3 maj

slånbärsblom

från min plats under trädet i dess vackerhägn
upplever jag stor rikedom, hudarna genomströmmar mig med evighetsflöden
med livs
liv

jag ser dem släppa grenarna

vandra vid båge
med sol

sakta närmas föras
dras samman

deras fötter smeker upp
prismaljus

ser dem samlas i cirkels
kretssång

från jorden stiger den upp
strömmar genom
flyter ur
munnar

vänster hand är knuten över bröstet
i vid båge lyfter de den vänstra handen ur bröst

flyger i bågvidd utåt
hålls öppen
i väntan

i den högra handen
vilar svarta spjut

svarta spjut
står i
ring

ur ögon blixtrar vitsols ande

jag ser dem lyfta spjuten samtida

högt upp
mot

stanna vid

gemensamt faller
stöten
dovt

dov värme sjunger jordens hjärtstämma

de vita skira

vandrar bågar mellan

runt

svarande lägga hands ljus
i hand

de står i ring med svarta spjut med vitjungfrur skira
sida vid sida

solögons silver ler

jag ser din blå oval svälla
ditt blåa bär
i mitten

längtar att dricka din djupt vinröda saft

smörja mina nerver med din vackerolja
…
Du lever med slånbären, du förundras över denna skönhet.
Du ser de stela grenarnas svarta linjer, stela svarta silhuetter, de är verkligen stelbenta, du ser de vassa taggarna, svarta spjuten.
Ser knopparna, små pärlor, sakta öppnas de och du möter dessa skira blommor, du skrev; Älvväsen.
Visst är det så, de är skira vita kjolar med solögons silver.
Det finns intet öga vilket icke fylls av ljus av dessa.
De är ett hav av vita fjärilsljus.
Det är en vacker bild att leva med i vårens rörelse,
Den visar vintern,
Den visar blomningen vilken sker i vithavet,
Då tanken förblir vit.
Då tanken är tanke själen är själ anden är ande jaget är jag allt är ett.
Lever i inre frihet till förverkligandet av sitt själv.

Slånbär, i vårens tid synes svarta linjer, grenar likt blixtar, taggar.
Vita ljusstrålande blommor på bar gren.
Tre är mycket viktiga tal, tre vägar, då nu framtid.
Tre dygn, tre frostnätter leder till mognad.
Vid tre vaknar njurarna,
njurarna är tvenne,
Två embryoliknande former.
Huvudet har ögon, ekrar,
Solhjulsekrar.
Solembryon,
Soläggsembryon.
Dessa renar,
Förbereder,
De är omslutna av kroppen av huden.
Slånbär är indigo.
Saften är stärkande efter sjukdom,
Tillför ljus under den mörka årstiden.
Oljan är god för huden att höljas inom,
Njurarna bringas till harmonisk balans,
Det sängvätande barnet kan vakna torrt.

Se de sista orden; det sängvätande barnet kan vakna torrt, lägg sedan till:
De är ett hav av vita fjärilsljus.
Det är en vacker bild att leva med i vårens rörelse,
Den visar vintern,
Den visar blomningen vilken sker i vithavet,
Då tanken förblir vit.

Snösmältningen sker varsamt, floderna rinner icke över sina gränser.
Bäret är indigo – det är gott att stiga ur sin egenvärld och stiga in i sin egenvärld, det vill säga stiga ur sig själv och in i sitt själv,
Låt dem omfamna varandra i kärlek.

Falang,
En falang kan vara en vilken valt att stiga ur helheten,
En gren vilken ställt sig själv bredvid trädet.
Utanför trädets liv.
Denne gör mer skada än nytta.
Denne har stuckit in korkskruven i världssannheten,
vrider om sannheten till sin sanning,
Basunerar ut den vitt och brett.
Alltid sägandes; jag älskar det jag gör,
Jag brinner för min sak.
Det är just det: Min sak.

Långt bak i den mänskliga tideräkningen stred krigarna en och en, öga mot öga. De var de vika drabbade samman, de utsattes för skador icke oskyldiga, eller rättare sagt omgivningen.
De stred för en sak eller de stred för sin rätt.
De stred för sig själv eller för sitt själv/vårt själv.
Tiderna förändrades, nu drabbade stora skaror samman,
I täten ställdes en båge av stridande, de var en slags förtrupp och dessa var falangen.
Bilden av detta är att dessa stred tillsammans tidigare stred krigarna en och en.
De stred alltså tillsammans och de övriga var egentligen reserver eller övertagare.
Reserven kan även ses vara utbytare då den stridandes kraft rann ur viljan,
Då den stridande hade behov av återhämtning steg reserven, iakttagaren in.

Vi kan använda ett annat ord till detta för att förtydliga, det ordet är fraktion och innehar betydelsen av att vara en del av en enhet. Det belyser ytterligare det vi sade:
En falang kan vara en vilken valt att stiga ur helheten,
En gren vilken ställt sig själv bredvid trädet.
Utanför trädets liv.
Denne gör mer skada än nytta.

Vi skall gå närmare in på detta snart.
Falangen är ytterligare i ett liv, nämligen i tårnas och fingrarnas rörben.
Rörben är inte det fantastiskt,
Tag ett rör, andas på ”rätt” sätt genom röret och du hör toner, vindtoner, gör varsamt hål i röret, då kan du spela melodiösa stycken.
Rör vid mig,
Rör vid,
Fingrarna och tårnas rörben, de är även de vilka rör, ger rörelsemöjlighet för dessa.
Röra,
Rör vid, genom rörelsen berörs livet.

Vi sade att den vilken ställt sig utanför gör mer skada än nytta.
Vi vill starkt påpeka att detta är fallet men ytterligare mer är att denne gör sig mera sårbar än om denne skulle vara i helheten, välja att vara enhet.

Så låt oss se vidare,
Falang,
En falang kan vara en vilken valt att stiga ur helheten,
En gren vilken ställt sig själv bredvid trädet.
Utanför trädets liv.
Denne gör mer skada än nytta.
Denne har stuckit in korkskruven i världssannheten,
vrider om sannheten till sin sanning,
Basunerar ut den vitt och brett.
Alltid sägandes; jag älskar det jag gör,
Jag brinner för min sak.
Det är just det: Min sak.

Detta är den negativa falangen.
Den positiva falangen är budbäraren.
Budbäraren står i helheten, ”lämnar” helheten och återvänder.
Det är bilden av in och utandningen, det är bilden av den Vita Duvan vilken till slut återvände med olivkvisten.
Vi kan även se barnet framför oss.
Barnet vandrar in i jordesfären, ligger och rör sina lemmar sakta, ser moderns ögon och ler ljus.
Barnet är rörelse, saktmods rörelse. Barnet skriker vid behov, ty barnet känner den första smärtan vid hunger, det är icke en behaglig upplevelse, den upplevelsen viker av från den annars varande upplevelsen av behaglighet.
Barnet skriker fram upplevelsen, berättar genom skriket sitt behov, då barnet är nöjt jollrar det.
Skriket berättar om ett otillfredsställt behov, samtidigt berättar skriket om barnets smärta.
Genom att verkligen se och uppleva barnets behov och svara an till behoven då de är behov styrks barnets moraliska vilja, den sunda moralen. Inte påpekandets moralitet.
Barnet skriker och får sitt behov tillfredsställt.
Barnet skriker och får inte begäret tillfredsställt. Slutligen uppmärksammar barnet behovens sfär.
Skriken blir berättande behovsskrik.
Dessa följer barnet hela vägen.
Nåja, barnet skriker kanske inte då det stigit in i vuxenklädnad, ändå lever känslan kvar.
Den sunda moralens vilja skolas genom skriket.
Det är inte farligt att låta barn skrika, det är farligare att tillgodose varje liten impulsstyrd längtan utan urskillnad.

Nu blir barnet tre år har med glädje bemästrat, att ställa sig upp och gå och tala och till viss del tänka. Låt oss kalla detta vackra tänkande för känslotänkande.
Känslominne.
Den ideella bilden är nu att modern sitter och syr eller händerna är runt hemmets hantverk, barnet leker, smakar sina steg, kryper längre och längre bort för att återvända.
Barnet lämnar moderns kjolar, smakar och bringar modern bud om det vilket var utanför kjolarna.

Barnet är en budbärare, dels för helheten, enheten och dels för sitt själv.
Hur för sitt själv, barnet berättar att det klarar av stegen i tillit till moderns kjolar.

Det är den positiva falangen, den är dels inre och dels yttre.
Tag ett rör,
andas på ”rätt” sätt genom röret
du hör toner,
vindtoner,

gör varsamt hål i röret,
Du spelar melodiösa stycken.

Rör vid mig,
Rör vid,

Fingrarna och tårnas rörben,
de är även de vilka rör,
Ger rörelsemöjlighet för dessa.

Röra,
Rör vid, genom rörelsen berörs livet.

Du har dessa dagar levt med ordet intellekt,
Vad är detta är det verkligen detta analyserande av liv eller är det att lyfta fram och ge liv.
Det finns det så kallat döda analyserandet, vilket sönderdelar in till partiklar, det är dödande då livet inte ses.
Du känner vart vi nu är på väg, vi tillsäger dig ofta att dela upp orden.
Detta för att se deras fyllda innebörd.
Orden har blivit förvrängda.
Sanningarna har blivit förvrängda.
Det lever i bilden av korkskruven:
Denne har stuckit in korkskruven i världssannheten,
vrider om sannheten till sin sanning,
Basunerar ut den vitt och brett.
Alltid sägandes; jag älskar det jag gör,
Jag brinner för min sak.
Det är just det: Min sak.

Orden är inte en ensak, de enskilda livens väsen är inte en ensak, det är en medsak, en sak vilken belivats, givits liv.
Så blåste han sin ande däri, hade detta icke skett skulle kroppen ha varit massa, jord, nu blåste Den Store Anden sin ande däri och det varde liv. Människan alla livs väsen gavs en kropp, kroppen är en gräns, detta skedde därför att Vi ville känna liv, alla väsen gavs liv för att vi alla skulle känna liv, känna av varandra vetande, medlevande, därigenom har livet vandrat bort från sak till sakförhållande. Förhållandet till saken är att blåsa liv däri.
Intellektet kan alltså var den iskalla tanken, eller mineraltanken, det kan även vara det analyserande kärleksfulla intellektet.
Ni är många vilka vandrar analyserande i denna mänskliga tideräkning.
Det fanns behov av detta ty analyserandet förlorade sitt andeliv genom att ägandet, samlandet tog över.
Det finns alltså behov av analys – er - ande.
Med andra ord är det inte negativt att höra om ditt lysande, strålande intellekt, du tar inte till dig detta, du säger starkt; det är inte mitt intellekt, det är deras sannhet och det är deras ord, jag söker endast nedteckna orden.
Du väjer för att det är din sak.
Ser du vad det är vi säger.

Genom detta uppdelande av ord sker inte ett sönderdelande, du delar upp orden och därigenom gives orden möjlighet att bära fram sitt ursprung, sitt livs innehåll och därigenom mening.
Detta är sann gudomlig vetenskap
Det är ett vetenskapande sinne.
Vet – en – skapande.

skriv de ord du skrivit idag, de hör samman med detta.

Vi är alla tillåtna att ifrågasätta så länge vi inte gör det för att medvetet göra illa
brukar säga till barn, ungdomar ja, vuxna också för den delen:
fråga vad du vill, det är aldrig fel att fråga,
ställ dig själv frågan: dör jag av denna fråga, mycket sällan gör vi det.

Det är välan en bra spegel åt andra hållet också kom jag på nu:
nyfikenhet skapar liv

vad är kärlekens barn, är det bilden av eller gärningen
Kärlek ett av de mest missbrukade orden
det är mycket lätt att tvätta ur ord:

plötsligt ser jag en kvinna
hon står vid ett bykkar
hennes händer är röda
det ångar
hon tvagar kläderna med en sten
se en tvättbräda framför dig
hon tvagar
tvagar
vrider ur
nu skulle jag kunna gå vidare i bilden

kanske är det så att vi vrider ur orden deras sötma

Lever alltid med ord vilka talas, den inre kärleken är universell den yttre har många färger
det är inte fel att giva sin version av kärlek, det är dock väl att ha i åtanke att den är den egna/subjektiva versionen.
Ja – delge är ett vackert ord del ge, delen ger vidare,
Ge del av min upplevelse dock inte kasta den över eller fordra att den är den enda.

Beskåda det vackra, beundra det vackra
Vad är att beskåda, det är att ställa sig utanför eller att stiga in i sitt andrum och beskåda tingens rörelse, stegens rörelse. Ibland är stegen så mångahanda att de är svåra att urskilja, tydliggöras då är det av godo att be sitt själv om skådande.
Till viss del vill vi säga att de flesta av dessa ord vilka är uppbyggda med be före är en ödmjuk bön av sig själv till sitt själv,
Du ber ditt själv att öppna andens ljus.
Andens ljusväg.
I det ljuset uppenbaras ljuset.
Alltid.

”För att se linjerna måste varje kropp vilken bundit sig till ett väsen, lyftas ur; dessa är stora stenbumlingar, de är en och en intill dess att de lyfts ur, då är de ett berg, de enskilda är då dom. De ligger utanför och nu gives möjligheten att beskåda framtiden, skåda in i framtiden egentligen och därigenom beskåda dåtiden. I detta skeende reser blommans knopp sig, hon lindade stjälken inåt till bröstet, det är en bågform en böjd gest, nu vänder blomman ansiktet uppåt och ber skådande; låt mig se.

Hon ser dom, det är verkligen dom, hon väljer nu klart seende vilka hör till hennes familj inte släkt. Släkten är ett mindre sammanhang, familjen är den stora tillhörigheten, det lever i orden.”

Detta är för mig att vara bergtagen,
Stenarna bergen,
öppnas blir ett blommande väsen,
Stenarna öppnas blir ljus

Låt oss här se till ord du nedtecknat, dessa berör detta med bergtagen och även med familjen.
ser du blomman buga sitt hjärta
nämner den inte vid namn
vi ger alltid namn
kanske är det därför livet blir stelt
krympt

Barnet är alltid det barnet möter
Namn är viktigt,
det handlar nog mera om artbestämning,
Dessa ord är mycket belysande, du har många gånger snuddat vid detta med namn, nu ser du i klart ljus vad det mera handlar om och runt.
Det är att se helhetens andning, låta anden vara fri, det sker då artbestämmandet upphör.
Namnet är ditt namn, det förändras så har det ständigt gjort, varje levande väsen bär ett namn vilket de känner tillhörighet i eller med. Detta namn kanske inte alltid är dopnamnet, detta på grund av att de jordiska föräldrarna inte hörde barnet viska sitt namn. Det namnet lever alltid vidare i barnets hjärta,
Barnet förverkligar det.
Detta med att artbestämma har tillkommit för att det skulle bli enklare att möta tillvaron för människan. Det enda detta gjorde var att komplicera förhållandena.
Detta har lett till det du så mjukt skrev: krumbuktsteg.
Det är verkligen ett belysande och leende ord.