Det är
Det där med
elden
Det är det där
Med livet
En fader blir ej
en fader en moder blir ej en moder om
Sådden icke tas
väl om hand.
Elden
De bar det kol
de gavs, så varsamt så ömt i kupade händer. Som vore detta kol det sköraste av
sköra. Och de visste kolets pulsslag hur lätt denna glöd kan släckas. Från var
av vem kom samt gavs kolet.
En hand ur
himlar
En hand ur
jordar
Har du sett en
givande hand
Så var den
handen
Kolet lärdes de
att lägga i cirkeln
De lärdes detta
med stickor med strån
Med kvistar med
smäckra grenar
De visades
Helt utan påbud
hur elden väcks
Ur detta kol
Och elden lyste
upp deras mörker
Och elden
lindade värme runt dem
Elden
Elden
De lärdes att
hålla elden vid liv
Genom att lägga
större grenar
Stockar på.
De visades hur
elden matas
Visades eldens
behov
De lyssnade
De såg
De upplevde
Eldens rörelse
Stämman vilken
bar handen visade dem kornens väg
Visade dem dropparnas
väg
Så upplevde de
sig i det de var samt är
Varje livsväsen
ett korn i jorden, jordkorn
Varje livsväsen
ett korn, en droppe i havet, havsdroppe
Så såg de hur
det hela vissnade i det kornen, dropparna slöt sig
De såg hur allt
verkar i varandra.
Stämman målade
bilder rörelser helt utan så är det
Bilderna sköljde
in i dem
De bilder vilka
hörde dem till stannade
De bilder vilka
längtade vidare släpptes
De såg barnen
Leka
Dansa
Med bara fötter
Hur fötterna
egentligen aldrig släppte jorden ty de älskade moderns famn
De såg barnens
fötter vara trädens rötter
Såg späda träd
såg ekarnas dungar
Såg hur allt
rördes
Andades
Och elden brann
vidare
I dessas kupade
händer
De såg att de
var droppar i elden
Elddroppar
De upplevde
Stjärnorna
Stjärnkorn
De upplevde hur
allt är delar i helheten
Maktlösa
Det var de ej
däremot maktlösta
Ty genom detta
såg de hur de vilka just nu är stora har behov av de vilka just nu är små
De såg det makt
är
Och de steg in i
rörelsen av helhet
Du skrev puppan
i din hand
Acceptansen
Så är det med
fjärilar
Fjärilar är ju
ett slags eldväsen
Ser du larverna
vilka vi har målat så mången gång.
Hur de smakar
hur de har behov av att smälta det intagna
Allt har behov
av detta smältande av det intagna
Larven spinner
in sig i puppan
I acceptans
Denna acceptans
är inte att någon utanför säger; så är det
Det är den djupa
acceptansen kommen ur hjärtats röst
Näri puppan är
redo
Lindar den
tråden in i nystanet
Det nystan
vilket sägs vara den röda tråden.
Ur puppan flyger
fjärilen
Landar
I din hand
Den är din hand
Din rörelse
Fjärilen är en
del av varje livsväsen
Så färdas de ur
städerna vilka en gång var fria, fyllda med susande träd, lövade avlövade, med
barr med frukter. Med stenar andandes fria som vore de bär ej trädda på strå av
timotej, ej trädda på tråd. Trots friheten viskandes det frälsning är. Kransar
med pärlor i tal i antal.
Så färdades de
fyllda av, fyllda med längtan.
Kanske såg de i
hennes saffransröda gula skepnad stigarna, floden, bergen, skogarna.
Kanske såg de synen
av det kroppen är, av den kropp de är. Kanske insåg de flodens lopp, kanske
hörde de shamanens mässande sång.
De följde
tonerna, lämnade städerna. Förenades med hennes hjärta, hennes puls, hennes
andning.
De vandrade
stigen vilken låg som vore den ett radband lindat runt handleden. Så många
sprickor så många stup, djupt, djupt ned syntes floden virvla. De visste i det
inre att vägen ledde dem upp samt över floden samt ned.
Där, där väntade
frifolken dem och nu förde floden dem in i det de hade sett vara djungel vara
urskog.
Och de visste
att denna resa var resan i dem själva.
De lämnade icke
städerna de lade helandeblad in över sargad hud.
De såg ur dessa
puppor
Fjärilsljuset
andas
Det är
Det där med
elden
Det är det där
Med livet
En fader blir ej
en fader en moder blir ej en moder om
Sådden icke tas
väl om hand.
Elden
De bar det kol
de gavs, så varsamt så ömt i kupade händer. Som vore detta kol det sköraste av
sköra. Och de visste kolets pulsslag hur lätt denna glöd kan släckas. Från var
av vem kom samt gavs kolet.
En hand ur
himlar
En hand ur
jordar
Har du sett en
givande hand
Så var den
handen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar