12 maj

Dotter,
vi vill helt kort tillägga att ett kluster är inte till att hålla ute/utanför, detta kluster är för att värna om de helgade medlen.
Klustret är för att hålla inne, det vill säga i positiv bemärkelse bevara de helgade medlen. Då vi säger bevara är det inte att konservera, stagnera eller göra dessa stelnade, till döda tingestar. De helgade medlen är i ständig rörelse, kan inte vara stillnade , de avger klanger, klingar inom er, dessa klanger ekar inom er ut i vidare kretsar.
Klustret är alltså en sluten enhet, samtidigt gör dessa skira väggar/membran den eviga böljande rörelsen.
Klostret skapades för att bevara, för att bevara de helgade medlen, därigenom fanns det för det mesta en örtagård inom dessa murar.
Klostret är en mur vilken är att likna vid er kropp.
De talar icke de onödiga orden, de andas stillhet. De vänder ansiktet inåt, det gör även barnen, de gör detta ty de har sett anden i det så kallade yttre.
Klosterlivet har olika stadier att växa in i, detta bär livet med sig överallt. Klosterlivet har bestämda rutiner, vi vill hellre benämna dessa för rytmer.
Barnet är beroende, sunt beroende av rytmer, det är allt liv.
Rytmer finns överallt i allt genom allt.
Rytmen är en slags andningspuls, blodspuls, livspuls.
Rytm kan egentligen endast leva där balans är, däremot kan rytm användas i helande syfte, ty rytmen har en mångfaldigad helande verkan.
Barnet samtalar i varje steg det skapar,
I klostret lever de i böneritualer, i rytm.
De samtalar, bönen är samtalet vilket öppnar för total tomhet
det vill säga uppgående i.
Barnet samtalar omedvetet/medvetet.
Den vuxne är ur fri vilja vackertvingad till att bli medveten/omedveten. Detta är att samtala medvetet/omedvetet, detta är att tömma tanken och bli i är. Detta i sin tur är att bli medveten om att den andliga världen alltid är uppenbarad, dörren är aldrig stängd, du stänger den med din tanke och därmed stänger du dig för det uppenbara.
Det den vuxne skall bli omedveten om är det pisktanken söker säga. Det är två belysande ord: vackertvingad och pisktanke.
Människan har behov, snarare begär av att sätta gränser, göra gränser eller diagram, det är väl av godo då de är rörliga böjliga linjer.
Här är det inte av mening att sätta dessa gränser, det är och skall vara en evig andning,
Se den elastiska vävnaden runt de flesta organ, den följer med i en evig andning, se gummibandets elasticitet, det vidgas och dras ihop.
Så är livets eftersträvan, anden eftertraktar jordeutveckling, jordkroppen eftertraktar andlig utveckling, så låt dem bölja in i varandra.
Bli inte världfrånvända; jordelivsfrånvända, bli inte andefrånvända; andelivsfrånvända.
Se balansen se elasticiteten, lev livet seende med/genom ljus.
Bli inte upplösta bli inte stelnade
bli inte utåtvända /utvändiga bli inte inåtvända
bli inte bortvända
sök mitten
balansen.
Vi vill för en stund stanna vid detta med elasticiteten.
För längesedan nära var alla väsen ”inne” i den andliga världen, detta inne var omedvetet och därigenom en självklarhet, inte ett ifrågasättande. Embryot ifrågasätter inte huruvida det är inne eller utanför modershöljet, det är där, det är en visshet.
Så steg behovet fram av att lägga en slöja över andens ansikte, detta för att frigöra den mänskliga fria medvetenheten.
Denna medvetenhet är att giva anden fri.
Den andliga världen stängdes aldrig, den är där, den är uppenbar, hur kan vi gestalta denna bild.
Bungyjump är en bra bild.
Du står på en bro, högt upp.
Du har ett gummiband knytet runt midjan.
Låt oss säga att du står på bron, regnbågsbron.
Det pirrar i magen, sinnet retas till handling.
Så hoppar du,
du är alltså andeväsen då du står där högst upp,
du hoppar och är jordemänniska.
Gummibandet är organet vilket förmedlar ”kontakten”.
Det är en pendangrörelse,
du svävar upp och ned mellan, gummibandet gör att det inte är en ryckig rörelse.
Det är först då retningen eller rörelsen stannar som anden kan känna vad jordeliv är.
Då har gummibandet/organet blivit en ledare, en slags retningskanal.
Stjärnan sitter i molnblomman drömmer sitt liv.
Stjärnan stiger in i jordesfären.
Hon ser,
hon hör,
huden är sensor, den omsluter kroppen, den andas, känner.
Genom ögonen, öronen, genom huden kan anden se höra känna då väsendets dessa tre vägar svarar till incitamentet/incitamenten, ser du dessa leder ut och in eller in och ut och därigenom, då du lever i enlighet med stjärnans dröm kan anden se höra känna riktigt och vara förmedlare.
Det är bungyjump.
Sigillet är anledningen/incitamentet, ditt liv är lönen,
ditt liv är lönen incitamentet är sigillet.
Vi ”bråkar” med dig nu, vi visar dig endast hur allt väver in i varandra.
Incitamentet är en slags lön eller hellre ett motiv till liv,
en anledning till liv.
Vill du ha ordet lön kvar, se då till denna skönhet.
Du svara r till ditt liv, du tar dagligen hoppet i vetskap av att du har livlinan ,genom livgivaren runt midjan.
Solar plexus lever, är en solkonung i sitt rike, solar plexus lever i ljus i mitten.
Ditt liv är ett gyllene mynt.
Det gyllene myntet är ett sigill.
Sigillet är det helgade medlet.
Lönen är ditt liv.
Räkna inte stunderna i pengar.
Se, var i stundernas skönhet.
Uppfyll stundens önskan,
den önskan är:
Var i mig i skönhet
Vi, vandrar i skönhet.
Detta är livets insignier
Rosenlotusen blev dig mycket kär; du ser dess innerliga vishet; skriv dina ord; din kärleksförklaring:
Rosenlotusen, är oändligt vacker
den lever inom oss
omfamnar oss
den är en auraknopp
den sluts runt oss då vi har behov av att andas
den öppnas då vi är i balans.
Under dessa dagars nätter har vi återkommit till mitten, till vikten av balans. Du skrev under gårdagen att det egentligen inte spelar en roll vilket av barnen framom och bakom som sitter under vingen av ditt väsen. Det är sant och icke sant, se detta och bifoga tidigare ord:
Det är alltså framtiden och dåtiden vi talar om:
Framombarnet/bakombarnet är i levande strömmar hela tiden,
de strömmar genom/igenom varandra i dig
det finns inte enkelriktade vägar.
Ja dotter du står här nu,
det ena barnet framtidens barn vilar i din vänstra vinges rörelse
det andra barnet bakom/dåtid vilar i din högra vinge.
Hjärtat är deras mittpunkt
deras blodomlopp pulserar strömmar hela tiden genom hjärtat.
Se skönheten,
Du står i mitten – så gör varje levande väsen med ett barn vilandes i varje vinges famn.
Det är en harmonisk åtta du ser åter lemniskatans rörelse.
Endast därigenom kan hoppet födas,
Endast genom dessa barns samtal med hjärtat till liv.
Dåtiden var icke till det ni kallar död likaså är icke framtiden till död.
Se skönhetens eviga rörelse.
*
I min värld är det så att det inte finns okända dimensioner,
hjärtat det inre är alltid i det stora,
människor har alltid fyllts av makt att dölja för "enskilda" därigenom har de fått fäste runt de vilka öppnade hjärtat.
Vad är det jag säger,
det var en gång ett hav, havet levde i skönhet, lever i skönhet,
ögon blickade alltid in i horisonten,
önskade rikedomar
gods och gull
det ögonen såg var en linje från en punkt till en annan.
Havet tog slut därborta.
Havet log kärlek
regnet föll
droppar
tindrande
fyllde havet
fann sitt hem
Horisonten visade sannheten
böjde sitt liv omkring
Helheten visades i klarhet
människor/väsen valde att stiga ur
de ville inte vara i havet de ville vara egna hav,
de märkte snart att de var tvingade att dricka ty de sinade sakta
de stack in rör för att finna näring
tagare blev deras gestalters vandring
Det är så att tindrande droppar då och då är i vidare krets,
i enkelhet: de är i sina individuella jag i sitt själv i full klarhet i helheten ändå i sitt själv
En del av dem är inte vaksamma eller finner inte modstegen,
Tagarna angriper och finner sin näring de växer.
Detta är bilden av diktatorer, gurus av alla de slag.
Alla de väsen vilka tror att grenen kan leva utan trädet...
Ungefär så...
i min värld är gudomens ljus i mig och jag i gudomens ljus
gudomen skapade oss i glädje för att känna liv
vi kan heller inte känna livet utanför helheten.
Det blir tämligen fattigt.
*
Dotter,
Vi säger dykarklocka ty det klingar vackrare i dina öron.
Hon ligger i bädden
sjuk
vid hennes sida står
ett glas med
klart vatten
vid hennes sida står
en klocka
hon lyfter den
ber
om hjälp
vingar genljuder luften
lyssnar
ger näring
De lyfter dig till Japan, till körsbärsträdens skira blomning, överallt i allt klingar klockor,
Klockorna ljuder i vinden, var och en av dem bär en egen klang, var och en av dem är helgade medel.
Nu är du i dykardräkten,
”Huvan” skruvas på,
stjärnringen lägges runt,
Du sjunker sakta,
mycket sakta,
förenad är du med en luftslang,
en livlina,
Du är i en omfamn,
omvärlden passerar.
Du står stilla,
du vandrar lugnt,
sand stiger upp,
virvlar i
ultrarapidisk rörelse
glitterljus är runt dig
sakta faller de
du ser
tydligt
allt
framträda
Vi behöver inte orda mer runt detta det är orden om klustret:
ett kluster är inte till att hålla ute/utanför, detta kluster är för att värna om de helgade medlen.