söndag 1 juni 2014

den 1 juni 2014

Solfjäril
Sommarfjäril
Gryningsfjäril

I de vita nejdernas gnistrande klarhet, är allt så kallat stel. Inbäddat i kristaller, stjärnkristaller. Ser du snö så är den tusende toner i färgskalor. Tonerna ligger ej på streck de är tonande kristaller. Färgerna är de skira färgerna vilka endast kan anas. Det är färger vilka lämnar utrymme för din fantasi. Nåväl fantasi är ej en din ej heller en min, fantasin är ett gudomligt väsen, så är allt gudomliga väsen. Detta kan ej påminnas om för många gånger, allt är gudomliga väsen.
Nåväl vinterlandskapet är så kallat stelt i ett så kallat skal eller kanske är det en puppa.
I denna puppa andas allt det vilket rördes vid i våren i sommaren i sommarlandet.
I puppan förinnerligas fördjupas sommardanserna i ängen.

Vi kan här se våren samt sommaren vara larver vilka mumsar i sig, smakar doftar. Det finns de vilka kallas barn, de gör också så. Egentligen borde de så kallade vuxna göra likadant. Nåja, barnet lever i de vuxna – ej att förglömma.
Larven älskar det den smakar, tyck nu inte att det är en ruggig jämförelse att barn att sommaren är larver. Det finns så mycket negativt i allt. Vi har så många gånger sett att barnet är världen, barnet upplever ej delen bär inte slöja. Barnet är världen, därvidlag äter inte barnet världen på det sätt många morrar över larver för.
Se bara denna jämförelse i sin skönhetsvagga. Larven äter, mumsar, smakar på den värld den anlänt till ända tills den är fylld, då väver den in sig i puppan. Ändå är min vilja att se en så vacker vinterfjäril, gnistrande ren klarhet.
Sakta nås vinterlandet av ljus av solfingrar vilka nalkas allt närmre. Nu lindar fjärilen av sig puppan. Kanske denna tråd är ariadnetråden .
Våren, sommaren
Fjärilsdanss
Kommen ur vinterfjärilens vakande över
Övervakande kärlek
Detta övervakande  är i kärlek i lagom mått, precis så är väktargärningen.

Så näri du möter sommarfjärilar lev med bilden att dessa  är förinnerligat ljus och fjärilar skyr icke cirkeln
De vet, vet cirkelns skönhet.

Du har talat mycket om träd i skepnader vilka kanske mången tanke grumsar över eller knorrar över. Ty de träd du målat kanske ej ses vara träd.
Alabasterträd har du nedtecknat. Det är vackert vid åskådandet av alabasters vitskimrande skönhet.
Pärlemorträd är vackra, dessa har du ej nedtecknat, lupinträd har d nedtecknat. Följde du kastanjernas blomning, lupiners blomning påminner välan just om det. Det finns spegelbilder i allt. Det finns giftiga träd varför sky dem. Beundra dem ty de är vackra och det finns väsen vilka har behov av dem. Människan behöver inte ta allt, det går att ögonbeundra. Dessutom finns det väl mycket människan i sin sömn eller mer i sitt töcken gör som är giftigare än giftigast om vi nu skall fastna i det.
Kanske finns dessa träd just för att människan skall ögonmöta
Det finns nässelträd
Lite spännande med all den innebörden

Du har nedtecknat grästräd, skogsträd, trädgräs. Visst är alla träd, särar vi en aning på orden vad ser du. Du lever med ser träd med stam med rot med krona. Träd kan även vara träd in, stig in. Skrivande är ju ett slags tal. Skriva är ju talandet, det vackra samtalet är ju vad, är att släppa taget. Egentligen ett positivt måste för ett samtal just detta att släppa taget. Släppa taget om de egna åsikterna. Ån porlart så vackert i frihet. Släpper taget, sadla av hästarna tillåta hästarna att beta fria i hagen eller varför inte träda in i vildhästarnas ängder. Och vem vet kanske just dessa hästar vi här nedtecknar i den stunden blir vildblomstren och just det samtalet egentligen är; doften av det mognade. I det mognade lever ej rädslan innan du når dit, dit hän, befinner du dig i modet av den stora tystnaden, vakuumtystnaden.

Du vet att du kan vara i den tystnaden även i den stund du känner att den kväver dig rasar ned över dig, ty du vet att den är ett scenario av illusionär fara.

Ser du ängen
Eller fältet
Eller åkern
Fältet är inringat i en stenmur.
En gång odlade de här
En gång är gångarna krattade
Hur det nu kom sig
Så glömdes detta fält
Fältet blir liksom hårdare
Hårdare
Marken är obearbetad
Den var bearbetad, mindes inte vad de gjorde
Hur de gjorde och hur skulle detta fält både kunna vara fält samt plog samt, samt.
Visst kan jag mumlade fältet

Satte sig ned och begynte linda nystanet baklänges
Kom till en knut
Knuten förtalte fältet, jag önskar att du ser mig
Just ser mig
Hit kom det och sedan lindades nystanet vidare
Men här
Där jag är, är ditt obearbetade, här har det de kallar tiden stått still. Låt oss öppna boken så kommer såningsfolken åter.
Så satte sig fältet nystanet samt knuten ned och studerade skeendena vilken knöt knuten
För att nu knyta samman allt det vilket egentligen är och därmed öppnades vägen ur det obearbetades bearbetade.
Säden vajar i vind och fältet ler strålande
Mitt i detta fält växer det ett träd ett knutträd och frukterna är särdeles goda

De kallas visst för nystan.

Inga kommentarer: