Solfjäril
Sommarfjäril
Gryningsfjäril
I de vita nejdernas gnistrande
klarhet, är allt så kallat stel. Inbäddat i kristaller, stjärnkristaller. Ser du
snö så är den tusende toner i färgskalor. Tonerna ligger ej på streck de är
tonande kristaller. Färgerna är de skira färgerna vilka endast kan anas. Det är
färger vilka lämnar utrymme för din fantasi. Nåväl fantasi är ej en din ej
heller en min, fantasin är ett gudomligt väsen, så är allt gudomliga väsen. Detta
kan ej påminnas om för många gånger, allt är gudomliga väsen.
Nåväl vinterlandskapet är så
kallat stelt i ett så kallat skal eller kanske är det en puppa.
I denna puppa andas allt det vilket
rördes vid i våren i sommaren i sommarlandet.
I puppan förinnerligas fördjupas
sommardanserna i ängen.
Vi kan här se våren samt sommaren
vara larver vilka mumsar i sig, smakar doftar. Det finns de vilka kallas barn,
de gör också så. Egentligen borde de så kallade vuxna göra likadant. Nåja, barnet
lever i de vuxna – ej att förglömma.
Larven älskar det den smakar,
tyck nu inte att det är en ruggig jämförelse att barn att sommaren är larver. Det
finns så mycket negativt i allt. Vi har så många gånger sett att barnet är
världen, barnet upplever ej delen bär inte slöja. Barnet är världen, därvidlag
äter inte barnet världen på det sätt många morrar över larver för.
Se bara denna jämförelse i sin
skönhetsvagga. Larven äter, mumsar, smakar på den värld den anlänt till ända
tills den är fylld, då väver den in sig i puppan. Ändå är min vilja att se en
så vacker vinterfjäril, gnistrande ren klarhet.
Sakta nås vinterlandet av ljus av
solfingrar vilka nalkas allt närmre. Nu lindar fjärilen av sig puppan. Kanske denna
tråd är ariadnetråden .
Våren, sommaren
Fjärilsdanss
Kommen ur vinterfjärilens vakande
över
Övervakande kärlek
Detta övervakande är i kärlek i lagom mått, precis så är
väktargärningen.
Så näri du möter sommarfjärilar
lev med bilden att dessa är
förinnerligat ljus och fjärilar skyr icke cirkeln
De vet, vet cirkelns skönhet.
Du har talat mycket om träd i
skepnader vilka kanske mången tanke grumsar över eller knorrar över. Ty de träd
du målat kanske ej ses vara träd.
Alabasterträd har du nedtecknat. Det
är vackert vid åskådandet av alabasters vitskimrande skönhet.
Pärlemorträd är vackra, dessa har
du ej nedtecknat, lupinträd har d nedtecknat. Följde du kastanjernas blomning,
lupiners blomning påminner välan just om det. Det finns spegelbilder i allt. Det
finns giftiga träd varför sky dem. Beundra dem ty de är vackra och det finns
väsen vilka har behov av dem. Människan behöver inte ta allt, det går att ögonbeundra.
Dessutom finns det väl mycket människan i sin sömn eller mer i sitt töcken gör
som är giftigare än giftigast om vi nu skall fastna i det.
Kanske finns dessa träd just för
att människan skall ögonmöta
Det finns nässelträd
Lite spännande med all den
innebörden
Du har nedtecknat grästräd,
skogsträd, trädgräs. Visst är alla träd, särar vi en aning på orden vad ser du.
Du lever med ser träd med stam med rot med krona. Träd kan även vara träd in,
stig in. Skrivande är ju ett slags tal. Skriva är ju talandet, det vackra samtalet
är ju vad, är att släppa taget. Egentligen ett positivt måste för ett samtal
just detta att släppa taget. Släppa taget om de egna åsikterna. Ån porlart så
vackert i frihet. Släpper taget, sadla av hästarna tillåta hästarna att beta
fria i hagen eller varför inte träda in i vildhästarnas ängder. Och vem vet
kanske just dessa hästar vi här nedtecknar i den stunden blir vildblomstren och
just det samtalet egentligen är; doften av det mognade. I det mognade lever ej
rädslan innan du når dit, dit hän, befinner du dig i modet av den stora tystnaden,
vakuumtystnaden.
Du vet att du kan vara i den
tystnaden även i den stund du känner att den kväver dig rasar ned över dig, ty
du vet att den är ett scenario av illusionär fara.
Ser du ängen
Eller fältet
Eller åkern
Fältet är inringat i en stenmur.
En gång odlade de här
En gång är gångarna krattade
Hur det nu kom sig
Så glömdes detta fält
Fältet blir liksom hårdare
Hårdare
Marken är obearbetad
Den var bearbetad, mindes inte
vad de gjorde
Hur de gjorde och hur skulle
detta fält både kunna vara fält samt plog samt, samt.
Visst kan jag mumlade fältet
Satte sig ned och begynte linda
nystanet baklänges
Kom till en knut
Knuten förtalte fältet, jag
önskar att du ser mig
Just ser mig
Hit kom det och sedan lindades
nystanet vidare
Men här
Där jag är, är ditt obearbetade,
här har det de kallar tiden stått still. Låt oss öppna boken så kommer
såningsfolken åter.
Så satte sig fältet nystanet samt
knuten ned och studerade skeendena vilken knöt knuten
För att nu knyta samman allt det
vilket egentligen är och därmed öppnades vägen ur det obearbetades bearbetade.
Säden vajar i vind och fältet ler
strålande
Mitt i detta fält växer det ett
träd ett knutträd och frukterna är särdeles goda
De kallas visst för nystan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar