det flöde vilket däms upp
det flödet spränger slutligen vallarna du byggt
så lyssna till flödet
räds icke
följden
*
säg varför heter det streck
väderstreck fågelstreck
dra ett streck över och glömma
strecken är sträckta linor
vädren fåglarna vet innebörden av
det streck egentligen är
se dem i sannhet
säg
varför
heter det
*
det du ser försvinna
har ej försvunnit
det har sjunkit in i mognad
så är livets skeenden
*
det synliga samt det osynliga är ett
differenser eller motparter är de ej
varför tror du skuggan ber dig om ljus
*
och hästdrakarna lyfte vingarna upp runt mig
jag befann mig i en knopp av vingar
vingblad
så som det är i knoppar syntes ljus skimra genom springor
jag lyfte blicken och i östanvinden syntes
eldstrimmor sakta vakna
bladen runt mig värmdes
en vilja till öppnande verkade allt starkare
vingbladen veks ut
sakta
sakta
helt utan brådska
var detta bladen vilka veks ut
var det vingar
var det min hud
förvånades jag över att det ej värkte att smärtan ej skar
så hade jag alltid trott att detta utbristande gör ont
minns ord jag nedtecknat
det gör ont att brista
det gör ont att så kallat födas
insåg åter
åter
åter
i svindlande hastigheter
alla bilder vilka gives oss
hur de stadfästs i oss utan att vi
egentligen upplever dessa sannhetsbörd
de fäster vid
fäster
fäster
vem fäster tråden
vem höll nålen
vem spann tråden
vem smidde nålen
vem gav nålen öga
vem vävde väven
vem spände väven i sybågen
en kvinna sitter i ett torn
tornet är högt väggarna är sten lagd till sten
är det ett röse
är det dofter av vandringar
kanske
kanske ej
det är icke ett sådant röse
detta är en borg
ett torn med en vallgrav runt
är kvinnan lagd satt i grav i jordbädd till groende
spirar kvinnan
bergssmeden gav nålen av månsilver
ögat gavs av modern
vandra genom detta öga
hon ler in i mina ögon
jag vandrar genom ögat
sländan spinner
stjärnjungfrun håller en slända i hand
detta var du är du tråden skimrar i månsilverdalen
lugnet är stjärnjungfruns mantel hon spinner sagor att
förtälja
vid vintereldarna
en varg vilar vid hennes sida
vid hennes fötter bäddade i moln
nu väver hon väven med trådar av lin
himlarna var mörka ljuset rörde vid och blå framsteg
blå susar linet
hon skördar lin
hon väver lin
väven spänns i sybågen
cirkeln är rund
nålen vilar i mina fingrar
mjukt håller jag nålen
tråden följde mig genom ögat
sömmar gör jag det tråden nynnar
hästdrakarna
drakhästarna
fläktar vind
vakar i höstglödstoner
järn faller in
grinden är svart med sirliga mönster
tornet bär golv av marmor
ådror sjunger
elden lever skänker värme i spisen
hon lyfter handen bilden suddas ut
tornet är ett berg
runt berget glittrar floden
beundrar gör jag floden
trädet
det träd jag en gång var
det träd jag alltid är
vilja vackra vilja
dina rötter är förenade med himlars sånger
besjunger vi kärleken vilken stiger
stiger
vilken ljuder ur bergets ögon
hästdrakarna
drakhästarna
rör vid min syn
vi breder ut vingar
lyfter svävar
vart för du oss luft vind
vart
för mig för oss dit meningen är så är min bön
så är livets bön
alltid
all tid
timglaset är sprängt
sanden är vit
öknarna är havet
där sätter de ned min själ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar