säg mig
hur skall röken kunna stiga ren
då du eldar med det du icke upplever
då bränslet är ett påfund icke ett dopfunt
*
varför läggs ribban vid höjdhopp
är ribban taket
och är taket huvudbonaden
vilka är stommarna
ribban kanske visar övandets kärleksvilja
*
stillheten i dina händer
är den inom vilken fröet spirar
*
så vandrade jag in i livet från den kropp vilken syntes
stråla i de svävande molnen. färgerna var givna ur pärlemorhavets skärpa. jag
hade skådat in i detta blå genom en slöja av grånad skimrande grånad ty vi
visste alla att detta var en slöja spunnen av dessa oansenliga vilka skänker
värme i kyla svalka i värme. jag hade sett denna bro läggas. materialet kunde
jag då inte namnge.
skulle jag idag vid denna ålder efter alla dessa vandrade
stigar giva materialet namn. skulle jag kanske ur min tro säga av trä eller
gjord av slipade bräder. av bromakaren vilken hyvlar bräder slätafina så
spånlockar ringlar runt fötterna upp över vristerna.
och kanske var materialet av träd givna i detta fall
molnträd.
nu var det icke så ty denna bro var lagd av skimrande ljus,
närmare bestämt regnbågsljus.
visst är det så att det inte alltid är lätt att inse detta
med avseende till att vi så lätt halkar in på de gällande fysikaliska lagarna.
detta ljus är icke det ljus vi beräknar i dagrar i nätters
klarnande eller hastigheter vågor. det är obenämnbart ty det är en rörelse en
verkan ett skeende vilket hör till allts tillblivelse.
den tillblivelse vilken aldrig upphör.
nåväl denna bro ledde mig ned genom den grå slöjan till den
plats jag så länge skådat.
oändlig väntade stäppen
klarblå var denna himmel vagt syntes denna grå slöja och
jag visste att ovan den var den himlen blå. så är det med blå. höljande
värnande omfamnande.
hur kunde jag veta vägen sidenvägen hur kunde jag veta
stigen allt borde vara okänt allt borde vara skrämmande eller borde fylla mig
med tveksamhet. kanske borde jag ha sökt tecken det enda jag visste var att
alla tecken var vävda. och denna inbjudande matta var fylld med trådar och den
var mjuk.
väverskor vävde av ull av bomull av lin med garner av alla
de slag. fyllda med färger givna av växter av örter. målningar broderier vilka
liksom andades ut av dessa fingrar. så kunde det ha varit att ur ett plant plan
reste sig landskap samt tog form ur dessa fingrars kraft.
naturligtvis var det ej en matta det kunde lika gärna ha
varit en sandmandala det var ju mitt liv allts liv ett korn i denna väv var jag
samt är.
det sitter en makare med rukor runt sig. i krukorna är
sand, färgad sand. makaren lyssnar in i vinden. vindarna samlas runt och
makaren målar med sand. målar mönster så suddar de ut. leende i kärlek. målar
mönster så suddar de ut leende i kärlek.
så kunde det ha varit.
vi lägger så stor vikt av eller i betydelsen av oss själva.
kanske borde vi oftare se oss vara korn. kanske skulle vi då kunna uppleva
vördnad i detta oändliga blås famn. i denna moders famn, samt inandas det
kärlek verkligen är.
marken jag vandrade var omväxlande sand jord kal gräsfylld.
skulle jag likna den vid ett vara så skulle det från ovan
säkert likna utlagda eller sammansömmade band. vi vill ju så gärna likna allt
vid något. kanske känns livet tryggare då.
ödsliga trakter skulle jag kanske ha trott att det var.
visst såg jag kvicka rörelser hörde rasslanden av ödlor skorpioner och ringlande
skönheter.
jag såg stenar lagda
här och var samt insåg att dessa ej var lagda på måfå eller bara låg där som av
en händelse. de var lagda dit av vandrare före mig. hälsningar märken dofter.
låga träd fanns med vimplar i hälsningar dofter. sanden kunde kanske tyckas vara bara sand,
hukade mig och därvid såg jag rörelser i sanden. sanden var fylld med liv.
organismer, så är vi alla organ eller organismer.
skrämde detta mig, inte alls
det skingrade känslan, lurerikänslan av ensamhet.
pärlband av myror av insekter vilka föredrog närheten till
marken var detta. visst hände det att dessa klättrade en bit upp på ett strå
för att speja. spejarmyror, vägvisare. ett leende fyllde mig ty dessa strån var
ju mer träd för myrorna.
törsten nalkades mig varvid porlande nådde mig. gräs delade
sig och en liten bäck visade sig med det klaraste vatten vilket bjöd mig att
dricka. tacksamt tog jag in gåvan.
ja, jag nämner alla begreppsord och det kan tyckas
underligt. hur kunde jag ha dem i denna så kallade första vandring. jo just för
att den var så kallad. begreppen har vi ju egentligen med oss i en slags
medicinknyten, de har bara behov av pånyttfödelse eller påminnelse. dofterna
har behov av att stiga in. och förresten hur skulle jag kunna berätta utan
dessa begrepp. begreppen gör inte det hela slutgiltigt i detta ty det är mer
mina penslar mina redskap.
gräs, gräset var likaså fyllt med djur av alla de slag.
precis som gräset var arter av alla de slag. en del gräs föredrog det korta
närväxta en del fördrog högväxtlighet kanske var det högväxta spejargräs. vem
vet, gräset vet.
slätten kunde verka obebodd så är det ju med slätter eller
stäpper. jag såg moln här och var. så kunde jag tro, moln slutligen insåg jag
att detta ej var moln ty molnen seglade ovanför. stora vackra sagoskepp vilka
lockade mig in i vila i drömmande vila. de berättade vägen för mig.
ljuset började skingras skymningen nalkades och vakaren i
ett av skeppen sänkte en mantel ned över mig. rullade in mig i den ty natten
här var stjärnklar samt kylig.
åter halkar vi in i detta med kyla i fysikaliska begrepp.
denna kyla var inte samt är inte fysikaliska begrepp. det är klarhet,
stjärnklarhet. vakaren viskade in i mig acceptera kylan och sakta släppte det
jag trodde var frysande. jag somnade och vaknade i gryningen utvilad.
så vacker visade gryningen sina händer. med lugna rörelse
borstade hon sitt långa hår och det syntes röda slöjor. en korg med frukter
stod vid min bädd och manteln var nu lyft in i skepnad av en sjö vari jag
sköljde sömnen ur min kropp. frukten intog jag med välbehag tackade givaren
samt reste mig upp. åter var vägen en självklarhet vilken tog mig i hand.
berg såg jag eller formationer runda mjuka. ju närmre jag
kom insåg jag att dessa berg var boningar. det var en by vilken välkomnade den
stig vilken ledde färden.
stigen syntes vara kort
sakteliga insåg mina sinnen att det var en synvilla ty det
tog många steg dit inom vilka jag tröttades ofta. det hindrade dock ej färden
ty jag visste att dit var en av strålarna riktade.
boningarna låg utspridda jag tänkte först att detta liknade
stenarna jag mött på vägen och fascinerades av skönheten. runt boningarna fanns
berg i olika slags formationer.
så kom jag fram och hälsades välkommen de hade följt min
väg och väntade mig med en varm dryck vilken liknade mjölk fylld av närande
värme. hade aldrig tidigare smakat denna dryck och namnet är oväsentligt.
verkan av den är oändlig samt efterlämnar läkedom.
vart leder denna berättelse.
jo jag har nämnt banden av sand lera gräs. har nämnt allt
det vilket lever som vi så ofta trampar på i total omedvetenhet. jag har nämnt
boningarna har nämnt formationer fysikaliska lagar samt begrepp.
korn sand lera jord.
dit leder berättelsen.
i boningarna fanns golv av trampad jord.
jord är korn. dessa korn var trampade av naknade fötter
till ett golv. har du funderat över vad ett golv egentligen är. golvet bär dig.
bär din kropp dina steg din vardag. så om detta golv är korn. så är jordhögen
en ansamling av jordkorn liksom kullarna.
sanden då tänker du. det finns sandhögar vilka vindarna
modellerar pressar samman till klippor till berg. så om detta golv är korn så
är bergen korn. det är dit berättelsen leder och överlämnar till dig att leva
vidare med
just detta med det lilla i det stora det stora i det lilla
samt vad är egentligen ett golv. och har du hört sanden sjunga bergen sjunga. det
är vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar