hon ler in i mina ögon
fyller dessa glömda vrår med skimrande lågor
lågorna samstrålar med lågan i mina händer
en skål av genomsiktlig hud
skuggor andas
stiger
blygt
fram
denna himmel vilken är sträckt över mig
är en baldakin en värnadsmantel
stjärna
stjärna
stjärnor
så minns jag våra danser
i vinterskogarna
minns hur vi höll varandras händer
hur vi dalade föll
föll
hur sanden famnade oss
som, som vore sanden den mjukaste bädd
så är vi den mjukaste bädd ler sandkornen
vi steg ur bergen
lade oss här i mjuka vågor veck
vi minns hur vi tillsammans
byggde dessa pyramider
solfadern pekade mjukt i zenit
en pärla syntes
ur den rann pyramiden
denna pärla kan ännu ses
var gång solfadern står här
skådar in i våra vågor
samt minns detta havs sånger
detta hav vilket nu är vi
sand
stigen ur berg
berg stigna ur havs vatten
burna av vindar
av eldar
av allt det vilket är samt icke är
jag såg mossan skingras inför min syn
stenarna naknades
kläddes av
vände ansikten in i vinden
ögon öppnades
glittrande
stenarna sträckte sig upp
upp
vi vandrar
stigen
sanden blir allt rödare
vi märker att vi står högt upp
djupt där nere finns en
ja det benämns ravin
vem grävde denna fåra
hon ler in i mina ögon
visar barnen vilka leker i sanden
hur barnen springer med hinkar
bär vatten ur havet
flod
floder bildas
djupt därnere ser vi floden
en vattenorm en vattendrake
följ floden
vi följer floden når så sakteliga stranden
den strand vilken kupar händer runt havet
åter ser jag ser vi att vi är i cirkeln
så ofta tror vi oss utanför
så ser vi cirklar
märker att det är cirkel runt cirkel runt cirkel
ringarna i vattnet
är svävande fåglar
bryter ej varandras vägar
kolliderar ej
öppnas förenas
så är dessa cirklar
ringar
så är ringarna i havet
alltid
förenade
en man står vid stranden
snäckblåsaren
han lyfter skalet
snäckan mjukt
blåser han
och vindarna svarar
stenarna ler
hon ler in i mina ögon
jag är en sten vilken havet sköljer
korallandningen
bär mig in i
havsfamnen
nu är jag en pärla
i havet
musslan har slutit skalet runt mig
vagga
vaggas
sanden
vist är denna sand
ökensand
solpelare dansar
bryter det ögat säger är slutet
varsamt
varsamt i skönhet
så ser jag vattentempel byggas
rinna
strömma ned
från
ur
ur
himlar
så byggdes de
så byggdes pyramiderna
grunden var viskningen
vilken manade
ljusets komprimerande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar