markerna vilar i gulnade toner
det gulnade stiger in i vitt
in i sköra fibrer
bryts samt sjunker in
fjolårsgräset byter klädnad
blir i denna klädnad mull
så är denna jord undervisande
så är denna mull undervisande
viskar in i de gryende gräset
gräsvingarna
årsgräset
vindar regn
allt det detta gräs skall möta
så bär varje strå denna sång
så även stövlar liar
allt det vilket gräsängder kan
komma att möta
denna jord
denna mull förbereder årsgräsets
gryning
samtidigt förtäljer denna jord
denna mull inåt
åter är detta vävarrörelsen
vandringen leder mig i hand
in i skogen
det doftar mossa
det doftar
så doftar skogar i vårens gryning
så ser jag dem
blåsipporna
de sträcker sina leendeansikten
in i ljuset
blå är de samt här och var
skirrosa samt vita
blåsippor
glädjen fyller mig
glädjen i att möta blåsippsglädjen
allt vaknar sakta
det är lätt glömma att inom
citationstecken
alla växter minns de händer vilka
jordade dem
minns det första mötet
minns händernas beröring
ögonens beröring
denna berörelse är ett godminne
ty i alla dessa gryningsmöten
jordarmöten finns
belivelseberöring
just sådana möten vilka svarar
till livsimpulsens mening
människan har lätt för att glömma
jordarna
växterna
allt det vilket så att sägandes
ligger utanför henne
i alla livssteg
ställ dig frågan
hur är min längtan att bli bemött
bemöt liven så
så kom jag denna dag till dammen
där hon står
hon talade till mig hon sade
jag minns hans blick
den dag han mötte mig
hur blicken
drömblicken omfamnade mig
jag minns hans händer näri han
jordade mig
glädjen i hans händer
detta
minns jag så sade
magnolia
han benämnde mig vara ett
kärleksträd
jag minns också henne vilken
aldrig vågade förstå
hans händer
jag såg hennes spröda stam
kvistarna med sammetsblad
knopparna
hon ser in i dammen
viskar
ser du
vitsipporna är komna
ur detta öga min vän
ur denna ögonvrå
andas viljan till liv
ur denna vrå
denna ögonvrå
sprids dessa toner
min vän
har du sett spindelmor väva
har du sett hennes barns
förstlingstrådar
de trådar vilka skall bära dem
ja
så är det
spindelbarnen kastar dem
så kastar fiskaren reven
näten
i den visshet att det kastade
det vilket släpps
stiger faller
för att hämtas upp tas emot
det är den absoluta tilliten
den tilliten viskade hon
modern
spindelmodern inom sina barn
min vän har du sett spindelmor
väva
sant är det från mitten ut från
ut till mitten
kanske en iris
kanske en pupill
ur detta öga växer en spröd kvist
kvisten blir förgrenad
blir stam
blir träd
så var det en gång ett öga
med roten in i hjärtats jordmån
och ögat tog emot allt detta
hjärtat förtalte
ja
min vän
det kan höras
märkligt
konstigt
hur kan ett träd växa ur ett öga
jo
trädet målades av ögat
ögat målade trädet
av allt detta öga sett samt hört
och trädet målade ögat
hur skulle jag annorstädes kunna
bli
det träd jag är
och växer inte allt ur ett öga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar