tillit är ej dumdristighet
det är att stilla dig
den vilken skriar vill
vill
invänta hjärtats vilja
vilja
du vackra vilja
*
tråget har en kant
tråget kan du fylla med ett visst mått av droppar
livet har icke en kant
det tråget är oändligt
håller ej fast
lämnar dig in i ditt hjärta i frihet
*
det tillknäppta kan tyckas vara kvävande
putsa knapparna
de är smidda av pärlemor
har du sett musslor i havet
hur dessa skänker
just
pärlor
*
det finns väl egentligen inte någon vilken kastar sig ut
utan att ha begrundat verkan av sitt kast
det finns inte någon vilken kan utverka en dom
över detta kast
*
hur länge stannar jag i ringen av stjärnor
hur länge svävar vingarna av indigo samt vitt
hur länge
är detta länge en vacker blomma
en snöboll smält till en isskål
bärandes en låga
hur länge
länge
länge
är
ett vackert ord
se mina bokstäver
andas dem
länge
l längtan
ä älskar
n nära
g godhets
e evinnerligen
andas mina bokstäver tillåt varje andning viska innebörd
hur länge låg jag i ringen av stjärnor
varligt rörde hon ler in i mina ögon vid mina ögon
molnen nuddade min panna så mjuka fingrar
som, som spelade de trumma på min spända hud mina spända
tankar
så lyfte de tyngder av mina axlar
oken fyllda med bly
undrade jag hur de kunde lyfta oken hur jag kunde bära dem
där jag låg.
undrade gjorde jag ej det var mer en upplevelse av att de
drack oken att de smälte tyngderna. upplevelsen var att sjunka samt samtidigt
stiga i lättnad av tyngd. detta är nåd. detta är nådens gåva.
ur det spända så länge sträckt
länge
länge
molnen blev svävande blad
vita blad
lotus
kanske
rosenblad
kanske
dun
snödun
skålar fyllda med mynta
doftande renhet
molnen ler in i mina ögon
hon är det vilken lastar av
hur länge stannade jag i stjärnornas ring
hon sade
res dig
jag reste mig neken
vinden strök sömnen ur mina ögon
himlen
denna himmel blå så klarblå
indigomanteln landade
föll in över mina axlar
nu med det vita vänt utåt
i mina kupade händer brann lågan
gå till kanten av detta berg
du vet
du vet
nu ökade vindarna
och jag gick
till kanten
djup var blicken
djupt ned syntes floden
likt ett glittrande pärlband
drakhästarna betade lugn
lyfte e blicken
de lyfte icke blicken ty de visste ur djupet
jag stod ytterst på kanten
så har jag mången gång gjort
hon prövade min tillit
sviker den dig
vindarna stillnade
helt stilla så stilla
så bredde jag ut mina armar
kastade mig ut
svävade
svävade
lågan visade vägen
vindarna bar mig
så vackert att sväva
befriad
befriad
hur länge svävade jag
länge
länge
så landade jag i den öppnade ringen av drakhästar
i den bädd de tillrett till nästkommande dröm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar