6 maj

Storkrona
Storkrona

simmar över ängen

konungslig


vacker är

du

regn faller i allt

äng skimrar

vitsilver

Storkrona

vakar över

späda

vitstammars liv


Sol finner väg

Storkrona lyfter

stegen ur

Dotter,
Du har åter vandrat i nattens famn,
denna famn vilken du älskar,
denna famn vilken talar till dig i klarnat ljus,
befriad är du där,
fri
långt bort från mänsklig tyngd, bekymmerslös, bekymmersbefriad.
Ifred i vår famn i våra samtal i den ostörda fridens samtal, där allt strömmar i varandra.
Älgens väsen var dig nära denna natt, du såg inte Älgen, du såg dess mantel, dess rörelse,
Varför viker du undan och upplever att det är av ondo då vi säger, du såg dess rörelse, en mörk skugga, lyfter du ur formen är bilden en mörk skugga, en svepande lugn rörelse, mild, god, innehållande mäktiga energier.
Älgen är beskydd, vakar över skogens väl, över livens väl.
Den anfaller då angriparen söker nå fram.
Du förundrades, du såg Älgen och du såg Eken, du såg Eken i kronan, du ser ekens bild då du ser älgens krona eller du ser att dessa kronor breder likartat ut sig, är en famn att bära liv inom.
Du ser älgen och möter dess milda blick, du ser även den blixtrande vreden då någon söker skada dess barn, de över vilken Älgen valkar.
Det du frapperas över och alltid har frapperats av är stegen, rörelsen, stegen flyter, simmar är älg och samtidigt hav. Är det då underligt att vi säger:
en mörk skugga,
en vid svepande mantelrörelse fylld med kärlek sveper om,
i indigoljuset talar silver.
Då du ser Älgen på avstånd vet du att den är stor, du vet inte hur stor den verkligen är förens du står framför den. Då inser du dess verkliga storhet, du skulle kunna gå under manken om den tillät detta, nåväl, nästan gå under.
Det är inte detta vi vill stanna vid.
Älgen är stor, den känner alltet runt sig sitt sanna vara, skulle den begränsa sitt vara genom att ”inse” att himlen är där, världen, alltet är det vida – enormt stort, skulle den kanske krympa samman.
Älgen vet kännande att den är stor. Gör det Älgens rörelse tung, inte alls det är det du säger, Älgen flyter fram.
Älgen vet att den är stor det hindrar den inte eller det gör inte hans steg tunga, det är snarare så att detta faktum gör hans steg mer varsamma.
Skulle du säga till Älgen, du är inte stor, se dig omkring, skulle den le med kärlek till dig och säga, jag är stor, allt är stort. Säg inte till mig att jag är mindre än vad jag är, vi är alla små ändå stora. Du är inte liten och jag är inte liten vi är de vi är och vi är allt det vi behöver, allt det alltet behöver.
Skulle jag hela tiden känna min storhet, min gestalts tyngd skulle mina steg tynga henne, jag vet att jag är skapad i kärlek, därför bekommer mig inte min kropps tyngd, min storhet. Däremot är jag mera varsam om allt vilket är runt mig.
Den skulle vidare säga, ser du skalbaggen, humlan och många andra du kanske säger att de är små, det bekommer dem ej, de känner att de är stora, de tvekar inte de breder ut vingarna och de flyger.
Det finns de vilka kan tyckas vara stora, de vilka kan tyckas vara små, vad gör den lilla liten och den stora stor, är det deras gestalt, eller kan det vara så att deras gärning gör att deras gestalt är större än den du tror är stor. Nu är det så att intet väsen är större än det andra, det är en bild vi här målar.
Ser du myran framför dig, den är liten, den bär enorma tyngder, den håller rent i skogen, i markerna, den lyfter bort det föråldrade, renar. Skalbaggen gör sammalunda.
Gör Älgen detta, nej det gör den inte men den berättar detta. Den berättar att alla är skapade komna ur samma hand i kärlek till kärlek inte för att trampa ned varandra.
Så böjer sig älgen ned och ber dig sitta upp i dess krona, nu flyter ni fram tillsammans. Älgen vaggar dig in i drömmande tillits famn, i stjärnljusomfamn.

Älgen vet sin storlek, det gör honom inte större än andra.
Älgen tillåter inte att någon säger att den är liten.
Den vet vad samskapande steg är, den vet vad tillit är,
Vet vad kärlek är,
Det gör honom till konung,
Försvarare av kärlek till kärlek.
Älgen månar om ”de minsta”.
Så böjer sig älgen ned och ber dig sitta upp i dess krona, nu flyter ni fram tillsammans. Älgen vaggar dig in i drömmande tillits famn, i stjärnljusomfamn.

Ni anträder en äng, snarare är det en nyglänta,
En glänta, en nyöppnad glänta med späda björkar,
Stammarna är blanka
Vita
Björken dricker ansenliga mängder vatten.

Denna glänta var en vildvuxen glänta, varsamma händer renade denna yta, den blev en glänta, en strimma öppnades i mantel, han såg tåren och lyfte den in till sitt bröst.
Regnet föll renade luften, vattnet renades av hennes kärlek, källans ådror strömmar i hennes hud, i hennes sköte, i hennes bröst.
Frön planterades, regn vattnade, vattnade jorden.
Späda Björkar steg fram,
Nu står de i gläntan vänder ansiktet till öster, hälsar morgonrodnaden, öppnar pärlögonen,
Blads linjer synas i solen.
Vind susar stilla och berör.
Stammarna är blanka, vita.
Björkarna dricker, dricker källans vatten.
Älgen vakar över dem alla.

Björkarna är vita jungfrur, de dansar pärlors ljus, skänker ljus in i skogens hägn.
Ja, Björkarna dricker ansenliga mängder med vatten ur markerna, de andas ansenliga mängder, de strömmar vatten, är hav är själsströmmar.
Vi sade att du såg Eken vid anblicken av Älgens krona.
Det är inte alls märkligt,
Eken breder ut sitt väsen, kronan är en vid krona, detta träd är ett fadersträd, om vi nu skall säga är, Eken bjuder alla väsen att äta, den står stadigt i sitt livs tillit, därigenom bjuder den av sitt själv till sig själv, till alla.
…
Kanske är det så att den aningslöste vandrar bort från att förstå,
Kanske är det så genom att aningen blir löst från kroppen
Blir förstå
Ande
Kanske är det då

Hon han
Förstår

Förstod

Kanske är det då ana blir sannhet