9 maj

Hur många steg tas i sökande syfte.
Hur många steg tas i sökande syfte efter eller till det ouppnåbara efter det vilket kan synas vara underligt.
Se dessa ord;
ouppnåeligt: det är då vi ser ordet så som det ser ut framför dig; att en väg inte kan nås. Delar vi upp ordet blir gesten annorlunda, vi har många gånger sagt ett o är en lovsång en dityramb. Ser vi gesten i tecknet o, är det en ring, en omfamn, rörelsen har lagt sig runt, det är en mjuk rörelse, den är god att vara i. Varje ord vilket innehar o är mjukt.
Vokalerna är mjuka själsrörelser, ni skulle sväva bort om inte konsonanterna funnes, de sätter foten i och befäster.
Vi skulle vilja säga att vokalerna är kvinnorörelser, själsrörelse, kvinnosjälar. Konsonanterna är mansrörelse. Varför är konsonanterna fler än vokalerna, ja – det är en god fråga att leva med.
O upp, det är ljuveligt att nå upp, vad ser du: jag ser henne strå på tå, högt upp på tå för att nå, sträcka sitt liv upp till det hon vet är uppnåeligt.
Det finns intet ni inte kan nå upp till, ni tror att det inte går, ni bygger hinderbanor. Dessa är mycket raffinerade, allt detta för det vilket redan är inom er med er.
O är en dityramb, upp är en riktning, nå säger att det fungerar, e är en rörelse vilken för samman; leder er in i hjärtpunkten. Vi talade runt detta med emellan, se bokstaven e, den består av en lodrät linje med tre streck eller varför inte punkter. Ser ni, ser du att det är en lodrät linje, den pekar uppåt och nedåt de tre punkterna verkar för att befästa, synliggöra den himmelska vidomen in i den jordiska visdomen genom samverkan, en slags admittans, livets mening admitteras. Slutstavelsen är en slutstavelse, skulle vi ändra den en aning blir det likt. Himmelsvisdomen likt jordevisdomen verkar i själen in.
Hur många steg tas i sökande syfte.
Vi ser nu till ordet underligt och ser det med det du kände.
Underliggande var det du såg inom dig, det underliggande motivet.
Det finns i egentlig mening inte ett underliggande motiv, ty detta är med er inom er, det finns inte ett underligt skeende. Det blir underligt av att tanken tar över och söker formatera om bilden till vetenskap.
Det finns riktningar av alla de slag, under över vid sidan ovan nedan ja, allt vad du vill. Du vet att dessa är där till orientering, ett under är då själen tillåts att bejaka den vetande vissheten, bejaka det den vet nämligen att den är vacker i andens ljus.
Visst är det vackert med under, dessa är gåvor, andesuckar, varmsuckar av att ni accepterar, lever i acceptans och icke i motsträvighet
Accepterandet är ett bejakande, det är insikt av eller i ett skeende. Denna insikt betyder inte att en vägg rest sig, det är mera att se verklighetens helhet. Då denna verklighet öppnas flödar acceptansen, det är ett vackert ord fyllt med möjligheter, faktisk danssteg, lyssna till ordet och känn rörelsen, den rörelsen visar att det är en omöjlighet för en mur eller vägg att resa sig framför stegen.
Möjligtvis då en vindvägg eller en solvägg vilken ger ett andrum till att se, se och stå ut med verkligheten hur plågsam den än må vara. Detta är inte att sätta sig ned och påstå att det aldrig blir bättre. Då vi här säger stå ut är det i meningen av städja, bliv städse.
Bliv vid er städja, bliv städse vid,
Städja är ett vackert ord, lyssna till klangen - s – t – ä – d – j – a -
ordet visar en riktning till, manteln faller ned över axlarna i mjuka svall, blicken lyfts ur tyngden, ögonen öppnas kisande varsamt uppåt, det inre öppnar dörren/portarna med en djup varm susning, väsendet är i dityramb, jubelhymn. Ordet i sig betyder anställning och det är även så visande, ställd an: var ställd an/svara an till ditt sanna väsens språk.
Det vi säger är åter; fly icke se det verkliga livet, räds icke, förvräng inte och förtänk icke.
Vi säger icke bliv i smärtan, det vi säger är se smärtan, förändra genom att icke tillåta det att upprepande gånger ske, det vilket icke är livsvägens steg.
Älska dig själv genom ditt själv, älska de du möter genom att se deras inre.
Döm inte och tillåt icke ett medvarande väsen att ta över dina steg.
Vandra inte någons steg,
tillåt inte någon att vandra dina steg.
Det är detta vilket sker då du icke accepterar att du är intet det vill säga allt utan söker att bli någon, något. Acceptansen är att inte sitta passivt, det är att vakna och aktivt handla i enlighet med meningens liv, i enlighet med ursprungets livsdröm, ljusminnets härkomst,
Det var en gång en stjärna,
hon såg jorden
önskade
spann
genom samtal med helheten sitt livsmönster in i den stora väven.
visst är det så att allt faller på, till plats
det var aldrig separerat
ser du stjärnhimlen, den ser delad ut, den är en väv den väven är inom oss utom.
tag en bok, en bild ,se den splittras ,bitarna faller in i varandra Du höll på att skriva: riv sönder bilden eller boken, kasta bitarna upp eller in i luften, se hur de faller. Det fanns och det finns konstnärer vilka visste detta, de målade en bild, rev sönder denna, kastade bitarna, lät dem falla. Sedan klistrade de samman bitarna eller målade en bild av detta mönster. De visste att den gjorda bilden visar ett ansikte, bildens insida är det inre livet. Detta var det de visste och sökte framställa.
Bitarna faller på plats;
platsen ansiktet förändras
nej, inte så
det är till det yttre kanske förändrat, inom är det alltid det vilket är pusselbiten.
dessa bitar skaver aldrig, de faller in i varandra.
Alla delar är en, åter:
Se trädet, det står i ängens famn så ser det ut till det yttre, trädet är ängen, ängen är trädet. För att tydliggöra delar vi nu upp:
Trädet har grenar, en gren tror den kan leva utan trädet.
går det, är det genomförbart.
Droppen kan inte leva utan havet, havet kan inte leva utan droppen
Allt är en helhet.
…
han täljer
Se den gamle sitta i solen
han håller en kniv i handen
han håller en gren
en kvist
en bit av ett träd i den andra
Länge sitter han och ser träbiten
vandrar in i träbiten är ett med trädet
han ser ådrornas riktning
känner flödena strömma inom sig
blir varmströmmar
han andas
lägger kniven mjukt an
rörelsen är mjuk följsam smidig
flisor regnar ned små lockar stora lockar
flisorna är inte flisor
den gamle ler
flisorna
är inte
flisor
Trädet är där
står framför honom
de talar med varandra
i sam språk.
…
(brevutdrag): Din röst har alltid talat till dig, den gläder sig att du hör den tydligt
att du svarar
du skriver att du inte förstår,det är huvudpunkten.
genom att tanken vill förstå gör vi hinder,
försvårar.
inser vi att vi är i allt, att allt är i oss blir kärleken en självklarhet.
gör vi illa gör vi illa oss själva
med den insikten kommer vi till frid inte passivitet
det är inte en lätt väg,
den öppnar oss
vi kan inte fly handling och konsekvens
Ja, kärleken är det högsta

underbart vore det då vi blir planlösa

lösta från tankens plan
planen planerar vårt liv

det gör att vi går vilse
inte ger oss tålamod

vi svischar förbi
lägger våra händer i "fel" händer.

Ser alla kroppar röra sig
ser hjärtans liv
ser obalans

Vad är en gest, vad är att lyfta fram en gest.
Är gesten sannheten eller är väsendet sannheten.
Är det så kallade synliga gripbara sannheten eller är det så kallade osynliga ogripbara sannhet.
Är det du tror vara vind, vind eller är gesten vinden.
Är gesten projicerad verkan av väsendet eller är väsendet projicerad verkan av gesten.
Vad är vad, är detta av vikt eller icke.
Vilka gester har vi talat om,
endräkt är en vacker gest,
vandrande gesten är vacker;
givande gesten är vacker;
höljande gesten är vacker;
stilla rörelse är en vacker gest ,
dessa har vi talat runt och varit i, nu vill vi utan att tillägga bilder till dem, lägga till två gester, dessa är:
ömhet är en vacker gest
ödmjukhet är en vacker gest
ord strömmade till dig, dessa ord berör detta: den kärlekshungrande, törstande söker sig allt längre bort från kärleken genom att göra sig färdiga bilder av vad kärlek är, hur den älskade skall se ut eller vara. Därigenom sker inte mötet i vitt ljus, den ursprungliga väven gives icke tillfälle att tala, det sätts in kopior eller stencilier av verklighetens liv.
Det talas vitt och brett om mallar för hur människan/gestaltkroppen skall vara och se ut, att allt liv föds efter mallar, det är absurt. Visst finns det ett gyllene snitt, men skall detta snitt ställa ett liv utanför, är det gesten vilken talar eller är det en färdig bild vilken talar.
Genom den färdiga bilden gives inte utrymme till upplevelse, sann upplevelse, det görs perfektionism.
Vari består det perfekta: stig inte utanför ramen ty då är du inte tillåten att älska eller att älskas, du är inte värd att säga att du älskar, du är inte tillåten att känna kärlek.
Vad är detta för absurditet.
Vi lämnar detta, det är det mest fasansfulla vilket den mänskliga tanken har förorsakat.
Den vilken har utsatts för projicering lever i verkan av den projiceringen.
Den projicerade verkan är fångenskap.
Ett väsen har dockat sig till eller vid ett väsen.
Projektilen borrar sig genom virrvarret
(jag ser en svart projektil, kan inte finna ett annat namn, det är mera en svart kon, vilken borrar sin väg genom. Genom virrvarret. Detta virrvarr är alla tankar vilka surrar och stör. Alla påtryckningar vilka endast ger förvirring och osäkerhet. Den borrar sig igenom.
Så kommer orden):
ser du honungspärlan mellan hennes läppar
hon spottar ut den
( jag ser en honungspärla, ser den inte mellan läppar. Jag inser att denna honungspärla är sannhetens ord, hon spottar ut den eller upp den. Den ger orden honungens helande verkan)
jag har stridit för denna djupsannhet jag lämnar den aldrig.
(min upplevelse är att jag själv säger detta,att hela min vandring varit för att vandra in i denna djupsannhet. Den är nu inom och jag sviker, lämnar den aldrig)
Då livet är svart är det att likna vid detta:
hon vandrar i friskogen
Fångstnätet kastas överdras åt
du sitter i en fångstgrop
tillfångatagarna bär alla stenar i hand
var gång de passerar kastar de en sten på dig
varje sten gör en linje i luften
väver ett svart lock
locket/nätet blir tätare och tätare
till slut ser du inte ut.
Ser du honungspärlan,
hon spottar ut den,
med den linjen förs du upp, ur.
Du har stridit för denna sannhets ljusdjup
jag lämnar den aldrig den är nedtecknad i ljus.
(Håller en vattenkanna i handen.
Står framför schaktmassa,
en grushög, stenhög.
Jag ser rottrådar och stora stenar, de har grävt upp, ur markerna.
Jag vattnar med en mässingskanna eller en gyllene kanna,
Skriver med vatten
ser orden tränga in, vet att de är stadfästa.
Jag berättar öppet om mina beskyddare/medlevare: Vita Vargen, Jord Eld Vatten, Luften/Örnen.)