vis
är ej en
isolerad enhet
hur skall vishet
kunna vara utan
enhet
vis
visdom
dessa
eftertraktade erkännelser
visdom är att
möta hennes ansikte
hennes andning
hennes hud
hennes vara
hennes
är
den stora modern
detta är ej en
yttre företeelse
ty du är
en av alla
hennes celler
du är
cellandning
...
så är vi alla
visa
och
kanske
smärtan är helhetens smärta i de stunder vi knyter vår vishet in i glömska
vid
floden av de nätta stigarna
stigarna
vilka är inbäddade i de fallna släppta bladen
ur
av
träden
vilka hälsade vårsolens ur sömnansiktes stigna närhet
träden
vilka mest liknar moln i vita i skirrosa toner
nu i
begynnande bärdröm
där
sitter en kvinna i sidenmoln
ögonen
dansar i vattnets rörelse
hon
bar ögonen kopplade
löste
kopplen
och
nu dansar ögonvalparna fria
följer
vattnets rörelser
hon
följer karparnas rörelser
ser
fjällen
lyfta
ur ögonens låsta
smeden
steg ur smedjan
hörde
en kvinnas darrande hjärta
skuggorna
vandrar
i
hennes ögon
kvinnosjälen
är
grusade
stigar
knastrande
pergamentsblad
vattnar
marken
hon
andas
vem
tänder
bålet i mina handlagda
vem
lägger
pilen
an
an
tar
havet
emot
sväljer
havet
min
aska
smeden
steg ur smedjan
med
den smidda nyckeln
bevarad
intill hjärtrot
nyckeln
lades i hennes hand
varvid
hon i förtroende
vred
nyckeln medsols
och
berget öppnade sina ögon
klangerna
lyfte gråtöcknades skimmer
forsen
virvlar
ur
flodens
vidöppna
åder
skäran
skar
kristallklarhet
snaran
tvinnades
upp
forsen
når vida
in
i
dalen
rubinsjön
djupnar
hon
vrider nyckeln med solens gång
låsen
glider upp
savannen
är en glödande flimmermatta
girafferna
andas in akacieträd
paraplyer
solparasoller
skänker
vila
ögonvila
runt
smärthandens knutna
han
vakar med flocken
i
det solmanteln sakta rullas samman
folken
talar klickande toner
fingrar
löper
strängar
smeden
förblev vid hennes sida
inväntande
hennes vaknande gång
han
förtalte henne vandringar
nyckeln
vandrat
ur
berg ur hav
ur
flod
i
den stunden hördes bambuträden susa
och
marken särade lätt manteln
rötter
är flygande mattor
murarna
är byggda av sandstenskvarnar
vita
bländande
dofter
av kryddor
bjällror
runt vrister
vaggande
skepp
reser
oaser
i
den stunden landade rötterna
marken
slöt mjukt manteln
ögonen
vändes innåt
bambuträden
susade och med den rörelsen väcktes näktergalens stämma
han
smeden
skänkte henne en kamelia
hon
begrundade graden av sannhet
såg
dess renhet
lade
sin hand i smedens varvid bären steg in i
djupröd
stämma
vita
tranor lyfte dansens cirkel upp och runt dem
vid
floden av de nätta stigarna
lyfte
hon känslan av skuld
gav
ryggen frid
samt
mötte hans ögonlöfte i doften av kamelia
vid
floden av de nätta stigarna
lyfter
hon
känslan
av skuld
ger
ryggen frid
samt
möter hans ögonlöfte
i
doften av kamelia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar