den 2 november 2014

däri bäcken floden vatten uppdäms vissnar vattnet

vissnar bädden

allt har en inneboende visshet av rörelsehelande

*

visst var det så att de såg tankarna flyga vilda, vilsnavilda

linorna klipptes

så gavs hattmakaren synen

hattar skapades

en del till och med med hattband runt kullen

eller en del med band under hakan

just för att stilla hålla på plats eller knyta an

*

naturligtvis är det så att tankar stiger

och naturligtvis måste molnen tömmas ibland

du vill säkert inte ha den tyngden dunsandes på dig

det är väl gudomligt väl att det kommer finfördelat

naturligtvis stiger tankarna

naturligtvis faller tankarna

ser du vädrets växlingar

naturligt vis

*

En droppe sitter helt stilla i kramp stirrar tomt in i rymden, rymdens oändlighet, tomhetens fyllda.

Stirrandet är nämligen fyllt av än den ena oron vilken binder till den andra den tredje den, den. Slutligen stiger livsmagman upp i röda vågor vilka bränner så svårt att bäst är att vara stilla. Bilderna fortfar att strömma och nu kommer dessa till den ena den andra den tredje den, den utmattad faller den röda vågen. Vagt minns droppen berättelsen modern förtalte, hur var det nu; mödrarna vilka bär skrudar svart röd blå vit. Den stora moderns skrudar så mindes droppen och i ett uns av stunden glömmer droppen…

En droppe sitter helt stilla leendeglittrande, visst stirrar droppen tomt in i rymden dock ej längre utur fasors grepp. Nu är fasspannen tömda och regnfolken sköljer dessa rena.

En droppfrände landar helt nära.

Det är ju så att fåglar övar flyga innan de lämnar boet, droppar övar droppande innan de droppar, hoppar.

Säg, hur skall vi fördriva tiden innan vi hoppar glittrar den ena droppen till den andra. Fördriva tiden, hur menar du.

För driver vi tiden öppnar vi livremmen de bundit den fast med så ser vi bättre hur droppandet sker.

Den ena droppen eller den andra ser på den andra eller den ena helt förskräckt.

Är du från vettet kommet.

Vetet, vet du ej att vetet är mognat och redan buret till kvarnen doften av bröd stiger redan upp ur bagarstugan.

Vett är väl inte vete, så säger den ena droppen till den andra eller den andra droppen till den ena och vågar sig på ett leende följer med i ordleken; vågorna stiger i ringdanser när valarna stiger när delfinerna leker med vindar, vågade vågande vågar. Vad väger vetet vad väger vett.

Det vet jag väl att vett inte är vete du såg bara så bekymrad ut så jag försökte lyfta dig lite grann ur för grann det är du och uret är ju mest påtvingat.

Nu harklar sig havet eller är det oceanen vem vet kanske tidsvågens egentliga vara, vad det än är så är det ett vara.

Mina kära, har ni helt glömt varför trädet håller er mjukt i fingrar.

Dropparna glittrar; inte alls vi följer allt det du visar allt det du andas.

Ur havet stiger droppar in i moln lagras samt, samt nu faller regn ämbaren blev fyllda nu rinner de över kant.

Regnfolken harklar stämma, vilka ämbar talas det här om vi skänker detta regn in i hennes händer så sade hon så manade hon. Brunnen den sjönk in grunnande så gården den törstade och ämbar är ej umbäranden.

En av ekarna i lunden öppnar stämman, vad är det med er alla allt verkar dansa runt i virvlar jag blir ju helt snurrig låt oss sansa oss.

Ser ni makaren

Strandmakaren menar du

Hans frände menar jag, hinkmakaren, ser ni så vackra ämbar han skapar ser ni gåvorna träden har skänkt, hur hinkmakaren studerar kvistar ådror ögon kallas det visst. Ser ni hur han lägger grunden hur han reser väggar lägger vackra band hur han böjer bron över cirkeln radie radius radie mjukt läggs handtaget i pigans hand. Hon vandrar till hagen mjölkar kor. Koret, hör ni kyrkklockornas mjuka toner manar till andakt, tidsvåg, tids ur, klocka, klocka i äng. Blå drömmar drömmer herden driver fåren in i bete för höstlöven virvlar.

Dropparna ler, så har vi fördrivit tiden den vilken bands så hårt och därmed bands de till stolpar av stål. Frigjord andas natten, är ni redo har ni sett har ni hört våra kära .

Vi är redo

Det gnistrar det glittrar, hand i hand hoppar tvenne droppar

Havet ler eller är det oceanen eller tidsvågen den, den egentligen är, regnfolken ler, brunnen ler, hinkmakaren, strandmakaren, eken ler och trädet vilket var deras vilohand iakttagelsehand ler. Alla ler allt ler med dem och dem med dem.

I morgonblommans hand stiger ett barn ut stövlarna är röda barnet ler skuttar in i pölen. Så hoppar skuttar ett barn tillsammans med droppar hand i hand eller fot i fot om du så föredrar och mödrarna ler så är det med övandesteg.