hela golven vilka bär dina bara fötter
dessa golv har ögon vilka hör dina suckar
*
de knöt knutar till sammanhållan
i konstfulla frimönster
så svarade stammarna i sämja
*
dessa stenar tvingades ej in i ringen
dessa stenar vandrade in i ringen
*
morgonen drog det mjuka molntäcket
högt upp över nästippen
kisade lätt ut mellan gardinerna
kanske var det jalusier
morgonen kände sig inte jalusi inte av avund sjuk
inte svart av sjuk
kanske var det fällda persienner
morgonen kände sig inte fälld
inte fallen
världen såg randig ut
morgonen kisade lätt ut mellan gardinerna
lätta lock
vem var det egentligen vilken hade putsat grytorna denna
natt
kopparen glänste all ärg var som bortblåst
lätta lock
skimrande ljus silades in i lätta penseldrag
morgonen mulnade
det känns inte bra
hur jag än sträcker mig dras modet samman
känner mig mer som en boll än en morgon
en boll vilken tappat studsen
hoppen
en boll vilken luften gått ur
pyst
ut
ur
en boll vilken inte alls är redo att kastas
morgonen drog det mjuka molntäcket allt tätare om
och vände så ryggen till dagen
dagen satte sig helt stilla vid morgonen bädd
vid sängkanten
strök sakta morgonen mjukt över ryggen i tröstande rörelser
ibland är det så
ibland är täcket skönare om än lyft
morgonen snurrade ut sig lite grand
är det så
så är det du vackra morgonblomma
nu var åter morgonens ansikte vänt till världen
dagen inväntade ögonens öppnade
du vet att det är många vilka inväntar vår ankomst
många vilka har behov av våra ljusglimtar för att orka
lyfta stegen
sätt dig upp
låt mig borsta ditt hår
ditt långa hår
lösa knutarna tovorna
morgonen sträckta sig gäspade stort
dagen såg ett minne av natten
en kamé
slutligen lyfte morgonen täcket
satte sig upp
dagen borstade morgonens långa hår
löste knutarna
redde ut tovorna ända tills de
såg dessa borstgnistor tända dagens givarskålar
varvid folken steg med ens lättade
och fåglarna bar frön in i dagsådd
så är det
så är det
och dessa frön hann både gro spira växa
giva blomst skänka frö
innan natten anlände
