Se det forsande vattnet,
Timret dånar virvlar.
Timret har en berättelse, timret berättar för dig om livet, om skogarna, om markerna, hur de fann rötter, hur de växte upp mot ljuset, berättar om djuren, de fyrfota, om de vingklädda, om människans frö om elden, om glöden vilken gavs in i människans hjärtan, till att bruka till att värna om till att vara hjärtats glöd, alltid evigt skimrande värme, värmandes upplysandes grottas väggar, stenens väggar.
Träden berättar om människan vilken växte fram ur fröet, växte upp, växte ur fröets kapsel, blev vackerblommors doftande skönhet, med svepande händer, svepeblad med skrivna smäckra skira linjer, varje deras steg följde linjerna, de var svepeblad, de var omslutna av blad, se skalbaggens kroppstyngd, se vingarna skimra, se solen öppna vingarna, hör den djupa sången, se skalbaggen, vet dess visdom.
Människan vandrade, stenar lades i ring, de satt vid eldarna, samtalade, sam talade, talade samman.
De reste sig över sitt själv, eldarna slocknade i glömskans ögon, det fanns platser där glöden ännu skimmerandades, den glöden lades i ännu rofyllda sinnen, dessa sinnen planterade glöden i hjärtans rum, dessa frön vaknar sakta.
Se timret se det forsande vattnet.
Se yxan vina genom luften, se sågens tänder, se skogshuggaren hör honom ropa timber, den höga furan faller med en dov duns, marken vibrerar, skälver, trädet vilar stilla, kronan, grenarna, allt skalas av, rötterna är i hennes sköte i hennes hjärtfamn.
Timret rullar i forsens virvlar.
Virvlar, se honom hoppa från den ena timmerstocken till den andra med kroken i hand, se timrets väg till bräda till hus, hör timrets saga, vet dess sanna ljus.
Timret virvlar i forsens dånande virvlar, kronan grenar är avskalade,
Timret är tankarna, är det ouppmärksamma livets strömmar, det virvlar, själen ropar högt: se upp du krossas.
Forsen virvlar i bröstet, hjärtat skälver,
Skälver in i tanklöshet,
Tanken är gärningen
Hjärtats röst är kroken vilken söker få dig att stanna,
Timret är tankarna, är det ouppmärksamma livets strömmar, det virvlar, själen ropar högt: se upp du krossas.
Forsen stannar
Du är åter i de höga skogarna,
Du hör honom ropa timber, trädet faller med en dov duns, en bejakande duns, marken följer mjukt trädets rörelse. Han smeker stammen, skalar varsamt av grenarna, kronan. Han känner med handen han karvar ur stammen, han känner vet stammens linjer, han lyssnar han ser, kanoten är där. Han bär den till flodens vatten håller paddeln i handen. Kanoten följer flodens strömmar, han för paddeln fram och åter,
fram och åter
Sitter i dess mitt.
Det finns många vilka uppsöker äventyret med forsfärder, de söker överlevnadens utmaning genom dessa forsfärders äventyr, de söker äventyret med risk att krossas emot stenarna, det är detta vilket sker då sinnet är ouppmärksamt, det krossar inte alltid det egensökta livet, det drabbar oftast omgivningen genom den totala tanklösheten. Du undrar, stannar upp vid ordet tanklöshet; är det inte det vi eftersträvar. Vi eftersträvar icke människans tanklöshet i det syftet. Vi eftersträvar att människan inser vikten av balans mellan mineraltanken/skelettanken och hjärttanken.
Logos är det sanna samtalets ursprung.
Många är det vilka beundrar forsarna, står vid forsen och beundrar, känner vattnets elements energiers kraftöverföring, de ser strömmarnas virvlar, ser vattenpärlorna, vattenstoffets ånga, de ser regnbågsprismor och vet vad vattnet berättar.
Många är det vilka ser det andra icke mäktar se.
Ändå, inte ändå – ändå, ändå är det de flesta eftertraktar det stilla vattnet, vad är mera rofyllt än att sitta vid det stilla havet, eller den porlande bäcken se den stilla rörelse, andas med den och uppfyllas av ro.
Det är i det ögonblicket människan ser det vilket återges av många i det så kallade dödsögonblicket, hon ser ljuset,
Hon ser sitt ursprung,
Hon ser det vilket lever i det ord du fann så vackert: urkommen,
Hon ser sin urkomst,
Hon ser ur vilket hon kommer, hon ser att hon är urkommen av kärlek till kärlek.
urkommen
ur kommen
kommen ur
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:
Rofyllt sinne
Uppmärksamt sinne
Endast där lever det rena klara vattnets samtal
Ur källan kommer det,
Kommet ur källan talar talets sanna väsen.
Förenar tanken med det otänkta, otänkbara,
känslan med det okännbara,
förenar det synliga med det osynliga,
det hörbara med det ohörbara,
Rofyllt sinne
Uppmärksamt sinne
Ro
Fyllt
sinne
Endast där lever
det rena klara vattnets samtal
Ur källan kommer det
Kommet ur källan talar talets sanna väsen
Förenar tanken med det otänkta, otänkbara
det otänkbara med det tänkta
känslan med det okännbara
det okännbara med det kännbara
förenar det synliga med det osynliga
det osynliga med det synliga
det hörbara med det ohörbara
det ohörbara med det hörbara
det visar det människan glömthemmet i helheten
det är detta Fjärilen berättar: puppa av ljus.
sagan är drömmens vävmänniskans tanke tillåter den att brista
Hör du Fågeln
högst upp i det vänstra bladets handskål,
ser du droppen falla ur
stiga ur
omfamna dig
samtalet
urkommen är så oändligt vackert det är helt enkelt sannhet
spindelmor väver se daggdroppar tindra sagan frihet är andens ljus
i det yttre är vi alla en i det inre är vingarna hjärtvingar
ljusfyllda
Sitter i kvällsblomman ser aftonljuset vandra in
Ser hennes långa vida kjolar svepa markernas steg in bär in i himlars famn kvällsblomman sluter hand runt själen andas dröm anden svävar fri
strör tacksamhetens gyllenblad över dig
Hör du Fågeln
högst upp i det vänstra bladets handskål
…
Dotter
Är det väsentligt för dig huruvida vi har talat öppet eller susat inom dig, hur skall du efter alla dessa bilder veta vad du nedtecknat och inte. Är det viktigt för dig att det skrivna inte är upprepningar.
Du tycker om meningen, bilden av bröstkorg häves,
Du tycker om krumbuktsteg.
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, det finner nöje i att den vuxne ”jagar” barnet och bollen. Det är en viktig bild, det är en visande sann bild.
Barnet är världen har vi sagt. Barnet är en kropp, jorden är en kropp, varför skall barnet vilja kasta ifrån sig den boll vilken det inte har avskilt sig ifrån. Den vuxne jagar samhörighet i glömskan av att den är i samhörighet.
Det är en vacker bild.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Så vandrar vi snabbt genom åldersstadierna, barnet är nu vuxet.
Den vuxne har glömt samhörigheten och börjar besatt rusa runt efter samhörigheten.
Sticker ned fingret i den ena syltburken efter den andra.
Sticker ned handen i den ena kakburken efter den andra.
Slickar och smakar överallt.
Magen blir mer och mer uppblåst och däst.
Dessutom blir sinnet bedövat av den höga sockerhalten.
Sötsaker, godsaker, begärelse.
Det finns många filmer, ofta barnfilmer, nåväl även så kallade humorfilmer där ett väsen söker stjäla honung ur bikupan, en hel hord med bin anfaller.
Den mest vanliga bilden är att se Björnen, nallen sticka in tassen, horden med arga bin anfaller.
Ser du Björnen framför dig, ger den intrycket av lufsande godhet med sina tassar/ramar. Lev med den bilden Rofylld stillhet, lufsar fram, väck inte den Björn vilken sover. Björnen bär visdomen i sig, den sover vaken, den är barnet, den är stor, sticker in tassen för att stjäla honungen, honung är himmelskt guld, modersmjölk, en tesked motsvara barnets dagsbehov av modersmjölk, giv inte de späda honung. Vad är bina, Bina är ljus, är livbärare.
Det är tre viktiga bilder,
Bikupan, biet, björnen i människan.
Björnen lufsar runt smakar mumsar inom ramen av sitt liv, detta lufsande är inte den drucknes eller den tungsovandes, det är godmodigt lufsande.
Så gör det lilla barnet, det lufsar eller rultar fram.
Barnet lär sig gå, lär kroppen att gå.
Tanken är ljusblixtar, blixtar av ljus, inspirationsblixtar, ljusminnesblixtar, vilka pollinerar eller befruktar livet.
Helt kort vill vi även säga; visst är det fantastisk att Propolis lindrar eller rent av helar förkylning, ersätter penicillinet.
Lev med den bilden vad förkylning är, huvudet är överhetta, värmens steg har stigit upp i huvudet, det råder obalans.
Huvudet måste somna genom feber för att värmen åter skall sjunka in i stegen.
Inne i bikupan, bygger bina vackra mönster, de lägger droppar däri, de lägger pärlor däri.
Dessa mönster kan liknas vid rutor, fyrkanter, inom dessa ”chips” lagras minnen, erfarningar, livserfaringar, upplevelser.
Det är ett bisamhälle.
Den vuxne rusar runt och söker samhörighet,
Sticker fingret, sticker handen, söker stjäla honung, bina anfaller, horden av bin omringar. Ju mer den vuxna viftar desto mer irriterade blir bina, de känner adrenalinet och nu anfaller de med gadden.
Vi stannar bilden där.
Barnet övar stegen, inte ur ett måste.
Barnet har behov av att öva stegen, det påskyndar inte sitt lärande, det påskyndas ofta av vuxenvärlden.
Det ger endast barnet en osäkerhet, ofta en obalans vilket gör att det faller.
Det tar mänsklig tid, övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
I att lära sig språket,
An – språk.
Minns i detta vad språket är.
Den vuxne söker alltså genvägar, det blir en stor soppa av så kallade livssanningar.
Grytan är enorm.
Det är alltså så att fingret eller handen, ibland hela armen, vidrör andra livs sanningar, en smula fäster vid, tankarna blir fler och fler, de tystnar aldrig, de blir en himmelsk soppa vilken är en – ja, en. Det finns inte enhet eller helhet i detta.
Det blir barnets upplevelse av att lemmarna är utväxter.
De irriterar är i vägen.
Så är det,
Andra livs tankar, livserfaringar, minnen för framtid i nutid genom dåtids förklarings ljus blir anfallande bin.
Dessa ställer sig i vägen för livsvandringen.
Den himmelska soppan är i detta fall inte en himmelsk soppa, den är en egengjord brygd, den är berusande, starkt berusande,
Den druckne vaknar med rejäl bakfylla,
Vaknar med kopparslagare.
Koppar är kärlek.
Venus vaggar huvudet till ro.
Kanske den druckne inte vill lyssna, dricker ännu mera, berusar sig dagligen i större och större doser,
Delirium finns det ett tillstånd vars innebörd berättar mycket.
Vi stannar bilden där.
Det är inte av godo att berusa sig genom andra livs sanningar, då de icke är samstämda med stjärnvägarnas klanger.
Vi säger inte; lev din egen sanning, vi säger lyssna till ditt hjärta, det hjärtat är i helheten, då ditt yttre och inre vandrar hand i hand inträder balansen, den lufsande gången, godmodigheten.
Lyssna till varandra, känn vetande, sök inte att ta över varandra,
Tillsammans blir er sanning den stora sanningen
Sannheten,
Ni är var och en unika,
Så är helheten unik.
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:
Rofyllt sinne
Uppmärksamt sinne
Endast där lever det rena klara vattnets samtal
Ur källan kommer det,
Kommet ur källan talar talets sanna väsen.
Förenar tanken med det otänkta, otänkbara,
känslan med det okännbara,
förenar det synliga med det osynliga,
det hörbara med det ohörbara,
Det finns inte omvägar eller genvägar, dessa är att sticka in handen i bikupan, eller syltburken eller kakburken.
Visst kan det vara vackert att ta en genväg eller en omväg, det handlar då inte om livets väg.
Du kanske vandrar i skogen, känner att du vill stanna kvar där, vill utforska mera, vill ge vandringen mera tid, den talar till dig, den vill berätta, det är då du tar en omväg, för att vara stilla i rofylldhet, för att beundra.
Du känner behov av att njuta,
Vara stilla.
Det är en omväg eller genväg, den leder dig inte bort i detta fall leder den hem.
Hem till bikupan,
Till bisamhället vilket är helheten,
Varje ruta har en pärla,
Varje pärla är unik, bisamhällets konstruktion är unik.
Den bikupa du ser framför dig är bilden från barnfilmer, visst är det vackert att den har formen av ett huvud, eller en kåpa.
Minns du bilden:
Det finns nät att sätta över brödfatet. Detta nät är vitt,
Är rent vitt med fintrådiga maskor.
Detta nät förhindrar att brödet ansätts av påtryckningar.
Detta nät förhindrar närgångna, objudna gäster att tränga sig på.
Handen lyfter nätet säger;
Låten er väl smaka.
Gästabudet kan börja.
Så,
Varje pärla är unik.
Så står de där framför varandra, istället för att vara söker de överglänsa varandra.. De vandrar längre och längre bort från livssanningen, sannheten, De färgar egenhändigt gjorda tankekläder, lager på lager läggs över ursprunget, det blir svårare och svårare att minnas.
Så frågar hjärtat;
Vem är du,
Vad vill du,
De börjar vrida och vända på sig, krumbukta sig för att slippa ta tag i den verkliga sanningen, sannheten.
Barnet krumbuktar för att lära sig gå, finna balansen.
Den vuxne i denna bild, krumbuktar sig för att slippa ifrån sitt själv.
Krumbuktsteg
akvedukt
vattenströmmar
drick min själ
viadukt
vandra min själ
över bron till
bukt
rundad mjuk form
Se lagunen, havet glittrar i månens sken, stjärnorna stiger fram, silver, silver
Du rena klara sjunger själen var min källa var mitt ljus
bågar
revbens bågar
Djupt i bröstet
I bröstets valv ligger hjärtat omslutet av händer
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen.
Barnet håller bollen tätt intill vill inte kasta iväg det barnet är.
Djupt i bröstet är hjärtat, i hennes inre strömmar hjärtats skimmer,
Stiger upp stiger in är barnet är sant liv
De dansar runt guldkalven, de bugar och krumbuktar, bugar sig till marken får svårare att andas, hjärtat ropar; jag kvävs, res dig, res dig ur gravens kammare vilken du bygger genom dig själv, se ljuset uppenbaras, bröstkorgen häves.
Självet häver illusionen, du ser prakten falla, krackelera, bli sanddamm. Det är sant dotter, handen lyfter sanden, vinden sveper om solen belyser, sanden fylls med ljus, allt gives möjlighet till ljus. Vi vill inte stanna vid denna ytterliga bild.
Ändå gör vi det.
Du snuddade igår vid bröstplåten, vid harnesket.
Den plåt vilken riddaren eller krigaren bar över bröstet. Det var inte lätt att andas med dessa, det är i dessa sammanhang en god bild, bröstets värme är omgärdat, bepansrat.
Hjärtat ropar; res dig.
Se sanden, öknen, eller den bördiga jorden bli lera, torkad lera utan grönska, en plan uttorkad yta,
Hjärtat känner viljan,
Bröstkorgen hävs, andningen frigörs, blodet strömmar, växterna återvänder,
Grönskande är dalens liv.
Vad är då en korg, du ser revbensbågarna, de är riktade åt ett håll, fästade vid bröstbenet, omgärdande, skyddande är dessa bågar.
Se nu skytteln väva mellan bågarna, det blir en korg,
En vasskorg, en videkorg,
I korgen bäres frukter.
Livets frukter.
Livets frukter är i korgen i bröstkorgen.
Bröstkorgen häves,
Andningen befrias,
Hjärtat lever,
De fasta formerna upplöses,
Bröstplåten upplöses,
Revbensbågarna blir det de är,
Bågar,
Valv,
Broar,
Bukter.
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, nu kastar barnet bollen ty barnet vet att bolen aldrig lämnar det, bollen faller alltid in i dess famn.
Barnet fylls av djup innerlig glädje, det tar inte krumbuktsteg för att slingra sig bort från sannheten, det tar krumbuktsteg i glädje för det vet att stegen slingar sig ringlar är porlande vatten in till sitt själv.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
…
Intet var där
en illusionistisk rörelse for genom rummet
intet var där
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar