7 maj

Lever just nu med bugning bugar- i skrivandets stund;
den bugande gesten är vacker;
Hon sitter i hjärtkammaren, sitter utan stöd
den smala midjan andas stilla rörelse
förenar ovan med nedan
nedan med ovan
är morgonrodnad
är skymningsrodnad
runt midjan bär hon bandet
tvinnat
av ljus av mörker
av mörker av ljus
klädnaden
skiftar vit skiftar indigo
in i varande
strömmar
små pärlor
stjärnor glittrar
tinderdröms lyster
sidenvågors pärlemorsvall lindas
faller i mjuka vågor över intarsiagolv
bak ögonlock målar
mjuka penslar fram livsväv
hon håller vackerram i hand
sömmar med silvertrådar hjärtats rytm
andningen följer rörelse inom utom
hon hör vågen närma stranden
ser sanden sköljas vändas
steg träder fram sakta
vatten dansar solguld i
hon kastar upp vackerram i intet
ropar viskande
allgoda visa
giv mig
svar
allt upphör i är
sömnaden öppnas målas inom tempels valv
hon hör stegen sedan länge vänta
ser riddaren buga inför slöjan
han lyfter icke blicken
väntar
de väntar
solvind andas lyfter slöjan av
hon smeker hans längtan bjuder honom in
han lyfter blicken
hon vet
känner
det hon aldrig känt
söker fly
solvind andas
lindar slöja
om
se vår vilja i kärlek
…
Den bugande gesten är vacker,
så skrev du, så är det.
I den mänskliga vandringstiden har denna gest genomgått många tankeformateringar, vi kan inleda med det negativa vilket lever idag, det är denna kram, kramen vilken sker i förbifarten, någon kramar och vinkar vidare bakom ryggen. Kramen är en omfamn, en omfamning, en värnande tröstande gest en kärleksförklaring;
du är tillåten att träda innanför mitt personliga revir, du är tillåten att stiga in i min aura, i min eteriska ström i mitt andeljus.
Då detta sker, händer det ofta att den vilken gives tillåtelse samtidigt passar på att ta sig en munsbit.
Detta var om kramen, den har blivit ett är vilket icke är.
Den bugande gesten är vacker då den är bugande,
Nåväl det fanns en tid och det finns ännu då herre mannen ropar, kräver böj dig, böj din vilja inför min. Du har mött dessa ord i handling under hela din människovandrings uppväxt, böj dig inför min vilja, vi skall inte stanna vid detta.
Böj dig inför min vilja, bekänn hette det.
Oavsett om bekännelsen kom eller inte brändes hon/han på bål, eller de sattes i reservat fråntogs sin mänskliga rättighet. De vilka trodde sig ha övermannat dem, trodde att dessa givit upp sina rättigheter, de klippte håret steg in i den så kallade religionen vilken pålades dem; i det inre log de kärlek.
De böjde sig, de böjde icke sitt inre ljus; fridslugnet.
Du skrev att du ser riddaren, du ser riddarens väsen, du ser mannens väsen inte människomannen eller man av människosläkte, du ser Mannen.
Visst kan vi benämna honom riddare, du kan likaväl säga krigare ty du ser inte rustningen, du ser inte huden, du ser känslan du känner rörelsens innebörd.
Du skriver att du ser den väna jungfrun, du ser inte hennes kvinnovarande väsen
du ser kvinnans väsen inte människokvinnan eller kvinna av människosläkte, du ser Kvinnan.
Du känner den manliga energin, ljuskraften du känner den kvinnliga kraften värmeenergin.
Du känner mannens solguld och ser vad denna arkitektoniska vilja kan föranleda till, förbrända öknar, materia.
Du kvinnans silver, egentligen känner du hennes svala hand, liljevita fingrar, du ser inte henne du ser en vit lilja.
Du finner detta svårt att förklara; varför talar vi inte här om kvinnans silver/månväsen och översvämningar.
Det finns inte behov av detta, kort och enkelt, mannen vill bygga huset till sin brud hon vill skapa hemtrevnad till sitt hjärtas älskade, då inträder mannen inte till sin brud, han inträder till sitt inre.
Den bugande gesten är vacker då den icke är underkastelse, den är vacker då riddaren kysser hennes framsträckta hand i vetskapen av vad de tillsammans är.
Du skriver att du ser Liljekonvaljen.
Denna blomma stiger upp ur hennes händer, ser ut att vara en rulle blad, en papyrusrulle kanske med helgade tecken.
Den stiger upp fäller ut ytterhöljet och små klockor är där, vita bugande klockor. De doftar starkt, de säger pröva mig innan du dömer mig. Tro inte mina ord, se dem i min gärning, jag är kvinna, kvinnosjäl, kvinnoande, därigenom är jag vit ren oskuldsfull.
Jungfrun i din bild är sagans, mytologins bildspråk, den orörda, hänvisar här icke till den helgade akten, bilden hänvisar till den rena oskuldsfullheten, det orörda, det otänkta, det vita bladet med de vita tecknen, det osynliga vilket icke är osynligt vilket skall synliggöras.
Hon står där inför dig hon doftar i vårens famn bjuder sommaren till dans, sommarens steg dansar, hon står där i höstens tid med det röda bäret, detta bär är giftigt för den vilken icke ville se.
Du skrev att du ser Blåklockor.
Dessa blommor blommar i sommarängen, de är bugande gester, ser du den vackra klockan skimra blå, himmelshav har ”sugits” samman är en hand vilken doftar sommar in i själs land, håll din hand, känn en pärla mellan alla fingrars fingerspetsar. Denna pärla innehåller alla samlade hjärtönskningar, nu släpper fingrarna pärlan, sommaren sjunger i det yttre. Solen smeker klockan, du ser alla linjer, en Humla surrar kryper in, du hör det dova varma ljudet, den samlar nektar, pollen, frömjöl fäster vid.
Sommarängen förs vidare, vidare.
Beständig är min kärlek, följ hjärtats röst,
sommaren dansar i vinterns äng,
vinterns äng dansar i sommarens äng
alltid
alltid
evig beständig är min kärlek följ ditt hjärtas röst.
Så ser du det spirande livet, grodden.
Den bugande gesten är inte underkastelse,
den är vördsamt närmar jag mitt inre ditt inre. Låt oss samtala, tysta eller otysta.
Den bugande gesten är vacker.
”ibland är vemodet det vilket ger lugn, i det lugnet talar tystnaden, talar skönhet.”
till viss del kan det sägas att den bugande gesten är ett tillstånd av vemod. Vemodet upplevs ofta vara sorg eller tyngd. Lyssna till vemodets stämma och finn dess inre kärna. Själen vänder sitt ansikte in till hjärtat.
Vänder det in till hjärtat vilket är rent, inom citationstecken vitt, jungfruligt vitt.
Stormarna bedarrar och ett lugn, ett svårgripbart eller svåröversättligt lugn infinner sig. Det är ett vackerlugn, ett vemod.
Det är ve – mod.
Se dessa två ord, Ve dig, ve det skedda, ve denna tid, det är att ta avstånd från.
Så har du ordet mod, vi har talat runt modsteg sätt nu bakvänt samman ordet: mod att säga ve till den negativa bugande gesten, Mod till avståndstagande då du känner att vägen, dina steg blir påtvingat falska.
ser du
flaskan falla
ser du
vinden susa
ser du
glasbitarna
ser du
den vackra glasmosaiken
livets väv
vi tror
den är långt borta
ser du den
den är där
glaset är
inte
glas
glaset är
en slöja
då hjärtat talar
framträder skönhetens ord till dig
…
Lev med orden, fyll dig med orden
andevisshet,
andeväckas,
endräkt,
andräkt.
Du befinner dig på en motorväg, eller i en stor världsstad, du sitter i ett molns famn, ser ned. Du ser vägar, de samlas runt till en rondell, bilarna irrar planlöst skulle du kunna tro, nu vet du att det sitter förare bakom ratten. Du vänder blicken och ser fotgängare rusa i rusningstrafik, din uppmärksamhet är fortfarande riktad in i en världsstad. Det är verkligen rusning,
Rusningstrafik.
Visst sitter det förare bakom ratten, visst finns det trafikregler, visst finns det ett väsen i de rusande kropparna.
Denna rusning gör att stegen ofta rusar svischar förbi det väsensartade, det sanna väsendet.
Vänd så blicken till en mindre stad, eller en landsväg, lugn, stilla rörelses lugn är där, du kan andas att de vet, de känner livets puls.
Många säger att de inte vet av annat eller att de gett upp, är håglösa.
Inte är det så, det är att döma i enlighet med det västerländska ögat.
Vi säger inte att ni skall fly hals överhuvud bort från er nuvarande boplats, ni är där för ni har givits ett redskap.
Bliv vid er städja, bliv städse vid,
Städja är ett vackert ord, lyssna till klangen - s – t – ä – d – j – a -
ordet visar en riktning till, manteln faller ned över axlarna i mjuka svall, blicken lyfts ur tyngden, ögonen öppnas kisande varsamt uppåt, det inre öppnar dörren/portarna med en djup varm susning, väsendet är i dityramb, jubelhymn. Ordet i sig betyder anställning och det är även så visande, ställd an: var ställd an/svara an till ditt sanna väsens språk.
Detta är andevisshet.
Låt oss se ord du skrev:
Det är så att det finns en mening att du är bland människor, människor är inte lätta att leva med, de är svåra att förstå eller mera, känna deras väsen,
ögonen talar ett språk,
orden ett språk,
gärningen ett språk,
de talar vitt skilda språk i varandet av att vara en människa, inom sig själva ut ur sig själva, splitterväsen är detta. Du säger dig ha en längtan bort från , till öde marker eller snarare orörda marker. Det är gott att söka öde marker; ödets marker, dock icke att lämna.
Vad är att leva asketiskt,
vad är att leva, vad säger dig att söka,
du är redan i, allt är i, den insikten måste växa inom varje väsen.
det är inte lätt att bära ljus in bland människor,du gör det genom den du är.
Dessa ord hör samman med detta vi talar om och med dig.
Det är en levande önskan, en livsönskan att vandra i harmoni, befriade tyngdsteg, tanken kanske bejakar anden, den tänkta tanken kan logiskt förklaringsmässigt berätta om anden och andens gåvor. Men; är det ur vakenhet, är det ur visshet.
Eller är det så oförståeligt att det med ett leende sägs, ja visst – är det så. Många gånger skulle vi kunna lyfta fram berättelsen om: Kejsarens nya kläder.
Det är svårt för det mänskliga, den mänskliga tanken att djupt förstå andevissheten. Det går inte att väcka anden med våld, själen måste bejaka, måste bli vetande ur sitt känslosvall.
Anden och själen måste ingå äktenskap, jaget är prästen.
När vaknar väsendet,
i den helgade akten vaknar väsendet.
Blir andeväckt ur fri vilja till vetande
inte kännande
till vetande kännande
kännande vetande.
I endräkt med sig själv
åter är du i molnfamnen, ser rusningstrafiken, det blir till slut en massa av svarta prickar, det individuella är inte mera, detta är inte endräkt det är att strypa den mänskliga mångfalden vilken gör skapar skönhet, Det är att borta det universella unika, unikum i att vara del av i helheten.
Att bli ett med sitt själv att leva i en dräkt, i sin egen dräkt är det svåraste och det lättaste,
endräkt är en vacker gest,
det är att vara överens med sig själv, med sitt själv. Detta är i sin tur att leva i enighet med sig själv, med sitt själv, med helheten. Det är att enas, det är att var enig.
Ene, är endräkt, ene eder samman.
Enen är god för bäckarnas strömma, för källans strömmar, ene renar skog och mark.
Endräkt är själens livsönskan att vara endräkt, därigenom att du stiger in i din dräkt stiger du in i helhetens dräkt, detta sker utan att strypa eller kväva skapelsens; den mänskliga mångfalden.
Att ge upp sig själv är att uppstiga i endräkten.
Det är att svara an,
Det är ordet andräkt.
Det är en skrud av en och an, an och en.
Det är ljus och skugga, det är anima och animus, det är allt och intet.
I den strömmen andas anden,
i den strömmen andas du ande, därvid lever andedräkten.
Det finns inte behov av munvatten, starka munsköljningar, era ord är då rena.
Doftar honung och mjölk.
Lyssna
till
vindens susning
emellan,
hur kan ett väsen stå emellan,
hur kan ett väsen stå emellan i ett skede, i ett skeende.
Är inte allt liv levande, levande strömmar.
Är inte punkten, hindret i mitten. Denna punkt ni benämner vara emellan, den punkt vi benämner var knutkorset.
Knutkorset.
Är knutkorset för att slå er själva med, är det en knutpiska för att slå er själva med eller andra, är knutkorset skapat för självplågeri eller sadism eller rent av pseudosadism.
Är knutkorset detta att leva med tagelskjorta och piska sig själv för att stävja den bångstyriga viljan, är det så. Tror ni så.
Hur kan ni tro så.
Knutkorset är ett redskap, stanna vid dess skönhet, se hur det är knutet, det är en ros.
Hon plockar varsamt ut ur taggarna, allt sker ty ni skall icke förblöda.
För att se emellan blir vi tvingade att stanna bilden.
Stanna ett skeende, göra en stillbild av ett levande skeende, göra en stillnad bild av en ström av en rörelse.
I denna bild ser vi då två punkter; A står i den ena änden och B står i den andra änden.
En tredje punkt; C landar i mitten
Är dessa punkter människor är det så att A och B lever tillsammans eller planerar att göra något tillsammans, planerar en gemensam tillvaro
Detta behöver här inte vara att leva under samma tak.
En gemensam tillvaro kan vara en rörelse, ett skeende, en uppgift. Punkt C landar emellan, mitt emellan det tänkta, minns att detta är en stillbild.
I den stillbilden är A och B på var sida om C, är C verkligen emellan A och B, det ser ut så; men det kan lika gärna vara tre punkter på i rad eller C kan hålla A och B i händerna eller A och B kan hålla C i händerna.
Dessa punkter kan värna om varandra,
vandra med varandra.
Den vandrande gesten är vacker;
Nu startar vi bilden.
Vad ser du,
är C ett hinder, är C emellan A och B.
Förflytta bilden till floden, till flodens sk inlopp och utlopp eller till havets synliga in och utandning eller till andningsströmmen.
I floden ligger en sten/C, vad gör floden,
vattnet,
meningens liv, vattnet strömmar runt stenen/C, det blir en gemensam rörelse.
Posivitetsbilden blir harmoni.
Negativitetsbilden blir att C är ett hinder.
Fråga er detta; om ett hinder är ett hinder eller är hindret där till insikt.
Havet gör likadant,
det uppstår en levande rörelse,
Vinden gör likadant.
Hur förhåller det sig då med andningsströmmen,
Då ett hinder finns, då ni har utsatts för, eller satt i halsen eller har en halsinfektion, då hostar ni. Detta sker för att ni skall bli av med hindret.
Det är en av vägarna,
Har ni satt i halsen hostar ni för att befria luftstrupen, detta att sätta i halsen behöver icke vara vid näringsintaget. Det kan likaväl vara att ni satt för många sanningar i halsen eller utsatts för chock.
Ni hostar för att befria luftstrupen, andningsvägen, hindret sade eller säger:
Tugga mera noggrant när du äter, ät, var inte i brådska, det är då lätt att hamna i bråddjup, var närvarande i det du gör.
Tugga noga.
Är du förkyld finner du helande lösningar.
Det vilket ställer sig emellan eller ställer sitt liv emellan är inte alltid hinder, är inte alltid en förstörande kraft.
Hindret kan till och med vara där för att säga:
Ta ett skutt över,
se inte tyngden,
se att du har lätthetens förmåga,
du kan kliva ur.
Knutkorset är alltså antingen svart eller vitt/ljus, beroende av den icke lyssnande viljan eller den lyssnande viljan.
Lyss till regnet,
Lyss till vinden,
Ser du problemet och låter det vara problem eller ser du dess gestalt.
Hindret, problemet kanske står där för att tillsäga dig:
Ta emot den hjälp du får eller gives.
Var inte rädd,
hjälpen gör dig inte ofri,
binder dig inte,
binder dig inte vid,
den gör dig vid,
den befriar dig,
Det är din tanke om gengäld vilken binder dig,
Maktstrukturtänkandet.
Detta är endräkt, är ene – dräkt,är enad dräkt är att ena dräkt.
Detta är andräkt, är an – dräkt, är att ana dräkt är andedräkt.
Vi viskade ett ord till dig, du har sökte det i många nätter,
Begynnelsen av ordet var de och dis,
Ofta söker du ordet vi ger, i detta fall förvånades du ty du kände inte igen ordet, det tillhörde inte ditt vokabulär, ändå visste du innebörden.
Du ser framför dig en värld, en skönmålad värld, kulisserna är mycket förförande, det finns inte faror i denna skönmålade värld, den är en falsk hymn.
Sakta dras kulisserna undan.
Du ser henne stå med en djup urringning, ett djupt dekolletage, hon visar brösten, klänningen är prålig, visst är hon vacker att beskåda, det pudrade ansiktet är en fasad.
Kulisserna dras sakta upp eller ridån glider isär, scenen framträder.
Väsen rör sig, de bär olika konstitutioner, ridån faller, de visar inte längre upp sig nu sker en dekonstitution,
korthuset har rasat.
Klädnaden faller sakta av.
Så kommer vi till ordet dekontera,
de, är här utifrån att, genom, rörande( rörande denna fråga), handla om, orden visar innebörden, vad säger kontera, det är en slags bokföring, vad har detta med detta att göra, vi vandrar vidare in i diskontera,
Det är att köpa eller sälja mot avdrag,
Vad visar detta, det visar att; jag ger dig detta om du ger mig detta.
Ridån faller, det synliga bröstet skyles,
fram stiger hjärtats röst.
Denna röst räknar inte i gengäld och icke i avdrag.
Skriver inte öga mot öga tand för tand.
Den givande gesten är vacker;