hon rör i grytan
att stå inför detta bykar hade
med åren kommit att bli
allt mer viktigt för henne
att se in i detta ångande vatten
se plaggen flyta
se hur de sammanförs i det hon
rör i grytan
minnandes om
vattenvirvlar
i stormskyar
näri plaggen släppt det burna
sköljer hon dem o forsen
floden
hänger plaggen i torkvindens
friska fläktar
hon har kommit till ro vandrat in
i ro
länge lät hon stegen skena genom
tankarnas banor
snitslade sådana med knutpunkter
knutpunkter vilka skyndsamt dolde
sig i vinden
uppdagas var inte deras vill
ja skyndsamt dolde de sig i
vindens krypin
den vind vilken byggs där under
takåsarna
den vinden vilken härbärgerar
minnesbråten
för en del skräp
för en del dyrbara ögonblick
stilleben
stilleben
dyrgripar vilka i stunder av
uppgivenhet
målar vackra återfallsbilder
återfallsbilder
vaggandebilder
tröstebilder
så myckna orostankar hade piskat
upp stormar
hon visste djupt i det inre
fuller väl att dessa orostankar oftast var fosforerat ljus
orostankarna samlades i allt
tätare skov
och så i en stund av alla stunder
nådde hon ej luften
hon stod där kippandes efter luft
samt kippskodd
ty allt detta skenande gröpte ur
skoformen samt gav skavsår
med blödande hälar stannade hon
resolut
snörde av klackjärnen
löst upp knutarna
öppnade vindsluckan
putsade fönsterluckorna
samt släppte allt det vilket bar
längtan ut
ut
helt utan koppel
med vingar intakta
bejakade hon dessas längtan ut
själv
vandrade hon trappan ned
samt begynte öva gången
numer blickar hon
bortom det där de sade var
horisonten
hon har kommit till ro
hon rör i grytan
att stå inför detta bykar hade
med åren kommit att bli
allt mer viktigt för henne
att se in i detta ångande vatten
se plaggen flyta
se hur de sammanförs i det hon
rör i grytan
minnandes om
vattenvirvlar
i stormskyar
näri plaggen släppt det burna
sköljer hon dem o forsen
floden
hänger plaggen i torkvindens
friska fläktar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar