det finns ett berg
ett berg vilket håller en sjö i
sin krona
detta berg manar alla bäckar åar
strömmar
rännilar samman
berget
viskar kom
kom
så flödar de alla in i sjön
berget ler
sjön ler
alla dessa släpps fria
vattenfallet dånar
vattenkaskader glittrar
tindrar
ler
regnbågsfärger
det plägar sitta en kvinna
där bakom vattenfallets sånger
i en grotta
ej synlig
synlig
hon läser strömmarnas vandringar
så är det med detta berg
han kom vandrandes
han kommer vandrandes ur ett
rosenmoln
så har han kommit
så kommer han
så är tiden det tiden är
i hans vandringar
oändlig
i skönhet
han kom vandrandes ur ett
rosenmoln
detta moln vilket av månget öga
benämns vara vägdamm
och visst var det så att detta
vägdamm steg upp runt hans fötter
ty detta vägdamm omfamnade hans
steg
detta vägdamm omfamnade hans väg
därigenom kom
kommer han vandrandes ur ett
rosenmoln
och rosorna har vidrört hans
hjärta
han bar ej räfflade kängor
skor stövlar eller sandaler
ej heller mockasiner
stegen hans var icke snörda
hans fötter var bara
var naknade
förenade
djupförenade med stegrytmen
mångens tycke kanske skulle
utsäga
hans fötter varandes härdade
därigenom bärandes sulor
så hade de ej vidrört hans blad
och kanske var det så att hans
fötter var härdade
kanske var det så att hans fötter
var skolade övade
ja, kanske var det så, är det så
marken
hennes hud säger att hans
närvaros fotsteg
är mjuka varsamma smekningar
varje sten med kanter
uppstickande spetsar
blir runda av hans hälar valv
dynor tår
så är det
klädnaden är en löst sittande
mantel
löst sittande tunika
färgen den skiftar i solens gång
i natten är den given stjärnklar
han möter henne vid
månsilverträdet
det träd vilket bär båd silver
samt gyllenblad
där möter han henne
de lyssnar till månsilverbäckens
toner
låt oss ej hasta i penslarnas
vandring
i tonernas vandring
hans anletsdrag
han bär skägg lav
håret är vitt är fritt
ögonen är
djupt bruna in i umbra
med djupgröna
viridianslingor
det dessa ögon skådat
är alltets sång
är djupen är höjderna
är fullheten
är tomheten
händerna
fingrarna är trädens grenar
båd rot och krona
armarna är grenar
båd rot och krona
färgerna skiftar med jordens gång
ansikte fötter händer
lemmar
är reliefer
är fårade
märkta i skönhet
han bär livets rörelse med sig
i sig
till
så mötas de
vid månsilverträdet
dryftar allt det
de sett
allt det de
hört
så dansar de
helandestigar
kolibristigar
så är det med dessa
med detta
bejakelseliv
bladen darrar ej i rädsla
bladen darrar i hänförelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar