätthet kan den fysiska tyngden lyftas, vad annat är denna än illusorisk verklighet, så säger höstdimman.

Liljehänder, liljornas kupade händer helar stridernas vapenskrammel, stridernas piskor vinande in i böljande lösta manar frid.

Endast så kan denna världen räddas, endast så kan denna världen leva; genom kärlek och kärleken är det vilket belivar allt växande, så är allt i växande även det du ser vara vissnande och minns att världen är allt det vilket växer, grus, sten, berg, växter djur människor varje levande väsen, allt liv.

Kärleken är en våg och minns att denna våg är livets cirkel därför talar vi hjulets saga, skovelhjulet vilket lyfter upp, hjulet snurrar, detta snurrande är det tillit är, nämligen insikten av cirkelns välgörande effekt.

Endast så, genom kärleken kan denna värld räddas, se dem vandra hand i hand, den kärleken kan tyckas vara för dem allena, se vidare se djupare, se hur allt runt dem vilket också är dem glittrar, skiner, skimrar allt det dessa ljusfenomen är, kärleken kanske kan sägas vara en lök.

Dadelpalmer skuggar brunnen, brunnen i sandens vida oceaner, oasen är en källa vilken kanske kan sägas är en oblatseld, törsten bränner, törsten smälter av källans lindrande droppar.

Det kommer en vandrare vilken fäller ut synen samt ser pärlor ligga utströdda, vandraren böjer sig ned och frågar får jag se dig närmre.

En av pärlorna svävar upp och in i hans hand; se närmre.

Fötter bäddas in i mossa än svävar sländor i solmoln ögon möter skogsbär röda lyssnar till ordens mognad.

Det vandrar en man i en skog vida bortom sandens hav, mannen vandrar i en skog, plockar bär utan att egentligen lyfta dem ur dessas reden eller sammanhang. Mannen lägger bären i ögonkorgar, så gives mannen bär så gives bären frid och bären är ord vilka skapar skogen och bären är pärlor vilka öppnas för din syn.

Därmed lyfter pärlan ur mannens lyssnande hand, svävar ned och lägger sig i sanden.

Det mannen också såg var fält med knoppar, med skålar så trodde han. Ett knyte läggs i mannens vård, från var, från hur det vet knytet vilket nu bärs av en man vilken vandrar med solen ur mellan östern till västanvindens säte till sunnanvindens säte till nordanvindens säte och sätet är hemman är reden och reden är redo för det vilket komma skall.

Under hela denna vandring lyssnar mannen till knytets rörelse han lägger det då och då ned på marken för att se huruvida knutarna löser sig upp.

I sömnen hör han så en stämma vilken han känner igen som pärlan vilken talade vid brunnen genom bilder jag plockade bär säger mannen, är det därför jag dig bär.

Stämman glittrar i natten, säger; här är den jord vi behöver, så många strider sinsemellan har här varit, det vackra är lagt i träda, allt är förberett, när månmodern är full skall knutarna lösas så skall du se vad vi blivit, säg mig man, har du sett lökar, har du skalat lök, du lyfter av lager efter lager aromen sipprar ut och du kanske gråter, det är den lök du kryddar med, så är lökens gestalt och upptill kan du se lökens strävan, har du märkt detta, på undersidan kan vi ju nästan säga att löken bär skägg. Skämt åsido så vet du att detta är rötter. Lökar är i mångfald, läggs i jorden spirar in i många gestalter, differenta gestalter, du fröjdas vid å synen, vår sommar höst du gräver upp lökarna samt förvarar dem i mörker samt svalt, vinterland skrider in våren vaknar, sträcker filtar, du planterar lökar.

Ser du tulpanerna, så många, lökar satta komna ur mellan östern, tulpaner, liljor, lökar sätts och skägget jag menar rötterna sprider sig i tunna skira trådar, lansettblad stjälk, knopp, skål. Tulpanen viskar fred mellan dessa stridanden manar kärlekens helande kraft in, så är det med tulpaner min vän.

Mannen följer månens vandring, ser hennes helhet ser det vilket bars i knytet, lökar komna ur pärlor. Han bäddar in lökar i jordbörd vakar med växandet och ser detta fält med tulpaner vilket fröjdar hans hjärta.

En kvinna ser en man i finkläder stiga uppför de tre trappstegen, välkammad en anings röda kinder, mannen lyfter handen knackar på dörren, han sträcker en bukett tulpaner till kvinnan vilken öppnar dörren.

Sudda, suddas blick, mannen står i skogen med tömda händer, tröskeln en stam vilken lagt sig ned över bäcken, vandra man, vandra, han svarar han vandrar med slutna ögon av vilja, vilja vilje vilja lilja i skogen bäddad in under löv, skor ställda i lä nycklar lagda i askar in under mossa, lystra, lystra man. Han lystrar, hör mjuka dunsar, rassel, ljudet av fallande landande löv, höstmognad och mossan doftar rent, fötter bäddas in i mossa än svävar sländor i solmoln ögon möter skogsbär röda lyssnar till ordens mognad.

Plocka, plocka bär, plocka, plocka allt varför skall allt plockas, brytas, lyssna, lystra till livets källa.

Älskade man

Make

Jag tycker så mycket om att vandra in i skogsdungarna, skogsdungarna är för mig omslutande händer. Stiger där in i samt försvinner jag finns samt finns inte, jag rör vid stammarnas hud och jag drömmer tulpanernas väg, hur dessa vandrade ur mellan österns länder. Lev med den bilden hur långt dessa har vandrat samt andas in allt det tulpanerna bär med sig, dofter, ljud, stämningar, det står skrivet att tulpanerna är liljor. Kupade händer eller kanske graals skålar, just nu i skrivandets stund befinner jag mig med mina drömögon i jag vet inte var, ser en häst med en ryttare och sanden virvlar runt hästen, tunnlar det är samma rörelse snö gör vid slädens färd, visst ser jag hur mannen manar hästen med tömmar, dessa tömmar piskar inte hästen, jag får mer upplevelsen av att mannen styr vindarna vilka därigenom bär hästen, frågan är vem som är vem för när jag ser dem är de ett.

Plötsligt hörs höga ljud, stridsrörelser, kan se svärd samt sablar och det är i den stunden tulpaner stiger upp eller fram, tulpanerna helar stridens piskor. Jag ser piskor med flätade handtag dessa liknar svärdsfästen ändå är dessa, piskornas handtag, läder, och så är de flätade till slagtofsar, de, piskorna viner i luften, tulpanerna helar piskorna, stridens hetta genom att lösa piskorna ur detta hårdgrepp så är piskorna böljande manar och tulpanerna manar till frid, därmed lägger sig sanden helt stilla, natten träder in med stjärnor, stjärnor upplysande den mörka synen och nattens drottning blommar när hon ser detta ense de förr stridande stigit in i.

Man

Make

Visst är det vackert, det språk blommor kan förtälja oss och tänk så många vilka sökt graalen, gesten lever i allt, bland annat i tulpaner.

Dina ord kom till mig i natten, först trodde jag det var en pelare en sandpelare vit, vidgade synen och såg rullen med ditt sigill, jag tackar dig djupt innerligt, det är fint inandas dina ord.

Ringarna, bladen ser jag, det är visdom och dessa ringar förtar aldrig varandra, de bär i sig stödjandegester och det lever i allt, kanske är det därför visdomsfolken ofta bär tatueringar vilka klart uppenbarar dessa ringar, livsspiraler, livets cirklar.

Så gärna skulle jag vilja vandra med dig, uppleva din handnära närvaro, uppleva hur vår steg, vår stegrytm strömmar in i balans, sitta i skymningen samt gemensamt uppleva detta med höstskymning, allt bäddas in i skimrande skönhet och jag vet att sjön badar i eld, nu är det inte så att vi vandrar hand i hand och jag vet inte hur länge jag orkar drömma detta för smärtan blir allt större, kanske är det läkande att upphöra med drömmandet ändå vet jag att drömmarna är rötter och rötter behöver jord.

Make man

Jag har inte mycket att förtälja dig, lever med ord med upplevelsen av, jag tycker om, så mycket om att vandra in i skogsdungarna, jag drömmer tulpanernas väg, hur liljor helar stridernas piskor.

Visst, hör jag stenar sjunga i kanon i stämsång.

*

Ljudlegender är det vilket hörs i tystnaden.

Havet reser sig upp, sätter sig på klipporna, i klipphänderna, skådar ut över, in i de nu komna slätterna. Stormfåglar svävar samman med albatrosser.

Prästen vandrar runt kyrkoruinen klädd i en alba. Alban vit kommen ur fälten blå de vilka mognade in i bruna skallror och när mognaden kom skördades fälten med liar. Linet rycktes, repades, rötades bråkades skäktades, häcklades, helt enkelt mognade spanns varpades träddes vävdes sömmades till alban den vita, kyrkoruinen är skrudad med klättrande vildrosor i varje fönster utan glas står en skål med olja med en låga vilken skimrar i natten. Vintergatan är ett himlarnas diadem i denna sänds stjärnljus i rader av pelarljus, så bär pelare upp himlarnas hav och vintergatan är valvet det vida.

Prästen vandrar runt kyrkoruinen mässar hymner in i nattens klara andning.

Havet frågar albatrossen vilken landat vid klippan bredvid visst liknar detta en gryta av järn, däri låg jag och nu är jag här, min fråga är varför sägs det att stenar att berg stiger upp.

Albatrossen säger, ja – säg det, kanske för att det gör ont att få stenar i huvudet.

Havet kluckar mjukt, det kan tänkas ändå var det så att stenar regnade ned, landade här i hedens rede, så här från ovan liknar det ett öga minsann ändå kallas det skepp.

Detta skepp är ett stenskepp och i mitten samlas vindarna, du kan höra dem tala, susa, sjunga i nätter av råd.

Om detta visste jag säger albatrossen så ofta har vi sett stenar regna ändå sägs det att de, stenarna stiger upp. Hav vackra hav kan du inte fylla grytan åter med liv.

Havet ler, tackar klippranden för sittstunden rinner åter ned i grytan. Albatrossen svävar in över det skimrande gryningshavet och stenar glöder i solens uppstigning ur havets vilobädd. Och det seglar ett skepp i molnhavet tärnor strör rosenblad in i dagens stigar.

Skeppet vakar med havet i smaragdgräs lagda vågor, skeppet viker ut åror i tvåtal, segel är resta fylls med origos samlade vindar. Skeppet seglar buret av den vilken leder vattnen i hamn

Svalhänder sveper vida in i stigande andning stjärnor strör glitterkorn in i nattåkerns öppnade hagar

Smeden smider i smedjan av bergshav driver koppar i glödhav stjärnsigill skrudar gången av toner i upphöjda intarsiagångar, så vandrar du stegvisa, ditt ansikte skimrar i nattelds lågor, det vandrar en stig upp ur rader av lagda ord, fjäderpenslar borstar rent de blottlagda benen, bågar minns hjärtats röst, i skuggan av ett liv i skuggan står jag i skym undan skådar mina ögon längtansfullt vackerheten mitt hjärta gråter övergivet av mig.

*

Älskade kvinna

Älskade maka

Låt mig förtälja dig mina syner, det jag såg det jag mött samt möter, djupt innerligt tack till dina ord, vilka för mig är mer än ord samt absolut inte det du säger vara inte mycket. För mig är det ett bevis på att möjligheter finns ett bevis på att vi når varandra.

Kanske är det att stå framför ett berg, se detta berg vara slutet, så rör vinden vid buskar vid ormbunkar och plötsligt syns en öppning.

Kanske är det att instiga i berget samt upptäcka att detta är en gruvgång, gången manar att följa. Kanske är det att följa i visshet av att djupt i bergets inre skimrar livets eld, så är dina ord ädelstenar, guld, ädla metaller, opaler, regnbågsopaler, oblater vilka renar mina tvivel.

Åter sänker dimman sitt ok över ängens axlar, ljud bäddas in. Oket, en hand en värnad smeker pannans front.

Jag ser dem, de drar upp skeppet vilket gick på grund, ett skepp ställde sig på grund, byfolket vadar ut till skeppet vilket nu står blottat sedan floden rullat in täcket, i ebben syntes delar av medhavda smycken, byfolken ser förbi dessa prydnader, lägger rep, trossar in under, runt skeppet vilket inte slagits i flisor, visst har skeppet ett sår där det hårt slog rot i grunden i stelnad gest, ändå kan byfolken höra skeppets så innerliga längtan till denna grund.

Djupt in i skeppets färder lyssnar de med händer fyllda av hörsel och de hör hur långt bort skeppet upplevde sig ha kommit från grunden.

Så många märkliga laster hade det - ja, det går inte att säga annat än att skeppet tvingats bära dessa laster. Lasten bars in, avvägdes i jämn vikt samt surrades fast. Kanske tänkte skeppsfolken inte på skeppets vilja, kanske bortsåg skeppsfolken från skeppets lidanden bara de fick utdelning, många av lasterna var dunkla samt gömdes i förklädnader, skeppet är duktigt på att hitta förklaringar till missriktningar.

Inte en rörelse av byfolken gjordes utan att förtälja skeppet det kommande vilket ju samtidigt är det närvarande, frågor ställs inte, det komna var kommet och inte ett liv var kommet till skada. Skeppet bär ett hål, ett slags titthål genom vilket skeppet tillåter byfolket att se in, de ser en skatt, med många ark däri, arken bär röda sidenband med doft av salvia.

Byfolket mindes en val vilken blev strandsatt här, minns hur de i långa pärlrader hämtade vatten vida ut eftersom ebben var valens nuvarande följeslagare. De hade spänt baldakiner över valen till skydd, de lade dukar över valen samt vandrade likt skyttlar fram och åter med spann, med hinkar fyllda med vatten, vandrade med allt det vilket kan bära vatten för att hålla valen fuktig, alla deltog barn till äldste, så kom floden och nu kunde de varsamt skjuta ut valen, in i havet varefter de höll fest för den befriade valen.

Valen brukar dagligen segla förbi där ute vid klippöppningen och var gång sprutar den, andas den kaskadljus i vatten.

Sakta leder de skeppet upp till stranden, den strand floden inte sköljer in över, de tvättar skeppet, smörjer, reparerar, just så som skeppsmakare kan, seglen; reva i duk fingrar följer sår sömmar med seendeögas nål, lägger blad av helande över, så är skeppet redo och vad sker, det sker att valen närmar sig samt drar ut skeppet och folken, byfolken håller fest för det befriade skeppet. Vem styr skeppet – det – vet skeppet och varje dag ses en val ses ett skepp segla förbi där ute vid klippöppningen, grunden är min mening, meningen är min grund, allt är väl, allt är väl sjunger en val sjunger ett skepp.

Älskade maka

Kvinna

Synerna upphörde inte med detta, låt mig berätta vidare, tänd ditt ljus läs raderna med öppet fritt sinne jag ber.

Stranden, en öppnad medaljong, en öppnad pärlmussla skänker mig pärlan med syner. En man vandrar, följer strandkanten, stegen är lugna fyllda med känsla av liv, fötterna smeker marken, stenarna, det lever stenar vid stranden, regnade från himlar i kärleks lov, han sänker blicken djupare in samt ser fossiler i spiralmönster. Minns heden med spiraler lagda i stenars lov, han hukar sig ned rör med handen vid stenarna här av större slag ser ben, med fjädersolspenslar han alltid bär med borstar han och ser en kropp ur legender viskad. Han minns en kajak, hur de paddlade sida vid sida, havet isblått bar vitt skägg av kylan växt, isberg stack kisande upp, sälar dansade och stundtals syntes skuggor av valar, de bar vackra skrudar med vackra broderier, var gång deras ögon möttes glittrade alltet. Isbjörnar följde dem vakande med, allt var frid här.

De stannade kajakerna, drog in dem till stranden, steg in i grottan de levde i, väckte elden hon tillredde varden han rengjorde de medhavda redskapen och havet det vida rörde vid kajakerna.

Här hade de levt en gång och den gången upphör inte sjunger klipporna.

dessa revade segel, vimplar vilka följer vinden, master bär begynnande skott i ögon, träden, träden sjunger, linor sträcks, trossar löser ankarrebusar, trossar sjunker in i havet slår fäste, stänglar stiger upp, han skådar näckrosor vilka rör vid vimplar, frigör vita tärnors färder in molnskogar

Älskade kvinna

maka

Detta såg jag detta mötte jag i denna dags vandringar och jag vandrar vid din sida, känn min hand i din, låt den lindra din ensamhet, låt detta vara tills den stund kommer då känna blir uppleva.

Och jag vet i mitt inre att du ser det jag ser att du ser in i spegeln, spegelsjön samt att denna vänder bladet varje gång du skådar däri så är det med parallella drömmar, stigar vilka förenas av den vilken flätar samman trådar.

*

Kan ord ersätta möten, kan ord bli medögons skönhet, ögonhanden vilken berör, tolkningar har ofta varit pistolens avtryckare krigens utlösare.

Stormklockor ringer, ängsklockor lyfter skålar vända in i solregn.

Så lätt faller skymningen in, slöjor i siden sveper in ängen i skogssyn, sveper böljar i skönhet.

De säger trolskt skimmer hur kan vi vara trolska, vi är av ljus, vitt ljus med aning av pärlemor.

Trolska kan vi gärna vara då det trolskas mening ur era munnar tvagats samt förts in i dess skönhets mening. Vi viskar vi manar vi målar sannhetens kronor.

Rör vid ögon släckta för ljus, rör vid pannor mulnade av grubbel.

Fångar det gör vi inte det är väl snarare så att det hör till människosläktet att fånga att samla i burar i rädslan av att inte finnas, se allt jag har jag finns.

Se dessa vackra rosenbuskar, se dessa vackra prärierosor, prärieklockor, hur dessa vissna av hårda vindar, inte de vindar vilka löper med luftens mening med livets mening, dessa vindar är det stormklockor ringer för.

Ber; se, se, manar stilla er, stilla er, kom vagga stormarna i era händer, släpp murarnas stenar fria, lös blockens bojor in i den sand bojorna en gång var, lyssna till vindarnas danser, se sandmolnen rita med mjuka fötter, rosenbårder i sandens källa, hör trumpeter ljuda, änglatrumpeter och är det en växt du ser eller är det ljudet vilket bringar dig bilder, vad är vad, det är det ditt öga gråter och synen behöver tårar och tårar är reningens källa.

På klipphällar brinner eldar fäller in taggar, lindas till kol, glödande kol, på klipphällar gräddas bröd till de närmandes hunger, spring, spring i trädens bergskronor, spring, spring, springbrunnen andas vattenstänk stigna ur ådern vilken löper ur havets gåva, bröden rullas till rullar med ord invikta, andas in dofter av bröd av kryddor av solgyllensmör, hon sitter på pallen och kärnar smör, hon, hon en jordemoder med fållar vilka smeker jordens hud, bröden rullas till rullar med ord invikta, sigillen är kärleks värnad och havet det resta fyller skålar med klarhet.

Bjuder in, bjuder in till eldråd.

I klippor ljuder vinanden, tjutanden, kanske är det vrede, vrede vit inte den blinda den seende vreden vilken helar vilken inte är till skada inte är till för domedag, vakna, vakna se era händer era fötter göra, vakna, vakna stormluckor är öppnade och allt är till öppnande av gångarnas slutna, vilja, stig ut ur ert vill, vill, vilja se djupen öppnas, se hur livet stiger.

De stannar, rörelser stiger in i pantomimer, sakta, sakta in i övade saktmodssteg och saktmod är tillit är visshet av livets innebörd.

Så har dessa övat, österns folk, de har sett livets innebörd blivit ett med rörelsens djup, det budet är fört in i västans trasselnystan, nu löser de, löser tillsammans orons knutar. Så är det med visdomsfolken, de bidar mognadens redo och hjärtat är redos rede.

De intager bröden fylls med näring varvid glöden rullar ut sina lågor, åter flammar eldar till gagn till resanden i havets händer.

Klippor viker in vassa kanter, klippor in under ytan sänker sig allt djupare in till värnad, till gagn till dessa resandes färder.

Allt det vilket kan leda till sår, till sårad fälls in i insikt av klarhet.

Stormklockor ringer, ängsklockor lyfter blå drömfärder, hösten den nalkas och dimman den sveper alltmedan löven bladen stiger in i hjärtats vilja och stammarna höljer eldögons syner.

Tebasile löper med vindarna, löper fri, vindarna löser ett hösteldsrött löv ur lönnens händer, lövet virvlar, glider, landar i sjööga, hon löper med vindarna fri landar på höstelds rött löv givet av lönnträd och lövet är hennes ark och lövet det blåses av vindar in över bergen över skogar landar i prärien där hon hör snyftningar ljuda.

I allt det vilket en gång var ser Tebasile nystan, bollar trasselnystan.

Hit bar jag dig bar vi dig med dina flinka fingrar.

Hon nalkas nystanen, bollarna vilka är trasselnystan av rosor av prärierosor av prärieklockor vissnade och detta har hon övat i spann av rymd, med tålamodsfingrar löser hon knutar, trassel allt det vilket vänts in och ut, ut och in, i dagar i nätter löser hon trassel, löser hon snyftningarnas uppkomst, i den sjunde klangen ser de svävande prärien blomma.

Hon löper i vinden, löper fri i dagjämningen stannar hon upp skådar in i sjöögas spegel, hösteldslövet givet av lönnen är landat i trädets bröst.

Det Tebasile ser är en man, en man vilken hon först tror skulpterar i is, så ser hon honom stå med händer lyfta in i sol och solen fyller hans händer, han skulpterar med ljus en kvinna vilken bär en hösteldsröd klädnad.

Så kom det sig så är det kommet att stormklockor tystnar att hällarna bär skimrande lågor att sagor förtäljs av seende ögon att allt det vilket var stiger in i är och allt det vilket är stiger in i kommande, så sätt inte kommatecken där allt är uppenbarat, hon ler när hon stiger in i sjöögas pupill och mannen vänder sitt ansikte till, ser ett vattenmoln rött strömma in i månmoders händer.

Detta vill jag säga innan jag sluter mina ögon att solen går upp och solen går ned samt är detta upp och detta ned ett gående eller är det ett ned samt uppstigande och var möts meridianerna kanske i hjulets nav, kanske möts de i akten av at hålla samman cirkeln i det cirkeln var samt är och detta innan kan aldrig ske ty det har ännu ej skett detta innan kanske är att uppstiga ur jorden samt kanske att allt är en stämma inte spunnet socker ändå spunnet av socker för detta socker är vitt och det vita är rent det rena är möjligheternas verklighet, ser du barnet min vän vilket innehåller ögonen riktade till snurran du vikt. Ni inväntar vinden och sover vinden än så blåser, du och snurran snurrar allt fortare och barnets ögon följer i förundran i glädje vilken stiger in i varmt fontänljus. Det är i den stunden det sker, ur det vita stiger mångfaldsfärger, inte alls starkt, inte alls förstelnande, inte alls skärande, dessa färger stiger fram varsamt, barnet kan ana färgerna och därmed vaknar fantasin. Fantasin dansar, rör sig kärleksfullt i barnets själ, så är barnet en själsblomma och du är i den stunden den vilken vattnar blomman i exakt avvägning, vattnar blomman med din lyhördhet för blommans behov, så är det med detta innan, det är lyhördhet för de stämmor vilka lever i jordens inre och dessa stämmor är vattnade av stjärnornas lov till detta vackra, denna vackra blå. Visst är lovsångsstämmor vackra min vän.

Så varför kom dessa ord att detta vill jag säga innan jag sluter mina ögon, kan ske hördes natten viska kan ske hördes natten sjunga serenader med lutan tätt in till hjärtat sitt och där vid vänstra handens grepp där stämnycklar sitter, där stämnycklar betar nära stallet vid handens grepp skimrar sidenband i sju kulörer. Nattens mantel böljar visar en man med ögon fyllda av kärlek, en man vilken blickar upp som vandrade han in genom glasets ruta. Det han blickar till är ett fönster ett franskt fönster vilket står lätt på glänt, skira trådgardiner vävda av spindelljus fläktar lätt vid vindens bris. Mannen rör vid strängarna öppnar tonernas värld och sakta vaknar hans stämma, stämman följer tonernas vandring, de svävar, stiger, stiger in genom gläntan fönstret skänker han sjunger sitt hjärtas sång till drömkvinnan innan gryningsdagg skrudar rosengården i sommarvind.

Hon löper med vinden, fri, lyft ur osämjan med sig själv, hon löper med lätta, fjäderlätta klövar, hinden och hjortarna i skogens kant följer hennes färd upp till stjärnskogen där hon sluter sina ögon och hon hör en man stämma lutan vilken vilar still mot hans bröst, han sjunger för henne vilken vilar stilla i stjärnskogens silver och skymningen faller lätt.

Röster väcker sömnen ur handen lagd till dröm bröstet hävs armar faller ut rösterna rör upp stillhetens rosenkälla Tebasile gråter i saknad av sam tal.

Stegen ställd till vägg räknar fotbladens rörelse lyfter mod in i svindlande ögons blick och natträden andas ro, fallande löv ljudet av mjuka tassar lätta, välkomna, välkomnande mötestassar, ögon läggs i vind skådar hösteldar brinner i högar av ord, allt detta, allt detta häller jag i elden askan gräver jag sju alnar ned öser jord över askan tre skovlar och mer och mer stampar i cirklar med böneord till graven av det förgångna, giv denna giv detta frid.

Är detta att befinna sig, be finn ande, Befinnande, detta är befinnande utanför livet detta är glömskans port, jag stiger in i de glömda skogarna, mina steg hörs inte längre och kan ord ersätta möten, medögon.

Vad är vad,

det är det ditt öga gråter och synen behöver tårar och tårar är reningens källa, ögon läggs i vind skådar hösteldar brinner i högar av ord.

Älskade man

Make

Natten en paradisfågel svävande med mjuka rörelser, lindrande ögonens brännande smärta.

I skymningen syntes dessa skira slöjor åter, de nalkas varje skymning med varsam andning och kanske är detta kölden vilken nalkas, kanske är detta gnistfolkens närmande, jag följer rörelserna, ser djupet i färgerna trots att växterna inte har den låt oss säga fyllda grönskan, det syns att livets dans sjunker in, sjunker in, bäddas in och jag kan se detta grönskande, kraften i detta grönskande sitta, hur uttrycka det, annat än; under jorden. Därmed är det vi ser vara mark ett tak och där under ser jag dem sitta runt bål, eldar, magmaeldar och varje ord de uttalar omvandlas till frön vilka sluts in i det värme är.

Dagarna är vackra med dessa gnistdroppar i allt, dimman kanske hänger kvar samt är droppar i gräs, i växter, i träd i allt, hos allt, ibland är ord svåra att bruka. Orden skulle behöva grävas in i jorden till mognad kanske därigenom lösa upp alla dessa riktningar vilka jag finner ställa till det, kanske är riktningarna för orientering av var vi är det kanske är obehagligt att verkligen uppleva att vi är tomrum.

När jag möter dessa höstens färger lever jag med bilden av att detta är morgonstjärnan aftonstjärnans gåva till oss, Venus gåva till oss, en kärleksgåva för trots att jag ser grönskan vara inte fylld så ser jag djupet, innebörden hur allt dras samman i förinnerligad, innerlighetens gest.

Älskade man

Make

Jag är tacksam att du ser mina ord vara gåvor, tacksam att du finns.

Jag slöt mina ögon blev blind, jag ser men ändå når jag inte det jag ser jag är blind kanske mina ögon inte är blinda, stegen smärtar mig numer, det är en ständig kamp att resa sig upp, stiga upp ur bädden när jag helst av allt inte mer vill stiga upp. Det är skönt att slippa dessa tankar vilka mal mig, river mig, min hud inifrån, det ger mig en trötthet vilken är obeskrivbar. Det är svårt att vilja leva och samtidigt känna sig vara bortanför, inte finnas.

Förlåt är ett vackert ord vilket ofta missbrukas, på något sätt verkar det vara som att i den stund förlåt yttras ger det tillåtelse att göra igen, ändå säger jag förlåt för jag vet att jag sårar dig genom att inte känna glädje den glädje i livet jag så djupt innerligt önskar mig uppleva, jag vill verkligen leva i glädje det är bara det att jag inte vet hur man lever.

Tolka inte mina ord andas bara in dem, smärtan har kommit att bli min följeslagare, salviaröken omger mig, så tolka inte mina ord tolka inte mig det behövs inte eftersom vi är vingar till en gemensam kropp.

Och natten är en paradisfågel svävande med mjuka rörelser, lindrande ögonens brännande smärta.

*

Jag faller, faller med min brutna rygg böjd inåt, drömmer spiralens ingång genom vilken jag en gång vandrade ut. En gång, gång, gång.

Dessa övade händer ser jag mannen vilken vandrar i skogarna med doft av pinje med doft av mandel, av körsbär. Han vandrar med nakna fötter.

Jag sluter mina ögon ser att linjer kanter inte existerar här, det är ett drömlandskap, ett fridslandskap, det finns de vilka säger dimma, jag säger allts verklighet.

Tebasile sätter sig ned, näckrosbladet, en ö med skimrande liv runt, så skimrar du Tebasile.

Mannen vandrar till en eld, elden är inte avskild urskild, elden skimrar just så syns det i dimma.

Så hörs slag, hammarslag mjuka, lyssnande in i stycken, symfonier, klangföljen, vid varje anslag synes böljande, svävande rörelser, hon ler för vid de snabba slagen ser hon trippande rörelser, fnittrande rörelser.

Mannen lyfter hantverket, en skiva i guld i silver, lutar skivan, hon ser honom fläta rep är det nog. Rörelserna är innehållsfyllda, lugna, insiktslugna, doften av läder når Tebasile.

Vem fällde du, vems liv lade du ned, mannen lystrar.

Fällde utan lov gjorde jag inte, detta hantverk är allas livsklang.

Tebasile blir fylld av innerlig glädje; mannen hör mig, hur kan det ske jag är fallen in i moln.

Visst hör jag dig, jag hör rörelserna även om du inte ser ljuset, ser jag dig.

Han fäster repen i hål han bad elden göra, hänger skivan med repen i det trädets gren. Tebasile ser honom lyfta en klubba, en filtklubba, hans kropp följer rörelsen, så landar klubban mjukt på skivan, klanger böljar ut in i allt, diset, dimman lyfts i ett ögons blick för att när klangen tonat ut åter slutas. Hon skymtar mannen i klarhet i detta ögons blick, ur ålder är han stigen, håret är sammanvirat, fäst med skulpterat ljus, huden bär doft av vandringar och han hör livens toner.

Jag faller med min brutna rygg avslagen, slagen av vad, för sent såg jag det jag aldrig såg, landar i tätt omslutande murar.

Tebasile lystrar till en stämma vilken rör vid murarna; Sörja, att sörja kan vara att bli ense med den handen vilken suddades ut ur blickfånget, hur bli fri utan att sörja, sörja kanske är en avvänjningsprocess.

att yttra sitt hjärtas stämma är kärlek i cirkelns, livets hjuls skönhet

att inte yttra sitt hjärtas röst är lögn detta är att skada sitt hjärta

att inte yttra sitt hjärtas stämma, upplevelse är en lögn vilken är omätbar

Sömnfåglarna ser dem, mannen kvinna, sova med berg med ängder med skogar med sjöar emellan sig ändå är de vända till varandra därmed vet sömnfåglarna deras kärleks väg vet att det de ännu inte har mod att uttala är sannheten.

Vad säger dig denna hösts dis, dimma, kanske säger denna höst skärp dina sinnen in i klarhet, den klarhet vilken är; människa gör dig inte till för mer än du är, du är en del av helheten, du är helhet, du är helhet samt del i ett, lev med den bilden att i andningen lever allt detta.

Sväva, svävande in över havet i visshet av att vatten samt himlar samt vind samt jord samt allt inte är uppdelat.

Se risfälten vilka klättrar i etager i spiraler runt berget, därmed är klättringen inte egentligen runt berget, klättringen är ett med berget.

Tag denna sjal samt linda den runt dig, i den stunden är du och sjalen ett, släpp sjalen, i den stunden är ni tillsynes två separata delar.

Det, är en illusion vilken illusionisten ofta använder till de flestas förundran. En förundran med vidgade ögon samt förvånade ibland tvekande ansikten ändå har alla sett illusionen.

Sjalen och du är inte ett och redan innan du lindade sjalen runt dig var ni ett eftersom sjalen är vävd av alltets gåvor och när du släpper sjalen bär den med sig dig. Din doft och det vet du att doften är det egentligen högsta, det vilket kärlek är.

Doften kommer ju, egentligen menar jag essensen kommer ju av knopp, blom, släppa bladen i mognaden, vissna och så vidare, jag har inte glömt detta med sådd samt frö samt alla delar i detta skeende, det är bara det att skulle dem alla nämnas skulle vi aldrig upphöra för det finns ju egentligen inte en början och ett slut.

Och sjalen bär även allt detta i sig och det gör du också.

Du har sett älgar vandra, älgar är stora större än du tror ändå är det som att de flyter fram, strömmar fram, glider med lätthet, så är det med fåglar, fåglars kroppshyddor är inte alla i älgens storleksordning ändå är det detta med strömma flyta glida, så vari består alla skillnader ler albatrossen och svävar i cirklar, kanske i upp dela ah, albatrosser, näbbar av guld bär myrtenkvistar, rör vid havets ingång skänker fångad utgång, myrten blommar med vita stjärnor guldnäbbar lägger dem i kvinnans mottagande jordehänder. Du bär orden i ränsel sömmad av lugn vissheten är skärans helhet, skymningens eldvingar följer nattens djupblå silver.

Ändå uppfylls jag av denna trötthet och så tätt omsluter detta karga min önskan, min livsönskan, den jag bar till liv. Så tätt, så tätt, gallren växer sig allt grövre, en gång nalkades steg, nu ekar gångarna tomma, hade jag vetat detta, hade jag trott detta, hade jag förblivit i stjärnhimlars pupill låtit mina önskningar regna, falla fria ur mitt bröst, så många vackra

Jag kan inte annat än upprepa; jag får det jag förtjänar, förtjänar, förtjänar kanske borde jag upprepa för tjänar jag livets börd eller sviker jag livets börd, jag vet inte längre, stormar viner i mitt inre, piskor viner, jag slås hårt.

Heden flödar i ljungtoner i rost vind ilar lätt och där håller klipporna en man stadig, säcken håller han tätt in till sig, piporna, tonspenar inväntar mannens andning, havet i kupad inled skummar, det vida rör vid klippans fötter, mannen andas blåser toner in i havet, han ser hennes sjunka in i tonhavet.

Älskade maka

Kvinna

Jag rider till dig på vindarna, vindhäst bär mig, manar böljar. Molnmarker manar manande min längtan in i havets vilja, brinn, brinn skogslanterna brinn.

Din stämma, din stämmas uppgivenhet hörde jag rista ord i arken de ovikta, dem du hällde i högar sammankrattade, spadens tag kunde jag känna, svedan i elden och orden syntes stiga upp i den rök vilken landade i havet, landade samt fördes i solskeppet till stranden där jag vakade. Så ömt omfamnar jag din smärta, kysser ditt ansikte dina ögon.

Förtvivla inte ge inte upp hoppet.

Visst vet jag att så mycket är emellan oss, så länge har vi irrat samt upplevt detta främlingskap. Vad annat kan det bli, vad annat kan det vara när den ena vingen slets av i stormar vi aldrig skapade i stormar vilka vek masterna likt vore de stickor, ändå hördes knallarna, smärtan vindla svidande in i havet och sjöstjärnor skyndade till bar vingarna till den vilken vakar i havet, i havets inre lade hon vingarna och jag vet att stunden nalkas. Vi räknar lätt stunderna i tidseoner oändliga, i evigheter vilka håller oss fast, vi glömmer så lätt att eoner är utan tid är eviga, så jag ber dig.

Älskade maka

Kvinna

Lyssna till ordet evigs klang; evinnerlig vandrar intighetens gömda skönhet, fyll dina ögon med mina ögons längtan, jag är dig nära och vi skall uttala orden vi alltid viskar när vi glömmer att knyta strupen om.

*

Flödande vandrar skogsväktaren, stigen han gröpt med fötter till en krans runt ö, säg, är det möjligt att leva sig bort från hjärtats önskan. Manar du vinden stilla, tjuter sirenerna klipporna täljde. Manar det gör jag inte, tjuter gör sirenerna i väntan på stämmarens inträde, se strand i bladring, han spänner bågen den vilken är given av ene, pilen är en kvist med ett seende öga given av stjärnvida, pilen släpper han strängen vibrerar, i bladring synes stranden sträcka handen till, pilen landar i fridsstilla han följer tonen strängen ger.

Havet vilar i stilla bidan, i viken seglar vaggande en svan, på udden står en vasskoja vilken blickar ut, in i havets cirkel.

Tärnor svävar i cirklar följer gryningens sakta vaknande.

Gryningen vilar ännu stilla i bädden av molnbolster, silar ljus genom ögonfransar sträcker sig lojt följer varje rörelse i kroppen upplever vaknandet, öppnar ögonen helt varvid ljuset strömmar vidare allt vidare. Gryningen stiger upp ur bädden, hänger nattlakan i linor hållna av träd, bolstren skakas kuddar vädras, gryningen tycker om doften av vädrade sängkläder.

Gryningen vandrar till sjön, glider lätt in i vattnet simmar med mjuka tag, stiger upp med rosa, med purpurrodnande hud, skakar ut vattnet ur håret varvid gräset glittrar i tusenkaskader, solmoln torkar varsamt gryningen, därefter kläder sig gryningen i gryningsskrudens fräschhet, ställer sig invid sjön, borstar håret, reder ut kvarvarande trassel allt är redo, gryningen stiger in i morgonvinden så anträder dagen.

Havet ler och skogarna susar, ett berg klättrar vigt upp ur havet, berget är värd för bergsrosor samt bär lava samt mossa, den grå ja anings grön, ibland tycker berget mossan skimrar mer in i blått, må så vara, må så vara du fuktar min hud vackert, bjuder lä till många bergsvandrare, myror, skalbaggar, pigor alla lever de här, vi är en storvid familj.

Det klättrar en stenget en vädur uppför berget, berget vilket klättrar upp ur havet, en bergsget är det ej en vädur är det ej inte heller en stenbock, det är en kvinna vilken ofta följer berget vilken ofta ser ut över in i havet.

Här sitter Tebasile och andas, ända tills andningen skänker henne lugn, då tackar hon berget för samvaron, följer nedåtstigen in i parken, trädgården, stannar vid en av dammarna där de röda lever, de röda har börjat sjunka in, sjunka allt djupare, de säger snart kommer frostfolken, så har vi det varmt, lagomvarmt här helt nära grunden.

Tebasile tycker om att se de röda strömma i dammen, det skänker henne lugn precis så gör hela denna park, trädgård med fruktträd vilka levt här så länge havet minns.

Nu stiger hon in i vasskojan och därmed löses hon upp samt stiger in i skymningen där hon andas kvällsblommans toner.

Visst har det funnits stunder när jag dukade för två, det sägs; lev som om det är som att det händer, porslinet, färgen flagnade, ljuslågor falnade, porslinet vittrade sönder, numer är skärvorna komna till jord, jag dukar till min ensamhet – så är det.

Tystnaden andas Tebasiles ögon andas vita sidenjordar, tystnaden är en sällsynt vacker pärla, tomhet fylld, hon sitter vid ett hav, omfamnad av hav, himlars, jordars, så är jag ett hav, hon blickar in i horisontens cirkel, detta havs cirkel, en boll, ett klot ett hav fyllt med toner, kristalltoner hon ser havets rörelser, hör havets rörelser upplever stämmor.

Silversol andas mjukt, gråskimmermoln seglar sagor, skönheten skapas i liv, dina ord har tonat se hur han sitter, målar med sand, vinden andas ökenrosor viker ut blad, slutligen lägger sig stormen stilla. I ljuset vilket skimrar framträder pelare, solpelare han hör sitt eget missnöje med sig själv tona ut, han reser naknad till henne med den mötande handen.

Ängen sluter sakta ögon in i vaknad dröm, åldersstammarna viker ut mantlar, skogen är ett hav av är, så är jag ett hav, ängsögon kupar händer in i tjärn lyfter månstrimma, av hav kommen är du.

Havet andas, trädet stiger ut, breder ut rötter, ådror strömmar liv levande, lev ande, breder ut grenar fingrar, stam stammar, vaja vaja vind, eld vaknar, träd andas, andas kol, kolblad diamant, ädelstensträd, berget lever i form i till synes formfasthet för trädet är ett berg, så är jag ett berg, berg bergsblad, lotus, lotusknopp viker ut blad allt andas, andas, så andas jag.

 Tebasile drömmer; Bäddad i snö vakar hon i skogen in under mosstäcket hon drog över sig, de vilkas stigar är mjuka hör hennes hjärta kan se tjärnen färgas röd av hennes blod, de rör vid pilarnas långa hår, mossan höljer henne nu är hon en vit bergskam, så är jag en vit bergskam, vila vandringsfolk, vila här vid mitt bröst inbäddad i snö, hon upplever en vit vidvingad flyga in i drömskogen, trädfolk lyfter ansikten in i snöfjärilsvindar, ögon rörs fria, ängen är ett hav, så är jag ett hav, i havet täljer en vind snäckan av glas kommen ur öknar, trädfolken skrider vida rör vid hennes blå mantel.

Tystklädd vandrar ett väsen i skogen av avklädda stammar orden regnar in i mjuka vågor täcker stegen givna.

Virvla, virvla trumfingrar, stenar skrider fram till kanten av berget, virvla, virvla trumma.

Huden din spändes av mannen vilken vandrar med vinden i händer, vandrar med luft i stegen.

Huden gavs han, mannen av hjorten vilken stannade i steget, hjorten vilken tände kronan med tusenljusen.

Skimrande, skimrande nattlågor ledde till templet där han, mannen målade sin nakna hud med tecknen du viskade.

Han såg huden, såg cirkeln, bandet av al träd givet, han spände huden, den hud vilken var redo, målade de tecken han själv bar på huden med färger av jord, vindarna bad han blåsa färgerna in i rörelse.

Han, mannen lyfte trumman in i månens händer, hon gav honom en silverstrimma att röra vid huden med.

Han vakade i natten in under stjärnträdet.

I skogskanten stod hjorten helt stilla, iakttog mannen, nu är hjorten åter kalv med minnen av en krona vilken upplyser var dunkla natt.

Hjorten ser mannen hålla trumman med händer i lystring, i gryningen syntes hinden vid hjortens sida, dessa iakttog den mannen vilken lyfte trumman varvid daggen i kåpor fuktade huden, han hörde trumman dricka nattens drömmar klarnade in i droppar av renhet och kåporna bars runt axlar, var och en fäst med en strimma av silver, hur många var de, hur många är de, tolv viskar mannen den trettonde vandrar i natten.

Solen stiger och mannen lyfter trumman varvid solen begjuter trumman med guld, rör vid trumman man; lyssna till hudens hjärta.

 Jag faller, faller djupt, störtar hand löst och havet rör vid klippornas fållar.

 En kvinna sitter böjd in under trädet de slog ned.

De slog ned trädet med facklor släppta av händer fyllda med fruktan och facklorna var klubbor, påkar, knotiga, knotande helt utan lågor, det elden är befattade sig inte med dessa händer så hårt knutna i kramp, de visste ej vad deras fruktan var, sinnena dessas var trubbiga, de slog för att slippa sin fruktan, slog tills trädet lade sig ned i bön till jordens hjärta, så skred träden i skogen till hjälp ställde sig vaggande runt bredde ut rötter vävda in under mark, hennes hud, moder jords, de stödde trädet sände kraft ur jordens hjärta, de reste trädet ur slagen de gav och dessa vilka slog trädet ned släppte sina klubbor och såg med vaken syn hur klubborna slog rot, hur kvistar spirade hur blad rullades ut och nätterna när fruktan drabbade dem gavs ljus av väven vilken viskar tröst i stunder av oro.

 Det trädet skänker en kvinna lä, en kvinna sitter böjd in under trädet vilket rötterna reste, hon håller händerna för ansiktet, gungar kroppen fram och åter för att hålla andningen kvar, stum är stämman sluten av sorg av smärta.

Hur skall jag få denna härd att upphöra., hur skall friden infinna sig, hur skall, hur skall.

 Kvinna den härd du bär är ditt hjärtas längtan, längtan till det liv stormar slagit i bitar och dessa stormar är ej det stormar är, för det stormar är bjuder alltid stiltje, vila i origo i pupillens famn, så är det med stormar, det stormar är, dessa har ett öga där ljuset varsamt ler.

Hon ser en krona med tusenden lågor, kvinnan sänker händerna ser med grånad hud med matta ögon en gnista stiga ur jordkorn. Hennes frigjorda fingrar vandrar, hon gräver med fingrar fyllda av sår, sakta, sakta och snart ser hon skimmer lyftas, hon gräver vidare och snart ser hon härden, den vilken elden bebor, kolen är fuktade av silvertårar hon blåser, hon blåser och sakta läker hennes fingersår, den grånade huden rodnar sakta, färgen stiger, saven stiger och med det stiger lågor mjukt ur kol.

Hjorten i skogskanten skådar med vida ögon, mjuk är hans blick.

Så får du härden att höra upp, inte genom att vända dig bort, härden är en vän och vännen är ditt hjärta.

 Kvinnan hör en trumma och hennes hjärta svarar fingrars lystran, svarar trummans hud hon ser en man leende sitta vid en skogseld, han, mannen rör vid trummans hud.

Detta

Älskade make

Man

Är bilderna jag sett i denna dag, dem skänker jag dig för jag tror du kan se dem med ögon fyllda av syn.

och aftonen är  en eldsvan med vida vingar.

*

Öga av nåd lyser upp den släckta vägen, allt runt allt är allt, vårda allt med kärlek i allt och allt är alla stämmor, själsstämmors toner, själen strålar i gudomens ljus och strålar kan även vara sorgetårar.

Så skalar mina fingrar orden inneslutna i detta skal, doften av apelsin når mig och klyftorna faller ut i formen av en lotus.

Så ser jag dessa klyftor inneslutna i vitt nät, ser den tunna hinnan runt varje klyfta och inom denna hinna tusenden ellipser fyllda med nektar med saft.

Så ser jag det vi kallar tomrum samt inser att detta tomrum är det vilket möjliggör allts är.

Och det jag nedtecknat, det har jag nedtecknat, det var, det är mina minnen för i den stund jag nedtecknar dem är de stigna in över tröskeln, så är varje bokstav ett frö varje ord ett frö vilket var i var samt stiger in i är och i den stund det stiger in i är är det var och detta var och detta är stiger in i kommande.

Så mina minnen samt mina upplevelser kan aldrig vara mina ägodelar, de är mina minnen samt mina upplevelser ändå talar dessa genom mig. Det jag inte bär vilja att förmedla är smärtan, sorgen i mitt hjärta även om jag vet att detta är en del av liv, jag säger liv för detta är oändlighet i mångfald när jag säger livet har jag ramat in en strof i en endel och endelen är inte helhet.

Mina minnen, mina upplevelser r toner, allt är vibrerande toner vilka tilltalar oss, rör vid oss, toner kan ses vara droppar, färger så sjunker dropparna in, så omvandlas dropparna ur vilken form de än har kommit in i vilken form de än visar sig, allt detta kan inte ägas och genom att liv är ständig rörelse så får jag kanske inse att ordens vilja längtar till förlösning av det orden är in i det orden är, skapande verklighet vilket är rörelse inte stagnation.

Tebasile sluter sig i bolster av närvaro i bädd av ängar, skogen andas vandrarstämmor, höken svävar med blicken fäst i nålens öga skådar in i pupillens origo. Hennes händer faller ut, spillda ur liv, stenar virvlar ur trädens kronor täcker kroppens sargade hud. mossan breder täcke över hennes brustna ögon, vinden viskar, andas andas andas. Tebasile viker ut duken, den vilken drömmen vävt, här målar jag utan penslar utan pennor utan udd mitt hjärtas sång, nu viker jag duken, pelikanen bär den till dig, vad upplever du. Kanske mitt utspillda bläck vilket rinner över kanten av ögat färgar nattens vita ark in i röda tårar.

Jag vandrar i denna natts lagda fält, stenarnas mjuka konturer reser vida molnfärder.

Pupillen dras samman av gnistan vilken färgar bergens frost eldröd, sakta silvras färden, sakta läggs blå toner in i luftens andning.

Pupillen vidgas i längtan av själens visshet, jag lyfter dok lagda av tvivel, tänder de nedbrunna ljusen med visshet av att det brunna kan åter och åter brinna i vilja av skapande.

Så mognar sandens frukter allt medans ögonfärden vidgas, jag sitter i händerna av sjöns yta nu ett näckrosblad med den givna formen av ett hjärta, tonerna i min hud är jade är malakit.

Vattenpärlor skimrar i klarhet sakta viker jag ut bladen i den vita lotusen den vilken rör vid hjärtbladet, i dess inre läser jag allt det vilket viskades när havet lade till vid klippornas närhet.

Jag lyfter stenarna vilka muren restes med, bär dem in i frihet, ser stenar vika ut vingar samt stiga in i vinden, de sjunger lov och lommen svarar där granar flätar lä till längtans bröst och där, i lä från de vinande slagen vågar jag andas mina drömmar och i den stunden upplever jag doften av vildblomstrens återvändande stämmor.

Doften av dina vandringar bär luften till mig.

Jag dyker in i havet befriad från tyngd.

Skala, skala med kniven det röda äpplet i din hand, det äpplet vilket föll vilket lade sig mjukt i din mottagande hand. håll kniven mjukt i din andra hand, tummen pekfingret fattar runt om, helt nära silverbladet.

Silverbladet, vem gav dig detta, silverpilen, silverkallan eller föll detta blad ur månsilverträdet det vilket växer i månsilverdalen, det träd vilket bär blad av silver av guld.

Gav masur björken dig skaftet, täljde du skaftet sedan du dansat mazurka eller täljdes skaftet av knivmakaren. Vandrade du i skogen där björkar susa med ansikten vända in i öster, bar björkarna utslaget hår och bar de skrudar med natt och dag med dag och natt. Föll kvisten in i din hand såg ögat ditt behov och gav renen dig det vita hornet vilket blev infattningen ringen vilken skrudade kniven, slipade stenen den runda kniven eller ett bryne ledde vinden dina steg och här sitter du nu in under silverpilen lutad till stammen vilken sjunger vattnens hymner, jordevattnens hymner.

Du håller ett äpple i hand, ett rött äpple vilket föll in i din hand. du skalar äpplet och skalet ringlar i spiral ned, landar vid din fotrand, fågeln med det höströda bröstet ger du skalet och haren vilken kom av doftregnet.

Du delar äpplet i två halvor, två stjärnor synliggörs, du lyfter äpplet in i rymdens oändlighet, två stjärnor vandrar upp, stiger in i molnländer vida, du skänker en halva till småfolken vilka samlats vid din fotrand den andra halvan äter du innan din vandrar hem.

Skal, skalor sjunger livet, toner i glädje i lycka i ledsnad i dur och i moll så är livets vägar.

Skal är till synes hårt kanske säger skalet, knacka innan du anträder denna stig, kanske visar dig skalet att i det inre finns kristallgrottan vilken belivar vägen.

Skal, skala, skalet, jag bär mitt hus med mig så vandrar planeter genom hus, in i hus ut ur hus i vissheten att husen bär toner utan väggar när det inre tillåts tala och jag vilken här har målat skalens vägar bär skal, det sägs att jag bär livens fält med mig lever gör jag i hundrade år det sägs på land det sägs i hav, visst är jag långsam du kan inte forcera mig då drar jag undan tanken, så det du ser vara långsam är min djupa begrundan och jag hör när helst ett liv är otröstligt inom ett av livens fält. Och kanske är skalet en sköld och skölden ett skal så är jag en god bild för vad livet bär.

Älskade maka

Kvinna

I natten steg jag in i dessa tysta skogar, lade mig helt stilla för att skåda detta i mellan, vilket jag i djupet av mitt inre ser vara avslöjandet, lyftandet av slöjan.

Vi ser så tydligt kvistar, grenar, allt detta vilket har form, så tydligt ser vi detta att vi glömmer, glömmer att just dessa formlinjer, detta formspråk är här för att vi skall uppleva liv.

Träden hör jag viska in i mig,

Ånger, vad är ånger, är inte denna ånger kommen för att tanken gavs en form vilken inte var i lyssnande, en form vilken inte sprang fram i rörelsens liv. källan springer fram, slut dina ögon samt lyssna till källan, hur den springer med dunlätta tassar in under marken, hör du man, hur källan nu lätt knackar på stenen. Stenen vilken kisar sömndrucken för att uppleva vem detta är. källa, vackra källa du vilken skänker näring till mina rötter, var välkommen, så öppnar stenen dörren och källan springer ut in i ljuset, detta så kallade yttre ljus. Källan glittrar, ler för källan hörde att du törstar.

Man, du kupar dina händer tar tacksamt emot gåvan samt fylls av glitterljus.

Så ånger min kära är kanske just detta att inse vart lyssnandet halkade iväg, det halkade in i fotbojor vilka tyngde ned dansen, ånger blir i den stunden en förlösande kraft. Så var min upplevelse där jag låg helt stilla i beskådan.

I skogen stannade jag hela natten, jag hälsade gryningen i stillhet, såg henne vika ut bladen, henne, gryningsblomman.

Morgonvinden smekte oss, dagen skred lugn alltmedan vi vilade helt stilla, helt tysta, kvällen inväntade jag och strax där för innan steg jag ut samt fördes av älgen till bergen, dessa berg vilka jag så ofta i beundran ser och nu när allt brinner runt oss är de ytterligare skrudade i skönhet.

Solfadern syntes stiga in i havet bakom bergskammarna, varvid de steg ur detta djupt blå och detta min kära såg jag; Bergens violetta skuggor hällda ur skymningseldens djupt röda druvor, hällda över dessa kvällsblå berg.

Så vackert höra detta med att duka bordet för oss båda, det gör jag min älskade kanske ditt porslin vittrade in i skärvor blev till jord, du vet ju att dem vilka lyssnar säkert har drejat en kopp med vilken du kan duka. Låt det dock inte ge dig smärta, det är inte min vilja. Det är svårt ibland att uppleva detta så kallade skilda det är därför jag så ofta ser in emellan för alltmer är det min upplevelse att det däri är skönheten skänker oss vila ifrån det vilket drar och sliter i oss, förtvivla inte för jag har hört att det kommande skall komma.

Det är så många schaktmassor lagda över, vi behöver vara arkeologer samt borsta med solfjäderspenslar kanske med månfjäderspenslar likaså.

Älskade maka

Kvinna

Jag vet att du är känslig för vissa ljud därför ger jag dig detta vilket träden ytterligare förmer viskade in i mina ögon;

Dessa skränande dyker ned dessa skränande stiger upp följer efter skeppet följer efter plogen, ser det ögat inte ser.

Dessa skränande samlas rullar glider faller dånande, moln stiger upp, stenar grus, dessa skränande.

Dessa skränande röster, ljud skriker, viskar, talar, skränar skränande.

Lyssna, lyssna in i mellan, där ljuder dessa klara toner, där upphör massornas skränande samt stiger in i symfonier, symfonisk verklighet.

Och natten är en skimrande stjärnvingefågel

Nattlågan blåses ut, ringlar i sirligfärd upp, doften lever kvar, det skrivna arket inväntar fönster gläntan.

*

Att gråta; själssjötårar stiger upp till kanten, över strandkanten, strandögat, för att du trampar på någons tår i dansens virvlar betyder det inte att detta var din plan, oövade samtalssteg, uttryckssteg har behov av mottagarens förtroende samt tillit till givarens hjärta. I de avklädda skogarna framträder djupen ur havets grund, mjuka springer tassar i höstvind, denna trappa byggde stenarna av trädgåvor väl avvägda övandesteg dessa säger vila i varje steg.

Tvåhandade sågar ljuder i skogen där männen bett träden om virke, männen sjunger i ton med trädens sånger, sågar ljuder i böljande svall, här och var, var och här ljuder yxor.

Träden minns bergsfolkens närhet, hur dessa smidde dessa yxor dessa sågar just till redskap till dessa vilka bett dem om virke.

Det är inte så att bergsfolken försvunnit eller dragit sig undan, det är så att bergsfolken inte alltid visar sig.

De vackra skogshästarna männen har med sig betar i skogen, ser bergsfolken, skogshästarna är släppta fria från släporna de drar.

De lyssnar till sångerna sågarna spelar, ackompanjerar och träden sjunger. Skogshästarna lyssnar till yxornas mjuka klanger vilka mjukt följer en viss rytm, den rytm männen ger, träden ger, lugn, lugn allt för att inte tillfoga mer smärta än nödvändigt.

När rytmen infunnit sig, väcks männens stämmor och vemodet ljuder, kvedosånger ljuder, så fyllda med smärta så fyllda med inlevelse, medlevelse, för dessa män upplever trädens strömmar och träden upplever männens strömmar, liv strömmar i källor av åder, hästarnas, skogshästarnas manar böljar likt sorgflor.

Träden susar sörj inte slagen, vi följer er gärna till hus och hem, ögonen våra skall vaka med er, glittra leende till, med barnens lekar, beundra elden i eldstaden, lyssna till golvens knarrande när ni vandrar därpå med mjuka ulltossor, vi skall tillsammans lyssna till sagorna intill elden vi skall beundra trasmattorna mödrarna väver, med remsor av vandringar av minnen av gång och vem vet kanske mattorna flyger.

Nu faller vi in i fallandet och träden faller mjukt i mossans händer alltmedan lingon strålar röda och björnen hörs sjunga med djup en aning hes mollstämma.

Männen kvistar timret, spänner skogshästar för släpor vänder kosan hem i tacksamhets lov når de ängen, slänten, dalen där loftbod med svalgång, loftstugan, fäbostugan, vallbodstugan, gärdesstugan skall stå, kvistögon ser sig glittrandenyfiket runt omkring, här blir fint, alla hälsas av vallhornet vilket ljuder i bergsring.

Männen sågar virke till hus, bygger en krets runt en innergård, hammarslagen ljuder husen växer och träden ler med glitterögon, taken läggs med jord med mossa med gräs nu kan vinterfolken komma.

Hur kan detta vara att de sörjer när de fäller träden.

Träden gav dem löfte till i kärleksvilja och hur kan träden sörja med männen, kanske just för att i stunder som dessa lever sorgen även då behoven finns, sorgen växer här in i glittrande glädje med insikten av att kanske träden blir hus ändå är de träd och folken lever i husen och därmed lever de i enhet, tillsammans.

Det finns många vackra namn på dessa hus, dessa gårdar vilka byggdes i dalar på sluttningar, många gånger med våningar och djuren levde i den så kallade nedre våningen så steg värmen samt lugnet upp.

Så stiger värmen upp ur hennes händer genom hennes hjärtas andning, den andning vilken är hennes kärlek, moder jord du oändligt vackra i dina blå långa kjolar vilka i hösten stiger in i koppartonsklanger, röda toner, så drömmer du i ditt inre blå andning genom vilken vita gnistkorn syns stiga ut.

Vid eldar i stugan, stugorna sitter mödrar med vita molnhår, med kjolar utbredda över knän, i knän kanske de minsta sitter och runt samlas de lite större barnen, visdomsmödrar berättar sagor, övandesteg in i barnens ögon och i nästa stund berättar visdomsfäder sagor, övandesteg in i barnens händer.

Allt detta sker för det har alltid skett, så flyter sanden i tusen och åter tusen korn, skall vi försöka räkna dem alla, kornen, då blir vi sittandes i evighet alltmedan evig rör vid våra ögon varvid vi skall se att kornen är formen av det vilket kallas mellan och just detta mellan är evigs andedräkt den allt är och just därför blir träden aska, blir kroppar aska och just därför blir sanden öknar stränder och ur elden kommen blir sanden glas och glasblåsaren blåser regnbågsbubblor vilka viskar ditt hjärtas glöd ur vilket sånger andas det evig är så sluts cirkeln vilken aldrig sluts och alltid sluts så är det med regnbågsljus.

Bänken är min viloplats, jag sitter med funderingar i händerna, smulor av bröd, från en ytterligare påse matar jag änderna med smulor av fribröd, änderna glittrar och sjunger glädjens lov, kacklar sägs det, visst vet jag det.

Kastanjer är mitt tak, kastanjer faller med mjuka dunsar undviker snällt mitt huvud, ser du skalet, ser du skalet, vi släpper det med taggar just för att detta blankabruna skall synliggöras. Visst ser jag och åter landar en fundering, den skänker glädje till det vilket har ett flor av smärta. Bänken stöttar mig mjukt, löv dansar i cirklar nu tar trädet mig i hand; låt oss vandra till danssalongen för att se dansens virvlar.

Trädet håller min hand sedan jag borstat av smulorna, danssalongen är där, liknar ett tempel och visst är dans en tempelgärning. Här vibrerar så mycken längtan så mycket hopp.

Trädet leder mig in, vi sätter oss i studie.

Människor sitter runt bord med klirrande glas, frisyrer i fantasifyllda stuk med sprayad stelhet, ansikten är sminkade till det vilket skänker en slags tilltro till sig själv, männen bär kostymer, kvinnorna utställda kjolar vilka når till knäna, precis under, nylonstrumpor bär de samt stilettklackar, vassa pilar slipade, röken svävar i rökridåer, musiken ljuder, dansmusiken, rösterna är skrålande.

Får jag lov, männen bugar inför kvinnor ratas inte, så var det inte då, alla blir inte uppbjudna, smärtan kan jag känna vibrera, hopp vilka släcks, steg vilka åter vandrar in i ensamhetens grottor medans andra svävar i rus, lyckorus.

Trädet öppnar stämman, det är vassa klackar de har och männen har spetsiga tår.

Vet du, minns du dessa ord; för att du trampar på någons tår i dansens virvlar betyder inte det att detta var din plan. Oövade samtalssteg, uttryckssteg har behov av mottagarens förtroende samt tillit till givarens hjärta.

Att gråta är själssjös tårar vilka stiger upp till kanten över strandkanten vilken är strandöga.

Ser du denna trappa säger trädet samt öppnar handen, denna trappa byggde stenarna av trädens gåvor. Trappan står här, trappan manar till att vila i varje steg rusar du flera steg i taget i lyckorus halkar du lätt, det är en mycket visdomsfylld trappa, avvägd till stegbalans, lätt är att rusa, springa för högt innan fötterna, hjärtfötterna är redo visst är trappan vacker denna trappa vilken byggdes av stenarna av trädens gåvor.

Tebasile vandrar med kjolar böljande i höströda toner, hennes ögon, blå safirer, lyser upp molngrånad, barfota dansar hon i skogen där vindar andas fria. Tebasile lyfter kolet, ur eld skriver hon diamantordens klarhet, sträcker handen in i bergsstig där klipporna vänder blad, sjöns lugn krusas av en vind ilande, bröstet hävs, ryggen en båge spänd, tårar stiger upp till kanten, rinner över strandkanten, strandögas kant.

Visst kan jag höra i stämman av dina ord att jag bringar dig vemod, att jag gör dig ledsen, vilket inte är mitt hjärtas vilja jag försöker verkligen lyfta mig ur detta, det kan ju bara vara jag själv vilken är min fångvaktare. Jag har, det ser jag nu, alltid levt i en inre skräck av att inte duga.

Jag vet ju så djupt i mitt hjärta att vi är strömmar fyllda med ljus med värme det kärlek är, den kraft vilken vi är i, den kraft vi skapar i, den kraft vi synliggörs i samt upplöses. Det är ju att se in i solen se in i allt det ljus visar oss.

Min hjärtvilja är inte att göra dig ledsen.

Ändå kanske det är så att vi inte kan tillskansa en medvarande ledsnad, om det inte redan finns ett stråk av ledsnad i den vi talar med, kanske ger jag dig en skugga vilken sveper in eller lindar in dina ögon för en stund.

Ögonen dessa vackra ädelstenar i grottor med regnbågsljus.

Min förhoppning är att detta ljus lyfter min skugga ut ur dina ögon för jag vet att du är omgiven av så mycken kärlek och ditt hjärta glöder.

Visst vet jag att jag borde vara, att jag borde leva i glädje över att finnas, det är bara det att jag så ofta numer brukar röra vid min hud för att känna att jag finns, så känner jag att jag finns, du vet berättelserna om hur människor nyper sig själva för att veta drömmens verklighet, dröm eller verklighet, kanske dessa just genom detta väcker retandelust hos tankarna vilka så mycket tycker om att leda liv bort från drömmars varaktighet.

Drömmar, vackra drömmar, vi borde ofta i åskådan följa molnen, just för att se drömmarnas verklighet.

Älskade make

man

egentligen tvivlar jag inte på egentligen, vad är egentligen, är egentligen envägskonversationen, är envägskonversationen shamballas väg, kryddvägen, kan du känna doften av kanel av nejlika, är egentligen, envägskonversationen sidenvägen, karavanernas vaggande skepp, så är de djupguldsgula klipporna hamnporten, kanske är envägskonversationen egentligen när alla ord smälts samman i degeln och vi ser att allt är ett är en, ljuskälla, värmekälla, kärlekskälla, egentligen vet jag livs varaktighet, det följer vi i årstiderna, i illusioner av vissnande, det så kallade döendet samt födelse eller spirande, alla dessa vackra bilder vi ges för att kunna leva i egentlig stoisk visshets insikt i livsskönhet.

Älskade make

man

de tänder lanternor, de har vikt lanternorna av skiraste papper, lanternagirlander, eller kanske är det karavaner, havskaravaner, det är girlander.

Lanterna girlander släpps ur händer, vaggas i havs rörelser, lanternadrakar, ormar med skimrande fjäll.

Havet kammar bergens långa hår med björkkam, en man sitter vid elden dricker kaffe ur kåsa, fjällvråk svävar vakande med röken vilken ringlar hans tankefärd.

Lanternor tända ur stränders, handhamnars känsla för eller ur doftberöring, minnessand gavs dem ur askan vilken renar floden, hälld ur livsurna.

Strandfolken följer med blanka kärleksögon färden.

Lanternor, girlander, drakar, ormar ljusgivna når stranden med den vita sanden, mjölsanden, rör vid rötternas puls, klättrar uppför lanternaträdets stam, upplyser den natt stjärnor vävt, ljusvävt.

Hamnhänder sträcks i längtan, nuddar snuddar vid gnistan, lyssnar till dess stillhet, finner ro i saknadens pupill.

En kanot följer floden paddeln enhandad följer livsrytms saga landar vid den strand där sanden brinner klarröd.

Älskade make

man

jag stiger in i detta röda hav i en grön glasflaska, låt oss se huruvida havet för mig till dig och natten sveper in med indigosvanens vingar i stjärnglöd.

Kanske jag i detta försökt måla ditt liv, den jag anar, jag inser att det kan jag inte – det – är mannens saga. Ett namn ger jag dig inte för jag önskar höra dig viska ditt namn så att jag skall veta att det jag anat är doften av din hud när du ömt omsluter den gröna flaskans låga till vaknande.

I kärlek skall jag mottaga den bok du har lindat in i siden samt hjärtband.

Tebasile drömmer.