närma
var finns detta närma i denna värld
barnet bygger med klossar
ler när allt faller samman
det är närma
de upplösta gränsernas tillstånd
*
ur ett kommer två ur två kommer tre
säg
är inte detta en
en matematisk term eller en talfamilj
*
att pressa in liv i hörn pressa liv mellan ark
sticka nålar i fjärilar
är det månne försök till att pressa ut doften rörelsen
in i egetägande
*
vad har vi ej
vad har vi
vi har toner
de mest underbara toner
vi har samlat
komprimerade toner av det
våra tankar lagt i formar
hör vi icke hur tonerna kvider
komprimerade toner av det
det våra tankar lagt i formar
formar vilka brister
i sin ohållbarhet
formar vilka brister i den stund tanken andas
i en icke varaktighet
då
först
kan vi höra tonerna
de mest underbara
toner
tystnadens skönhet
oändlighetens skapande
toner
i gryningen innan ljuset ännu stigit ur bädden medan
nattdimman
svävar mjuka vingar tänder hon elden i spisen
den vilken är inbäddad i kammaren
där valven är vita bågar
snidade av urtonens sensibla fingerblad
det sitter en makare
lutad till en vit stam
detta träds krona bär glödande blad
bär kolnade blad
rötterna är flätade
en matta i urtonsmönster
de synliga
de vilka ej kan skönjas med yttre seende
är ådror i hennes hud
makaren har en flöjt i sina händer
flöjten är vit som vore den snidad av ben
och kanske är den så
hålen
ja kanske är dessa speglingar av dessa kolnade blad
ömt lägger han fingerblad till
ömt sluter han läppar runt
flöjtens ingång
eller utgång
han skänker sin andning däri
och kanske är denna speglingen av dessa glödande blad
toner svävar mjuka
bildar bågar
valv
broar
och kanske är detta kammaren
makaren vet
han har skalat många frukter
skalen har lindats i spiraler
med sols
mot sols
ändå har frukterna alltid burit friskt skal
makaren ler
han andas vidare i flöjten
märklig är synen
ty varje gång makaren hämtar andan
är det som
som om en ton återvänder
eller är det ett vissnat blad
så andas makaren och tonen är åter där i skalan
i ringen av barnen vilka dansar i ängen
vilken omger hans fötter
eller är det rötter
i gryningen
i gryningen innan ljuset ännu stigit ur bädden medan
nattdimman
svävar mjuka vingar tänder hon elden i spisen
den vilken är inbäddad i kammaren
där valven är vita bågar
snidade av urtonens sensibla fingerblad
i en duk har hon lagt det färden behöver
fyra hörn är knutna samman
i tonen av elden
vänder hon sitt ansikte in i öster andas den tonen
vänder hon ansiktet in i söder andas den tonen
vänder hon ansiktet in i väster andas den tonen
vänder hon ansiktet in i norr andas den tonen
hon tackar elden för alla dessa år
lyfter knytet
stiger över tröskeln
sluter dörren
i ömhet tackar jag dig
hon färdas med ryggen fylld
lätt böjd
ånger bär hon ej
sorg
ja
kanske
den sorg vilken vaggar smärtan lugn
så att hon orkar lyfta stegen ur sörjan
sörjan vilken hållit henne fast
hon hade vaknat en natt
en natt när rummet badade i silver
blåvitssilver
hade hört en röst mana
kalla
kom
kom
jag visste att det var kommet
vad fanns att hålla fast vid
stöden var borta
orken var borta
stöden vilka var delar av så kallad ägo
vad finns at äga
illusioner av gjorda
jag visste att jag stannat alldeles för länge
flera nätter i rad hade jag drömt om en puppa
en puppa vilken hängde i taket
visst kunde tanken tänka
att det var jag
ändå visste jag att denna puppa var ett annat ting
slutligen såg jag att puppan var en korg
och jag visste att vi alla kan flyga
skulle jag bara helt enkelt breda ut armarna
drömmen log samt slöt mig i famn
sakta såg jag korgen
låt oss säga sänkas ned
i trådar
spindelmor fäste dem
sakta såg jag taket omvandlas till vad
en bubbla eller vad var det
en ballong
jag insåg att det var en luftballong
taket en luftballong
linor är vi burna av
puppor kan fästas i tak
så till viss del var jag i detta en puppa
genom insikten av detta förvirrande flöde
insåg jag att vi är burna
vi måste våga släppa
så flyger
svävar vår ballong
jag såg korgen samt allt den var flätad av
såg säckarna med sand
såg elden vilken gav värme
fyllde ballongen
linorna
visste
visste
vet
så jag vandrade stigen
vilken förde vart vet jag egentligen ej
nedför backen ja visst
över ängen ja visst
genom skogen ja visst
ändå var alla dessa nedför genom över
inte alls riktningar
bara symboler av en verklighet
kommen ur dröm
förverkligandet av drömmen
och drömmen ler i kärlek
vägar var upplösta
rösten bar mig
för varje svarssteg upplevde jag ryggen lätta
knytet
det bar jag i vänster hand
så småningom nådde jag en sjö
sjön var så ren
doften så frisk
omgiven var jag av skogar av berg
av stillhet av frid
av nåd
jag visste att platsen var helt nära
kanske somnade jag
kanske glömde jag det vilket kallas för värld en stund
utvilad reste jag mig
vandrade
vandrade
vandrade
nådde ett berg
ett av alla berg
hörde rösten milt viska
här
här
såg honom lugnt invänta mina steg
närmade mig sakta
nådde handen
den utsträckta stämman
med ryggen blottad
han strök med handen över ryggen
så kunde jag mötas med ryggen naken
han lade mig ned i gräset
knytet
är en utbredd duk
de fyra hörnen är lösta
skänker ljus skänker sannhet
skänker värme skänker hopp
han kysser mina ögon rena
i gryningen innan ljuset ännu stigit ur bädden medan
nattdimman
svävar mjuka vingar tänder hon elden i spisen
den vilken är inbäddad i kammaren
där valven är vita bågar
snidade av urtonens sensibla fingerblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar