egentligen existerar inte underströmmar
ändå stiger undertoner upp
svårtydda i sin oklarhet
*
att släppa det gångna är ej förnekelse
det är att tillåta mognaden
så tog jag far väl av stäppen eller kanske var det stäppen
vilken viskade far väl. stäppens salvia ett radband av renande dofter lades i
mina tofflor. mockasiner sömmade av kvinnan hon vilken vakar vid elden. kanske
torde jag säga vakade eftersom det var dåtid. jag vet dock att hon ännu sitter
där.
mockasinerna hon sömmar är av det hon hörde det hon hör i
varje fotblommas klanger. därigenom behöver du ej greppa tanken i hand samt
fundera över din färdriktning. mockasinerna leder dig och var gång du stretar
mot så håller mockasinerna dig eller tar tag om fotbladen. inte alls hårt eller
burdust. just så där milt vackert men ändå bestämt. det är inte ett fladdrande
hållande det är en moders hand eller en faders vägledarhand.
elden den var bjuden in i en krets av stenar. hon följde
sin stig hon besökte stenvägen. hon frågade stenarna. de stenar vilka bejakade
dem bar hon i händerna. var kylan vinddraget närvarande lindade hon dem ömt i
det tygstycke hon medbar. hon staplade dem ej hon bar dem en och en även om vägen
var lång. slutligen låg stenarna i den cirkel de bejakat, ur hjärtat tog hon
knytet med det kol hon givits. i ömhet lade hon kolet i mitten av cirkeln en
svart pupill. hon blåste andades på kolet. in i kolet och kolet började pulsera
glöda. därvid lade hon det torkade gräs vilket bejakat hennes fråga hennes bön
till samt blåste in i detta varvid elden vaknade. så lades bejakelsegrenar till
och så var elden vaknad. vid den elden sitter hon. vid den elden vakar hon. vid
den elden sömmar hon..
hon hade talat med mig i långa stunder. förtalt mig
trötthetens saga från var den härstammade från var den kom. hon förtalte
fruktlundarnas sagor, ädelträdssagor om han vilken svarvar trä. inte trä vilket
tvingats trä vilket bejakat denna form. hon målade bilderna så klara så
svarvaren stod inför mig. han sade detta kan jag svara livet .varken kan eller
skall jag svarva. det jag svarvar är till bruk till bruksföremål till gagn för
människofärder. visst kan livet svarvas i bemärkelsen av renade strukturer men
det är en ytterligare saga. så gav han mig en sked vilken han svarvat ur det
träd vilket bejakat gåvan. var gång du törstar lyft skeden till din mun den bär
källan med ur trädet given.
så skimrade elden så suddades bilden ut kvinnan vid elden
lade tröttheten vid min sida. vagga tröttheten mjukt. förneka den icke.
tröttheten är nu ett barn. du vet barn behöver vila behöver andas.
ser du denna ödla var gång den växer kryper den ömsar den
skinn. så kan tröttheten vara, var gång du växer ömsar du skinn.
tröttheten är en del av livet så är sorgen smärtan allt det
människan så ivrigt flyr eller förnekar med obehagskänsla talar om. tala med
kärlek till dessa ting de är delar av ditt liv. tänk dig detta att du skulle
skutta runt i glädjeyra hela dagar samt nätter. tror du verkligen inte att du
skulle bli både trött och utmattad av detta. det skulle du. trött mycket tröt.
fylld med mjölksyra i muskler samt med träningsvärk.
så lyfte hon tröttheten ur den vagga hon tillrett och lade
den i min famn. och jag vaggade detta barn. såg barnet djupt i ögonen och vi
var ett.
vi talade länge och väl och i gryningen var mockasinerna
sömmade så vackra fyllda med steg. och hon log in i mina vandringsögon fyllde
mig med värme
så lämnade jag stäppen nådde trädraden vilken inramade
kullarna med de sju seglen. trädraden ett radband med fyllda svarsböner. seglen
böljade vita. varje segel bar ett sigill skrivet med ädelstensljus vilket
framträdde var stund solfadern rörde vid dem så var det i dagen. i natten
framträdde de var stund månmodern rörde vid dem. och jag såg tecknen beundrade
tecknens skönhet. tillät tonerna stiga in i mig. och träden talade stjärnornas
planeternas vägar.
kullarna böljade mjuka med frodigt friskt gräs doften av
timotej av isop av timjan andades in i mig. mina ögon fylldes med bilder av
bergsvallmo. mockasinerna ledde mig till just det berget. berget vilken bär den
stig jag kan vandra med förbundna ögon. stigen vilken lever i mina fötter.
stigen i vilken stenarna viker utan trubbiga spetsar. jag lyfte mina händer i skålform
och åter skimrade lågan i dem. mockasinerna var, var de ty mina fötter var bara
hon ler in i mina ögon. skruden jag bär är enkel i midnattsblå djup manteln jag
bär är indigo samt vit. mina ögon möter bergsrosor vilka växer till synes utan
jord så vackra så skira. berget bär denna vackra vallmo i sina händer jag
lyfter blicken och ser himlars svarsblå klarhet.
så når jag platån där väntar mig mockasinerna nu utbredda
till ett pärlbroderi.
händer lyfter manteln av mina axlar en vidvingad fågel
lyfter vingarna fjädrarna bär toner av indigo samt vitt.
hon ler in i mina ögon
jag minns en eld vilken lever i en ring av stenar
här är en ring av vita stjärnor, skogsstjärnor.
här inväntar jag svaret på
vem jag är.
hon ler in i mina ögon
kanske är jag en eld i en cirkel lagd i stenar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar