vem sätter
reglarna i ditt hus
du planerar
bygga dig ett hus
vad söker du
först
eller vad öppnar
du dig för först
en plats
en slags pupill
vilken omsluter dig samt vidgas
detta sökande
kan verka vara ett sökande
du upplever dig
otillfredsställd ända till du ser platsen
din
ö
vad behöver du
sedan
kanske skissar
du på huset
kanske du ritar
huset
vilket slag av
hus du än ser
behöver huset en
grund
säg ej att kojor
inte behöver en grund
alla hus behöver
en grund
troligen bygger
du ej kojan på till exempel sjunksand
grunden lägger
du
så reser du
reglarna
stommen till
ditt hus
så tillkommer
allt det andra
väggar
yttre samt inre
inredning
eller kanske
önskar du säga utstyrsel
frågan är
vem lägger
reglarna till ditt hus
eller sätter
reglarna
du
eller
vem
det frö du har i
din hand
planterar du
samt ser fröets
växandets behov
fröet är också
ett liv
fröet är också
en slgas hus
så kan vi se det
allt är hus
det är bara det
att alla dessa väggar är
illusioner
ändå har du
behov av bärreglar
reglar
det ordet ligger
nära regler
och de reglar
vilka håller huset uppe
borde troligen
sättas av dig
av ditt hjärta
själen
själen är
ett öppnat hav
han viskar
tårarna
tårarna älskade
är
själens blod
älskade
se
jag omfamnar
alla dina
tårar
ser halten av
din
själs
innebörd
regnen breder ut
blad i ängen
den äng vilken
vilar i skogsringens iris
bladen vävda av
finaste regnsilke
skimrar i
nattglöds gryningsstrimma
regnen bugar
inför skönheten
så vackervävda
blad
varsamt
tager de
ej av skorna
hur skulle de
kunna det
regnen är
skolösa
vandrar med
mjuka tassögon
varsam sätter de
sig ned
ögontassar
tassögon vandrar
uppför slänten
letar
egentligen utan
letande efter
ser ljuslågorna
i eldskålsringen
hon lyssnar i
natten
hon vilken lever
i stenfälten
hon lyssnar
hon inväntar vår
stämsång
den äldste säger
jag såg henne
beundra fällarna
molnfällarna vi
bredde ut innan skymningen
hela hennes
längtan till inbädd hördes andas
jag slöt hennes
ögon i mina händer
målade
sagobårder
ur bardens
stämma
den vi förde med
ur klipporna
vid heden
där stenar växa
i ring
en gång var hon
där
en gång i när
och i här
och barden rörde
vid hennes strängar
harpan
han snidade ur
vinterträdets svarsgåva
regnäldsten
andas
och han var jag
och jag var han
barden lärdes
inom en av öarna
i pärlbandets
trädda steg
jag minns
minns ni
vi var med
så är hon
hon vilken lever
i stenfälten
hon
bar den hit
i
förklädesfickan
låt oss viska in
i henne
våra vackraste
sånger
in i hennes
själsros
utandning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar