11 maj

Är

jag känner henne andas ut
ser henne tvaga ansiktet
strömma upp med vattenfallets mantelsilver
ser hennes vingar flyga med vinds ömhet högt ovanför

Oh älskade var är du

markerna är så mörka kalla träden är där ändå är de skuggor vålnader jag rör vid dem
de är där de är icke där eldskålarna brinner skimrande
värmen uteblir
var är du var är jag vad är denna storm
långt bort nära ser jag en plats
eldskålar brinner
skimrande

du träder fram du träder in ser in i dina ögons kärlek varsamt lyfter jag min hand darrande rörelse smeker din panna
har väntat så länge i din hand
lägger jag månsmycket

väntar dig i nattlägers glöd möter dig i höstens blommande örtagård
slits bort

ljuset slocknar facklor tändas flammor stå vid bädden
ser dig lyfta ditt svärd hugga dig genom törnesnåren du strider emot gastar

Oh min älskade var är du
sanden rinner ur
glaset

facklor brinna höga runt bädden eld flamandas hög
sakta förenas jag med mitt själv stiger upp ur jorden
uppför bergets vackerstig
lyfter mig
omfamnar
Är.
…
Dotter,
du har nu länge skrivit, publicerat poesi. På denna sida gives möjlighet att skriva kommentarer. Det sägs att det är för att hjälpa, du har inte skrivit sådana, det är av godo om du gör det för en stund.
Vad är så en kommentar, är den till hjälp, eller är det ett bedömande,
en domstol.
Det är mycket lätt att det vilket är menat att hjälpa, stödja omfamna leda vidare,
blir en domstol, ett dömande.
Poesi är skapande skönhet, det har inte en plats i en domstol.
Själen skriver i andens ljus.
I det inre lever den vita duvan,
den flyger fri,
bär den grönskande kvisten i näbben.
Inte för inte är näbben spetsig.
Denna näbb har två små hål,
det finns en ”magisk” penna,
den heter reservoarpenna, vad är en reservoar,
det är en behållare, en slags händer,
en damm med tindrande ljus.
Långt bak, ännu skrevs det med fjäderpenna,
en underbar sång levde under skrivandet,
fjädern vilade mellan tummen och pekfingret, tummen famnar om pekfingret pekar,
mjuk är hennes famn
han leder vägen.
Det går inte att trycka hårt med denna fjäderpenna, då går spetsen av, den vill följsamhet, i den lever fågeln kvar.
Ofta söker vi svaren inom oss, vänder oss inåt för att bli andliga.
Vad är det vi gör, vi vänder blicken inåt, söker inom oss själva, förglömmer det barnet vet, det vi söker är allt, egentligen allt utanför ändå innanför.
Barnet är världen, därför vet barnet att intet är omöjligt, barnet vet
Albatrossens höga bud/Kärlek, vet vingarnas språk vet Örnens skarpa blick/Klar tanke känner dessas ljus och värme omsluta. Barnet vet att Albatrossen förenad med Örnen förverkligar drömmens/andens sannhet.
Konsterna lever inte med juridiken, de är vänner, visst är det så, de värnar om varandra. Men är de att blandas.
Barnet sitter vid skolbänken, barnet, ungdomen, den vuxne.
Skriver rättstavning, hela kroppen är spänd, stel.
Inombords ringer det vi alltid matats med, det våra ögon matats med: var duktig.
Det kanske inte är rättstavning, det kanske är en skrivning vi har studerat många timmar inför. Fullkomligt slukat information, lärt oss läxan utantill baklänges framlänges, så skriver vi så pennan glöder, inte med en vackerpenna, snarare är denna av hårdare slag.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vi har slukat kunskapen, då vi är klara spyr vi upp den.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vad är så en kommentar, är den till hjälp, eller är det ett bedömande,
en domstol.
Det är mycket lätt att det vilket är menat att hjälpa, stödja omfamna leda vidare,
blir en domstol, ett dömande.
Poesi är skapande skönhet, det har inte en plats i en domstol.
Själen skriver i andens ljus.
I det inre lever den vita duvan,
den flyger fri,
bär den grönskande kvisten i näbben.
Vi har till dig talat mycket och länge runt orden, allt vackert finns skrivet, ni är kärilar/mottagande kärl. Icke alla är mottagande, de vandrar med stängda dörrar, det går inte att anklaga någon för att inte vilja öppna, eller finna nyckeln, det är en god bild: nyckeln är borttappad, vilsegången, minns att nyckeln har legat i byxfickan hela tiden. Den var aldrig vilse och han har tömmat ofta på den, han känner din kärlek runt sig, våndas.
Vi skall inte stanna vid detta, här.
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
vattnar de uttorkade markerna
ur sprickorna stiger groddar
sprickorna är händer
hjärthänder
de slut om
helar
fri flyger du in i ljus
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
det sjunker in i hudens längtan
vänd ditt ansikte till regnet
vänd det inte in
då du vänder ditt ansikte in vänder du det in i din jordkropp.
Vänd ansiktet utåt bli det barnet är
allt
se barnets lek,
barnet är barnet, det blir gestalten av det barnet ser. Det vill säga om det barnet möter är sant, eftersträvansvärt, värt att efterhärma, finns det ett väsen/ett liv att efterhärma eller är det skuggan av ett sant väsen.
Barnet är fortfarande, under leken barnet, det byter inte kropp så är det inte. Det vilket sker är att barnet är en böljande andning, är andeström eller själsström. Denna ström upphör aldrig, det är att vara evigt ”sammankopplad” med alltet. Det är att befinna sig i den jordkropp vilken är bärare till det ni en gång vävde;Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er, in i er.
Du har för längesedan skrivit runt regnet; vänd ditt ansikte upp mot/till regnet, känn det strömma, smeka ditt ansikte.
Känn regnets skönheten avskilj dig inte genom att fälla upp paraplyet.
Vill du fälla upp paraplyet, låt det då bli en radarskärm vilken berättar för dig att allt är inget och inget är allt.
Vänd ditt ansikte in i regnet upptäck att du inte upphör, du blir regnet, du förlorar inte din kropp, din gestalt, du rinner inte bort, du står där och andas regn. Känner vattnets liv, känner alla vattens liv, vattnet förenar allt och inget, inget och allt.
Varje droppe är ett hav, är en droppe.
Droppen lever i allt.
En droppe faller in i dig,
droppen bär ljus inom sina händer.
Se paraplyet är det ett paraply. Du höll det i handen, det var en vandringsstav, regnet började sjunga, du fällde upp det.
Du står under en kupol, strålar linjer löper från mitten, de bär alla upp kupolen,
du står under himlens kupol, stjärnstrålarna strålar vägar, visar vägar, allt är i dig du är i allt.
Allt liv är förenat.
Vägar visar in i
ljusvägar visar in i ljus vägar visar in i det människor kallar mörkerbåda dessa vägar ligger inom oss eller i våra händer i era händerVad är inom och utanförvad gör du, timmar dagar liv ägnas till att blicka inåt för att finna andens ljusbarnen visarhavet visar
allt är inget, inget är allt.
Tala ur hjärtat,
”hade jag inte min kropp skulle jag inte veta att jag står här, omgivningen skulle inte veta det. Jag är given en kropp, det vet jag helt logiskt, den hindrar mig ofta. Jag lever ofta med orden; så blåste han sin ande däri. Då inser jag vad detta var. Den store anden blåste sin ande in, var och är livgivaren, ett så vackert ord: livgivaren. Därigenom blev jag ande i en kropp. Då jag inser det vet jag att jag är ande, är en ande i en kropp, min kropp är samtidigt ande.
Jag är i andens ljus, genom mig, genom alla levande väsen verkar anden. Själen är den vilken förmedlar andens rörelse till min kropp. Själen är kappan, manteln den vänder in och ut, ut och in i det vilket inte är in och ut, det är en levande andning inom vilket anden verkar.
Jag har en kropp, genom att jag var och är ande, är min ande kropp.”
Se nu din kropp och känn alla dina sinnen, ser du att dessa är sammanbundna till alltet, de är nervtrådar liknande bladens linjer, dessa trådar eftersträvar balans igenkännande,
en gång såg du alla dessa förbindelsepunkter, låt oss säga att du satt i molnfamnen och drack in alla dessa punkter, du blev ett slags kluster. I musiken är ett kluster en mängd av toner vilka inte är beroende av harmoni, därmed inte sagt att de inte bär den strävan. Det finns bomber vilka består av ett hölje med många bomber i, det finns stjärnanhopningar inom en krets, det finns frökapslar med en stor mängd av frön inom sig.
Så virvlar det, stormar, kapseln angrips från alla håll med tankar, föreställningar. Sinnet tvingas att ta ett steg, tvingas att stiga in i en ståndpunkt; den sanna ståndpunkten.
Ju mer olikartade och abstrakta alla dessa påståenden är desto självständigare blir sinnet.
Nervtrådarna, sinnesorganen, sinnets organ är alltså sammanbundna till dessa förbindningspunkter, de känner igen dem, ju mer olika alla dessa föreställningar, ”föremål” tankar eller påverkningar är förbindningspunkterna, det vill säga de ”egna” föremålen och retningarna desto mer oberoende blir sinnet av förbindelsepunkterna då det inte förmår lyssna. Det vill säga väsendet är utsatt för oerhörda mängder av påverkan, det förmår inte att finna de fasta punkterna, höljet exploderar eller imploderar, upplevelsen blir frihet, men egentligen är detta oberoende kaos. Ser du; hade väsendet inte sitt kluster, det vill säga meningen inom sig skulle det vara en fladdervind och därigenom skulle det upphöra att vara sinne, det skulle bli ett väsen, en skugga av sitt själv.
Orsaken eller behovet, anledningen till vandringen är ursprunget.
Ja, livet kan sägas vara en frökapsel, eller en stjärnanhopning, dessa eftersträvar harmonisk balans.
Det ovan sagda kan uppfattas vara ett avståndstagande till det inre betraktandet. Det är inte så, barnet vet att det är världen, känner detta. Skulle det hela tiden även i vuxenvärlden vara utspridd skulle det förintas, det finns behov av en kropp av ett hölje. Orsaken till vandringen är att det finns en så kallade yttre anledning till denna vandring, anden har behov av en kropp, själen har ett behov av en kropp för att jaget skall förverkliga himmelvisionen.
Ser du vad detta är nu;
Anden behöver en kropp för att kännande veta vad jordelivet är,
jordekroppen behöver en ande för att vetande känna vad andelivet är,
Åter är detta två strömmar vilka möts i hjärtat,
bildligt talat kan vi säga att då människan dör föds anden, då anden dör föds människan.
Strömmarna möts i hjärtat vid den punkten och Lotusen,
Rosenlotusen öppnar sin famn.
Nu är livet inom denna.
Anden eftersträvar jordeutvecklingen/himmelsdrömmens förverkligande. Det jordiska väsendet eftersträvar andlig utveckling/jordedrömmens förverkligande.
Var sker detta eller genom vad sker detta, det sker genom hjärtats ström.
Kroppen kan liknas vid ett kluster, det är fyllt med en mängd av ljuskroppar eller pärlor, de studsar, du ser pingpongbollar studsa, det är bollar vilka studsar och de ger klangljud. Då människan, väsendet inser att den är/det är en värld i världen sker det; de studsande bollarna saktar av, inrättar sig efter varandra och nu är harmoni.
Skulle du höra sångerna musiken skulle du kanske uppleva den vara ostämd, de överjordiska sångerna är inte desamma vilka hörs i jordeöronens snäckor.
Så har vi tidigare talat runt stjärnvägar, att det finns stjärnor vilka är menade till varandra, geografiskt kanske de ej lever tillsammans, det kan vara stora fysikaliska avstånd, geografiska avstånd. Ändå hör de samman, deras stjärnstrålar är vägar liknande dessa currylinjer. Dessa stjärnvägar är helande krafter.
Det är alltså kluster tillsammans.
I jordsfären är de åtskilda, i himmelssfären är deras livslinjer, ljusminnen inom en klusterkropp.
Att endast vända ansiktet inåt inom sig själv för att finna sin andliga kärna/ursprung kan leda till att bli inåtvänd, det vill säga kan leda till att väsendet förblir i kaosvindarna, förblir ett väsen av ett väsen.
Det inre sökandet endast inom sig själv blir att likna vid att göra ett kloster av sig själv.
Detta är de ord du så belysande skrev:då vi söker oss in i oss själva... blir vi en slags klostermur, fängelsemur inom jordelivets sfär,Denna mur förhindrar det vilket Är,nämligen det vilket är så svårt att se;jag är ingen ingenting därmed skönhetty jag är det barnet vetallt.
egentligen är det att vända in och ut på allt tänkt,