jag talar till dig
du vackra äldreträd
vilket så vilsamt
trätt dina fötter
djupt in i jordens andning
du vackra ålderträd
så vackra är edra vägar flätade
bärandes
livens pärlstigar
en stund av vila
skänker du mig
i tankarnas demondanser
däri flammorna hetsar varandra
och jag har bett stillheten
så mången gång
något skar mitt bröst i denna
natt
kramade hårt om drömmen
vred den varv efter varv
en urvriden
trasa
jag gråter med revorna i jorden
mitt blottade bröst kvider
svanen lägger mjukt vingar över
om
och jag har bett stillheten
så mången gång
så är uret uppdraget
ur kärrets djupa rotstäva
nyckeln lade iglarna i glömskan
på stranden
vi drack ej urets klanger
vi stämde blodets toner
nyckeln är den vilken upplevde
draget
och jag har bett stillheten
så mången gång
den uteblir
kanske skyr den mig
jag skyr den icke
tyngderna har jag sökt lyfta
så mången gång
och jag lyfter spannen
bär oken
återvänder
så ligger de där igen
lyft
lyft
skriar
de
jag beklagar mig icke
varför skall jag
jag vältrar icke över
jag lever i de förgångna skogarna
andas in rötternas strofer
skall jag släppa är jag fången
träden, träden rör vid mina
stigar
vi plockade bort blocken
nu ligger de där igen, igen
jag beklagar mig icke
varför skall jag
jag vältrar icke över
kanske lyfter jag mina händer
kanske landar skimrande bubblor i
kanske talar bubblorna skimrande
kanske om jag låtsas att jag
lever
kanske jag då kan lura mig själv
jag beklagar mig icke
varför skall jag
jag vältrar icke över
du vackra ädla åldersträd
jag ser ett väsen ligga i en grav
levande
en sten vältras över
ett block
av oerhörd tyngd
är det detta väsen vilket vältrar
över
är detta att ej se
att lägga sig i graven levande
eller är detta väsen de
förträngda stigarna
tjärnen tog emot dina tårar
att gräva upp detta föråldrade är
att ej släppa
är det detta väsen vilket vältrar
över
är detta att ej se
att lägga sig i graven levande
eller är detta väsen de
förträngda stigarna
erkänner gör jag att doften
känslan lever kvar
så blind irrade jag i mina skor
skodda av rädsla
kanske hör han ty ömt lägger han
stråken till
han hör frihjordarnas mjuka
oskodda
stäppens höga möter
hör gräs
andas
susa
hör havet stiga upp
salvia blå strålande renar
han är ej mer
han
världarna strömmar ur tonernas
källa
jag står med bara fötter i källa
ber om nåd
jag såg dem vandra
med länder med riken
skogar berg
floder forsar
såg dem landa
de beredde jorden lystrande
de sådde
jag såg fälten
såg axens mognad
såg dem skörda
vinterstormarna kom
de levde på det jorden gav
hon gav dem att leva i vinteride
elden värmde dem gav dem ljus
snöstormarna smälte av detta ljus
denna värme
våren kom
de begav sig
och stenarna
hade krupit upp
igen
de beredde åter
jorden
dessa stenar är icke tyngder min
dotter
dessa stenar lyftes upp
av de vilka vakade med
vinterbladen
de bäddade in dessa stenar
i det höstfloden anträdde färden
in
stenarna
har lyssnat
dessa stenar
är de sådda orden
hon har lyssnat i
vinterstormarnas ylanden
hon har vaggat
hon har stillat
stenarna värmer
deras händer
bringar ljus ur stjärnvärldar
därför ligger de åter i den jord
de lyfte stenar ur
det är ej meningen att häva sig
över
förhäva sig
detta förtäljer stenarna
lyssna godfolk
lyssna
så skall ni höra frön
spira
och den sten det block vilket
vältrades över
det är en slags gravsättning
så är fröns väg
och jag vet fuller väl att du ej
vältrar över
jag kan ej råda dig
sagorna kan jag förtälja
vägarna kan jag måla
egentligen kan inte någon
giva råd
ingen kan ty ingen är allting
är allt
ser du dessa nornor
de spinner tråden
de vattnar
marken
ser du folkens strömmar
hur folken vänder ansikten till
dem
de svarar
de ger råd
hur ger de råd
hur svarar de
egentligen kan inte råd givas
däri
de otydliga orakelsvaren
ett väsen
så tyngt av livets steg står vid
tjärnen
tjärnen viskar
låt vara
det du en gång
gav mig
gåvan är
tvagad
se
de vita sidenmolnen
vilka skimrar
se denna förgångna skog
rötter
stammar välta
mjuka böljande mosstäcken
se linneornas danser
se murgrönan vilken skänker stöd
se stenarnas mjuka skepnader
se solen silas genom trassel
se stigarnas
gryning
se dessa vältor
se huru hjärtblad spirar
se hur ormbunkar rullas ut
se folken spela på ormbunksblad
lyror harpor
se hör spindelmors vävar
tala skogarnas drömtoner
slut dina ögon
se huru hjärtblad spirar
i ur
vrår
skrymslen
andas in stensötans doft
minns barnasinnets kattfötter
ängsullsmolnen
se dessa tusende fjärilar
se fåglarna vilka
vingfolken vilka rör vid luftens
stilla
allt detta är kommet ur gåvan du
en gång gav
vakna
vakna
varsamt
människoblomma
i min hand
egentligen kan inte råd givas
däri
de otydliga orakelsvaren
oraklen
planterade svaren i hjärtjorden
i hjärtbörd
lyssna så kan du
höra
frön spira
vem är du vilken spelar så
vackert i natten
vem är du vilken målar natten med
drömtoner
markerna ser
jag
bringar gnistor
mitt hjärta förtäljer mig
regn
regn
regnlyktor är detta
i ett av alla dessa träd
vaggar en lykta
en boll
blå
midnattsblå
lågan i denna är
ett vitt blad
lykta blå
midnattsblå skimrar
allt fylls med blå
midnattsblå
natten är
en blå ocean
oceanen sträcker sina armar
fingrar
omfamnar allt
skänker
liv
drömsvarsliv
vem spelar så vackert i natten
i denna natt
vem är du vilken målar natten med
drömtoner
regnets droppar sträckte sig
tvinnade sig samman
trådarna är spända
är
strängar
lyssnade gjorde jag in i
vindarnas andning
i träden vilka skrider in i
vandring
kan du se träden skrida
kan du ej
våren rör vid gryningsblad
rötterna lyfter upp meningen
strängarna är spända
i mellan det vilket kallas himmel
kallas jord
i denna natt är jag den
den vilken spelar så vackert i
natten
mjukt
mjukt faller toner
in i
mjuka drömdun
rör vid de sovandes
vila
lykta blå
midnattsblå
skimrar
skimrar
allt
fylls med blå
midnattsblå
in i gryningens
purpureldar
vilka andas
purpurvingade moln
vakna
vakna
varsamt
människoblomma
i min hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar