den 30 april 2014

stenarna

de
tunga


en gång klättrade uppför bergsrygg
stigarna lagda
i sjuende
blad



tolv kvinnor bar lågor i händer
den trettonde andas
mod



stenarna nådde
utsikten
sattes
i ringen av

skogsstjärnor
vita



lotusar
burna
av

hon vilken vandrar i vinden



stenarna
de
tunga

har vilat längre än barken minns


och vad gör det
vad gör det

ler
minnesbärare




sakta har gässen
vaggat
närmre
kanten



i varje sten finns ett ansikte
en rispa
där de
nekat
sig

liv



nu
rullar stenarna utför

lätta
lätta

lättade flyger gässen


cirkeln är



helad


hon vilken vandrar i vinden
susar

kärnorna spirar
körsbärsträden blommar nu

kyssta av fjärilsljus 

*

en gång levde havet

det fanns inte de vilka såg havet så, då. de mer, mer var havet. det kom till den andningen att händer, var det en fader. en fader var det ja ty fäder formar golv väggar tak. bon, reden, värnadsplatser. fadern formade en gryta så stor så stor. kupade händerna runt havet. lade havet i denna gryta.

det kom till den andningen att händer, var det en moder. en moder var det ja ty mödrar planterar trivsel i allt det fadern format. så var dessa en moderfader en fadermoder.

dessa tände, väckte elden den eld vilken skimrade djupt in i havet. det kallas nu botten eller under marken viskade vindens moder. egentligen är det den stora moderns hjärta.

den elden lade de under den stora grytan vari havet nu var. sakta värmde elden grytan. modern, moderfadern rörde i grytan ångan steg och ur ångan steg folken.

det fanns nu de vilka såg havet

innan detta var de havet

i havet

såg icke skikten

ty ett visst mått av ånga lades för dessas ögon

hon vilken vandrar i vinden viskade

när ni är redo lyfter ni slöjan

i de första stegen övade folken gång

gången blev allt hårdare

ilsknare kanske

den var

ty det var minsann inte lätt att leva i alla dessa skikt

ständiga klättringar

uppför skyhöga trappor

det kanske var i den stunden havet sjönk undan litegrann

inte alls för att försvinna, hur skulle havet kunna försvinna, det var väl mer att havet synliggjorde hennes. den stora moderns hud. marken kallar de detta viskade vindvandrerskan.

hon visade människorna stenarna

de såg stenarna klättra

och det var minsann märkligt att de verkligen makade sig att se detta

det gladde moderfadern det gladde den stora modern det gladde vindens moder alla mödrar

stenarna klättrade och klättrade

och med klättringen vidgades människornas ögon

vad sker

vad händer

hur kan stenar så tunga klättra

stenarna nådde toppen av berget

ty det var ett berg rest ur hav

de klättrade uppför

andades tungt

det gjorde de

vägen var lång

vägen var mödosam

även om de väl kände vägen

nu låg de där stilla

det människorna såg var bara att berget var högre

nu urskiljde de ej längre stenarna

såg bara bergs

massiv

ett barn skuttade i fjärilsvind uppför berget

mötte de solvarma stenarna vilka lapade sol

barnet såg in i stenarna

såg ansikten

folk

såg också hur stenarna hade fåror

rispor

sprickor

och alla dessa sår viskade i kärlek

ansiktena ansiktsbärarna hindrade sina liv

vi väntar in deras redo ty det kommer

så helas cirkeln

det kommer

det visste barnet

barnet kröp in i en av stenarnas famn

följde stenarnas rullning nedför bergets sidor

ty ryggen, bergsryggen var nu bar

oken var lyfta spannen skulderbladen

skulden var tömd

så vackert glittrade bergets vattenhår fall

luften den dallrade

av spridandeglädje ur lättnad

stenarna landade

runt berget

tog bergets händer och så dansade de alla i ring

tunga

tunga sägs vi vara

se så lätt vi flyger

tyngden är en av stigarna

vandrad giver den nåd

människorna såg ej denna rullning

de hörde ett stort muller trodde det var åska

hur kan de tro så mumlar åskan medans åskan ömt vårdar sin trumma medans blixten putsar stavarna gyllenblanka medans elden brinner i stenarnas cirkel

regnbågsfolken är samlade inväntar regnfolkens ankomst

allt är stilla

så stilla i all vilsenhet

allt är tyst

så tyst i all vilsenhet

en fågel

en av de vackraste sparvar har kommit ur flockens tillhörighet

tro icke att sparven är enkelspårad grå tråkig och tror du det se närmre

solfingrar rör vid sparven. sparvens hjärta är fjärilsvingar

ögonen stjärnkällor fjäderskruden är

regnbågens alla solfärger

sången följer tonen

i ren klar stämma

sparven sitter nu i trädet med de nyvakna bladen

sparven gråter med sorgestämma

tårar faller pärlregn

trädet

ett av trädets blad

stannar vid sparven

lägger fliken runt sparvens axlar

säg mig sparv

vari är din gråt kommen ur

vari denna tyngd

vilsen är jag kommen

vilsen

vilsen; bladet stannar tanken vilken pilarilar

vilsen vad är det

det är att inte veta och vilja veta

det är att vara utan att vara

det är att ja jag vet inte

bladet funderar både länge och väl

var gång talet stiger upp manar bladet talet stilla

så öppnar bladet stämman

ser du mig

ja, jag ser dig så säger sparven

ser du alla, alla tusendeblad här runt oss

ja, det är väl klart hur skulle jag kunna undgå det

sparven är lite irriterad i all sin smärta

så här vill jag inte ha det

vart vill du komma

bladet ler

komma

detta är varken komma eller punkt

vi har det bra här

se alla tusenblad

hör bladen viska

ådror har de

ja, ser du närmre in i oss så bär vi hela trädbilden i oss rot stam krona

så är det så är det

sparven rister fjäderskrud

stilla

stilla dig

min vän

så säger bladet

låt oss lyssna

sparven hör först bara rissel och rassel eller susande

så

så hör den tusenstämmor

hör tusenröster vilka liksom sliter och drar och sparven blir mer och mer yr

bladet sluter fliken tätare om stadigare

kanske är det så att du lät alla dessa stämmor tränga in för djupt i dig

du kom bort från dig själv

bort från ditt hem

sparven satt helt stilla

mindes

hur de flög i solvinden

så många var de

mindes alla

toner

mindes hur

den liksom

ramlade ur luftens andning

släppte fästet

hur den

den obehagliga känslan av att virvla

planlöst

hur den störtade

dök

och

landade i trädet

vilsen

vilsen

bladet viskade nu

vi gör en lek

tona in

tona ut

tona

in

så gjorde de en stund

allt medans vinden vaggade stenarna

vilka bredde ut vingarna

och hälsade

den lilla sparven

en av de vackraste sparvar

solfingrar rör vid sparven

sparvens hjärta är fjärilsvingar

ögonen stjärnkällor fjäderskruden är

regnbågens alla solfärger

sången följer tonen

i ren klar stämma

sparven sitter nu i trädet med nyvaknad blick

och hälsas av stensparvarna

stigna ur ädla

skogar

ånger är ett förflutet

ser du den gamle sitter med en kniv i hand

med bark i en hand

gossen sitter nära

följer rörelsen

ser båten framträda

den gamle snidar helt utan brådska

drar ett drag

väger i handen

ber gossen hitta ett strå

kanske ett blad

den gamle följer gossen med blicken

kniven vilar stilla

så är gossens önskan

det vet den gamle

gossen kommer med raska steg

sträcker handen till

nu gives barkbåten segel

bäcken väntar

de släpper båten

båten far

de ser båten

vagga mjukt med strömmen

försvinner bak nästa krök

nu är båten i det vida havet

den gamle tar gossen i hand

eller

gossen tar den gamle i hand

så vandrar de nöjda hem

ånger är ett förflutet

ånger hör till det förflutna

det är sannerligen ett bildrikt uttryck och visst är det sant

ångern kommer ur det förflutna lyssnar till det förgångna eller det förflutna

båten flyter med bäcken in i havets vida frihet

ibland kanske ångern är livbåten

livbåten vilken drages efter moderskeppet

båten

livbåten följer i ledbåtens kölvatten

ånger är ju en önskan om återtagande

drar du urets visare bakåt kan urverket förstöras

kugghjulen hoppa ur led

fjädrar spricka eller brista

ånger stiger upp

upp ur ett gjort

ett skeende flöt ut över kanten

det kan vara att ett skeende gick överstyr; skeendet skenade

det skeendet drabbade en medvarande

ångern kan även vara att du hindrade dig att leva ett av dina steg

du kvävde dig själv

ånger vilken stiger upp har många klädnader

dock

hör ångern till det förflutna

säg inte att du ej kan läka det skedda

så är fallet ej

ångern kanske är den första tonen

den vilken väcker dig

till helande

det helandet är att du inte upprepar det skeende vilket var

ångern vänder ansiktet till dig

samt säger nu är vi redo

ångern bär däremot ej vilja att hålla dig fången

den ångern vilken mal

frigörs ej samt helar ej

den lever i malandet

och blir av detta allt segare med åren

ett mycket speciellt sekretklister

ångan vilken stiger upp ur grytan är doften

aromen

det kan vara den sunda ångern

aromen

doften

doften aromen är inte ånger

däremot är doften samt aromen ett luftigt element

ett element vilket andas

i den ånger vilken tyngs

däri kan det formas så kallade demongestalter av din kramp

ånger har en bön

se där; åter stiger detta fram det vilket ses vara negativt har en bön

ångerns bön är; förlös mig

lyft mig ur det förflutna

ser du barkbåten

låt mig vara den stigande ångan

aromen

doften

vilken är vederkvickande

för låt

för

låt

mig sväva fri

segla fri

ja just det

befrielsen förlösningen sker i alla riktningar genom mottagandet av förlåt

för

låt

för låten barnen komma till mig

därmed lyfts vilsenheten av jordaxlarna