så smälter isar
ur marker
som
som tårar av ädelljus
marker stiger upp ur bäddar
hennes hud
andas
hjärtblad
himlaväverskorna
upplevde dessas frysande
det är ju så att de vilka andats is
fryser
himlaväverskor vävde
eldar
till värmande av dessas stigar
så sades det att allt var vatten
hur kan detta vara
allt andades
så är luften det första kornets sådd
begynnelsens korn
allt är i begynnelse
ej i första
ej i sista
så kupade bergen sina händer
folken levde i grottor
benämns i historia vara grottfolk
jag säger smekta av sol
av måne
av morgonaftonstjärnans sällsamma rörelser
levde dessa folk i grottor eller
vad är det sägnerna
förtäljer dig
i vad andas din upplevelse
hjärtupplevelse
kanske förtäljer sägnerna att folken levde
imaginärt i bergen
kanske var dessa berg
kristallkoner
kristallpyramider
stavar
låt oss säga;
så öppnade bergen sina ögon
ögonen är mottagare
samt givare av kristalltoner
dessa toner är vita
minns detta; i det vita frigörs färger
vi behöver ej vandra genom ögats fyllda fysiologi
det räcker med att viska
ögonhålor
linser
hinnor
nät
iris
pupill
vätska
bilden är fascinerande av ögat i denna grotta
så var dessa folk skådande
levde de i samklang
med alltets rörelse
var dessa folk glaskropparna
vad förtäljer sägnerna
egentligen
var dessa folk embryon i grottan
många bilder kan stiga fram näri bilderna tillåts sväva
så svävar kroppar i universums väv
nätet håller dem ej fast
i vitt skimrar
regnbågstoner
har du sett rena kristaller i kvartstoner
är de planetarisk verklighet
stenar viskar
folken levde i stenålder
stenar viskar
sten – ålder, brons – ålder, järn – ålder
kanske ålder är åder, kanske åder är ålder
kanske fanns trädålder
kanske guld kanske
silver kanske
koppar
kanske elementåldrar
planetåldrar
näri vi ser till tonerna
klangerna av dessa här nämnda
stiger vi in i sfäriska toner
sfärernas musik
vilka skapar
ur
urtonen
så slöt bergen ögonen
därmed tätnade väggarna
tonerna ljuder
inom
väggarna tätnade
innan detta var de ett med allt
så lades slöjan över deras ögon
så
är det sagt
hur kom de att leva
nu
i detta
kanske såg de träd stiga upp ur hjärtblad
kanske
kan
ske
såg de rötterna breda ut sig
kronorna
i allt detta uppfylldes de av längtan
slöjan gav dem längtan
längtan att blicka uppåt
i balans i rotvisshet
kanske såg de
kupoler av blad av löv
träden blev tak
paraplyer
så byggde de kojor
och kanske var dessa trädfolk
jordfolk
vem vet
de vet
ty de lämnade aldrig skönheten
*
(dit är hon
kommen)
gruset knastar under kvinnans fötter
som om de minns vägar av kända icke tillerkända
dit är hon kommen
följer fötternas rörelse egentligen är det
det enda hon gör just nu
lyfter foten upplever foten sväva en stund
ett ögonblick innan hon innan foten mjukt landar
ser foten sjunka in egentligen ej sjunka in
det bildas en cirkel i rörelsen
samtidigt med den fotens landande stiger en fot
rörelsen upprepas. cirkel eller bubbla, siarbubbla
jag bar foten, foten landade
foten bar doft med
så stiger tusenden som om
de äro såpbubblor
stiger in i
där hennes kropp nu är
samt stiger in i det så kallade under marken
kvinnan befinner sig i ett moln
moln av såpbubblor
hon ler
niger mjukt inför snigeln vilken följer henne
snigeln har ett skal bär en spiral på ryggen
säg vackra snigel kan du blåsa i snäckan du bär
snigeln ler, kanske inte just nu, det kommer det kommer
snigeln lyfter blicken de möter sländor, vackervingade
hon niger mjukt inför sländorna
säg vackra sländor kan ni spinna tråden
den vilken brast
sländorna ler, den tråden brast ej
den tråden är en puppa i ängen
åkervindan vakar med puppan
snigeln tar far väl glider mjukt in i gräskugga
sländorna tar far väl svävar mjukt in i solhand
hon viker av grusvägen
gräs möter stegen
slånbären har släppt vitvingarna fria
nu är bladen gröna
hon skuttar in över diket med det tömda vattnet
vattnet är i bäcken, bäcken med de stolta kaveldunen
varsamt planterar hon stegen
så många gryningsblad
kan jag sväva i dessa bubblor
såpbubblor
det vore väl
dit är hon kommen
sitter i den stora stenens hand
med stenens mantel runt
äntligen frid
tystnad
hon tömmer sakta det komna i havet
vagga mina tankar in i ro
stenen inväntar
kvinnan beundrar stenarna
dit lagda med vackermossa
vallgraven är glittrande vatten
fjällbärare röda glimmar
borggården med brunnen i mitten
narren viskar visdom
broderiringarna
låses upp
vävar svävar fria
moln
rosor löser stenarnas
murars bruk
skogen anländer
det är som, som, du vet
en rörelse fler rörelser
välkommen
stenarna, stenröset sköljer bilder in
hon är i en stad
pyramider med trappor når
högt
högt
regnbågsfärger
fjädrar
korpsvart hår
bronsfärgad hud
blickar skarpa
fyllda med kärlek
hon nalkas dungen med nässelträd
du vet viskar träden
så är livet
låt oss
hela
ditt brända
klipporna bak ryggen lyser röda
sandstensklippor. öknens skepp ligger i vila
bjällror klingar, hon dansar och sanden virvlar in i grus
skeppen seglar
når hedarna med den djupa ljungen
du vandrar i denna stund säger stenen mjukt
det gör jag min vän
det gör jag
det gör vi
bäckens porlande når dem
nu vandrar de utmed en å.
han håller hennes hand, mannen
det är vackert näri händer är korgar
fyllda med doftande bär
när stegen andas
jämn rytm
när stegrytmen ej haltar
när den är samtalande
obehindrat
obehindrad
de löser vildhästarnas selar
ser hästarna möta vildblomstren
lyfter lysandeblå stäppsalvia
de ler
marken doftar så som marker gör där vatten porlar
där träd höljer vattnet
där marken är fredad
där det
är
enhet
de stannar vid en udde
släpper motvilligt varandras händer
de är ej släppta
deras hudar är ett
de ler
de sätter sig stilla
ser in i varandra
det är i den stunden de rena tonerna stiger
de rör vid varandras ögon
de sjunger
porlande
stenen lindar manteln tätare om kvinnan
hon gråter pärlor faller i stenens värnad
stenen blåser
mjukt
viskar
se dessa bubblor
siarbubblor
se
de landar
i lotussjöns klarhet
hon minns
stegen
ser en puppa linda upp tråden
en fjäril lapar sol
ser en kvinna
landar
blåser i pärlemorsnäckan
så vackra toner
åkervindan ler
dit är de komna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar