17 maj

Dotter
vi transformerade mängder av ord till dig under ditt renskrivande igår, alla byggde på begynnelsebokstaven e.
Visst är det belysande, bokstaven e för till samling i det inre.
Rörelsen vandrar utifrån, utifrån, inåt,
Transformera är ett vackert ord, det är ett omvandlande av till.
Vi transformerade mängder av ord till dig, omvandlingsbilder.
Vi gav dig det yttre för att omvandla till det inre;
så kom orden denna natt:
Sök stillhetens frid i det yttres inre.
Denna natt kom ännu ett ord;
enklant
enklant, vad är detta ord, det leder dig direkt till att se den gängse betydelsen: en klant. Det vill säga en bortgörande faktor, ett liv gör bort sig.
Bortgörande är en handling vilken leder bort.
Ser du ordet enklant, ser du även bilden av en enhet,
kärlekens händer omsluter bortgärningen.
Vi ämnar inte stanna vid detta ord, et är ett ord att smaka på eller till. Ditt barnbarn sa visa ord denna morgon, Inte fastna i jorden.
Ni ser så ofta ned på gärningar och säger gärningens händer vara klantiga.
Att uttrycka detta är att vara fast i det jordiska.
Nu har du två viktiga strömmar:
Sök stillhetens frid i det yttres inre.
Inte fastna i jorden.
Därifrån vandrar vi in i gårdagens bilder.
Vi sade att det finns många solblommor.
Vi skall nu se dem i andra perspektiv; är de ogräs eller inte.
Vi sade igår att de lätt suddas ut.
Vi väljer två växter; Maskrosen och Kirskålen.
Dessa är enastående, givmilda händer.
Du vandrade i djup sorg,
du utslungade att dina steg är dubbelt förbannade,
djupt förbannade.
Det virvlar smärta runt dig inom dig till dig med dig inom dig,
det är turbulens,
ditt liv känns mer eller mindre verkningslöst,
löst ur verkan.
Du upplever med all rätt att du befinner dig i en flygplansmotor.
Att du slits i stycken i en rasande fart.
Du såg Maskrosorna och Kirskålen.
Samtidigt såg du en stor gräsklippare komma körandes, inom dig såg du dessa vida käftar, de ”vrålade” tuggade/slet av gräset, blommorna allt, grässpillet, växtspillet dansade runt käftarna, liknande grön fradga.
Du sade,
så låt då mitt liv förgås.
Dotter, fastna inte i jorden,
sök stillhetens frid i det yttres inre.
Visst är det så att dessa växter av många ses vara ogräs. Visst är det så att de lätt suddas ut och nya växer upp. Visst är det så att då gräsklipparen smeker markerna blir dessa växter mindre och mindre.
Det säger inte att de försvinner.
Allt är ogräs vilket tar över det verkliga livet.
Kultivering är allt livs behov,
Kultivering,
transformation,
metamorfos,
Du vet av erfarenhet att då du rensar markerna från dessa ”ogräs” är det endast de ytliga rötterna du når, rensar du så under fyra år är de borta, tror du.
De sover stilla frid, ty de är djupt förbundna med den djupa modersstammen.
Reser du bort från markerna, eller låter bli att rensa – förvånas icke, de återvänder.
Då du inte gräver dig djupt ned och når den tjocka roten blir dessa växter fler och fler.
Det människan borde se är att de förökar sig eller är i stor myckenhet under vissa skeenden, då det behovet avstannat sjunker de in i drömsömn.
De är inte borta, de väntar på retningen, tillsägelsens behov; res er.
Båda dessa växter är helbrägdagörare,
helare
ljusgivare.
Ser du dotter,
roten är där,
modersstammen är där, alltid.
Den säger;
fastna inte i jorden
sök stillhetens frid i det yttres inre.
Enklant,
enkant
en kant
en kant är inte, går inte att likna vid en enkant.

16 maj

Blicka djupt in i det inre.
Överallt i den mänskliga världen finns det solblommor, lockande frestande affischer.
De är där på ytan, de lyser talar till. Berättar om skönhet om lätta steg om, om, om.
Det behövs inte mycket för att de skall svepas bort, för att återvända i nya former vilka inte är nya.
Du finner det märkligt med dessa ord.
Vi har under dessa dagar talat om, berört vikten av att inte vända ansiktet in i den egna jordiska kroppen.
Så är det.
För att levande inse vad kroppen är, vad livet är.
Erfordras det att du vänder blicken utåt in i andens andning för att medvetet veta och då vända ansiktet inåt.
Ty då du medvetet vänder ansiktet utåt, blir ett med livet inom alla dessa symboler till av liv, då blir du anden, anden behöver; har behov av fysiska kroppar för att se veta levande vetande känna dess paradisiska skapelse.
Ty joden/jordesfären är en paradisisk skapelse,
Huden är så mycket mer än hud, din hud svarar inte till vilken beröring som helst.
Din hud är andningsorgan, är en mantel, en skimrande blodsmantel.
Huden är eskatologi,
Livet eklateras.
Du skrev på en lapp;eklastik,
Hur är att vara eklastik eller ecklesiastik , det är att vara prästerlig.
Vad är att vara sant prästerlig; det är att övergå från subjekt till objekt,
det är att var objektivt älskande,
vilket är att vara befriad från begärens lockelser eller begärens beroendeframkallande,
Det prästerliga i människan är eskalerande och leder till ett varande vilket är enklitiskt, detta i sin tur är att vara en vad – en ekvilibrist.
Det går inte att vara ekivok i detta, ty då du svarar till ditt själv, ditt andeväsen är du en och befinner dig i, är eskatologi.
Det är att vara stilla uppmärksam att inträda i varje ögonblicks balsal, det är att upptäcka de ”minsta” detaljernas samhörande med helheten, det är att urskilja och att avskilja det vilket icke hör till din levnadsström.
Det är att vara ständigt uppmärksam ekvilibrist.
Det är att vara ständigt medveten, vaken i.
Ser du, genom detta blir varje andetag, ande, du blir symbolisk.
Genom detta lever du i total besinning; du lever i utjämnad ström,
Det gör att din upplevelse stegras, lugnstegras, det är den fullkomnade extasen.
Det är att vara molnet.
Vara still i virvelvindarna,
se sannhetens liv uppenbaras,
i tåren skönja, det du skrev;
Ser du de gröna löven, se solen smeka dem,
se linjernas skira nerver
linjer
dessa linjer är hela trädets blid är alla livs linjer
Se spindelns nät
se silverpärlor
kristallpärlor klara
klingar
allt är
i allt väver sannhetens drömmar
En av de vackraste drömvävarna är din
skimrar
soldansminnen
löv risslar
rasslar
vinds stillhet sveper om
Koltrast lyfter slingor av
soldans
sjunger
överallt i dessa bilder lever rörelsen,
hennes fingrar
se henne sitta under trädet
med trädet
i trädet
vid havet i stranden i bilden
hon håller strängainstrumentet i sin famn
hennes fingrar
berör silversträngar
rörs till liv
rörs
till
liv
Hon berör strängarna
retar till rörelse
klanger är
ett moln
klangmoln
de
skimrar
vibrerar
din hud retas inte av vilka fingrar som helst
luften andas klanger
hon spelar
berör
allt blir stilla
då
träder gestalten fram
den gestalt
klangerna har skapat
Sant skapande träder fram ur det redan skrivna.

15 maj

Den andliga människan,
andemänniskan är symbol,
ser symboler i allt/allt livs symboler.
Symboler är en liknelse,
en levnadsbild är icke detsamma som, som.
I vetskapen av liv träder symbolen fram, den rusar inte, den skrider fram. Den vet att allt är uppenbarat.
Vet att kroppen är kropp, att då det fysiska varandet vänder ansiktet inåt är det hänvisat till sig själv, sitt själv är det, det är ju egentligen att avskilja sig från yttervärlden.
Vad gör anden för att vetande känna livet, den tränger, vill djupare in i kroppen för att förverkligas. Det är inte det uppblåsta förverkligandet; det är innerligt varmt.
Det är;
du vandrar i skymningen ser skimmermantlar, de så kallade mörkermantlarna, dessa mantlar är skimrande indigo. Konturerna suddas ut, träden är där, du säger ofta konungar och drottningar, bjuder dig handen. Ni träder in i balsalen.
Vad är balsalen, vad är träden här.
Träden är skuggor av sig själva, de är inre liv.
Skimmermantlarna är ”slutna” om de träder in i balsalen. In i själens land.
Skimmermantlarna är anden, är stjärnorna, är alla ljus ljusandning.
Att bli smekt av en ängels hand är detta.
Ängeln träder in i ditt inre, känner vad liv är.
Träden i dagens ljus kan sägas vara en symbol av trädens fyllda liv. I detta skeende är de förverkligat liv. De är kropp, själ, ande och jagvarelser. De har blivit väsen.
Sinnet är inte där.
Vad är det vi säger.
Se det vita arket falla ned framför dig, se pennan.
Rita ett träd viskar vinden. Du sätter dig ned och beskådar träden, ritar av.
Är detta trädet eller en kopia.
Det är varken eller, mera en kopia än ett träd.
Släpp beskådan av trädet, bli trädet.
Hur blir du det.
Du sluter ögonen och ritar, skissar, genom att känna, genom att lyssna, genom att andas med, huden ”vibrera”. Nu sker det; du ritar rörelsen och ur denna rörelse träder trädet fram, djuret fram, vad än du väljer att måla.
I allt detta har du skrivit att sinnet upphör att bli sinne, det blir ett väsen,
Sinnet är varseblivning, sinnena är varseblivningar.
Då sinnet inte känner igen, då omvärlden företes vara abstrakt, egendomlig, det vill säga då efterbildningarna/föreställningar är abstrakta, det vill säga olika föremålen och det vilket egentligen sant talar till sinnet, blir sinnet eller görs sinnet oberoende av dessa föreställningar, det medvetna sinnet, ser du skulle sinnet inte ha en anledning, en yttre anledning skulle det upphöra att vara ett sinne.
Det skulle bli andeväsen, skimmermantel, andning, smekning igen.
Anden hade och har behov av att känna vad liv är.
Ser du ordet behov; det är detta bilden förtäljer;
Sinnet har behov av igenkännande, överensstämmande retningar, då behoven har övergått till begär inträder ett beroende.
Retningen är inte oliktänkande/avskild från ljusminnets ursprung. Dessa retningar svarar sinnet till, allt annat gör sinnnet beroende genom begär. Det hör inte hemma hos sinnet/väsensleden.
Vi har många gånger omtalat att allt synligt egentligen är en slags illusion, eller en hägring. En hägring liknande den ökenvandraren möter.
Vad är denna hägring – den är skimmerrörelse.
Träden är symboler av träd, den mänskliga kroppen är symbolen av människa.
Människan är symbolen för eller till andligt förverkligat liv i balans mellan samtliga väsensleden.
Då du övervinner dig själv och träder in i ditt själv, är du förenad med livets ursprung.

14 maj

Var still i det virvlande.
”var i ett bombanfall med hotvingar.”
Allt måste upplösas in i vitt ljus.
Dotter,
se stjärnhimlen, stjärnorna ljusen ser stilla ut, skulle du, vilket du verkligen gör i natten, bli i natten, då skulle du känna rörelsen.
Du skulle uppleva rörelsen i tyngdlösheten,
denna rörelse är den absoluta upplevelsen av lugn.
Skulle människan ständigt leva i detta lugn skulle hon somna.
Se nebulosan, dessa svävar still i skönheten.
Den upplevelsen är;var still i det virvlande.
Den sedliga människan är alltid i balansen mellan upp och ned.
Det vill säga i den ständiga rörelsen mellan Fjäril/Puppa.
Se horisontens linje, den är enligt era ord en linje,
se den vara en fjäderpenna, den skriver,
se den vara en gyllene fjäder, den skriver,
se den vara en gyllene linje,
Se horisontens linje böjas runt,
runt dig,
runt liven
runt liv
den är andefamnen,
Se den vara stråken/strängarna/ linjer inom dessa står du.
Se denna linje, mittlinje inom cirkeln,
se nu hur en vågrörelse börjar från vänster, det är en ”utifrån” kommande linje, den är en vågrörelse,
se den vända och åter komma från höger,
Se färgspelen, dessa linjer/vågrörelser väver in om genom med varandra, de blir harmoniska åttor/upprepande harmoniska åttor, rörelsen upphör aldrig.
Det du ser är havets tindrande yta.
Det du ser är balansen, istället för att ”kastas” mellan dessa ”ytterligheter”: lycka/sorg, sök finna vägen, mitten och bli denna vågrörelse, den tindrar evig skönhet i ljusuppfyllande andes ljus.

13 maj

i
natts samtal
andas jag ut eldarna i boplatsens skålar
skrudar mig
i röd siden
böljande är mina steg
vandrar in i trädens salar
bugar mig
inför
flamma
dansar ur händer
tänder ringens eldskålar
gnistregn stiger
stjärnregn faller
tjärnens händer
öppnas
skrud faller i mjuka vågsvall runt vrister
stiger in
stiger ur
grönmantels skira linjer faller över axlar
jag är ett träd i
träds salar
susar
stilla
i
…
Dotter,
vi har talat om kloster ur två perspektiv, vi vandrade in i bilden av kluster av olika slag, vi hoppade bungy jump.
Vi har talat om det ansikte vilket vänds inåt och det ansikte vilket vänds utåt.
Barnets omedvetna insikt vilken är en hög insikt,
en självklar medvetenhet.
Vi har talat om retningen av sinnet, igenkännandet, om sinnets vandring till organ, till ledare eller led/ledning.
”Igenom” upplöst och fast form, det vill säga igenom/mellan ande och jord.
Andens längtan till att se höra känna. Jordkroppens längtan till andens ljus.
Bådas behov och uppfyllande av dessa.
Vi har talat om projektilen vid ett flertal tillfällen.
Beskriv det du såg, den bild vi gav dig.
”jag såg en mängd av prickar, en pil eller en luftström sköts in i dessa/detta.
Fick upplevelsen av att detta var klustret utan avgränsning.
Det fyllda stjärnhavet, samtidigt allt liv inom jordesfären.
Allt livs mening/meningar, pilen/luftströmmen ”sköts” in i denna massa,
allt upplöstes,
liknade de glittrande sandkornen i havet:
vandrar lugnt
sand stiger upp
virvlar i
ultrarapidisk rörelse
glitterljus är runt
sakta faller de
Så
såg jag att varje partikel var ord,
orden blev pilen, ”byggde” pilen – de rättrognas pil, skara,
orden blev pilen,
sakta formades en pil av samtliga utsagda ords mening,
de lades till varandra,
lades till varandra i riktning till”.
Så är det, allt samlat skjuts sönder av andeströmmen, svävar fritt och sammanförs i strävan till sannheten.

12 maj

Dotter,
vi vill helt kort tillägga att ett kluster är inte till att hålla ute/utanför, detta kluster är för att värna om de helgade medlen.
Klustret är för att hålla inne, det vill säga i positiv bemärkelse bevara de helgade medlen. Då vi säger bevara är det inte att konservera, stagnera eller göra dessa stelnade, till döda tingestar. De helgade medlen är i ständig rörelse, kan inte vara stillnade , de avger klanger, klingar inom er, dessa klanger ekar inom er ut i vidare kretsar.
Klustret är alltså en sluten enhet, samtidigt gör dessa skira väggar/membran den eviga böljande rörelsen.
Klostret skapades för att bevara, för att bevara de helgade medlen, därigenom fanns det för det mesta en örtagård inom dessa murar.
Klostret är en mur vilken är att likna vid er kropp.
De talar icke de onödiga orden, de andas stillhet. De vänder ansiktet inåt, det gör även barnen, de gör detta ty de har sett anden i det så kallade yttre.
Klosterlivet har olika stadier att växa in i, detta bär livet med sig överallt. Klosterlivet har bestämda rutiner, vi vill hellre benämna dessa för rytmer.
Barnet är beroende, sunt beroende av rytmer, det är allt liv.
Rytmer finns överallt i allt genom allt.
Rytmen är en slags andningspuls, blodspuls, livspuls.
Rytm kan egentligen endast leva där balans är, däremot kan rytm användas i helande syfte, ty rytmen har en mångfaldigad helande verkan.
Barnet samtalar i varje steg det skapar,
I klostret lever de i böneritualer, i rytm.
De samtalar, bönen är samtalet vilket öppnar för total tomhet
det vill säga uppgående i.
Barnet samtalar omedvetet/medvetet.
Den vuxne är ur fri vilja vackertvingad till att bli medveten/omedveten. Detta är att samtala medvetet/omedvetet, detta är att tömma tanken och bli i är. Detta i sin tur är att bli medveten om att den andliga världen alltid är uppenbarad, dörren är aldrig stängd, du stänger den med din tanke och därmed stänger du dig för det uppenbara.
Det den vuxne skall bli omedveten om är det pisktanken söker säga. Det är två belysande ord: vackertvingad och pisktanke.
Människan har behov, snarare begär av att sätta gränser, göra gränser eller diagram, det är väl av godo då de är rörliga böjliga linjer.
Här är det inte av mening att sätta dessa gränser, det är och skall vara en evig andning,
Se den elastiska vävnaden runt de flesta organ, den följer med i en evig andning, se gummibandets elasticitet, det vidgas och dras ihop.
Så är livets eftersträvan, anden eftertraktar jordeutveckling, jordkroppen eftertraktar andlig utveckling, så låt dem bölja in i varandra.
Bli inte världfrånvända; jordelivsfrånvända, bli inte andefrånvända; andelivsfrånvända.
Se balansen se elasticiteten, lev livet seende med/genom ljus.
Bli inte upplösta bli inte stelnade
bli inte utåtvända /utvändiga bli inte inåtvända
bli inte bortvända
sök mitten
balansen.
Vi vill för en stund stanna vid detta med elasticiteten.
För längesedan nära var alla väsen ”inne” i den andliga världen, detta inne var omedvetet och därigenom en självklarhet, inte ett ifrågasättande. Embryot ifrågasätter inte huruvida det är inne eller utanför modershöljet, det är där, det är en visshet.
Så steg behovet fram av att lägga en slöja över andens ansikte, detta för att frigöra den mänskliga fria medvetenheten.
Denna medvetenhet är att giva anden fri.
Den andliga världen stängdes aldrig, den är där, den är uppenbar, hur kan vi gestalta denna bild.
Bungyjump är en bra bild.
Du står på en bro, högt upp.
Du har ett gummiband knytet runt midjan.
Låt oss säga att du står på bron, regnbågsbron.
Det pirrar i magen, sinnet retas till handling.
Så hoppar du,
du är alltså andeväsen då du står där högst upp,
du hoppar och är jordemänniska.
Gummibandet är organet vilket förmedlar ”kontakten”.
Det är en pendangrörelse,
du svävar upp och ned mellan, gummibandet gör att det inte är en ryckig rörelse.
Det är först då retningen eller rörelsen stannar som anden kan känna vad jordeliv är.
Då har gummibandet/organet blivit en ledare, en slags retningskanal.
Stjärnan sitter i molnblomman drömmer sitt liv.
Stjärnan stiger in i jordesfären.
Hon ser,
hon hör,
huden är sensor, den omsluter kroppen, den andas, känner.
Genom ögonen, öronen, genom huden kan anden se höra känna då väsendets dessa tre vägar svarar till incitamentet/incitamenten, ser du dessa leder ut och in eller in och ut och därigenom, då du lever i enlighet med stjärnans dröm kan anden se höra känna riktigt och vara förmedlare.
Det är bungyjump.
Sigillet är anledningen/incitamentet, ditt liv är lönen,
ditt liv är lönen incitamentet är sigillet.
Vi ”bråkar” med dig nu, vi visar dig endast hur allt väver in i varandra.
Incitamentet är en slags lön eller hellre ett motiv till liv,
en anledning till liv.
Vill du ha ordet lön kvar, se då till denna skönhet.
Du svara r till ditt liv, du tar dagligen hoppet i vetskap av att du har livlinan ,genom livgivaren runt midjan.
Solar plexus lever, är en solkonung i sitt rike, solar plexus lever i ljus i mitten.
Ditt liv är ett gyllene mynt.
Det gyllene myntet är ett sigill.
Sigillet är det helgade medlet.
Lönen är ditt liv.
Räkna inte stunderna i pengar.
Se, var i stundernas skönhet.
Uppfyll stundens önskan,
den önskan är:
Var i mig i skönhet
Vi, vandrar i skönhet.
Detta är livets insignier
Rosenlotusen blev dig mycket kär; du ser dess innerliga vishet; skriv dina ord; din kärleksförklaring:
Rosenlotusen, är oändligt vacker
den lever inom oss
omfamnar oss
den är en auraknopp
den sluts runt oss då vi har behov av att andas
den öppnas då vi är i balans.
Under dessa dagars nätter har vi återkommit till mitten, till vikten av balans. Du skrev under gårdagen att det egentligen inte spelar en roll vilket av barnen framom och bakom som sitter under vingen av ditt väsen. Det är sant och icke sant, se detta och bifoga tidigare ord:
Det är alltså framtiden och dåtiden vi talar om:
Framombarnet/bakombarnet är i levande strömmar hela tiden,
de strömmar genom/igenom varandra i dig
det finns inte enkelriktade vägar.
Ja dotter du står här nu,
det ena barnet framtidens barn vilar i din vänstra vinges rörelse
det andra barnet bakom/dåtid vilar i din högra vinge.
Hjärtat är deras mittpunkt
deras blodomlopp pulserar strömmar hela tiden genom hjärtat.
Se skönheten,
Du står i mitten – så gör varje levande väsen med ett barn vilandes i varje vinges famn.
Det är en harmonisk åtta du ser åter lemniskatans rörelse.
Endast därigenom kan hoppet födas,
Endast genom dessa barns samtal med hjärtat till liv.
Dåtiden var icke till det ni kallar död likaså är icke framtiden till död.
Se skönhetens eviga rörelse.
*
I min värld är det så att det inte finns okända dimensioner,
hjärtat det inre är alltid i det stora,
människor har alltid fyllts av makt att dölja för "enskilda" därigenom har de fått fäste runt de vilka öppnade hjärtat.
Vad är det jag säger,
det var en gång ett hav, havet levde i skönhet, lever i skönhet,
ögon blickade alltid in i horisonten,
önskade rikedomar
gods och gull
det ögonen såg var en linje från en punkt till en annan.
Havet tog slut därborta.
Havet log kärlek
regnet föll
droppar
tindrande
fyllde havet
fann sitt hem
Horisonten visade sannheten
böjde sitt liv omkring
Helheten visades i klarhet
människor/väsen valde att stiga ur
de ville inte vara i havet de ville vara egna hav,
de märkte snart att de var tvingade att dricka ty de sinade sakta
de stack in rör för att finna näring
tagare blev deras gestalters vandring
Det är så att tindrande droppar då och då är i vidare krets,
i enkelhet: de är i sina individuella jag i sitt själv i full klarhet i helheten ändå i sitt själv
En del av dem är inte vaksamma eller finner inte modstegen,
Tagarna angriper och finner sin näring de växer.
Detta är bilden av diktatorer, gurus av alla de slag.
Alla de väsen vilka tror att grenen kan leva utan trädet...
Ungefär så...
i min värld är gudomens ljus i mig och jag i gudomens ljus
gudomen skapade oss i glädje för att känna liv
vi kan heller inte känna livet utanför helheten.
Det blir tämligen fattigt.
*
Dotter,
Vi säger dykarklocka ty det klingar vackrare i dina öron.
Hon ligger i bädden
sjuk
vid hennes sida står
ett glas med
klart vatten
vid hennes sida står
en klocka
hon lyfter den
ber
om hjälp
vingar genljuder luften
lyssnar
ger näring
De lyfter dig till Japan, till körsbärsträdens skira blomning, överallt i allt klingar klockor,
Klockorna ljuder i vinden, var och en av dem bär en egen klang, var och en av dem är helgade medel.
Nu är du i dykardräkten,
”Huvan” skruvas på,
stjärnringen lägges runt,
Du sjunker sakta,
mycket sakta,
förenad är du med en luftslang,
en livlina,
Du är i en omfamn,
omvärlden passerar.
Du står stilla,
du vandrar lugnt,
sand stiger upp,
virvlar i
ultrarapidisk rörelse
glitterljus är runt dig
sakta faller de
du ser
tydligt
allt
framträda
Vi behöver inte orda mer runt detta det är orden om klustret:
ett kluster är inte till att hålla ute/utanför, detta kluster är för att värna om de helgade medlen.

11 maj

Är

jag känner henne andas ut
ser henne tvaga ansiktet
strömma upp med vattenfallets mantelsilver
ser hennes vingar flyga med vinds ömhet högt ovanför

Oh älskade var är du

markerna är så mörka kalla träden är där ändå är de skuggor vålnader jag rör vid dem
de är där de är icke där eldskålarna brinner skimrande
värmen uteblir
var är du var är jag vad är denna storm
långt bort nära ser jag en plats
eldskålar brinner
skimrande

du träder fram du träder in ser in i dina ögons kärlek varsamt lyfter jag min hand darrande rörelse smeker din panna
har väntat så länge i din hand
lägger jag månsmycket

väntar dig i nattlägers glöd möter dig i höstens blommande örtagård
slits bort

ljuset slocknar facklor tändas flammor stå vid bädden
ser dig lyfta ditt svärd hugga dig genom törnesnåren du strider emot gastar

Oh min älskade var är du
sanden rinner ur
glaset

facklor brinna höga runt bädden eld flamandas hög
sakta förenas jag med mitt själv stiger upp ur jorden
uppför bergets vackerstig
lyfter mig
omfamnar
Är.
…
Dotter,
du har nu länge skrivit, publicerat poesi. På denna sida gives möjlighet att skriva kommentarer. Det sägs att det är för att hjälpa, du har inte skrivit sådana, det är av godo om du gör det för en stund.
Vad är så en kommentar, är den till hjälp, eller är det ett bedömande,
en domstol.
Det är mycket lätt att det vilket är menat att hjälpa, stödja omfamna leda vidare,
blir en domstol, ett dömande.
Poesi är skapande skönhet, det har inte en plats i en domstol.
Själen skriver i andens ljus.
I det inre lever den vita duvan,
den flyger fri,
bär den grönskande kvisten i näbben.
Inte för inte är näbben spetsig.
Denna näbb har två små hål,
det finns en ”magisk” penna,
den heter reservoarpenna, vad är en reservoar,
det är en behållare, en slags händer,
en damm med tindrande ljus.
Långt bak, ännu skrevs det med fjäderpenna,
en underbar sång levde under skrivandet,
fjädern vilade mellan tummen och pekfingret, tummen famnar om pekfingret pekar,
mjuk är hennes famn
han leder vägen.
Det går inte att trycka hårt med denna fjäderpenna, då går spetsen av, den vill följsamhet, i den lever fågeln kvar.
Ofta söker vi svaren inom oss, vänder oss inåt för att bli andliga.
Vad är det vi gör, vi vänder blicken inåt, söker inom oss själva, förglömmer det barnet vet, det vi söker är allt, egentligen allt utanför ändå innanför.
Barnet är världen, därför vet barnet att intet är omöjligt, barnet vet
Albatrossens höga bud/Kärlek, vet vingarnas språk vet Örnens skarpa blick/Klar tanke känner dessas ljus och värme omsluta. Barnet vet att Albatrossen förenad med Örnen förverkligar drömmens/andens sannhet.
Konsterna lever inte med juridiken, de är vänner, visst är det så, de värnar om varandra. Men är de att blandas.
Barnet sitter vid skolbänken, barnet, ungdomen, den vuxne.
Skriver rättstavning, hela kroppen är spänd, stel.
Inombords ringer det vi alltid matats med, det våra ögon matats med: var duktig.
Det kanske inte är rättstavning, det kanske är en skrivning vi har studerat många timmar inför. Fullkomligt slukat information, lärt oss läxan utantill baklänges framlänges, så skriver vi så pennan glöder, inte med en vackerpenna, snarare är denna av hårdare slag.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vi har slukat kunskapen, då vi är klara spyr vi upp den.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vad är så en kommentar, är den till hjälp, eller är det ett bedömande,
en domstol.
Det är mycket lätt att det vilket är menat att hjälpa, stödja omfamna leda vidare,
blir en domstol, ett dömande.
Poesi är skapande skönhet, det har inte en plats i en domstol.
Själen skriver i andens ljus.
I det inre lever den vita duvan,
den flyger fri,
bär den grönskande kvisten i näbben.
Vi har till dig talat mycket och länge runt orden, allt vackert finns skrivet, ni är kärilar/mottagande kärl. Icke alla är mottagande, de vandrar med stängda dörrar, det går inte att anklaga någon för att inte vilja öppna, eller finna nyckeln, det är en god bild: nyckeln är borttappad, vilsegången, minns att nyckeln har legat i byxfickan hela tiden. Den var aldrig vilse och han har tömmat ofta på den, han känner din kärlek runt sig, våndas.
Vi skall inte stanna vid detta, här.
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
vattnar de uttorkade markerna
ur sprickorna stiger groddar
sprickorna är händer
hjärthänder
de slut om
helar
fri flyger du in i ljus
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
det sjunker in i hudens längtan
vänd ditt ansikte till regnet
vänd det inte in
då du vänder ditt ansikte in vänder du det in i din jordkropp.
Vänd ansiktet utåt bli det barnet är
allt
se barnets lek,
barnet är barnet, det blir gestalten av det barnet ser. Det vill säga om det barnet möter är sant, eftersträvansvärt, värt att efterhärma, finns det ett väsen/ett liv att efterhärma eller är det skuggan av ett sant väsen.
Barnet är fortfarande, under leken barnet, det byter inte kropp så är det inte. Det vilket sker är att barnet är en böljande andning, är andeström eller själsström. Denna ström upphör aldrig, det är att vara evigt ”sammankopplad” med alltet. Det är att befinna sig i den jordkropp vilken är bärare till det ni en gång vävde;Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er, in i er.
Du har för längesedan skrivit runt regnet; vänd ditt ansikte upp mot/till regnet, känn det strömma, smeka ditt ansikte.
Känn regnets skönheten avskilj dig inte genom att fälla upp paraplyet.
Vill du fälla upp paraplyet, låt det då bli en radarskärm vilken berättar för dig att allt är inget och inget är allt.
Vänd ditt ansikte in i regnet upptäck att du inte upphör, du blir regnet, du förlorar inte din kropp, din gestalt, du rinner inte bort, du står där och andas regn. Känner vattnets liv, känner alla vattens liv, vattnet förenar allt och inget, inget och allt.
Varje droppe är ett hav, är en droppe.
Droppen lever i allt.
En droppe faller in i dig,
droppen bär ljus inom sina händer.
Se paraplyet är det ett paraply. Du höll det i handen, det var en vandringsstav, regnet började sjunga, du fällde upp det.
Du står under en kupol, strålar linjer löper från mitten, de bär alla upp kupolen,
du står under himlens kupol, stjärnstrålarna strålar vägar, visar vägar, allt är i dig du är i allt.
Allt liv är förenat.
Vägar visar in i
ljusvägar visar in i ljus vägar visar in i det människor kallar mörkerbåda dessa vägar ligger inom oss eller i våra händer i era händerVad är inom och utanförvad gör du, timmar dagar liv ägnas till att blicka inåt för att finna andens ljusbarnen visarhavet visar
allt är inget, inget är allt.
Tala ur hjärtat,
”hade jag inte min kropp skulle jag inte veta att jag står här, omgivningen skulle inte veta det. Jag är given en kropp, det vet jag helt logiskt, den hindrar mig ofta. Jag lever ofta med orden; så blåste han sin ande däri. Då inser jag vad detta var. Den store anden blåste sin ande in, var och är livgivaren, ett så vackert ord: livgivaren. Därigenom blev jag ande i en kropp. Då jag inser det vet jag att jag är ande, är en ande i en kropp, min kropp är samtidigt ande.
Jag är i andens ljus, genom mig, genom alla levande väsen verkar anden. Själen är den vilken förmedlar andens rörelse till min kropp. Själen är kappan, manteln den vänder in och ut, ut och in i det vilket inte är in och ut, det är en levande andning inom vilket anden verkar.
Jag har en kropp, genom att jag var och är ande, är min ande kropp.”
Se nu din kropp och känn alla dina sinnen, ser du att dessa är sammanbundna till alltet, de är nervtrådar liknande bladens linjer, dessa trådar eftersträvar balans igenkännande,
en gång såg du alla dessa förbindelsepunkter, låt oss säga att du satt i molnfamnen och drack in alla dessa punkter, du blev ett slags kluster. I musiken är ett kluster en mängd av toner vilka inte är beroende av harmoni, därmed inte sagt att de inte bär den strävan. Det finns bomber vilka består av ett hölje med många bomber i, det finns stjärnanhopningar inom en krets, det finns frökapslar med en stor mängd av frön inom sig.
Så virvlar det, stormar, kapseln angrips från alla håll med tankar, föreställningar. Sinnet tvingas att ta ett steg, tvingas att stiga in i en ståndpunkt; den sanna ståndpunkten.
Ju mer olikartade och abstrakta alla dessa påståenden är desto självständigare blir sinnet.
Nervtrådarna, sinnesorganen, sinnets organ är alltså sammanbundna till dessa förbindningspunkter, de känner igen dem, ju mer olika alla dessa föreställningar, ”föremål” tankar eller påverkningar är förbindningspunkterna, det vill säga de ”egna” föremålen och retningarna desto mer oberoende blir sinnet av förbindelsepunkterna då det inte förmår lyssna. Det vill säga väsendet är utsatt för oerhörda mängder av påverkan, det förmår inte att finna de fasta punkterna, höljet exploderar eller imploderar, upplevelsen blir frihet, men egentligen är detta oberoende kaos. Ser du; hade väsendet inte sitt kluster, det vill säga meningen inom sig skulle det vara en fladdervind och därigenom skulle det upphöra att vara sinne, det skulle bli ett väsen, en skugga av sitt själv.
Orsaken eller behovet, anledningen till vandringen är ursprunget.
Ja, livet kan sägas vara en frökapsel, eller en stjärnanhopning, dessa eftersträvar harmonisk balans.
Det ovan sagda kan uppfattas vara ett avståndstagande till det inre betraktandet. Det är inte så, barnet vet att det är världen, känner detta. Skulle det hela tiden även i vuxenvärlden vara utspridd skulle det förintas, det finns behov av en kropp av ett hölje. Orsaken till vandringen är att det finns en så kallade yttre anledning till denna vandring, anden har behov av en kropp, själen har ett behov av en kropp för att jaget skall förverkliga himmelvisionen.
Ser du vad detta är nu;
Anden behöver en kropp för att kännande veta vad jordelivet är,
jordekroppen behöver en ande för att vetande känna vad andelivet är,
Åter är detta två strömmar vilka möts i hjärtat,
bildligt talat kan vi säga att då människan dör föds anden, då anden dör föds människan.
Strömmarna möts i hjärtat vid den punkten och Lotusen,
Rosenlotusen öppnar sin famn.
Nu är livet inom denna.
Anden eftersträvar jordeutvecklingen/himmelsdrömmens förverkligande. Det jordiska väsendet eftersträvar andlig utveckling/jordedrömmens förverkligande.
Var sker detta eller genom vad sker detta, det sker genom hjärtats ström.
Kroppen kan liknas vid ett kluster, det är fyllt med en mängd av ljuskroppar eller pärlor, de studsar, du ser pingpongbollar studsa, det är bollar vilka studsar och de ger klangljud. Då människan, väsendet inser att den är/det är en värld i världen sker det; de studsande bollarna saktar av, inrättar sig efter varandra och nu är harmoni.
Skulle du höra sångerna musiken skulle du kanske uppleva den vara ostämd, de överjordiska sångerna är inte desamma vilka hörs i jordeöronens snäckor.
Så har vi tidigare talat runt stjärnvägar, att det finns stjärnor vilka är menade till varandra, geografiskt kanske de ej lever tillsammans, det kan vara stora fysikaliska avstånd, geografiska avstånd. Ändå hör de samman, deras stjärnstrålar är vägar liknande dessa currylinjer. Dessa stjärnvägar är helande krafter.
Det är alltså kluster tillsammans.
I jordsfären är de åtskilda, i himmelssfären är deras livslinjer, ljusminnen inom en klusterkropp.
Att endast vända ansiktet inåt inom sig själv för att finna sin andliga kärna/ursprung kan leda till att bli inåtvänd, det vill säga kan leda till att väsendet förblir i kaosvindarna, förblir ett väsen av ett väsen.
Det inre sökandet endast inom sig själv blir att likna vid att göra ett kloster av sig själv.
Detta är de ord du så belysande skrev:då vi söker oss in i oss själva... blir vi en slags klostermur, fängelsemur inom jordelivets sfär,Denna mur förhindrar det vilket Är,nämligen det vilket är så svårt att se;jag är ingen ingenting därmed skönhetty jag är det barnet vetallt.
egentligen är det att vända in och ut på allt tänkt,

10 maj

stilla rörelse
vindsånger
sveper om
lyfter
cirklar
dansar
träd följer rörelse
blads linjer andas
gräshav böljar
blommor
ler
moln seglar
stilla
…
Negativitetstanken är beroende av posivitetstanken och tvärtom/omvänt.
Negativitetstanken styr stegen in i posivitetstanken.
Livet förmår inte att alltid vara i negativ andning.
Detta blir dina så många gånger utsagda ord: har du tråkigt, det är bra att ha tråkigt. Sätt dig helt stilla och ha tråkigt, känn tråkigheten uppfylla dig.
Sakta märker du att tråkigheten får vingar,
Själen rör vid dig med rörelse.
Den negativa tanken är där för att du inte skall somna/insomna det vill säga vaggas in i den falska tryggheten.
Böj ditt hjärta in i himmelssfären
tag emot
kärlekens visdom.
Vi sade att livet förmår inte alltid att vara i negativ andning. Denna mening kan läsas ur många vinklar.
Dels finns vinkeln av uppgivenhet, livet känns/upplevs vara negativt, besudlat. Det sker aldrig en ändring, därför ger jag upp, avslutar vandringen genom egen hand och det sker vilket ni benämner vara död; jag dör. Uppgivenheten kan även leda till att livet sätter sig ned, sluter armarna om sig och bidar i hopplöshet. Det kan även vara att livet sätter sig passivt ned och väntar ingripande från ovan eller utifrån.
Livet förmår inte att alltid vara i negativ andning.
Från en annan vinkel innebär denna mening att livet inte orkar andas negativt alltid/evigt.
Ur den aspekten kan naturligtvis livet även här ge upp, vi avser dock inte detta. Det är mera att livet reser sig upp, agerar inte aggressivt, mera lugnt seende, bevakande de egna stegen. Det är bilden du skrev då du mötte orden: botten utan botten.
Ser havet, känner sjunkandet, ser bubblor stiga, känner andningssmärtan, lungornas upplevelse av att spricka, känner även livets vilja.
Sjunker sakta stilla med, studerar nu bubblorna, var och en bär bilder inom.
Själen längtar till rörelse, själen vet det kroppen/gestaltkroppen inte vet. Själen vet andens ljus, nu sker det:
själen längtar till rörelse till liv att fullfölja, stampar nu ifrån, därigenom sker uppstigandet.
Se bilden av Delfinen eller Valen, de delar vattenytan,
känn ljuset omfamna dig.
Botten utan botten.
Vad är detta, vad är denna innebörd.
Botten utan botten.
Det kan naturligtvis vara en negativ bild, det är en mycket vacker bild.
Denna bild innebär att slutpunkten har upphört, bilden är levande rörelse, den är inte ett slut.
Åter är vi i havet.
Du är i havet, du sjunker sakta, du vet under hela denna färd att du är omhändertagen, du följer med.
I livet kan det vara så att livet har en botten, upplevelsen är att då du nått dit kommer du inte längre, du är i graven.
Vänder du bilden ser du att livet har en botten, inte en grav eller en kistbotten, snarare är det så att livet har en grund, en flerfaldigad, mångfaldigad grund. Den grunden, meningen är oändlig, den har en botten vilken ger dig trygghet. Denna botten är marken trädets rötter är i, det är den mark/den sfär/den botten vilken himmelsvisdomen blir jordevisdoms vishet inom.
Naturligtvis flyger din tanke nu med bottensatser, vilka är grums, du ser att livet är botten och visst kan det vara så, det kan vara tråkigt också vilket är botten. Följer du nu med strömmen inte emot den. Följer du med strömmen utan att drabbas/gripas av panik sker det; du märker klart och tydligt att då botten är upplöst kommer du längre ned, djupare in,
Är detta negativt, sorg smärta olycka depression vi talar om.
Inte alls vi avser att vandra djupare in i livets sannhet.
Botten utan botten.
Är en oändligt vacker bild, du möter din älskade, livet ni vandrar tillsammans ni drunknar i varandra,
det är att kliva ur ägandet
det är orden:
var är du mitt hjärtas sång
jag är där när du ropar svarar vinden
hon steg in i tomheten tystnadens mantel föll i mjuka vågor in över
du är inte endast här för leva du vandrar din dröm
passerar
är slöjans smekning är ljusstrålen är droppen är kärlek
varför söka gripa fast det vackra
när du är redo kommer jag till dig livgivare
jag stiger in i vindarna är vindarna strömmar lever böljar smeker
jag stiger ut i ickesolen
var är du mitt hjärtas sång känner dina händer beröra dina läppar snudda vid
ser sandkornen gnistra dina ögons ljus är hos mig
du lyfter mig in i tomhet
jag böjer mitt hjärta in i himmelssfären
kärlekens
visdom.
Är den älskade personifierad, inte alls den älskade är livet allt livs liv, barnets utforskande lekande sinne
sant
lekande sinne
lärandets steg till sant liv.
Så skall även de älskande leva tillsammans.
Vi väljer att inte personifiera, tala man kvinna, kvinna man här, ty på det sätt de lever tillsammans skall deras gärning, alla livs gärning vara i det ”dagliga ”skeendets alla beröringar, möten.
Orden du skrev i ett brev är sanna:
(brevutdrag):
min upplevelse är mycket stark av att bilder görs färdiga före ett eventuellt möte.
Då detta sker är det inte den du möter du älskar utan den bild, den färdiga bild du gjort.
Då den bilden avviker från den bild du målat stiger striderna fram.
Alltet är fyllt med kärlekstörstande hungrande,
så mycken gråt
smärta
de vilka är utanför det vilket benämns vara det gyllene snittet, får inte ges inte tillträde.
kärleken söker sig inte bort,
den är ursprunget,
meningen är alltid levande
den färdiga/gjorda bilden ställer till virvlar.
Vattenfallet visar,
Molnen visar,
Visar klart och entydigt polerna.
Planen planerar livet skrev du.
Den mänskliga planen planerar livet.
Varför inte istället med insikt se den stora planens skönhet.
Albatrossens vingars skarpa Örnblick.
Den stora planen är inte perfekt och är perfekt. I den världen är acceptans. Olikheter blir likheter.
Ni bygger era kroppar,
målar lager på lager över,
förskönar,
oljar in,
smörjer er själv/ert själv och andras blick.
Oljar in era kroppar så pass att då omfamningen läggs runt er, åker ni upp likt korken ur flaskan, väloljade blixtar. Det är inte blixtar utan snarare en kropp. Se framför er marknader, det fanns en stor kanon, i den steg en människa in och sköts iväg, ungefär så ser bilden ut. Eller verkan av katapulten. Då den utlöser är det för att rädda liv, det är inte fallet då ni glider ur greppet här.
Orden är väsen har vi sagt,
kroppar,
ni smörjer även ert munläder,
orden flyger likt väloljade kulor,
skarpladdade vapen med förgörande kraft.
Den stora planen är inte perfekt och är perfekt. I den världen är acceptans. Olikheter blir likheter.
Ni bygger era kroppar,
målar lager på lager över,
förskönar,
oljar in,
smörjer er själv/ert själv och andras blick.
Se så vacker jag är.
Ni söker perfektionism in i den minsta detaljer, i era yttre betraktelser.
Så till den grad att ni aborterar de liv vilka icke motsvarar er förväntan, er bild av perfektion.
Ni stryker ut varje stråk av det vilket faller utanför er färdiga/gjorda bild.
Stryker ut de strofer vilka bringar verklighetens/oändlighetens eviga skapande skönhets vilja
Vattenfallet visar,
Molnen visar,
Visar klart och entydigt polerna.
moln seglar stilla dröm det är en vacker gest stilla rörelse gest
liv viner virvlar - förbli stilla seglande medföljande visshet.

9 maj

Hur många steg tas i sökande syfte.
Hur många steg tas i sökande syfte efter eller till det ouppnåbara efter det vilket kan synas vara underligt.
Se dessa ord;
ouppnåeligt: det är då vi ser ordet så som det ser ut framför dig; att en väg inte kan nås. Delar vi upp ordet blir gesten annorlunda, vi har många gånger sagt ett o är en lovsång en dityramb. Ser vi gesten i tecknet o, är det en ring, en omfamn, rörelsen har lagt sig runt, det är en mjuk rörelse, den är god att vara i. Varje ord vilket innehar o är mjukt.
Vokalerna är mjuka själsrörelser, ni skulle sväva bort om inte konsonanterna funnes, de sätter foten i och befäster.
Vi skulle vilja säga att vokalerna är kvinnorörelser, själsrörelse, kvinnosjälar. Konsonanterna är mansrörelse. Varför är konsonanterna fler än vokalerna, ja – det är en god fråga att leva med.
O upp, det är ljuveligt att nå upp, vad ser du: jag ser henne strå på tå, högt upp på tå för att nå, sträcka sitt liv upp till det hon vet är uppnåeligt.
Det finns intet ni inte kan nå upp till, ni tror att det inte går, ni bygger hinderbanor. Dessa är mycket raffinerade, allt detta för det vilket redan är inom er med er.
O är en dityramb, upp är en riktning, nå säger att det fungerar, e är en rörelse vilken för samman; leder er in i hjärtpunkten. Vi talade runt detta med emellan, se bokstaven e, den består av en lodrät linje med tre streck eller varför inte punkter. Ser ni, ser du att det är en lodrät linje, den pekar uppåt och nedåt de tre punkterna verkar för att befästa, synliggöra den himmelska vidomen in i den jordiska visdomen genom samverkan, en slags admittans, livets mening admitteras. Slutstavelsen är en slutstavelse, skulle vi ändra den en aning blir det likt. Himmelsvisdomen likt jordevisdomen verkar i själen in.
Hur många steg tas i sökande syfte.
Vi ser nu till ordet underligt och ser det med det du kände.
Underliggande var det du såg inom dig, det underliggande motivet.
Det finns i egentlig mening inte ett underliggande motiv, ty detta är med er inom er, det finns inte ett underligt skeende. Det blir underligt av att tanken tar över och söker formatera om bilden till vetenskap.
Det finns riktningar av alla de slag, under över vid sidan ovan nedan ja, allt vad du vill. Du vet att dessa är där till orientering, ett under är då själen tillåts att bejaka den vetande vissheten, bejaka det den vet nämligen att den är vacker i andens ljus.
Visst är det vackert med under, dessa är gåvor, andesuckar, varmsuckar av att ni accepterar, lever i acceptans och icke i motsträvighet
Accepterandet är ett bejakande, det är insikt av eller i ett skeende. Denna insikt betyder inte att en vägg rest sig, det är mera att se verklighetens helhet. Då denna verklighet öppnas flödar acceptansen, det är ett vackert ord fyllt med möjligheter, faktisk danssteg, lyssna till ordet och känn rörelsen, den rörelsen visar att det är en omöjlighet för en mur eller vägg att resa sig framför stegen.
Möjligtvis då en vindvägg eller en solvägg vilken ger ett andrum till att se, se och stå ut med verkligheten hur plågsam den än må vara. Detta är inte att sätta sig ned och påstå att det aldrig blir bättre. Då vi här säger stå ut är det i meningen av städja, bliv städse.
Bliv vid er städja, bliv städse vid,
Städja är ett vackert ord, lyssna till klangen - s – t – ä – d – j – a -
ordet visar en riktning till, manteln faller ned över axlarna i mjuka svall, blicken lyfts ur tyngden, ögonen öppnas kisande varsamt uppåt, det inre öppnar dörren/portarna med en djup varm susning, väsendet är i dityramb, jubelhymn. Ordet i sig betyder anställning och det är även så visande, ställd an: var ställd an/svara an till ditt sanna väsens språk.
Det vi säger är åter; fly icke se det verkliga livet, räds icke, förvräng inte och förtänk icke.
Vi säger icke bliv i smärtan, det vi säger är se smärtan, förändra genom att icke tillåta det att upprepande gånger ske, det vilket icke är livsvägens steg.
Älska dig själv genom ditt själv, älska de du möter genom att se deras inre.
Döm inte och tillåt icke ett medvarande väsen att ta över dina steg.
Vandra inte någons steg,
tillåt inte någon att vandra dina steg.
Det är detta vilket sker då du icke accepterar att du är intet det vill säga allt utan söker att bli någon, något. Acceptansen är att inte sitta passivt, det är att vakna och aktivt handla i enlighet med meningens liv, i enlighet med ursprungets livsdröm, ljusminnets härkomst,
Det var en gång en stjärna,
hon såg jorden
önskade
spann
genom samtal med helheten sitt livsmönster in i den stora väven.
visst är det så att allt faller på, till plats
det var aldrig separerat
ser du stjärnhimlen, den ser delad ut, den är en väv den väven är inom oss utom.
tag en bok, en bild ,se den splittras ,bitarna faller in i varandra Du höll på att skriva: riv sönder bilden eller boken, kasta bitarna upp eller in i luften, se hur de faller. Det fanns och det finns konstnärer vilka visste detta, de målade en bild, rev sönder denna, kastade bitarna, lät dem falla. Sedan klistrade de samman bitarna eller målade en bild av detta mönster. De visste att den gjorda bilden visar ett ansikte, bildens insida är det inre livet. Detta var det de visste och sökte framställa.
Bitarna faller på plats;
platsen ansiktet förändras
nej, inte så
det är till det yttre kanske förändrat, inom är det alltid det vilket är pusselbiten.
dessa bitar skaver aldrig, de faller in i varandra.
Alla delar är en, åter:
Se trädet, det står i ängens famn så ser det ut till det yttre, trädet är ängen, ängen är trädet. För att tydliggöra delar vi nu upp:
Trädet har grenar, en gren tror den kan leva utan trädet.
går det, är det genomförbart.
Droppen kan inte leva utan havet, havet kan inte leva utan droppen
Allt är en helhet.
…
han täljer
Se den gamle sitta i solen
han håller en kniv i handen
han håller en gren
en kvist
en bit av ett träd i den andra
Länge sitter han och ser träbiten
vandrar in i träbiten är ett med trädet
han ser ådrornas riktning
känner flödena strömma inom sig
blir varmströmmar
han andas
lägger kniven mjukt an
rörelsen är mjuk följsam smidig
flisor regnar ned små lockar stora lockar
flisorna är inte flisor
den gamle ler
flisorna
är inte
flisor
Trädet är där
står framför honom
de talar med varandra
i sam språk.
…
(brevutdrag): Din röst har alltid talat till dig, den gläder sig att du hör den tydligt
att du svarar
du skriver att du inte förstår,det är huvudpunkten.
genom att tanken vill förstå gör vi hinder,
försvårar.
inser vi att vi är i allt, att allt är i oss blir kärleken en självklarhet.
gör vi illa gör vi illa oss själva
med den insikten kommer vi till frid inte passivitet
det är inte en lätt väg,
den öppnar oss
vi kan inte fly handling och konsekvens
Ja, kärleken är det högsta

underbart vore det då vi blir planlösa

lösta från tankens plan
planen planerar vårt liv

det gör att vi går vilse
inte ger oss tålamod

vi svischar förbi
lägger våra händer i "fel" händer.

Ser alla kroppar röra sig
ser hjärtans liv
ser obalans

Vad är en gest, vad är att lyfta fram en gest.
Är gesten sannheten eller är väsendet sannheten.
Är det så kallade synliga gripbara sannheten eller är det så kallade osynliga ogripbara sannhet.
Är det du tror vara vind, vind eller är gesten vinden.
Är gesten projicerad verkan av väsendet eller är väsendet projicerad verkan av gesten.
Vad är vad, är detta av vikt eller icke.
Vilka gester har vi talat om,
endräkt är en vacker gest,
vandrande gesten är vacker;
givande gesten är vacker;
höljande gesten är vacker;
stilla rörelse är en vacker gest ,
dessa har vi talat runt och varit i, nu vill vi utan att tillägga bilder till dem, lägga till två gester, dessa är:
ömhet är en vacker gest
ödmjukhet är en vacker gest
ord strömmade till dig, dessa ord berör detta: den kärlekshungrande, törstande söker sig allt längre bort från kärleken genom att göra sig färdiga bilder av vad kärlek är, hur den älskade skall se ut eller vara. Därigenom sker inte mötet i vitt ljus, den ursprungliga väven gives icke tillfälle att tala, det sätts in kopior eller stencilier av verklighetens liv.
Det talas vitt och brett om mallar för hur människan/gestaltkroppen skall vara och se ut, att allt liv föds efter mallar, det är absurt. Visst finns det ett gyllene snitt, men skall detta snitt ställa ett liv utanför, är det gesten vilken talar eller är det en färdig bild vilken talar.
Genom den färdiga bilden gives inte utrymme till upplevelse, sann upplevelse, det görs perfektionism.
Vari består det perfekta: stig inte utanför ramen ty då är du inte tillåten att älska eller att älskas, du är inte värd att säga att du älskar, du är inte tillåten att känna kärlek.
Vad är detta för absurditet.
Vi lämnar detta, det är det mest fasansfulla vilket den mänskliga tanken har förorsakat.
Den vilken har utsatts för projicering lever i verkan av den projiceringen.
Den projicerade verkan är fångenskap.
Ett väsen har dockat sig till eller vid ett väsen.
Projektilen borrar sig genom virrvarret
(jag ser en svart projektil, kan inte finna ett annat namn, det är mera en svart kon, vilken borrar sin väg genom. Genom virrvarret. Detta virrvarr är alla tankar vilka surrar och stör. Alla påtryckningar vilka endast ger förvirring och osäkerhet. Den borrar sig igenom.
Så kommer orden):
ser du honungspärlan mellan hennes läppar
hon spottar ut den
( jag ser en honungspärla, ser den inte mellan läppar. Jag inser att denna honungspärla är sannhetens ord, hon spottar ut den eller upp den. Den ger orden honungens helande verkan)
jag har stridit för denna djupsannhet jag lämnar den aldrig.
(min upplevelse är att jag själv säger detta,att hela min vandring varit för att vandra in i denna djupsannhet. Den är nu inom och jag sviker, lämnar den aldrig)
Då livet är svart är det att likna vid detta:
hon vandrar i friskogen
Fångstnätet kastas överdras åt
du sitter i en fångstgrop
tillfångatagarna bär alla stenar i hand
var gång de passerar kastar de en sten på dig
varje sten gör en linje i luften
väver ett svart lock
locket/nätet blir tätare och tätare
till slut ser du inte ut.
Ser du honungspärlan,
hon spottar ut den,
med den linjen förs du upp, ur.
Du har stridit för denna sannhets ljusdjup
jag lämnar den aldrig den är nedtecknad i ljus.
(Håller en vattenkanna i handen.
Står framför schaktmassa,
en grushög, stenhög.
Jag ser rottrådar och stora stenar, de har grävt upp, ur markerna.
Jag vattnar med en mässingskanna eller en gyllene kanna,
Skriver med vatten
ser orden tränga in, vet att de är stadfästa.
Jag berättar öppet om mina beskyddare/medlevare: Vita Vargen, Jord Eld Vatten, Luften/Örnen.)

8 maj

projicerande verkan,
projektil,
omskede
omskede är ett mycket vackert beskrivande ord, det kan vara att dansa om, runt, det kan vara att livet höljer om, det är inte att göra om skedet, det är inte att göra om smärtan, det vill säga göra om samma smärtsteg.
Omskedet är aum, är andas om, är den höljande gesten,
den höljande gesten är vacker;
Du vandrar i mångenomlyst månsilverdal, luften är hög, ren att andas. Stegen är omöjliga att framrusa, luften vill att du är höljande, du är inte kropp du är dimmans slöjor, du är slöjor av silver av guld. Du är månträd med silverblad med guldblad, känner du vinden beröra bladkinder. Blad rodnar purpur
dina steg är rötter
är valv
är broar
dåtid
framtid förenas
i stam
valven är inte emellan
är mellan
förenar
Du känner livets strömmar du faller stilla in i rörelsen dina fingrar rör vid
strängar strömmar hår
svall
du rinner med är inte slöjor är slöjor träd vatten av silver av guld
morgon vaknar
rodnande kinder
dalen är glödande koppar skimrande faller grön klädnad över andas smaragd
dina ögon äro brunnar
djupt blå
dina läppar äro
sötma
svarttankar virvlar över in
mörkermoln böljar rullar sakta över in tar över
Fågel
silverpil viner genom luften
silverpilen är svart, en kula ett klot, ett kvävklot
Projektil
viner genom luftmantlar
en svart pärla, ett hot, en hotande projektil, du lyfter armarna runt dig söker skydda dig, kryper ihop, räds, väntar att den skall falla, det sker inte, du slutar andas väntar, väntar.
I den väntan ser du känner du havet andas, du känner mildvinden omfamna dig du sitter i mollfamnen, den berör dig djupt, du ser dem skrida fram inför dig, de omsluter din hand, tackar dig för din närvaro, för att du är du, de är dina stunder, ditt liv.
Inför mötet med många av dem stiger tårar in i dina ögon, tårarna fylls med värme omfamnar stunderna
stunderna rodnar
morgon vaknar
rodnande kinder
dalen är glödande koppar skimrande faller grön klädnad över andas smaragd
dina ögon äro brunnar
djupt blå
dina läppar äro
sötma
mollfamnen giver dig en
Pärla, ett frö till liv, ditt livsfrö vaknar, grodd vecklas ut.
Omskede.
I klart ljus möter du en vit pärla, denna bränner hål på bröstplåts dröm.
Den dröm vilken är gjord, den dröm vilken inte innehar verklighetsförankring, den dröm vilken inte innehar meningens liv.
Då den drömmen tar över infaller, faller bröstplåten över, den krossar andningen, den är panikångestens mara över livets sand vilken rinner ur glaset.
Tyngd lättar, skriket virvlar. Detta skrik är befrielsens skrik, är dityrambisk skönhet.
Du lyfter blicken är åter i din molnblommefamn, ser runt dig, ser att du är i;
molnblommor seglar stilla rörelse
andas lugn
hon är en fjäril i
solvinds
händer.
...
vandra bakåt i det positiva ljuset, de gamla folken visste,de lyfte blicken in i stjärnvidderna,

De stod i nuet,blickade in i framtiden,
det gör fröet likaså,

genom detta vände de ansiktet in i då,
insikten föll in i dem
molnen skingrades

den negativa historien, den vi lärs i alla historieböcker blev förklarad,
inte accepterad.

Genom detta såg de "bakombarnet" lyssnade, lät inte smärtan upprepas,
"framåtbarnet" tilläts upptäcka livet.

Visst står vi i nuet, i mitten,att endast leva där befriar ofta från ansvar,

i min värld är allt evigt strömmande liv evig rörelse.
Vill den strömmen hindras av :
de
säger att
jag skall leva nu...

7 maj

Lever just nu med bugning bugar- i skrivandets stund;
den bugande gesten är vacker;
Hon sitter i hjärtkammaren, sitter utan stöd
den smala midjan andas stilla rörelse
förenar ovan med nedan
nedan med ovan
är morgonrodnad
är skymningsrodnad
runt midjan bär hon bandet
tvinnat
av ljus av mörker
av mörker av ljus
klädnaden
skiftar vit skiftar indigo
in i varande
strömmar
små pärlor
stjärnor glittrar
tinderdröms lyster
sidenvågors pärlemorsvall lindas
faller i mjuka vågor över intarsiagolv
bak ögonlock målar
mjuka penslar fram livsväv
hon håller vackerram i hand
sömmar med silvertrådar hjärtats rytm
andningen följer rörelse inom utom
hon hör vågen närma stranden
ser sanden sköljas vändas
steg träder fram sakta
vatten dansar solguld i
hon kastar upp vackerram i intet
ropar viskande
allgoda visa
giv mig
svar
allt upphör i är
sömnaden öppnas målas inom tempels valv
hon hör stegen sedan länge vänta
ser riddaren buga inför slöjan
han lyfter icke blicken
väntar
de väntar
solvind andas lyfter slöjan av
hon smeker hans längtan bjuder honom in
han lyfter blicken
hon vet
känner
det hon aldrig känt
söker fly
solvind andas
lindar slöja
om
se vår vilja i kärlek
…
Den bugande gesten är vacker,
så skrev du, så är det.
I den mänskliga vandringstiden har denna gest genomgått många tankeformateringar, vi kan inleda med det negativa vilket lever idag, det är denna kram, kramen vilken sker i förbifarten, någon kramar och vinkar vidare bakom ryggen. Kramen är en omfamn, en omfamning, en värnande tröstande gest en kärleksförklaring;
du är tillåten att träda innanför mitt personliga revir, du är tillåten att stiga in i min aura, i min eteriska ström i mitt andeljus.
Då detta sker, händer det ofta att den vilken gives tillåtelse samtidigt passar på att ta sig en munsbit.
Detta var om kramen, den har blivit ett är vilket icke är.
Den bugande gesten är vacker då den är bugande,
Nåväl det fanns en tid och det finns ännu då herre mannen ropar, kräver böj dig, böj din vilja inför min. Du har mött dessa ord i handling under hela din människovandrings uppväxt, böj dig inför min vilja, vi skall inte stanna vid detta.
Böj dig inför min vilja, bekänn hette det.
Oavsett om bekännelsen kom eller inte brändes hon/han på bål, eller de sattes i reservat fråntogs sin mänskliga rättighet. De vilka trodde sig ha övermannat dem, trodde att dessa givit upp sina rättigheter, de klippte håret steg in i den så kallade religionen vilken pålades dem; i det inre log de kärlek.
De böjde sig, de böjde icke sitt inre ljus; fridslugnet.
Du skrev att du ser riddaren, du ser riddarens väsen, du ser mannens väsen inte människomannen eller man av människosläkte, du ser Mannen.
Visst kan vi benämna honom riddare, du kan likaväl säga krigare ty du ser inte rustningen, du ser inte huden, du ser känslan du känner rörelsens innebörd.
Du skriver att du ser den väna jungfrun, du ser inte hennes kvinnovarande väsen
du ser kvinnans väsen inte människokvinnan eller kvinna av människosläkte, du ser Kvinnan.
Du känner den manliga energin, ljuskraften du känner den kvinnliga kraften värmeenergin.
Du känner mannens solguld och ser vad denna arkitektoniska vilja kan föranleda till, förbrända öknar, materia.
Du kvinnans silver, egentligen känner du hennes svala hand, liljevita fingrar, du ser inte henne du ser en vit lilja.
Du finner detta svårt att förklara; varför talar vi inte här om kvinnans silver/månväsen och översvämningar.
Det finns inte behov av detta, kort och enkelt, mannen vill bygga huset till sin brud hon vill skapa hemtrevnad till sitt hjärtas älskade, då inträder mannen inte till sin brud, han inträder till sitt inre.
Den bugande gesten är vacker då den icke är underkastelse, den är vacker då riddaren kysser hennes framsträckta hand i vetskapen av vad de tillsammans är.
Du skriver att du ser Liljekonvaljen.
Denna blomma stiger upp ur hennes händer, ser ut att vara en rulle blad, en papyrusrulle kanske med helgade tecken.
Den stiger upp fäller ut ytterhöljet och små klockor är där, vita bugande klockor. De doftar starkt, de säger pröva mig innan du dömer mig. Tro inte mina ord, se dem i min gärning, jag är kvinna, kvinnosjäl, kvinnoande, därigenom är jag vit ren oskuldsfull.
Jungfrun i din bild är sagans, mytologins bildspråk, den orörda, hänvisar här icke till den helgade akten, bilden hänvisar till den rena oskuldsfullheten, det orörda, det otänkta, det vita bladet med de vita tecknen, det osynliga vilket icke är osynligt vilket skall synliggöras.
Hon står där inför dig hon doftar i vårens famn bjuder sommaren till dans, sommarens steg dansar, hon står där i höstens tid med det röda bäret, detta bär är giftigt för den vilken icke ville se.
Du skrev att du ser Blåklockor.
Dessa blommor blommar i sommarängen, de är bugande gester, ser du den vackra klockan skimra blå, himmelshav har ”sugits” samman är en hand vilken doftar sommar in i själs land, håll din hand, känn en pärla mellan alla fingrars fingerspetsar. Denna pärla innehåller alla samlade hjärtönskningar, nu släpper fingrarna pärlan, sommaren sjunger i det yttre. Solen smeker klockan, du ser alla linjer, en Humla surrar kryper in, du hör det dova varma ljudet, den samlar nektar, pollen, frömjöl fäster vid.
Sommarängen förs vidare, vidare.
Beständig är min kärlek, följ hjärtats röst,
sommaren dansar i vinterns äng,
vinterns äng dansar i sommarens äng
alltid
alltid
evig beständig är min kärlek följ ditt hjärtas röst.
Så ser du det spirande livet, grodden.
Den bugande gesten är inte underkastelse,
den är vördsamt närmar jag mitt inre ditt inre. Låt oss samtala, tysta eller otysta.
Den bugande gesten är vacker.
”ibland är vemodet det vilket ger lugn, i det lugnet talar tystnaden, talar skönhet.”
till viss del kan det sägas att den bugande gesten är ett tillstånd av vemod. Vemodet upplevs ofta vara sorg eller tyngd. Lyssna till vemodets stämma och finn dess inre kärna. Själen vänder sitt ansikte in till hjärtat.
Vänder det in till hjärtat vilket är rent, inom citationstecken vitt, jungfruligt vitt.
Stormarna bedarrar och ett lugn, ett svårgripbart eller svåröversättligt lugn infinner sig. Det är ett vackerlugn, ett vemod.
Det är ve – mod.
Se dessa två ord, Ve dig, ve det skedda, ve denna tid, det är att ta avstånd från.
Så har du ordet mod, vi har talat runt modsteg sätt nu bakvänt samman ordet: mod att säga ve till den negativa bugande gesten, Mod till avståndstagande då du känner att vägen, dina steg blir påtvingat falska.
ser du
flaskan falla
ser du
vinden susa
ser du
glasbitarna
ser du
den vackra glasmosaiken
livets väv
vi tror
den är långt borta
ser du den
den är där
glaset är
inte
glas
glaset är
en slöja
då hjärtat talar
framträder skönhetens ord till dig
…
Lev med orden, fyll dig med orden
andevisshet,
andeväckas,
endräkt,
andräkt.
Du befinner dig på en motorväg, eller i en stor världsstad, du sitter i ett molns famn, ser ned. Du ser vägar, de samlas runt till en rondell, bilarna irrar planlöst skulle du kunna tro, nu vet du att det sitter förare bakom ratten. Du vänder blicken och ser fotgängare rusa i rusningstrafik, din uppmärksamhet är fortfarande riktad in i en världsstad. Det är verkligen rusning,
Rusningstrafik.
Visst sitter det förare bakom ratten, visst finns det trafikregler, visst finns det ett väsen i de rusande kropparna.
Denna rusning gör att stegen ofta rusar svischar förbi det väsensartade, det sanna väsendet.
Vänd så blicken till en mindre stad, eller en landsväg, lugn, stilla rörelses lugn är där, du kan andas att de vet, de känner livets puls.
Många säger att de inte vet av annat eller att de gett upp, är håglösa.
Inte är det så, det är att döma i enlighet med det västerländska ögat.
Vi säger inte att ni skall fly hals överhuvud bort från er nuvarande boplats, ni är där för ni har givits ett redskap.
Bliv vid er städja, bliv städse vid,
Städja är ett vackert ord, lyssna till klangen - s – t – ä – d – j – a -
ordet visar en riktning till, manteln faller ned över axlarna i mjuka svall, blicken lyfts ur tyngden, ögonen öppnas kisande varsamt uppåt, det inre öppnar dörren/portarna med en djup varm susning, väsendet är i dityramb, jubelhymn. Ordet i sig betyder anställning och det är även så visande, ställd an: var ställd an/svara an till ditt sanna väsens språk.
Detta är andevisshet.
Låt oss se ord du skrev:
Det är så att det finns en mening att du är bland människor, människor är inte lätta att leva med, de är svåra att förstå eller mera, känna deras väsen,
ögonen talar ett språk,
orden ett språk,
gärningen ett språk,
de talar vitt skilda språk i varandet av att vara en människa, inom sig själva ut ur sig själva, splitterväsen är detta. Du säger dig ha en längtan bort från , till öde marker eller snarare orörda marker. Det är gott att söka öde marker; ödets marker, dock icke att lämna.
Vad är att leva asketiskt,
vad är att leva, vad säger dig att söka,
du är redan i, allt är i, den insikten måste växa inom varje väsen.
det är inte lätt att bära ljus in bland människor,du gör det genom den du är.
Dessa ord hör samman med detta vi talar om och med dig.
Det är en levande önskan, en livsönskan att vandra i harmoni, befriade tyngdsteg, tanken kanske bejakar anden, den tänkta tanken kan logiskt förklaringsmässigt berätta om anden och andens gåvor. Men; är det ur vakenhet, är det ur visshet.
Eller är det så oförståeligt att det med ett leende sägs, ja visst – är det så. Många gånger skulle vi kunna lyfta fram berättelsen om: Kejsarens nya kläder.
Det är svårt för det mänskliga, den mänskliga tanken att djupt förstå andevissheten. Det går inte att väcka anden med våld, själen måste bejaka, måste bli vetande ur sitt känslosvall.
Anden och själen måste ingå äktenskap, jaget är prästen.
När vaknar väsendet,
i den helgade akten vaknar väsendet.
Blir andeväckt ur fri vilja till vetande
inte kännande
till vetande kännande
kännande vetande.
I endräkt med sig själv
åter är du i molnfamnen, ser rusningstrafiken, det blir till slut en massa av svarta prickar, det individuella är inte mera, detta är inte endräkt det är att strypa den mänskliga mångfalden vilken gör skapar skönhet, Det är att borta det universella unika, unikum i att vara del av i helheten.
Att bli ett med sitt själv att leva i en dräkt, i sin egen dräkt är det svåraste och det lättaste,
endräkt är en vacker gest,
det är att vara överens med sig själv, med sitt själv. Detta är i sin tur att leva i enighet med sig själv, med sitt själv, med helheten. Det är att enas, det är att var enig.
Ene, är endräkt, ene eder samman.
Enen är god för bäckarnas strömma, för källans strömmar, ene renar skog och mark.
Endräkt är själens livsönskan att vara endräkt, därigenom att du stiger in i din dräkt stiger du in i helhetens dräkt, detta sker utan att strypa eller kväva skapelsens; den mänskliga mångfalden.
Att ge upp sig själv är att uppstiga i endräkten.
Det är att svara an,
Det är ordet andräkt.
Det är en skrud av en och an, an och en.
Det är ljus och skugga, det är anima och animus, det är allt och intet.
I den strömmen andas anden,
i den strömmen andas du ande, därvid lever andedräkten.
Det finns inte behov av munvatten, starka munsköljningar, era ord är då rena.
Doftar honung och mjölk.
Lyssna
till
vindens susning
emellan,
hur kan ett väsen stå emellan,
hur kan ett väsen stå emellan i ett skede, i ett skeende.
Är inte allt liv levande, levande strömmar.
Är inte punkten, hindret i mitten. Denna punkt ni benämner vara emellan, den punkt vi benämner var knutkorset.
Knutkorset.
Är knutkorset för att slå er själva med, är det en knutpiska för att slå er själva med eller andra, är knutkorset skapat för självplågeri eller sadism eller rent av pseudosadism.
Är knutkorset detta att leva med tagelskjorta och piska sig själv för att stävja den bångstyriga viljan, är det så. Tror ni så.
Hur kan ni tro så.
Knutkorset är ett redskap, stanna vid dess skönhet, se hur det är knutet, det är en ros.
Hon plockar varsamt ut ur taggarna, allt sker ty ni skall icke förblöda.
För att se emellan blir vi tvingade att stanna bilden.
Stanna ett skeende, göra en stillbild av ett levande skeende, göra en stillnad bild av en ström av en rörelse.
I denna bild ser vi då två punkter; A står i den ena änden och B står i den andra änden.
En tredje punkt; C landar i mitten
Är dessa punkter människor är det så att A och B lever tillsammans eller planerar att göra något tillsammans, planerar en gemensam tillvaro
Detta behöver här inte vara att leva under samma tak.
En gemensam tillvaro kan vara en rörelse, ett skeende, en uppgift. Punkt C landar emellan, mitt emellan det tänkta, minns att detta är en stillbild.
I den stillbilden är A och B på var sida om C, är C verkligen emellan A och B, det ser ut så; men det kan lika gärna vara tre punkter på i rad eller C kan hålla A och B i händerna eller A och B kan hålla C i händerna.
Dessa punkter kan värna om varandra,
vandra med varandra.
Den vandrande gesten är vacker;
Nu startar vi bilden.
Vad ser du,
är C ett hinder, är C emellan A och B.
Förflytta bilden till floden, till flodens sk inlopp och utlopp eller till havets synliga in och utandning eller till andningsströmmen.
I floden ligger en sten/C, vad gör floden,
vattnet,
meningens liv, vattnet strömmar runt stenen/C, det blir en gemensam rörelse.
Posivitetsbilden blir harmoni.
Negativitetsbilden blir att C är ett hinder.
Fråga er detta; om ett hinder är ett hinder eller är hindret där till insikt.
Havet gör likadant,
det uppstår en levande rörelse,
Vinden gör likadant.
Hur förhåller det sig då med andningsströmmen,
Då ett hinder finns, då ni har utsatts för, eller satt i halsen eller har en halsinfektion, då hostar ni. Detta sker för att ni skall bli av med hindret.
Det är en av vägarna,
Har ni satt i halsen hostar ni för att befria luftstrupen, detta att sätta i halsen behöver icke vara vid näringsintaget. Det kan likaväl vara att ni satt för många sanningar i halsen eller utsatts för chock.
Ni hostar för att befria luftstrupen, andningsvägen, hindret sade eller säger:
Tugga mera noggrant när du äter, ät, var inte i brådska, det är då lätt att hamna i bråddjup, var närvarande i det du gör.
Tugga noga.
Är du förkyld finner du helande lösningar.
Det vilket ställer sig emellan eller ställer sitt liv emellan är inte alltid hinder, är inte alltid en förstörande kraft.
Hindret kan till och med vara där för att säga:
Ta ett skutt över,
se inte tyngden,
se att du har lätthetens förmåga,
du kan kliva ur.
Knutkorset är alltså antingen svart eller vitt/ljus, beroende av den icke lyssnande viljan eller den lyssnande viljan.
Lyss till regnet,
Lyss till vinden,
Ser du problemet och låter det vara problem eller ser du dess gestalt.
Hindret, problemet kanske står där för att tillsäga dig:
Ta emot den hjälp du får eller gives.
Var inte rädd,
hjälpen gör dig inte ofri,
binder dig inte,
binder dig inte vid,
den gör dig vid,
den befriar dig,
Det är din tanke om gengäld vilken binder dig,
Maktstrukturtänkandet.
Detta är endräkt, är ene – dräkt,är enad dräkt är att ena dräkt.
Detta är andräkt, är an – dräkt, är att ana dräkt är andedräkt.
Vi viskade ett ord till dig, du har sökte det i många nätter,
Begynnelsen av ordet var de och dis,
Ofta söker du ordet vi ger, i detta fall förvånades du ty du kände inte igen ordet, det tillhörde inte ditt vokabulär, ändå visste du innebörden.
Du ser framför dig en värld, en skönmålad värld, kulisserna är mycket förförande, det finns inte faror i denna skönmålade värld, den är en falsk hymn.
Sakta dras kulisserna undan.
Du ser henne stå med en djup urringning, ett djupt dekolletage, hon visar brösten, klänningen är prålig, visst är hon vacker att beskåda, det pudrade ansiktet är en fasad.
Kulisserna dras sakta upp eller ridån glider isär, scenen framträder.
Väsen rör sig, de bär olika konstitutioner, ridån faller, de visar inte längre upp sig nu sker en dekonstitution,
korthuset har rasat.
Klädnaden faller sakta av.
Så kommer vi till ordet dekontera,
de, är här utifrån att, genom, rörande( rörande denna fråga), handla om, orden visar innebörden, vad säger kontera, det är en slags bokföring, vad har detta med detta att göra, vi vandrar vidare in i diskontera,
Det är att köpa eller sälja mot avdrag,
Vad visar detta, det visar att; jag ger dig detta om du ger mig detta.
Ridån faller, det synliga bröstet skyles,
fram stiger hjärtats röst.
Denna röst räknar inte i gengäld och icke i avdrag.
Skriver inte öga mot öga tand för tand.
Den givande gesten är vacker;

6 maj

Storkrona
Storkrona

simmar över ängen

konungslig


vacker är

du

regn faller i allt

äng skimrar

vitsilver

Storkrona

vakar över

späda

vitstammars liv


Sol finner väg

Storkrona lyfter

stegen ur

Dotter,
Du har åter vandrat i nattens famn,
denna famn vilken du älskar,
denna famn vilken talar till dig i klarnat ljus,
befriad är du där,
fri
långt bort från mänsklig tyngd, bekymmerslös, bekymmersbefriad.
Ifred i vår famn i våra samtal i den ostörda fridens samtal, där allt strömmar i varandra.
Älgens väsen var dig nära denna natt, du såg inte Älgen, du såg dess mantel, dess rörelse,
Varför viker du undan och upplever att det är av ondo då vi säger, du såg dess rörelse, en mörk skugga, lyfter du ur formen är bilden en mörk skugga, en svepande lugn rörelse, mild, god, innehållande mäktiga energier.
Älgen är beskydd, vakar över skogens väl, över livens väl.
Den anfaller då angriparen söker nå fram.
Du förundrades, du såg Älgen och du såg Eken, du såg Eken i kronan, du ser ekens bild då du ser älgens krona eller du ser att dessa kronor breder likartat ut sig, är en famn att bära liv inom.
Du ser älgen och möter dess milda blick, du ser även den blixtrande vreden då någon söker skada dess barn, de över vilken Älgen valkar.
Det du frapperas över och alltid har frapperats av är stegen, rörelsen, stegen flyter, simmar är älg och samtidigt hav. Är det då underligt att vi säger:
en mörk skugga,
en vid svepande mantelrörelse fylld med kärlek sveper om,
i indigoljuset talar silver.
Då du ser Älgen på avstånd vet du att den är stor, du vet inte hur stor den verkligen är förens du står framför den. Då inser du dess verkliga storhet, du skulle kunna gå under manken om den tillät detta, nåväl, nästan gå under.
Det är inte detta vi vill stanna vid.
Älgen är stor, den känner alltet runt sig sitt sanna vara, skulle den begränsa sitt vara genom att ”inse” att himlen är där, världen, alltet är det vida – enormt stort, skulle den kanske krympa samman.
Älgen vet kännande att den är stor. Gör det Älgens rörelse tung, inte alls det är det du säger, Älgen flyter fram.
Älgen vet att den är stor det hindrar den inte eller det gör inte hans steg tunga, det är snarare så att detta faktum gör hans steg mer varsamma.
Skulle du säga till Älgen, du är inte stor, se dig omkring, skulle den le med kärlek till dig och säga, jag är stor, allt är stort. Säg inte till mig att jag är mindre än vad jag är, vi är alla små ändå stora. Du är inte liten och jag är inte liten vi är de vi är och vi är allt det vi behöver, allt det alltet behöver.
Skulle jag hela tiden känna min storhet, min gestalts tyngd skulle mina steg tynga henne, jag vet att jag är skapad i kärlek, därför bekommer mig inte min kropps tyngd, min storhet. Däremot är jag mera varsam om allt vilket är runt mig.
Den skulle vidare säga, ser du skalbaggen, humlan och många andra du kanske säger att de är små, det bekommer dem ej, de känner att de är stora, de tvekar inte de breder ut vingarna och de flyger.
Det finns de vilka kan tyckas vara stora, de vilka kan tyckas vara små, vad gör den lilla liten och den stora stor, är det deras gestalt, eller kan det vara så att deras gärning gör att deras gestalt är större än den du tror är stor. Nu är det så att intet väsen är större än det andra, det är en bild vi här målar.
Ser du myran framför dig, den är liten, den bär enorma tyngder, den håller rent i skogen, i markerna, den lyfter bort det föråldrade, renar. Skalbaggen gör sammalunda.
Gör Älgen detta, nej det gör den inte men den berättar detta. Den berättar att alla är skapade komna ur samma hand i kärlek till kärlek inte för att trampa ned varandra.
Så böjer sig älgen ned och ber dig sitta upp i dess krona, nu flyter ni fram tillsammans. Älgen vaggar dig in i drömmande tillits famn, i stjärnljusomfamn.

Älgen vet sin storlek, det gör honom inte större än andra.
Älgen tillåter inte att någon säger att den är liten.
Den vet vad samskapande steg är, den vet vad tillit är,
Vet vad kärlek är,
Det gör honom till konung,
Försvarare av kärlek till kärlek.
Älgen månar om ”de minsta”.
Så böjer sig älgen ned och ber dig sitta upp i dess krona, nu flyter ni fram tillsammans. Älgen vaggar dig in i drömmande tillits famn, i stjärnljusomfamn.

Ni anträder en äng, snarare är det en nyglänta,
En glänta, en nyöppnad glänta med späda björkar,
Stammarna är blanka
Vita
Björken dricker ansenliga mängder vatten.

Denna glänta var en vildvuxen glänta, varsamma händer renade denna yta, den blev en glänta, en strimma öppnades i mantel, han såg tåren och lyfte den in till sitt bröst.
Regnet föll renade luften, vattnet renades av hennes kärlek, källans ådror strömmar i hennes hud, i hennes sköte, i hennes bröst.
Frön planterades, regn vattnade, vattnade jorden.
Späda Björkar steg fram,
Nu står de i gläntan vänder ansiktet till öster, hälsar morgonrodnaden, öppnar pärlögonen,
Blads linjer synas i solen.
Vind susar stilla och berör.
Stammarna är blanka, vita.
Björkarna dricker, dricker källans vatten.
Älgen vakar över dem alla.

Björkarna är vita jungfrur, de dansar pärlors ljus, skänker ljus in i skogens hägn.
Ja, Björkarna dricker ansenliga mängder med vatten ur markerna, de andas ansenliga mängder, de strömmar vatten, är hav är själsströmmar.
Vi sade att du såg Eken vid anblicken av Älgens krona.
Det är inte alls märkligt,
Eken breder ut sitt väsen, kronan är en vid krona, detta träd är ett fadersträd, om vi nu skall säga är, Eken bjuder alla väsen att äta, den står stadigt i sitt livs tillit, därigenom bjuder den av sitt själv till sig själv, till alla.
…
Kanske är det så att den aningslöste vandrar bort från att förstå,
Kanske är det så genom att aningen blir löst från kroppen
Blir förstå
Ande
Kanske är det då

Hon han
Förstår

Förstod

Kanske är det då ana blir sannhet

5 maj

Vad är det fjärilen berättar,
Fjärilen berättar om vingarnas skira lätthet, den berättar om solens trådar om ljusets trådar, den berättar hur vindens gestalt är, den berättar om följsamhet, om tillhörighet,
Den vet var blomman väntar.
Varje fjäril söker sig till den färg den bär, varje Fjäril har en värdväxt, en värdblomma.
En värd, en vård, den vårdande gesten.

Fjärilen vet blomman, vet att de samspelar, ger varandras liv till varandra, de lever i evigt nektarförbund. Evigt nektariniskt förbund.

Nektarium är blomman för fjärilen, nektar, gudadryck, soldryck, kärleksdryck bjuder blomman till ljusets bärare.

Fjärilen berättar om vikten av att sitta helt stilla, breda ut vingarna, andas, andas sol,
känna, verkligt vetande känna solen beröra, känna solens ljus stiga in, sjunka in, väcka rörelsen, vingarna vibrerar helt lätt

Så är Fjärilen åter i luftens sfär, vidrör, berör.
Gudadryck andas

Fjärilen möter fjäril, de dansar runt med varandra, ljusdanser värmedanser,
Kärleks dans rörelse.
ägg lägges pärlor lägges säg var, säg var,
Hos värdväxten, i värdväxtens händer. Sol vind vatten jord stjärnor berör.
Larven vaknar led efter led, led till led, en kropp flera kroppar
Delar rör sig hårstickor fjun pilar spjut strån päls följer med, mjuk gladgestalt sjunger
Oh, vilken vacker värld jag är, mumsar smakar Utforskar Upptäcker
Krumbuktbuktkrumumom
Sätter sig stilla lystrar känner soltrådar vävas lindas vävas om
I min linda drömmer jag stilla liv
Jag ser ut att vara tung sten
Vem är jag
Jag är vingars skira lätthet, berättar solens trådar, ljusets trådar Solens sång målar fram vindens gestalt sjunger vindens sång är följsamhet är tillhörighet, vet var blomman
väntar.
Vad är det fjärilen berättar.

Fjärilen berättar livets steg, evig evig evinnerlig. Se Fjärilen och känn, verkligen känn hur denna talar in i din själ, denna rörelse är själens längtan, själens längtan är att beröra. Vem kan tro att fjärilen fladdrar planlöst, flyger in i elden för att dö, vem kan tro att fjärilen endast är ett kryp.
Fjärilen är själens inre rörelse, den rörelse vilken längtar ut i fingrarna, tårna hårets yttersta spetsar.
Fjärilen lindar ljus med sig runt sig, framgestaltar luftens rörelses gestalt.
Den dricker icke nektar för att säga oh vad gott, den dricker denna gudadryck för att ge vidare, den gör det.
Den gör icke ”endast detta,
Fjärilen, fjärilarna känner, vet blommornas, växternas väsen, vet de eteriska strömmarnas liv, vet själsrörelse, deras vingar dansar med vinden, vindarna, de helar andningsluften gör den ljus, den sprider, doftar eteriska ämnen runt, den belivar genom sin rörelse.
Den flyger in i elden och faller död ned.
Den flyger in i kärleken och faller död ned, den lämnar det yttre skalet och faller död ned för kärleken.
Den ”offrar” den fysiska gestalten till högre ändamål.
Innan detta sker har Fjärilen lagt äggen, pärlorna till liv, de ligger vid vårdträdet, värdväxtens fötter, inom kretsen av familjen, andefamiljen, själsfamiljen.
Vaknar och larven äter verkligen världen, den värld vilken den är, den är det lilla barnet, de små djuren, kalvarna, fölen, kiden alla de nyfödda.
Var nyfödda, upptäck skönheten,
Räds icke.
Larven sitter stilla ro, solens trådar lindas runt runt, den är en puppa, en mumie, den bär hela livets visdom inom sig, inom sitt själv, den bär allt det den blivit, den har smakat, ätit, druckit, allt liv är inom detta skyddande hölje.
Detta skal är hårt, känns hårt, då du ser det synes det vara en sten en tyngd, tung massa, knackar du lätt kanske du hör knackningen. Lyfter du den kommer du att upptäcka att den är viktlös, så är barnet i moderns hölje.
Stenen vet det vinden inte vet, stenen känner vetande denna tråds vilja,
Det är inte så att fjärilen lindar upp eller ut tråden, ändå är den bilden god att leva med, genom denna tråd väver fjärilen kroppen, kroppens väg.
Denna tråd innehåller alla fjärilens livsönskningar impulser.
Så är cirkeln fullbordad.

Mycket enkelt sagt visar Fjärilen att allt det vilket synes vara tyngd är inte tyngd.
Ta stenen i handen, var barnet
Kasta stenen
Känn bollen
Se vingarnas lätthet
Flyg med upptäck ljuset.
I min linda drömmer jag stilla liv
Jag ser ut att vara tung sten
Vem är jag
Jag är vingars skira lätthet, berättar solens trådar, ljusets trådar Solens sång målar fram vindens gestalt sjunger vindens sång är följsamhet är tillhörighet, vet var blomman
väntar.

Lindar du dessa trådar, tätt mycket tätt blir det en kropp, tar du fram mikroskopet och beser skönheten, upptäcker du att det finns små andningshål. För att göra berättelsen kort: överallt finns filter.
Puppan är ett filter för den blivande fjärilsbruden, puppan förhindrar ovidkommandes att stiga in, tillkortakommen blir pådyvlaren, det vi säger är att den blivande fjärilen skyddas från det vilket icke hör till dess livsimpuls, ljusminne.

Det finns filter överallt i allt, puppan är ett filter, moderns hölje är ett filter, solglasögon är filter. Det finns vattenfilter, ljusfilter, ljudfilter, filter för de flesta av livets skeden.
Det finns rökfilter för att era lungor inte skall förstöras eller drabbas, det finns njurar, flimmerhår, fransar, hår i det oändliga, vi avser inte att fördöma eller tillåta.
Var dock vakna inför att inga yttre droger förhöjer er skapande vilja,
det är en illusion i den bemärkelse ni använder detta ord,
Att till föra en drog för att kunna skapa är en skenande synvilla.
Var och en vet verkan av det ni omger er med,
Ni ”väljer” den åverkan ni vill göra er själva.
Fastna inte här dotter, vi talar icke om att välja att bli slagen eller att utsättas för våld, svek eller annat. Vi talar icke heller om att göra andra illa, vi säger inte att ni väljer, har rätt att välja den åverkan ni vill göra andra. Vi talar här om droger eller det vilket benämns vara gifter eller stimulantia. Du vet att alla dessa har en homeopatisk helande verkan i rätt mängd, men låt oss inte fastna i detta.
Det är icke tillåtet att skada ett medlevande väsen, det vill säga ni skall icke göra er själva åverkan, genom andra eller tillåta andra att skada er. Inte ens där kan vi säga att ni inte skall, det omedvetna sinnet gör mycken skada, åverkan.
Fråga er dock huruvida detta är åverkan eller inte,
i vissa skeenden kanske det snarare är en väg till öppnande, i den mån det inte är ett missbrukande.
En väg för att möjlighet skall givas för helande eller helt enkelt för att ni skall må bra.

Var dock lyhörda för det inres bön, det tillsäger er huruvida det ni gör är av godo eller icke.

Den sanna vilan skänker balans, naturligtvis är det bästa att icke bruka utanförmedel till detta, men ibland har ni tröttat ut er så till den milda graden att ni måste ha denna nedvarvning, nedfarning för att motorn åter skall spinna vackerljud, vara mottaglig för fotens lätta beröring.
Det går dock icke att köra om ni inte håller händerna runt ratten och styr.

Var dock lyhörda för det inres bön, det tillsäger er huruvida det ni gör är av godo eller icke.

Det går att finna denna vila utan medel, enkelt sagt; tillåt er att då och då stanna, vara stilla, i det rofyllda sinnet vaknar det uppmärksamma sinnet, det uppmärksamma sinnet är mottagligt för inspirationens ljus.
Det är inte så att fjärilen lindar upp eller ut tråden, ändå är den bilden god att leva med, genom denna tråd väver fjärilen kroppen, kroppens väg.
Denna tråd innehåller alla fjärilens livsönskningar impulser.
Så är cirkeln fullbordad.
Se vingarnas lätthet
Flyg med upptäck ljuset.
I min linda drömmer jag stilla liv
Jag ser ut att vara tung sten
Vem är jag
Jag är vingars skira lätthet, berättar solens trådar, ljusets trådar Solens sång målar fram vindens gestalt sjunger vindens sång är följsamhet är tillhörighet vet var blomman
väntar.

Lindar du dessa trådar, tätt mycket tätt blir det en kropp, tar du fram mikroskopet och beser skönheten, upptäcker du att det finns små andningshål. För att göra berättelsen kort: överallt finns filter.
Puppan är ett filter för den blivande fjärilsbruden, puppan förhindrar ovidkommandes att stiga in, tillkortakommen blir pådyvlaren, det vi säger är att den blivande fjärilen skyddas från det vilket icke hör till dess livsimpuls, ljusminne.

Det finns stora mängder av föroreningar i luften, rök, ljus, slam. Nu tänker ni att allt detta är utanför er föroreningar, är det så. Till viss del ja.
Ser ni, ni förorenar även genom själs/känsloslam, tankeslam och så vidare.
Rygga inte baklänges, vad hjälper detta.
Var medvetna om dessa ting.
Var medvetna om att varje väsen är en del av helheten, därvidlag är det icke ”endast” det ni fysiskt påtagligt slänger runt er vilket förorenar, det är även det ni benämner icke synbart.
Det icke synbara resultatet är inte mindre än det synliga.
Så är vi åter där:
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:

Rofyllt sinne
Uppmärksamt sinne

Endast där lever det rena klara vattnets samtal
Ur källan kommer det,
Kommet ur källan talar talets sanna väsen.
Förenar tanken med det otänkta, otänkbara,
känslan med det okännbara,
förenar det synliga med det osynliga,
det hörbara med det ohörbara,

Vad är det yttre utan det inre, vad är det inre utan det yttre. Du har en kropp, allt liv har en kropp, tanken är en kropp, ordet är en kropp, allt har en kropp, du är värd för din kropp, du är vårdträd för din kropp, din kropp är värd för dig, själen rör sig, det kan du se, du kan icke se de eteriska strömmarna, du kan känna då de blockerats, handen somnar, lemmen somnar, du domnar. Anden är svårare att se, ändå känner du den, du känner igen den i fågeln, ändå är det inte fågeln, det är fågelns element vilken söker visa dig anden. Var är fågeln, den är i vinden i luften, du lyfter blicken, ser molnen fara, de förändras sakta, eller de skapar hela tiden, mjuka former, goda mjuka ser de ut att vara, det är tanken, den skapar, anden skapar i det högsta ljuset. Skulle du känna molnen skulle du känna att de är massa, substans, molnen vet det stenen inte vet.
De vet båda att det du ser inte är det verkliga.
Var vill vi komma med allt detta.
Vi vill visa att anden är överallt, anden är intet utan kroppen, kroppen är en andekropp.
Vi sade: Den gör icke ”endast detta, Fjärilen känner, vet blommornas, växternas väsen, de vet de eteriska strömmarnas liv, de vet själsrörelse, deras vingar dansar med vinden, vindarna, de helar andningsluften gör den ljus, den sprider, doftar eteriska ämnen runt, den belivar genom sin rörelse.
Den flyger in i elden och faller död ned.
Den flyger in i kärleken och faller död ned, den lämnar det yttre skalet och faller död ned för kärleken.
Den ”offrar” den fysiska gestalten till högre ändamål.
Innan detta sker har Fjärilen lagt äggen, pärlorna till liv, de ligger vid vårdträdet, värdväxtens fötter, inom kretsen av familjen, andefamiljen, själsfamiljen.

Därmed inte sagt att ni skall förbränna er, i det ögonblick tanken blir andetanke, i den stunden blir kroppen andekropp, människan blir ande, hon blir: så blåste han sin ande däri. Insidan, det inre ljuset är nu utsida.
Anden har blivit kropp
Det finns inte behov av förbud, den högre moralen lever kännande vetande i allt.

Vi vill stanna en stund här, vi känner att det surrar inom dig.
I det mänskliga livet, i tillvaron finns behov av lagar, detta behov har skapats på grund av att begären tagit över, behoven har övermannats av begären. Bilden av Justitia är mycket visande, hon håller vågskålarna i handen.
I mitten, djupt i bröstet andas hjärtat, hjärtats röst, är vänstra handen förenad med högra handen, är tanken förenad med stegen, är huvudet förenat med foten.
Det är idealbalansen, jag är i mitt själv.
Så ser det inte alltid ut, därav lagarna, de var menade att vara puppans skal, de har luckrats upp mycket, men meningen är där.
Begär, kan var allt, träning av alla slag, socker, salt, surt, beskt, rökning, alkohol, droger av alla de slag, sex, egentligen allt det vilket skänker livet glädjeämnen, tillför energi.
Vi säger inte att det är av godo att använda droger, vare sig tunga eller lätta.
låt oss se till de ”milda” (låt er inte luras av det, dessa är svårast att upphöra med) kaffe, te, nikotin, mindre alkoholhaltiga drycker, sex med mera, de så kallade lätta drogerna.
Det finns stora skaror vilka vill leva i celibat, det är av godo då det är en inre vilja, hör till detta väsen, hjärtat tillsäger dig detta. Så finns då panoramat av dessa vilka med den tänkta tanken känner att det är det rätta, de lägger förbud för sig själva att ha sex. Vad sker; hela deras väsen blir upptaget med sex. Vad det än gäller, vilket det än gäller av dessa så kallade lätta begärsbehov, så övermannar de livet då du gör förbud av dem på grund av yttre tankebildning. Då det är en ström, en hjärtström är de självklara, de lämnar dig, det finns inte behov av dem.
Den flyger in i elden och faller död ned.
Den flyger in i kärleken och faller död ned, den lämnar det yttre skalet och faller död ned för kärleken.
Den ”offrar” den fysiska gestalten till högre ändamål.
Innan detta sker har Fjärilen lagt äggen, pärlorna till liv, de ligger vid vårdträdet, värdväxtens fötter, inom kretsen av familjen, andefamiljen, själsfamiljen.

Därmed inte sagt att ni skall förbränna er, i det ögonblick tanken blir andetanke, i den stunden blir kroppen andekropp, människan blir ande, hon blir: så blåste han sin ande däri. Insidan, det inre ljuset är nu utsida.
Anden har blivit kropp
Det finns inte behov av förbud, den högre moralen lever kännande vetande i allt.

Genom att vaket lyssna, våga lyssna till den inre rösten, det är inte det lättaste, det är det svåraste, det fordras mod till detta,
Känner du gifttaggen, var den sitter, du känner dess gift.
Du låter anden dra ut taggen och hela dig.
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:

Rofyllt sinne
Uppmärksamt sinne

Endast där lever det rena klara vattnets samtal
Ur källan kommer det,
Kommet ur källan talar talets sanna väsen.
Förenar tanken med det otänkta, otänkbara,
känslan med det okännbara,
förenar det synliga med det osynliga,
det hörbara med det ohörbara,

Det finns filter över allt i allt.

Det finns föroreningar i luften i marken, ljus, ljud allt det vilket vandrat över gränsen, det vill säga alla dessa mänskliga tidsfenomens tendenser har blivit sjukdom.
Sjukdomen helas sakta pågår läkningen.
Hur sker helandet.

Regnet faller, strängar mellan himmel och jord, fingrar berör mjukt svepande smekande, luften vibrerar, osynligt, ohörbart påverkas allt, själsklanger rena klara tvagar sinnet rent.
Regn faller för med sig strömmar in i jords lager, hudar,
Strömmar filtreras genom jordens lager, finner vägar till källan,
Djupt i jorden, i bröstet andas hjärtat.
Ådror strömmar, renade klara
Stiger upp ur.
Så är det, helandet sker långsamt; det är en vacker bild du skapade denna dag:

Fyrkanters fyrkanter
liven vandrar i fyrkanter, lever i fyrkanter, blir fyrkanter.

Visdomen i runda former är vishet
Djup vishet.
I den runda formen
rinner
vätskan
av,
faller in i sanden
silas
filtreras.
Öken
är fyrkanter
förbrända ögons ljus
de irrar vilsna
jag smeker sanden lyfter dess damm
ser sanden omfamnas av vind
ser solen smeka
ser sanden uppfyllas
ser rörelsen
ser stjärnornas sannhet
sanden faller stjärnornas ord faller in i
sanddyner
vågor
hav andas

Visdomen i runda former är vishet
djup vishet.
I den runda formen rinner vätskan av,
faller in i sanden
silas
filtreras.

Oasen vaknar
Där är skönhetens stilla tystnads liv

liven vandrar i fyrkanter, lever i fyrkanter, blir fyrkanter.

Jag lägger den ena fyrkanten i sanden
Lägger den andra över
Det blir en stjärna med
Åtta vägar

Stiger in i dess mitt vilar stilla tystnad