dagen lägger mjuka mantlar
ur grånade tinningar spända
fyllda med insikt
av
är
ser molnen segla
i somliga stunder andas de
stilla
stilla
ser molnen sjunka
det finnes ej mer
ovan samt nedan
himlar
jord
allt är nu en synliggjord
uppenbarelse
ser molnen segla
ser en människa
ser skuggor
vilka seglar inunder huden
dessa skuggor är icke de djupa
djupen
de gör
just det moln kan
genom de trötta ögonens oseende
vara
vara eller ge i känslan
det är bara det att molnen är
icke de vilka ger denna känsla
det oseende är också det seende
det oseende
sammansatt med bojor
är suckarnas seende
vilket är egots sargade stämma
ser du
egot utan handledare är syster är
broder med tanken
tanken utan hjärtat
är den sönderslagna mjölken
honungen vilken frös i de slutna
ögonens vrår
vinklar
egot utan handledare är broder är
syster
med den tanke däri hjärtat ej
omsluter den
är den sönderslagna mjölken
det oseende är bergsklättraren
bergsklättraren utan övande
hur tror du ekorren
stenbocken kom in i
denna skicklighet
balans
det oseende
är bergsklättraren
utan övande
öva ditt seende
förundras
förundras i den stund låset
glider upp med en klick
i den stunden
kan du
hoppa från klippa till klippa
icke för ditt ombytes
lystnadsskull
i din skicklighet
sätter du luften i rörelse
du hoppar från klippa till klippa
varandes alltid i tomheten
vilket är förundran
o
du vackra
jag ser dig
ser du himlarna
hur meteorer målar med vida
snabba penseldrag
en hand släppte penseln
meteoren faller
bilden är likvärdig med pilbågen
ser du en meteor slår ned
pilen landar
exakt där pilbäraren siktade
kratern är kvar
till minne av det skedda
i denna öken
kanske tycker du
kanske ser du med katastrofögon
kanske ser du endast kratern i
denna nedslagsplats
platsen är icke nedslagen
katastrofögonen är så
står du helt stilla skall du se
att denna krater omvandlas till
en oas
kratern slog ned i en öken
marken
eller kratern är ett trädeshål
marken lades i en stunds träda
sakta faller regn
släpper fåglar vingfolken
så är denna krater bördig
han kom till templet
han slog ned
gjorde han detta till förstörelse
eller
till spirande
marken säger icke nej till en
gåva given
livet så att säga utanför
människan
allt det hon
människan
benämner jord himmel hav
luft växter träd
stenar
djur
och så vidare
vidare
allt detta vilket döps av henne
samtidigt stöps
dessa, detta säger icke nej till
en gåva given
ty hela denna så kallade
omgivning vet till fullo
att gåvogivaren vet dessas dettas
behov
kanske törstar markerna utan att
veta
medvetet veta
kanske samlas moln
kvävande varandra utan att veta
utan att egentligen veta
medvetet veta
det är den så kallade falska
ödmjukheten vi nalkas
ord vilka yttras säger; detta kan
jag ej ta emot
jag är inte värdig denna gåva
egentligen kanske det är kaos
inom
kaos kanske vakuum
en oerhörd glädje vilken pressas
bakåt
pressas samman
en överväldigande glädje
vilken ej tillåts
en glädje obeskrivlig
inför en sådan vacker gåva
där inne öppnas hjärtat
mottagande
ändå slås dörren igen
rakt i ansiktet egentligen på
båda
ändå säger en röst; detta kan jag
ej ta emot
gåvogivaren
ja. det är genom detta det börjas
övertygandet om värdig samt
ickevärdig
det vilket i inledningen var en
fest
är nu i en slags strid
en kamp
en ordduell har tagit full fart
just ur ge samt ta
det märkliga är att egentligen
existerar ej dessa termer
ty detta är ett gemensamskeende
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar