de hade vandrat
i eonernas händer
följt
linjerna
stjärnorna
kvadraterna rundlarna
nu landade de utmattade i stegen
lutade sig till trädet
trädet
detta träd
denna natt
sluter trädet
med den vita stammen
trädet med den vita stammen
vars rötter ömt håller sjön
detta träd
sluter denna natt de
städseröda bladen
vänder ansiktet i djup begrundan
in i sjöns stämma
stämman vilken talar
tystnadens
ord
de hör trädets stämma sakta
öppnas
i det ohörbaras hörbara
se mina rötter jag visar er
se edra rötter
hör hennes väna stämma
hon vilken håller barnet i famnen
vaggar barnet
hör barnets stämma
ljuda
genom mina rötter
ty vi är ett
ni talar om
om stormar om slag om ofredanden
om
om osämja om härdar
om
om härjarfärder
vem gör allt detta
vem
utdelar allt detta
ni höjer rösterna om
om allt detta alla dessa fasor
ser ni icke
hör ni icke hur därigenom
hjordarna stegrar sig
stormarna stegrar sig
vet ni icke
att i den stunden ni släpper
fjädern
stiger fjädern befriad
vet ni icke att det är
förlåtelsens källa
i det klara vattnets grund vari
våra rötter andas
så var
så är alla dessa strömmar icke
förgäves
de ser henne med barnet i famn
ser henne badda barnets ansikte
med gryningsdagg
de ser henne
ser barnet öppna porten
ser dem leka i vildblomstrens
ängshav
de ser en fjäder falla
de stiger upp ur det utmattade
de leker i ängen med
vildblomstren
och trädet
trädet med den vita stammen
vars rötter ömt håller sjön
detta träd
viker denna natt sakta ut
de städseröda bladen
vänder ansiktet i leendeljus
in i sjöns stämma
susar
de tusende ljusens
stämma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar