Så länge
Har människan vandrat in i strider
Det hjälper inte att strida det enda det leder till är att stormarna ökar i styrka
Blodmantlar förblindar ögats lins bygger barriärer
Mellan tanke och hjärta
De stå på var sida om muren
Når
Ej
Fram
det var en gång en flicka en pojke ett barn barnet skuttade ängsstegur tallen skuttade en kotte och log
ur granens händer skuttade en kotte och log
barnet log solar nu blev kottarna en hästen vacker svart springare i nattens famn med skimrande hud
med långt svepande svart hår
i gryningen skiftade springaren skrud var skimrande vit
barnet satte sig upp red in i varats famn
kom så till en klippa
vid klippans rand såg barnet en
öppning ett öga
springaren stannade inför
vandra in du hjärtebarn
barnet gjorde så
klippan fylldes av skimrande ljus
gav värme i varats famn
länge stod jag
vajade högst upp avvägde kände valvbågars svar i fotvalv strålar sol
jag hade klättrat länge genom års dagar genom dagars år
trodde mig vara riven slagen
tillrättalagd
hjärtat skrek högre
trycket över bröstet ökade
skrek högre
visste att detta måste ske
luften blev ren klar jag nådde avsatsen
länge står jag där vindar greppar om inte vreda inte inte vindar fyllda av kärlek
jag följer strömmen luftströmmen vajar fram och åter
fötterna finner fäste känner valvbåge förenas med valvbåge
i cirkel strålar sol klar hela mitt inre fyller mig med värme
visste att detta måste ske
står helt stilla andas in det djupaste av andetag kastar mig utför
jag är ett löv ett blad känner alla livets nerver upplysas tydliggöras
vita linjer skimrande soldans
en gråvägg möter
jag virvlar till den
vet att detta måste ske
den är av glas vattenglas
kristallsalar sjunger
mitt liv
jag vet att jag inte trodde
jag dyker genom vattnets mörka yta
under mörk yta
bara
för att finna den vita stigens
kärleksljus
där är stegen rena
väntar du där
i höstregns fallmantlar
reser hon sitt vara
vänder ansiktet till
ropar vind
jag hör slagen vina ser svärden blixtra ser kroppar ligga utspridda
så mycken smärtblod har flutit flyter i mina ådror
jag hör vesuckan jag hör penningskramlornas ekande sång om grönskande skogar
löften om guld
min hud är smutsad av orena händer av hårda stegslag
hon rister mantlar jordeld sprutar ur ögons djup
vattenfall stiger ur mun
vita anemoner är inflätade i hennes hårsvall
träden vidgar väg stenar flyger vingslag
stjärnjungfrur lindrar hennes smärta
smuts virvla
virvla faller av
ser
ser hennes kärleks gärning hennes hjjärtvingars öppnade bön
känner hennes ord flöda liv
nu sitta hon med barnet i famn
vaggar barnet
nynnande in i
kärleks ljus varma eldskimmer
hon såg aldrig fällan
vandrade i fridssteg
*
moln hör barnets önskan
föränderliga är molnens vara
stjärnord uppenbaras
lyser klara med barnets önskan i hjärtsvar
stjärnregn faller
moln hör barnets önskan
visar svar i
klarljus
*
Hon såg aldrig fällan vandrade i funna fridssteg
tårdräkten hade stillnat vågor böljade mjukt
hon satt vid källans vatten levde i dess djup
omfamnades av vida mantlars värnande hölje
hon såg aldrig fällan
kände aldrig rostkulan borra sig in
fällkäftar slog upp runt henne
något ven genom luften
snaran drogs åt runt halsen hårdare vid varje rörelse
hennes ögons uppspärrade rop skriade tysta sökte rycka henne loss
hon var en frivarelse hon var aldrig rädd
han kastade nätet
nätet drogs åt han kastade henne i fångstgrop
vid varje försök att göra sig fri kördes en vässad påle in i
hennes redan sargade kropp
hon såg aldrig fällan
blev hans slav
*
moln hör barnets önskan
föränderliga är molnens vara
stjärnord uppenbaras
lyser klara med barnets önskan i hjärtsvar
stjärnregn faller
moln hör barnets önskan
visar svar i
klarljus
*
hon stiger ur sin kropp
flyger fri
i
dröm
*
jag är
en skuggaen tankeen flyktjag är en lindrande skuggaav ingentingen gång önskade jag att levanu dör sakta stegen bortjag är en skuggaen tankeen flyktjag är en lindrande skuggaav ingenting
vemodssjäl
sitter i himmelsgunga
ser rosenbladen falla
vind
vaggar gång
vemodssjäl
sitter i himmelsgunga
ser rosenvingars
purpurdans
skapa
livsknopp
brevutdrag till en ung kvinnanej du är inte naiv med avseende på dina ord om pengar.
Det finns mängder av människor vilka säger att pengar inte betyder ett skvatt.
De kan säga så ty de vet inte vad fattig- pengafattig är.
Tyvärr är pengar ett behov i denna värld
Låt dem icke bli begär. Ännu dummare är det då du ser vad pengar är idag, finns de
ja, i datorernas minne fladdrar de runt
låt oss hoppas att de inte blir dementa
men - det är det vilket sker nu... en ny syn på pengar behövs
ska vi byta grejer med varann rostig spik mot en falukorv..och så vidare.. behovspengar..
fredag 4 september 2009
30 augusti
Så vad är då stjärndalrarna
vad är stjärnorna
de regnar ned över markerna
vad är markerna
det är alla hudars hud
de stannar icke på ytan
de genomtränger ytan
ty de vet att nu är allt inom
stjärnorna vandra in
all godhetens vilja vandra in inom
hjärtgårdar skall blomstra
hjärtjungfrur skall höja sina silverstämmor
lovsjunga livets liv
kärlekens liv
vad är stjärnorna
de regnar ned över markerna
de är strålar vilka smeker stenars vilja
i stjärnors milda skimmer träder de fram
vit äro deras hud
månsilvervit
så vad är stenarna
de äro sigill
de äro icke slumpvis utplacerade
intet i jordefamnen är där av en slump
allt har en mening
de vilka väljer att ställa sig utanför tillfrågas gång på gång i en
aldrig sinande källa av ljus av kärlek
Vill du
stenar är så mycket mer än den mänskliga benämningen sten
stenen är mineral, det sägs att skelettet är mineral
se skelettets uppbyggnad
skönheten
skelettet är vitt, skimrande, månsilvervitt, du vill gärna säga –
ljust mättad blå färg, det är sant
vitt månsilver andas blått
speglar indigoljuset
framtiden i
famnen
skelett är mineral, inom varje del finns håligheter, detta har vi gång efter annan talat om,
inom dessa kanaler strömma benmärg, märg lymfa
stenar är sigill är mineral inom dem strömmar märg lymfa
så vad är stenarna
de är de väsen vilka avväger sigillens öppnande
sigillen är portar
se bilden av slussar, slussen har höga murar, stenmurar
portar vilka stänges samt öppnas i avvägande av vattenflödets styrka
samt farkostens behov
stenarna är budbärare
är stjärnor
är sigill
stenar skänker färger till
alla blommors livkronblad
de dricker regnbågsvatten ur
stjärnors händer
*
Hon ligger stilla
andas ej mer
himmelsstråle
kysser
hennes hjärta
vindfång av
ros
ropar
stanna
hon ligger stilla
andas ej mer
hon hör ett
hjärta gråta
hon ligger stilla
andas
*
Förpliktelse är ett av de farligaste ord vilket gjorts
Detta ord är likartat med avlatsbreven
Allt vilket görs av plikt är icke sprunget av hjärtat
Det finns dock plikt vilken härrör ur positiv anda
Det är att leva i ansvar
Ansvarsplikten är sprungen ur hjärtat
Är sann moralitet
Det är icke av godo att i förväg känna plikt
Du känner icke djupet i dessa våra ord
Du känner det
Du vill icke skriva
Skriv:
Den vilken handlar utan hjärta gör icke heller sin plikt ty denne är en skugga av sitt forna jag
Ja dotter, det är sant det du ser, räds icke att skriva alla mänskliga gärningar är icke sprungna ur hjärtat av hjärtat, det lever oändligt många skuggärningar runt dig.
Strid icke med dem låt dem vakna
Var där vid deras sida
Lägg handen till
deras hjärta
det finns så många skuggvärldar runt dig
tro inte att du är en skuggvärld
du är det genom att du lägger en skyddande slöja över dig tillåt smärtan att klinga ut
vilken människa har tillåtelse att kväsa dig
vi vill icke att du väljer bort livet
vad är stjärnorna
de regnar ned över markerna
vad är markerna
det är alla hudars hud
de stannar icke på ytan
de genomtränger ytan
ty de vet att nu är allt inom
stjärnorna vandra in
all godhetens vilja vandra in inom
hjärtgårdar skall blomstra
hjärtjungfrur skall höja sina silverstämmor
lovsjunga livets liv
kärlekens liv
vad är stjärnorna
de regnar ned över markerna
de är strålar vilka smeker stenars vilja
i stjärnors milda skimmer träder de fram
vit äro deras hud
månsilvervit
så vad är stenarna
de äro sigill
de äro icke slumpvis utplacerade
intet i jordefamnen är där av en slump
allt har en mening
de vilka väljer att ställa sig utanför tillfrågas gång på gång i en
aldrig sinande källa av ljus av kärlek
Vill du
stenar är så mycket mer än den mänskliga benämningen sten
stenen är mineral, det sägs att skelettet är mineral
se skelettets uppbyggnad
skönheten
skelettet är vitt, skimrande, månsilvervitt, du vill gärna säga –
ljust mättad blå färg, det är sant
vitt månsilver andas blått
speglar indigoljuset
framtiden i
famnen
skelett är mineral, inom varje del finns håligheter, detta har vi gång efter annan talat om,
inom dessa kanaler strömma benmärg, märg lymfa
stenar är sigill är mineral inom dem strömmar märg lymfa
så vad är stenarna
de är de väsen vilka avväger sigillens öppnande
sigillen är portar
se bilden av slussar, slussen har höga murar, stenmurar
portar vilka stänges samt öppnas i avvägande av vattenflödets styrka
samt farkostens behov
stenarna är budbärare
är stjärnor
är sigill
stenar skänker färger till
alla blommors livkronblad
de dricker regnbågsvatten ur
stjärnors händer
*
Hon ligger stilla
andas ej mer
himmelsstråle
kysser
hennes hjärta
vindfång av
ros
ropar
stanna
hon ligger stilla
andas ej mer
hon hör ett
hjärta gråta
hon ligger stilla
andas
*
Förpliktelse är ett av de farligaste ord vilket gjorts
Detta ord är likartat med avlatsbreven
Allt vilket görs av plikt är icke sprunget av hjärtat
Det finns dock plikt vilken härrör ur positiv anda
Det är att leva i ansvar
Ansvarsplikten är sprungen ur hjärtat
Är sann moralitet
Det är icke av godo att i förväg känna plikt
Du känner icke djupet i dessa våra ord
Du känner det
Du vill icke skriva
Skriv:
Den vilken handlar utan hjärta gör icke heller sin plikt ty denne är en skugga av sitt forna jag
Ja dotter, det är sant det du ser, räds icke att skriva alla mänskliga gärningar är icke sprungna ur hjärtat av hjärtat, det lever oändligt många skuggärningar runt dig.
Strid icke med dem låt dem vakna
Var där vid deras sida
Lägg handen till
deras hjärta
det finns så många skuggvärldar runt dig
tro inte att du är en skuggvärld
du är det genom att du lägger en skyddande slöja över dig tillåt smärtan att klinga ut
vilken människa har tillåtelse att kväsa dig
vi vill icke att du väljer bort livet
29 augusti
Intakt är viljans gärning i hjärtats klangskål
Ointaglig för den angripande
I nattstjärnors hav
blickade ögonpar
inåt
såg hjärta
visst är det så att hjärtat kan känna oro
då bilder av sannhet klart, starkt stiger fram i
vetskapen av mening
det går icke att bortförklaras med mänskliga visdomar.
ser du
det vita arkets
väntan
det vita arket givet av växters viljering
bidar
väntan inom hårdpärmar
känner
varje vändning
varje strävan till
varje strävan från
detta från är en flykt bort från mening
hårdpärmar är nu fyrkantsfogade murar
ser du
färgerna
band
rader av pärlor
rubiner smaragder safirer diamanter
alla kristallers kristaller
doft av
blommor
har druckit
stjärnnektar
bladen är händer
färgkoppar
i dem alla vilar pigment
väntar
regndroppe av dröm
faller
in
solstråle
rör om
stjärnstoff läggs samman
blommande stjärnljus alter ego
bidar
väntan inom färgkoppar
känner
varje vändning
varje strävan till
varje strävan från
detta från är en flykt bort från mening
färgkoppar är nu fyrkantsfogade murar
ser du
alla träds träd
penslars skaft
givna av
träds gåvoviljas kärlek
de enthördas vilja
stiger upp
ur
de pälsbärande skänker hår
grässtrå binder samman
penslar givna av skog
av skogens
kännande
lyssnande
ilande pilande skuttande djur
känner
bidar
väntan inom
känner
varje vändning
varje strävan till
varje strävan från
ser du
glaset på bordet
fyllt med
vatten
solstråle
månstråle
väcker källans liv
viskar
kom
kom
I nattstjärnors hav
blickar ögonpar
inåt
ser hjärta
visst är det så att hjärtat kan känna oro
då bilder av sannhet klart, starkt stiger fram i
vetskapen av mening
*
det spröda pilträdet
vajar
vind
böjer
halvmåne
över bäck
doppar
fingrar
i strömmar
känner närhet
känner
hands lätta beröring
barken
pirrar liv
fingrar flätas samman
bjuder vandraren att dricka
Appaloosa
trummar
markernas hjärta
dånar
Lev
Gniststjärnedräkt falla
hon han
svävar
rymd
med en smäll
stängde hon igen boken
hjärtat kved
det egna försvann
det säregna steg fram
hjärtat brinner
skänker ljusvärme från Solgård
*
kanske
ansikten försvinner
då de förenas;
uppgår i varandra
kanske fågelns vingar är ansikten
bobale
ser struphuvudets rörelser
ser vingarser skönhet
orden
i dem
har jag
min bobale
28 augusti
Det omärkta ordet vandra fritt i andeljuset
Det omärkta ordet är icke osett
Det är icke stämplat
Det vandra med outgrundlig blick
Den outgrundliga blicken
Är där intill mötet med det omärkta ordet sker.
Märk väl; är ett påpekande
Omärkt är ett icke prissatt liv
Det är ett prisat liv
Nu säger ni genast: vad är detta för strunttal
Det är icke strunt och är det strunt för den läsande så kanske denne har behov av strunt för att vakna
Detta är dock icke strunt det är högst väsentligt ty det är ord och därmed liv vi samtalar om
Detta är viktiga ting
Se löparna springa de äro gaseller de springer i tävlan ävlan om de nästintill spränger sig själva eller sina kroppar, detta för att bestiga prispallen, få beröm, få pris
Livsvandringen är icke ett hetslopp
Livsvandringens inriktning är icke prispallen
Detta är vad vi avser med prissatt
Du ser en handelsman han erbjuder dig varor
Du sträcker fram ett guldmynt
Han biter i det
För att känna dess riktighet
Du ser hela tiden mångfaldigade bilder
Det du ser är ”motströmmar” speglingarna; här den positiva och negativa speglingen/bilden.
Det är gott att märka, det vill säga: se.
Du kan endast sant se då du ser det omärkta ordet
Det lever i det outgrundliga ögat
Detta öga är oändlig vidsyn
Detta öga är evig vishet
Därmed visdom
Den vilken eftertraktar visdomsberömmelse skall endast finna kvarlevor
Visdom är icke linjerade bokstavskombinationer
Visdomen är skönskrift
Blindskrift.
det omärkta ordet vandrar fritt är icke osett icke stämplat
vandra r med outgrundlig blick.
den outgrundliga blicken är där intill mötet med det omärkta ordet sker.
märk väl; är ett påpekande,
omärkt är ett icke prissatt liv, det är ett prisat liv
*
Det var en gång ett ord
ordet levde i ett höghus det fanns inte fönster i detta hus, dagarna i ända såg ordet tingestar passera åkandes i hisnande fart det mullrade och bullrade, nedåt
mot fötterna till var det osedda marker, högt upp syntes ljus skymta,
ordet såg ord springa upp och ned i staccato staccatissimo legato
*
löparna springa de äro gaseller de springer i tävlan ävlan om
de nästintill spränger sig själva eller sina kroppar, detta för att bestiga prispallen,
få beröm, få pris
livsvandringen är icke ett hetslopp
livsvandringens inriktning är icke prispallen
*
ordet låg där i sin linda undrandes över den egna uppgiften
endag kände ordet att det spritte inombords, det pirrade,
skall jag ta ett skutt upp eller ned.
hur det nu var kända ordet en hiskelig luftström inte visste ordet att det var en luftström,
det kändes otäckt gjorde ont, ordet höll sig fast
så såg ordet det där ljuset nu skymtade det inte det ville se ordet
ordet släppte taget och vips var ordet på en mjuk matta det tindrade av
av pärlor vita, så förunderligt vackert kände ordet
nu öppnades portarna
ordet flög ut
nu var det så att ordet blev stoppat av andra ord; vad betyder du frågade de andra
*
en handelsman erbjuder varor får ett guldmynt i handen väger det biter i det
för att känna dess riktighet
*
jag vet inte svarade ordet blygt
jag vet inte, det kan man inte betyda, du får betyda något
något tänkte ordet
så fick så ordet sin stämpel blev märkt
ordet kände ledsnad
suckade tungt
*
en vind drog förbi dolde ordet för världen sade;
det är gott att märka, det vill säga: se
du kan endast sant se då du ser det omärkta ordet
det lever i det outgrundliga ögat, detta öga är oändlig vidsyn
detta öga är evig vishet, därmed visdom
den vilken eftertraktar visdomsberömmelse skall endast finna kvarlevor
visdom är icke linjerade bokstavskombinationer visdomen är skönskrift
blindskrift
*
vinden andades ut, ordet gavs vingar flög jublande rymd
in i balsalen
tinderljusen omgav ordet
skrudade ordet i vitt
viskade ordets namn
in i dess hjärta
tillsammans
skapar de
mening
Det omärkta ordet är icke osett
Det är icke stämplat
Det vandra med outgrundlig blick
Den outgrundliga blicken
Är där intill mötet med det omärkta ordet sker.
Märk väl; är ett påpekande
Omärkt är ett icke prissatt liv
Det är ett prisat liv
Nu säger ni genast: vad är detta för strunttal
Det är icke strunt och är det strunt för den läsande så kanske denne har behov av strunt för att vakna
Detta är dock icke strunt det är högst väsentligt ty det är ord och därmed liv vi samtalar om
Detta är viktiga ting
Se löparna springa de äro gaseller de springer i tävlan ävlan om de nästintill spränger sig själva eller sina kroppar, detta för att bestiga prispallen, få beröm, få pris
Livsvandringen är icke ett hetslopp
Livsvandringens inriktning är icke prispallen
Detta är vad vi avser med prissatt
Du ser en handelsman han erbjuder dig varor
Du sträcker fram ett guldmynt
Han biter i det
För att känna dess riktighet
Du ser hela tiden mångfaldigade bilder
Det du ser är ”motströmmar” speglingarna; här den positiva och negativa speglingen/bilden.
Det är gott att märka, det vill säga: se.
Du kan endast sant se då du ser det omärkta ordet
Det lever i det outgrundliga ögat
Detta öga är oändlig vidsyn
Detta öga är evig vishet
Därmed visdom
Den vilken eftertraktar visdomsberömmelse skall endast finna kvarlevor
Visdom är icke linjerade bokstavskombinationer
Visdomen är skönskrift
Blindskrift.
det omärkta ordet vandrar fritt är icke osett icke stämplat
vandra r med outgrundlig blick.
den outgrundliga blicken är där intill mötet med det omärkta ordet sker.
märk väl; är ett påpekande,
omärkt är ett icke prissatt liv, det är ett prisat liv
*
Det var en gång ett ord
ordet levde i ett höghus det fanns inte fönster i detta hus, dagarna i ända såg ordet tingestar passera åkandes i hisnande fart det mullrade och bullrade, nedåt
mot fötterna till var det osedda marker, högt upp syntes ljus skymta,
ordet såg ord springa upp och ned i staccato staccatissimo legato
*
löparna springa de äro gaseller de springer i tävlan ävlan om
de nästintill spränger sig själva eller sina kroppar, detta för att bestiga prispallen,
få beröm, få pris
livsvandringen är icke ett hetslopp
livsvandringens inriktning är icke prispallen
*
ordet låg där i sin linda undrandes över den egna uppgiften
endag kände ordet att det spritte inombords, det pirrade,
skall jag ta ett skutt upp eller ned.
hur det nu var kända ordet en hiskelig luftström inte visste ordet att det var en luftström,
det kändes otäckt gjorde ont, ordet höll sig fast
så såg ordet det där ljuset nu skymtade det inte det ville se ordet
ordet släppte taget och vips var ordet på en mjuk matta det tindrade av
av pärlor vita, så förunderligt vackert kände ordet
nu öppnades portarna
ordet flög ut
nu var det så att ordet blev stoppat av andra ord; vad betyder du frågade de andra
*
en handelsman erbjuder varor får ett guldmynt i handen väger det biter i det
för att känna dess riktighet
*
jag vet inte svarade ordet blygt
jag vet inte, det kan man inte betyda, du får betyda något
något tänkte ordet
så fick så ordet sin stämpel blev märkt
ordet kände ledsnad
suckade tungt
*
en vind drog förbi dolde ordet för världen sade;
det är gott att märka, det vill säga: se
du kan endast sant se då du ser det omärkta ordet
det lever i det outgrundliga ögat, detta öga är oändlig vidsyn
detta öga är evig vishet, därmed visdom
den vilken eftertraktar visdomsberömmelse skall endast finna kvarlevor
visdom är icke linjerade bokstavskombinationer visdomen är skönskrift
blindskrift
*
vinden andades ut, ordet gavs vingar flög jublande rymd
in i balsalen
tinderljusen omgav ordet
skrudade ordet i vitt
viskade ordets namn
in i dess hjärta
tillsammans
skapar de
mening
27 augusti
Luften vibrerar av gräshoppors sånger,
Cikador ci ci ci
De sjunger se se se
Dörrar
Trollslända flyger
Tung är kroppen
Skirvingar
Glasvingar vibrerar
Solstråle finner
Regnbågsprisma glimmar
Till
Vingljus blinkar linjer avtecknas
Trollslända flyger framför dina fötter
Trollsländan följer vägen, då och då stannar den
Det går icke att smyga sig fram till en sittande trollslända
Detta väsen känner luftens rörelse
Den visar dig ett faktum
Vad visar detta väsen
Trollsländan visar dig att dina steg ligger framför dig, alltid före
Du finner dem.
Den vilken vandrar i sannhet kan intet väsen smyga sig på
Sannvandraren är alltid i ljuskrets
I andningsljus
Det är lätt att fastna i detta med ordet andning
Den andning vi i andningsljuset avser är andens smekning
Ja dotter denna smekning kan liknas vid feernas trollspö
Den sannvandrandes steg äro välsignade med alla möjligheters möjlighet
Den sannvandrande är en
Möjlighetsvandrare
I visshet om
Kärlekens
Lovprisande
*
trött
satte hon sig i bladhand
slöts i krets av
daggdroppsvingar flög ur gräsvagga
tvagade hennes ögon
gryningsskrud
föll över
höljde hennes kropp
ljusvingar förde henne in i skogstemplet
hon strödde rosenblad på jordgolv
hans steg nalkades
hon sträckte nektarhand genom dröm
*
djupt in lever hon
hon har alltid varit
hennes namn Sophia är den svarta Modern
ur henne stiger den röda magmamodern
ur henne den blå höljande ömheten
ur henne den vita modern
det oförbehållslösa
den rena kärleken
i det inre lever strömmar magmans kraft
lyfter fram exakt så mycket vi kan bära
se de godas kärlek är oändlig vis evig är hjärtats kraft
Cikador ci ci ci
De sjunger se se se
Dörrar
Trollslända flyger
Tung är kroppen
Skirvingar
Glasvingar vibrerar
Solstråle finner
Regnbågsprisma glimmar
Till
Vingljus blinkar linjer avtecknas
Trollslända flyger framför dina fötter
Trollsländan följer vägen, då och då stannar den
Det går icke att smyga sig fram till en sittande trollslända
Detta väsen känner luftens rörelse
Den visar dig ett faktum
Vad visar detta väsen
Trollsländan visar dig att dina steg ligger framför dig, alltid före
Du finner dem.
Den vilken vandrar i sannhet kan intet väsen smyga sig på
Sannvandraren är alltid i ljuskrets
I andningsljus
Det är lätt att fastna i detta med ordet andning
Den andning vi i andningsljuset avser är andens smekning
Ja dotter denna smekning kan liknas vid feernas trollspö
Den sannvandrandes steg äro välsignade med alla möjligheters möjlighet
Den sannvandrande är en
Möjlighetsvandrare
I visshet om
Kärlekens
Lovprisande
*
trött
satte hon sig i bladhand
slöts i krets av
daggdroppsvingar flög ur gräsvagga
tvagade hennes ögon
gryningsskrud
föll över
höljde hennes kropp
ljusvingar förde henne in i skogstemplet
hon strödde rosenblad på jordgolv
hans steg nalkades
hon sträckte nektarhand genom dröm
*
djupt in lever hon
hon har alltid varit
hennes namn Sophia är den svarta Modern
ur henne stiger den röda magmamodern
ur henne den blå höljande ömheten
ur henne den vita modern
det oförbehållslösa
den rena kärleken
i det inre lever strömmar magmans kraft
lyfter fram exakt så mycket vi kan bära
se de godas kärlek är oändlig vis evig är hjärtats kraft
26 augusti
Tungsinnet flydde sin kos
Hon for till Jamaica
Dansade till smäktande rytmer
Stegen flög vida
Hon sitta under palmers sus vid sitt havshem*
Det finns mångahanda benämningar, ordsvall för allting
Minns du hur underbart vackert du upplevde det grekiska språket, den grekiska språkvärlden
du förundrade över att exempelvis ordet träd inte stod allena det sades inte enkelt: träd ty ordet träds innebörd skulle innefatta varje träds specifika signum; gest- ordet bar trädets brudslöja
den vilken talade om trädet var den vilken lyfte slöjan, utan att besudla, det uttalade ordet blev prinsens kyss.
det uttalade ordet blev prinsens kyss vilken väcker prinsessan ur törnrosasömnen.
det fanns ett skeende i ditt liv där du inte klarade av att höra ordet hjärta ty du såg det användas i falsksyfte. Ordet var en döljande mask det utsades i värme om allt, det andades icke djupinnebörd. Det utsades uttalades i känsloegosyfte ” jag älskar er alla då måste ni älska mig”
Hjärta har nu fått leva länge i våra samtal, hjärtlinjer, hjärthav
Hur benämns kärlek – att älska.
Kan, förmår ordet lyfta fram upplevelsen, är icke ordet smycket runt upplevelsens hals, det finns många ordsvall vilka urholkar stenen låt icke stenen urholkas till oigenkännlighet, stenen är stjärnor är blommor är är.
brudslöja fläkta
i vind
siden frasa över rosenströmmar
irisstrålars
safirer blixtra
bjudhänder
giver frukter
ur
trollslända berör
hjärtström
dagen har dansat regnmantlad
ibland då jag vankar passerar jag sädesfält, jag hamnar alltid in i hela strömmen...kvarnhjul, vattenhjul, bröd
nattrand
livets dukade bord
vi glömmer ofta att duka vackert
vi glöms ofta att stanna upp inför innan gaffel och kniv..
Pärlfiskaren
ser pärlan glimma
i havets djup
glömde dem
alla
Havs djup
dyker med knivblad mellan tandrader
sliter loss skalhänder ur
böljande slöjor
bänder vresigt upp
tar pärlan
stiger uppåt
Sol ser
hon glider ur hans hand
dyker in i havshem
synes icke mer för hans öga
hon stiger upp i skönhets strand
vidvingad
lade hon sig i vind
svävade fri
fri
fri
fri
något ven
snara fann fäste
reptanke
skar in
in
in
in
hon slöt vingar runt
lät sig falla
dala
dala
dala
hav omslöt
hon bäddades om
i fridsgrotta
i väntan till födelses livskyss
Eken
Satte mig under den stora eken
hjärtbugade inför hans gåvohänders givmilda ljus
lyfte flöjten spelade för honom
tonen omslöt mig bar mig
vidare med
Befinner mig i
Virvellandet
det virvlar
virvlar
händer är överallt
greppar greppar greppar
jag söker hålla ljustråden
den brister
brister
jag ser er hör er
jag söker hålla ljustråden
ljustråden
brister
Hon for till Jamaica
Dansade till smäktande rytmer
Stegen flög vida
Hon sitta under palmers sus vid sitt havshem*
Det finns mångahanda benämningar, ordsvall för allting
Minns du hur underbart vackert du upplevde det grekiska språket, den grekiska språkvärlden
du förundrade över att exempelvis ordet träd inte stod allena det sades inte enkelt: träd ty ordet träds innebörd skulle innefatta varje träds specifika signum; gest- ordet bar trädets brudslöja
den vilken talade om trädet var den vilken lyfte slöjan, utan att besudla, det uttalade ordet blev prinsens kyss.
det uttalade ordet blev prinsens kyss vilken väcker prinsessan ur törnrosasömnen.
det fanns ett skeende i ditt liv där du inte klarade av att höra ordet hjärta ty du såg det användas i falsksyfte. Ordet var en döljande mask det utsades i värme om allt, det andades icke djupinnebörd. Det utsades uttalades i känsloegosyfte ” jag älskar er alla då måste ni älska mig”
Hjärta har nu fått leva länge i våra samtal, hjärtlinjer, hjärthav
Hur benämns kärlek – att älska.
Kan, förmår ordet lyfta fram upplevelsen, är icke ordet smycket runt upplevelsens hals, det finns många ordsvall vilka urholkar stenen låt icke stenen urholkas till oigenkännlighet, stenen är stjärnor är blommor är är.
brudslöja fläkta
i vind
siden frasa över rosenströmmar
irisstrålars
safirer blixtra
bjudhänder
giver frukter
ur
trollslända berör
hjärtström
dagen har dansat regnmantlad
ibland då jag vankar passerar jag sädesfält, jag hamnar alltid in i hela strömmen...kvarnhjul, vattenhjul, bröd
nattrand
livets dukade bord
vi glömmer ofta att duka vackert
vi glöms ofta att stanna upp inför innan gaffel och kniv..
Pärlfiskaren
ser pärlan glimma
i havets djup
glömde dem
alla
Havs djup
dyker med knivblad mellan tandrader
sliter loss skalhänder ur
böljande slöjor
bänder vresigt upp
tar pärlan
stiger uppåt
Sol ser
hon glider ur hans hand
dyker in i havshem
synes icke mer för hans öga
hon stiger upp i skönhets strand
vidvingad
lade hon sig i vind
svävade fri
fri
fri
fri
något ven
snara fann fäste
reptanke
skar in
in
in
in
hon slöt vingar runt
lät sig falla
dala
dala
dala
hav omslöt
hon bäddades om
i fridsgrotta
i väntan till födelses livskyss
Eken
Satte mig under den stora eken
hjärtbugade inför hans gåvohänders givmilda ljus
lyfte flöjten spelade för honom
tonen omslöt mig bar mig
vidare med
Befinner mig i
Virvellandet
det virvlar
virvlar
händer är överallt
greppar greppar greppar
jag söker hålla ljustråden
den brister
brister
jag ser er hör er
jag söker hålla ljustråden
ljustråden
brister
25 augusti
Helgade är alla de steg vilka tagas därmed givas i varsamhet
Deras sälta är i djupa; det vill säga icke förstelnade, de äro djupa av djup grund
Dessa steg åsamkar icke kratrar icke variga sår
De helgade stegens beröring är välsignad ömhet
Dotter du har länge levt med bilden av hjärthänder varandes hjärtvingar – en ängels sus genom rummen
Ängeln är allomfattande därigenom inom utanför bortom samt nära
Gång på gång ser du bilden av denna staty med händerna över bröstet
Du vill vara henne
Du vill vara under mossan bli buren
Du vill verkligen gömma hjärtnyckeln i ditt bröst i hjärtkammaren i hjärthavet
Det är vackra bilder
Din nyckel är gömd intill den gryning då den rätte är hos dig
Förlustelsens dimmor hör icke hemma i din stegvandring vi avser berusningsdrycker detta är intet du skall acceptera
Det fanns vandringar där liven hade behov av dessa berusningsdrycker, detta för att uppnå högre dimensionsvandringar, idag skall icke människans sinne sövas, den rätte vilken skall vara vid din sida är icke en dimfigur, den rätte är starkt klart värnande ljus.
I drömskepp
såg hon
vackerträdet
sluta mantel runt stam
såg trädet vända blicken
om
såg rötterna
dras
upp
ur jordhänder
såg kronan stråla fylld
med ädlaste stenar
klarljus
lyste upp natten
hon såg strålar vävas
de skira svävade runt
vackerträdet
vandrade stilla vördnad
stegen smekte markernas höstgräs
hon såg
vackerträdet stanna
hon stod vid andra sidan sjön
blad
föll ned vid hennes fotrand
hon lyfte det upp
kom till mig
böjde
livet
till gräset
ett strå var för henne
hon gav bladet mast och segel
steg in i skeppet
seglade till vackerträdet
ställde sig helt stilla under lade händer över hjärtkammare
böjde ödmjukt blicken
hon stod stilla
steg ur liv
ur trädmantel steg han
såg hennes stelnande kropp
såg klädnadens stillnade vågor
såg en tår lämna ögonvrån
varsamt fångade han upp tåren i hand
vattnade hennes hopp
hon steg in i liv
Svanskeppet
Vågor virvlade, slår hårt mot klippor
havets tjut slingrar sig runt
Svanskeppet
förliste
han vadade ut i havet
drog upp
delarna
en efter
en
lade dem samman i strand
rygglinjens bågform
revbenen böjdes om hjärta
med mjuka händer torkade han var fjäder ren
fingrar följde linjer
han vakade över
hennes hjärta bar ljus inom
hon orkade icke segla mer
hennes vingar smeker honom alltid
Vattenhjul
Snurrar gryning
säd lyser
guld
stenar mal vitmjöl
morgon doftar bröd
färdkost bjudes
Klippan
Kysste himlen
vattenfallet
sprang
ur
fängsel
hjärtströmmar
födde
röda
kronblad
i måntimja
synes hon skölja dröm
Deras sälta är i djupa; det vill säga icke förstelnade, de äro djupa av djup grund
Dessa steg åsamkar icke kratrar icke variga sår
De helgade stegens beröring är välsignad ömhet
Dotter du har länge levt med bilden av hjärthänder varandes hjärtvingar – en ängels sus genom rummen
Ängeln är allomfattande därigenom inom utanför bortom samt nära
Gång på gång ser du bilden av denna staty med händerna över bröstet
Du vill vara henne
Du vill vara under mossan bli buren
Du vill verkligen gömma hjärtnyckeln i ditt bröst i hjärtkammaren i hjärthavet
Det är vackra bilder
Din nyckel är gömd intill den gryning då den rätte är hos dig
Förlustelsens dimmor hör icke hemma i din stegvandring vi avser berusningsdrycker detta är intet du skall acceptera
Det fanns vandringar där liven hade behov av dessa berusningsdrycker, detta för att uppnå högre dimensionsvandringar, idag skall icke människans sinne sövas, den rätte vilken skall vara vid din sida är icke en dimfigur, den rätte är starkt klart värnande ljus.
I drömskepp
såg hon
vackerträdet
sluta mantel runt stam
såg trädet vända blicken
om
såg rötterna
dras
upp
ur jordhänder
såg kronan stråla fylld
med ädlaste stenar
klarljus
lyste upp natten
hon såg strålar vävas
de skira svävade runt
vackerträdet
vandrade stilla vördnad
stegen smekte markernas höstgräs
hon såg
vackerträdet stanna
hon stod vid andra sidan sjön
blad
föll ned vid hennes fotrand
hon lyfte det upp
kom till mig
böjde
livet
till gräset
ett strå var för henne
hon gav bladet mast och segel
steg in i skeppet
seglade till vackerträdet
ställde sig helt stilla under lade händer över hjärtkammare
böjde ödmjukt blicken
hon stod stilla
steg ur liv
ur trädmantel steg han
såg hennes stelnande kropp
såg klädnadens stillnade vågor
såg en tår lämna ögonvrån
varsamt fångade han upp tåren i hand
vattnade hennes hopp
hon steg in i liv
Svanskeppet
Vågor virvlade, slår hårt mot klippor
havets tjut slingrar sig runt
Svanskeppet
förliste
han vadade ut i havet
drog upp
delarna
en efter
en
lade dem samman i strand
rygglinjens bågform
revbenen böjdes om hjärta
med mjuka händer torkade han var fjäder ren
fingrar följde linjer
han vakade över
hennes hjärta bar ljus inom
hon orkade icke segla mer
hennes vingar smeker honom alltid
Vattenhjul
Snurrar gryning
säd lyser
guld
stenar mal vitmjöl
morgon doftar bröd
färdkost bjudes
Klippan
Kysste himlen
vattenfallet
sprang
ur
fängsel
hjärtströmmar
födde
röda
kronblad
i måntimja
synes hon skölja dröm
24 augusti
Dotter du skrev: ser en man sitta vid havet han sörjer sitt hjärtas ensamhet ser henne vid annan strand han ser havets vågor.
en man sitta vid havet sörjandes sitt hjärtas ensamhet, ser henne vid annan strand, han ser havets vågor, vågskum.
en man vandrar
han är omgiven av hav
mannen befinner sig på en ö, mannen vandrar nattsteg,
sömnlös, sömnlöst
höstvindarna är nära, mannen förbereder ön till vintersömn
mannen blickar ofta ut över havet, är mer där än här
mannen vandrar nattsteg, sömnlös
den stora fågeln sänker sig ned
sluter vingarna om hans brustna hjärta
havet andas stilla runt sorgens ö
höljer honom
en stjärna klar ser hans skiften
sade; stig upp man
mannen klär av sig allt, utom ett höftskynke
mannen sitter länge vid elden, elden flammar hög driver svetten ur hans hud
huden blänker
sakta sänkas lågmantlar glöd andas
glödstjärnor möter himmelsstjärnor
han ser ut över havet med slutna öppna ögon
han sejdar, drar henne närmre,
närmre
en dörr slår i vinden
havet sjunger, han ser ut över havet med slutna öppna ögon
ser vågors klippkänning, vita vågors skum
hör vita havsanemoner tala med svarta pepparkornsögon
vindar öka i styrka, ryta, vråla skyhöga
hans stämma är i
havet vänder ögonen till henne, en våg omfamnar, livtar
är en vagga, bär henne till
våghand lägger henne på i strandkänning havsfolken
träder åter in i hav
han smeker hennes slutna ögon vakna
hon möter hans blick
hennes huvud vilar stilla ljus i hans knäfamn
*
Öar kan vara mer än öar, en ö av stjärnor, livet är en ö, kroppen är en ö, varje ord är en ö, alla kroppar vilka är omgivna av vatten eller liv är öar.
Det finns glädjens öar det finns sorgens ö
Sorgens ö talar till dig du ser denna ö vara vingar
Vingar hållas om vaggar smärtan i själen
Se ögat, ögat är en ö, pupillen i mitten vidgas slutes är omgiven av hav, nåväln irisen.
Sorgön
vilade stilla
svart
dold i svarta slöjor
sorgön valde de doldas dok
förmådde icke möta
liv
havs sånger
mjuka dyning
varje stänk varje sandkorn är
önskeblänk
brunn lyfter lock
sorgön
är
vit
*
Sorgön är det slutna hjärtat av svikande kärleks hand
*
hon fryser
ligger stilla med marmorhud
taggar
växa ur hennes bröst
bergsrosens
minne
hon kupar händer
i fridsbön
slutet är hjärtat
hon sjunker djupare in i stenen
han ser henne skymta
söker vidröra
iskylan bränner hans hand
han tänder fackeleldar runt henne
låt mig skänka dig värme
han iakttager henne
länge
känner svag andedräkt
varsamt mejslar han fram henne
ur stenen
marmorhuden skimrar
sprödljus
*
Livet är icke fastnaglat vid enstaka punkter, livet blir en sorgö då livet, gesten, getalten börjar tolkas, språket är er icke givet för att tolkas och omtolkas, språket är ett kommunikationsmedel.
Vad sker då två tåg får för sig att inte susa förbi varandra på rälsen, vad sker då två bilar icke använder väjningsplikt.
Vad sker då fåglar icke strömmande flyger, kännande avkännande. De stannar inte livet; säger inte: stanna jag behöver klura ut vad den här luftströmmen är.
Språket, orden skrifttecknen är er icke givna till att tolkas, de skall flätas in i varandra för att ge en helhetsbild, ett förståeligt liv utan att tolka det. Livet är en saga, sagan är sann, den skrevs av medvetna sinnen, omedvetet medvetna är bäst att säga, de skrev budskapet i symboler, använde det symbolspråk vilket själen förstår utan att använda tanken. Så började människan tolka sagan och skriva om den, tecknen var alldeles för krångliga. Vad som skedde var att den livgivande essensen togs ifrån sagan.
Så är det även med livet, då livet söndertolkas och sätts ihop annorlunda för att det verkar vara alldeles för krångligt blir livet sagan en sorgö
Livet är en saga, en sannsaga denna har inte behov av att tolkas, den bär ett sigill vilket icke får brytas av alla och envar, endast de vilka du/ni tillåter så.
Någon skrev om en skiftnyckel, du såg genast skiften, du ser nu i skrivandets stund en sagobok en vackerbok, varje kapitel eller varje saga är ett skifte, så är även livets steg, dessa är skiften, varje livs skiften har ett sigill med en nyckel, denna nyckel hålls av hjärtats händer den gives bäraren endast då den säger: jag vill.
Vandra edra steg tolkningsfria vandra i värdiga stegspår känn sigillet runt ert hjärta, detta sigill är strålande ljustirader.
*
det slog mig att du kanske finner mig likgiltig, jag är bara jag…
det är sant att jag aldrig vänder ansiktet bort inte ens från mina banemän,
i varje väsens hjärta lever urlivet; sannhet, kärleksljus
det strålar klart rent,
Det gör ont att se det samt att möta handens illgärning.
Jag vänder aldrig ansiktet bort, skygg har jag blivit i bemärkelsen, värnad om mitt inre själv.
Öar är så mycket, inom, utom, alltid – med för till genom
Vandrar bakåt minns havet
I klippans famn en grotta en oas en ö
Havet andades
Känner havets andning strömmar med
Fri
Hör havets sånger
En nära vän en broder sade en gång
Lena; ser du ön
Jag såg den – det gör ont att se den, så många ansikten vänds oförstående bort
Förändringsvindarnas ägande begär, vill ha vissa utvalda delar av pärlan, samtidigt söka förändra hennes vägljus
Du gör mig förvirrad.
Senja
S- strålande ökensol, pyramidens hjärta Hon ligger i öknen pannpärla visar väg
E- evig andas strömmen
N- nudda vid hjärta nära
J- ur Hennes jordhänder gives frukter
A- Till bejakelsens livsvandring
*
I sommarens
ängder
dansade hon fjärilsljus
eldar brinner
höst
hon vandrar i djupa dalar
förd dit
lägger sig under mosstäcke
ser livets skiftningar
hon bär nyckel i sitt hjärta
sluter ögon stilla med nyckel gömd i hjärthav
ligger under mosstäcke
hjärtkammare evig är försluten
*
Lyrika
var hennes namn; är hennes namn
så underskönt
vacker under slöjan
någon
sade med kalleende
du är så bleksiktig
icke något att ögna, icke någon ögonfägnad
Lyrika log kärlek
Ordlös sade hon; icke är jag bleksiktig
icke så, jag är icke diktator
se barnet jag vaggar i min famn
mitt inre
mitt liv
mitt vara
är poesi
Hon lyfte handen vän
smekte någons ögon klara
*
Väska med handtag
flätade röda vita remmar
vikas upp
det är icke en väska, det är en målarduk
penslar vackra
doppas in i livshav
målar skönhet
väska med handtag vikas upp
Kondoren svävar
himmelhöga vindhav
*
Sagan
vandrade i människovärlden
slagen våldtagen stympad
hennes röst tystnade alltmer
det hände att väsen såg henne mer än hon själv gjorde
det gav henne kraft ett leva
Gode
du ger mig vackra namn, har svårt att ta dem till mig, jag gör det
känn att du är en av de få vilken jag ser vara min vän.
Skal
Se skönheten i höstens famn
Underbara danser har levt lever i sommarens äng; de upphör aldrig
Underbara rörelser
Dofter Fåglar Fjärilsljus
Dansens ringar förs in i fröet
Ett frö
Miljoner frön faller in i hennes famn
Stjärnor, kärnor, eldar
Faller in i hennes famn drömmer själarnas sannliv
Sommarängen lever i det inre, förinnerligas
Vinterängen är i det yttre, stråla klar i andens ljus
Våren nalkas
Groddar spira
Hjärtblad öppnar händer
De vilka icke vill bejaka, imploderar
Gång efter gång ty godhetens vilja lämnar aldrig, är alltid närvarande
Människan; det finns få människor – sanna människor
De har glömt helheten
en man sitta vid havet sörjandes sitt hjärtas ensamhet, ser henne vid annan strand, han ser havets vågor, vågskum.
en man vandrar
han är omgiven av hav
mannen befinner sig på en ö, mannen vandrar nattsteg,
sömnlös, sömnlöst
höstvindarna är nära, mannen förbereder ön till vintersömn
mannen blickar ofta ut över havet, är mer där än här
mannen vandrar nattsteg, sömnlös
den stora fågeln sänker sig ned
sluter vingarna om hans brustna hjärta
havet andas stilla runt sorgens ö
höljer honom
en stjärna klar ser hans skiften
sade; stig upp man
mannen klär av sig allt, utom ett höftskynke
mannen sitter länge vid elden, elden flammar hög driver svetten ur hans hud
huden blänker
sakta sänkas lågmantlar glöd andas
glödstjärnor möter himmelsstjärnor
han ser ut över havet med slutna öppna ögon
han sejdar, drar henne närmre,
närmre
en dörr slår i vinden
havet sjunger, han ser ut över havet med slutna öppna ögon
ser vågors klippkänning, vita vågors skum
hör vita havsanemoner tala med svarta pepparkornsögon
vindar öka i styrka, ryta, vråla skyhöga
hans stämma är i
havet vänder ögonen till henne, en våg omfamnar, livtar
är en vagga, bär henne till
våghand lägger henne på i strandkänning havsfolken
träder åter in i hav
han smeker hennes slutna ögon vakna
hon möter hans blick
hennes huvud vilar stilla ljus i hans knäfamn
*
Öar kan vara mer än öar, en ö av stjärnor, livet är en ö, kroppen är en ö, varje ord är en ö, alla kroppar vilka är omgivna av vatten eller liv är öar.
Det finns glädjens öar det finns sorgens ö
Sorgens ö talar till dig du ser denna ö vara vingar
Vingar hållas om vaggar smärtan i själen
Se ögat, ögat är en ö, pupillen i mitten vidgas slutes är omgiven av hav, nåväln irisen.
Sorgön
vilade stilla
svart
dold i svarta slöjor
sorgön valde de doldas dok
förmådde icke möta
liv
havs sånger
mjuka dyning
varje stänk varje sandkorn är
önskeblänk
brunn lyfter lock
sorgön
är
vit
*
Sorgön är det slutna hjärtat av svikande kärleks hand
*
hon fryser
ligger stilla med marmorhud
taggar
växa ur hennes bröst
bergsrosens
minne
hon kupar händer
i fridsbön
slutet är hjärtat
hon sjunker djupare in i stenen
han ser henne skymta
söker vidröra
iskylan bränner hans hand
han tänder fackeleldar runt henne
låt mig skänka dig värme
han iakttager henne
länge
känner svag andedräkt
varsamt mejslar han fram henne
ur stenen
marmorhuden skimrar
sprödljus
*
Livet är icke fastnaglat vid enstaka punkter, livet blir en sorgö då livet, gesten, getalten börjar tolkas, språket är er icke givet för att tolkas och omtolkas, språket är ett kommunikationsmedel.
Vad sker då två tåg får för sig att inte susa förbi varandra på rälsen, vad sker då två bilar icke använder väjningsplikt.
Vad sker då fåglar icke strömmande flyger, kännande avkännande. De stannar inte livet; säger inte: stanna jag behöver klura ut vad den här luftströmmen är.
Språket, orden skrifttecknen är er icke givna till att tolkas, de skall flätas in i varandra för att ge en helhetsbild, ett förståeligt liv utan att tolka det. Livet är en saga, sagan är sann, den skrevs av medvetna sinnen, omedvetet medvetna är bäst att säga, de skrev budskapet i symboler, använde det symbolspråk vilket själen förstår utan att använda tanken. Så började människan tolka sagan och skriva om den, tecknen var alldeles för krångliga. Vad som skedde var att den livgivande essensen togs ifrån sagan.
Så är det även med livet, då livet söndertolkas och sätts ihop annorlunda för att det verkar vara alldeles för krångligt blir livet sagan en sorgö
Livet är en saga, en sannsaga denna har inte behov av att tolkas, den bär ett sigill vilket icke får brytas av alla och envar, endast de vilka du/ni tillåter så.
Någon skrev om en skiftnyckel, du såg genast skiften, du ser nu i skrivandets stund en sagobok en vackerbok, varje kapitel eller varje saga är ett skifte, så är även livets steg, dessa är skiften, varje livs skiften har ett sigill med en nyckel, denna nyckel hålls av hjärtats händer den gives bäraren endast då den säger: jag vill.
Vandra edra steg tolkningsfria vandra i värdiga stegspår känn sigillet runt ert hjärta, detta sigill är strålande ljustirader.
*
det slog mig att du kanske finner mig likgiltig, jag är bara jag…
det är sant att jag aldrig vänder ansiktet bort inte ens från mina banemän,
i varje väsens hjärta lever urlivet; sannhet, kärleksljus
det strålar klart rent,
Det gör ont att se det samt att möta handens illgärning.
Jag vänder aldrig ansiktet bort, skygg har jag blivit i bemärkelsen, värnad om mitt inre själv.
Öar är så mycket, inom, utom, alltid – med för till genom
Vandrar bakåt minns havet
I klippans famn en grotta en oas en ö
Havet andades
Känner havets andning strömmar med
Fri
Hör havets sånger
En nära vän en broder sade en gång
Lena; ser du ön
Jag såg den – det gör ont att se den, så många ansikten vänds oförstående bort
Förändringsvindarnas ägande begär, vill ha vissa utvalda delar av pärlan, samtidigt söka förändra hennes vägljus
Du gör mig förvirrad.
Senja
S- strålande ökensol, pyramidens hjärta Hon ligger i öknen pannpärla visar väg
E- evig andas strömmen
N- nudda vid hjärta nära
J- ur Hennes jordhänder gives frukter
A- Till bejakelsens livsvandring
*
I sommarens
ängder
dansade hon fjärilsljus
eldar brinner
höst
hon vandrar i djupa dalar
förd dit
lägger sig under mosstäcke
ser livets skiftningar
hon bär nyckel i sitt hjärta
sluter ögon stilla med nyckel gömd i hjärthav
ligger under mosstäcke
hjärtkammare evig är försluten
*
Lyrika
var hennes namn; är hennes namn
så underskönt
vacker under slöjan
någon
sade med kalleende
du är så bleksiktig
icke något att ögna, icke någon ögonfägnad
Lyrika log kärlek
Ordlös sade hon; icke är jag bleksiktig
icke så, jag är icke diktator
se barnet jag vaggar i min famn
mitt inre
mitt liv
mitt vara
är poesi
Hon lyfte handen vän
smekte någons ögon klara
*
Väska med handtag
flätade röda vita remmar
vikas upp
det är icke en väska, det är en målarduk
penslar vackra
doppas in i livshav
målar skönhet
väska med handtag vikas upp
Kondoren svävar
himmelhöga vindhav
*
Sagan
vandrade i människovärlden
slagen våldtagen stympad
hennes röst tystnade alltmer
det hände att väsen såg henne mer än hon själv gjorde
det gav henne kraft ett leva
Gode
du ger mig vackra namn, har svårt att ta dem till mig, jag gör det
känn att du är en av de få vilken jag ser vara min vän.
Skal
Se skönheten i höstens famn
Underbara danser har levt lever i sommarens äng; de upphör aldrig
Underbara rörelser
Dofter Fåglar Fjärilsljus
Dansens ringar förs in i fröet
Ett frö
Miljoner frön faller in i hennes famn
Stjärnor, kärnor, eldar
Faller in i hennes famn drömmer själarnas sannliv
Sommarängen lever i det inre, förinnerligas
Vinterängen är i det yttre, stråla klar i andens ljus
Våren nalkas
Groddar spira
Hjärtblad öppnar händer
De vilka icke vill bejaka, imploderar
Gång efter gång ty godhetens vilja lämnar aldrig, är alltid närvarande
Människan; det finns få människor – sanna människor
De har glömt helheten
23 augusti
i den största av tystnader där lever alltid frid där andas ro där öppnas slutna knoppar händer där talas icke ord där är orden liv där öppnas slutna händer till hjärtans skålar bjuder liv
i den största av tystnader där rodnar huden inkarnat där doftar rosors vita liljor där gnistrar kristallers vita ljus där lyftas stavar finner skål där klingar klanger höga utan ljud där andas bäckar av flödande kärlek där uppstiger allt i allt
i den största av tystnader
brister gestaltens form där är allt långt bort från älskogen från samlagets hårda slag där är allt sant långt bortom den låsta formens fjättrande kättingar
i den största av tystnader
där brista kättingars gissel sju gånger sju skall hon resa sig hennes hjärta skall stråla flamma eldande ljus se min kärlek den ni aldrig såg hon skall rista sina mantlar smutsen skall falla av hon skall i kärlek göra allt detta med ögons strålande kärlek viskar hon jag älskar livet
i den största av tystnader
är stegen ömhet förståelse sannhet värme ljus där flödar hjärtats ljus
helgat rum
i min värld är det så
vi lever alltid i älskog
älskande skog
varje beröring varje ögonmöte varje andetag varje rörelse är förspelet gärningen är älskogen frösådden är kommen ur
i den största av tystnad
i den största av tystnader lever de
de syntes alltid vandra hand i hand
den fria handen vidrörde allt nära
deras fötter smekande vindsus
deras hjärtan
purpurslöjors indigoljus
böljande
fläkt av liv
i den största av tystnader
de lämnade allt bakom deras händer lades i innervilja de vandrade in i de höga skogarna där i glänta av ljus fann de boplats de vårdade markerna ömt gjorde det barnen alltid gör de var i aldrig utanför skogens djur var hos dem fåglar samlades med dem de levde i liv var ett var två ägde aldrig livet
i den största av tystnader
deras bädd var hudar var skinn var blomstrande blad var hav var jord var luft var eld var stjärnors ljus deras ögon brast in i varandra såg i kärleks andning de vidrörde varandra berörde deras hudar omslöt varandra
i den största av tystnader
fann de frid
dimman virvlar snurrar
allt hastigare
partiklar
konfigureras
komprimeras
ur virvelringar stiger den skönaste sköna
skapelse
fram
så ofta har du sagt; ur ordnat kaos stiger skönheten fram
detta är att uppleva kristallsalarna det är att höra kristallstavarnas högsta anslag
till
liv
dimman är låt oss säga det skiraste skira
böligt medföljande kännande avkännande
det du såg och ser är en staty, denna har uppkommit av komprimeringen, från början ser du en sten ligga i markhänder
stenen sugs upp, drejas upp av rörelsen
stenen blir en staty
så ser du åter virvlarna nu öppnas statyn
en underskön kvinnovarelse träder fram
hon vandrar in i skogens salar det råder mörker inom dem ty det är länge sedan deras festsalar upplystes nu för eldväsen in för varje hennes steg tändas facklor hon vandrar in i festsalens mitt ser en mansgestalt ligga utsträckt på en stor sten hon ser hans livlösa kropp vet att han lever vet att han är den svikande hon stiger fram ser länge in i hans ansikte lyssnar till hans hjärtas bön om hjälp i trance dansar hon i nio dagars nätter böjer sig ned över kysser hans pannas ljusring han vaknar hon bjuder honom att stiga upp i handomfamning vandrar de in i templet fullföljer meningens andevilja
- Strid icke med den sovandes ordskap låt honom möta sina trätosteg -
Varmögon plirade i väntans ljus
den gamla kvinnan andades på glöden
varma flammor famnade luften
svepte mantlar om
orden
hon log stilla
hörde stegen
tältduken kände närhet
rök ringlade glädjeslingor
tältflikar särades
in steg den yngre kvinnan
du är väntad
tag av dig din klädnad sitt ned här vid mig
äldrekvinnan kastade med kärlek örter in i eld
varmögon
tystögon
förtäljde vägens vaknad
Hon ser
himmelstår falla
kupar
handen
runt
tåren
ser
Kristallotus kronblad
segla natthamn
*
Den vackra står i havs silverlyster
döljer ansikte bak havsfjädrar
vind fläktar stilla afton rörelse
klädnaden är skiraste vitslöjor
spindelvävstunna trådar
pärlor skimrar
sakta
sänker hon händer
in i hav
lyfter indigomantel
över
är borta
*
Ögonmantlars indigo slutas
stjärnfall
blixtrar
röda tårfloder strömmar
rubiner
talar i fjärran
Nattmössa – dagmössa
För länge sedan bar människan en mössa i nattens famn hon bar även mössa i dagens famn.
Dagmössan kan vara lättast att se orsaken till, den skyddar i väder och vinds riktningar, den känslige; den sensibla själen skyddas även mot för starka intryck,
Dagmössan kan ses ur andra perspektiviska fenomen; dagmössan samlar alla dagens ord, tankar, språk, gester inom sig; den är till viss del huvudsfären.
Vad är då nattmössan är den enkom för att hålla frisyren på plats, nej den är en vacker tingest, den bär alla drömmar inom sina händer därmed är nattmössan en förverkligare av drömmarnas ljus genom i mötet med dagmössan.
Det är en mycket vacker bild du och den lille såg framför er.
Två mössor bär frukter i sina händer den ena förverkligar dagens möjligheter den andra förverkligar drömmens liv båda är livsbärare, livsbärande impulser.
Visst är det yttermera visdomsfullt, först bar människan mössa sedan började hon bära hårnät dessa nät var skira trådar, de höll håret på plats eller var det tanken kan tro.
ser en man sitta vid elden, sejda ut över havet, havets vågor …
den gamle känner havet mycket väl han känner havets strömmar vet att de är vattencirklar det vill säga cirkel fylld med vatten
han lyssnar till havets sånger känner varje dyning varje stänk varje sandkorn hans längtan är till henne
till henne vilken kan ge honom liv
den gamle ropar in i vindarna
han ropar in i havet
han känner icke hennes namn
hans åldervisa sinne har tillit till havets sång
så ofta återvänder du till; det var länge sedan jag slutade röra i grytan.
du har aldrig tyckt om att röra i grytan, det vill säga hålla i alla trådarna och se till att det sker ändå har du gjort detta
du har varit en slags avlastningsramp
så länge har det hjulet snurra att du ofta bara springer av farten; nu tillsäger vi dig: hör upp.
Du vet att vi är med dig att det vilket är av mening skall ske
Känn icke vemod över att du så ofta återvänder in i den rollen.
Du för en kamp med dig själv – den kampen heter att bry dig om dig själv.
Det är tillåtet att säga nej, ja i större grad är det tillåtet att säga nej i jämförelse med ja.
Detta i vetskapen av tillitens verkan.
23 aug: brevutdrag
Du bär många tårar, tillåter tårarnas liv, havet andas in tårar, vem lever i dina tårar, läser dina bilder, så vackra.
Det finns sorg inom dem; sorg är i min värld en vinge vilken vaggar smärtan fri.
Det är inte min avsikt att tolka, har icke längre avsikter
Tystögon; i min värld är det att uppgå i .
Jag ser … det finns glaskulor då jag skakar dem faller glitter, snö, jag är i glaskulan, det råder frid, känner harmoni, befinner mig i de höga skogarna, de orörda skogarna, tystnad,
Tystliv - livtystnad.
Tystögon talar utan ord, utan att utmärka, märka sätta stämpel,
de uppgår i varandra, bär helgade sigill.
Att omgivas av tystögon är i min värld vackerljus
Tystögon är fridsljus,
Den likgiltiga blicken, det ickehörande ansiktets kval,
det bortvända ansiktets fängsel.
Den likgiltiga blicken längtar till beröring
Du skrev det heter käril, denna morgon skrev jag snabbt ned dessa strömmar; ett – en – visst är det så, ett – varde ett – ursprungets andeljus.
Det fanns en tid då, nej – det har egentligen aldrig funnits har jag insett alltmer. Det är så att jag har ofta svårt att skilja mellan en och ett, allt det vilket uppdelar, markerar gränser.
En, ett- ser genom dem en begränsad värld, jag har mer eller mindre vänts upp och ned sedan jag fick gåvan till att undervisas, det vilket kallas allt blir mer och mer upplöst – ”gräns”löst.
En slags förlösning.
Jag skrev käril, det jag såg/ser var kupade händer, hjärtats händer, de är en skål,
Läste om ordet käril under kvällen; svag varelse… den svage kanske i dessa bilder är av godo ty denne mäktar icke bygga barriärer, är mottagande, därigenom starkare, ser du redan här är det svårt att skriva ty jag ser icke värdet av att jämföra. Jag ser dessa händer vara spegelsjön, månsilversjön, jag ser ett vattenfall egentligen stilla vatten flöda; livets vatten; en rännil. Just nu ser jag tusende fjärilar lyfta ur dem.
Senjaskogen – så underbart vackert namn – Senja.
Du vill vara i mina ord utan blygsel; orden är icke mina ord, jag är blott jag- livet är icke menat att blygas, kanske borde människan blygas mera, kanske hon då upptäcker droppens silver, solens beröring, glittret.
Den lille skuttar runt den gamlas fötter
Hans livsljus är
Bland om natten
Ser jag tusende vingar sjunga
Inom mig ser jag deras höga ljus f
Den lille skuttar runt den gamlas fötter
Hon sätter sig ned stilla; jag är så trött
Kanske är mina lock indigo, det strömmar röda tårar i deras famn
Det är inte min avsikt att tolka, har icke längre avsikter,
jag befinner mig i en djup dalgång
känner deras armar runt.
Jag vandrar de vägar de leder mig till, jag är ett redskap.
Min största glädje är då orden de skänker mig, skänker ljus, skänker värme in i väsens vara.
I min värld är allt liv, allt, allt, i varje levande väsen lever en röd ros i hjärtat, där strålar själens rena sanna ljus i andens ljussfärer
i den största av tystnader där rodnar huden inkarnat där doftar rosors vita liljor där gnistrar kristallers vita ljus där lyftas stavar finner skål där klingar klanger höga utan ljud där andas bäckar av flödande kärlek där uppstiger allt i allt
i den största av tystnader
brister gestaltens form där är allt långt bort från älskogen från samlagets hårda slag där är allt sant långt bortom den låsta formens fjättrande kättingar
i den största av tystnader
där brista kättingars gissel sju gånger sju skall hon resa sig hennes hjärta skall stråla flamma eldande ljus se min kärlek den ni aldrig såg hon skall rista sina mantlar smutsen skall falla av hon skall i kärlek göra allt detta med ögons strålande kärlek viskar hon jag älskar livet
i den största av tystnader
är stegen ömhet förståelse sannhet värme ljus där flödar hjärtats ljus
helgat rum
i min värld är det så
vi lever alltid i älskog
älskande skog
varje beröring varje ögonmöte varje andetag varje rörelse är förspelet gärningen är älskogen frösådden är kommen ur
i den största av tystnad
i den största av tystnader lever de
de syntes alltid vandra hand i hand
den fria handen vidrörde allt nära
deras fötter smekande vindsus
deras hjärtan
purpurslöjors indigoljus
böljande
fläkt av liv
i den största av tystnader
de lämnade allt bakom deras händer lades i innervilja de vandrade in i de höga skogarna där i glänta av ljus fann de boplats de vårdade markerna ömt gjorde det barnen alltid gör de var i aldrig utanför skogens djur var hos dem fåglar samlades med dem de levde i liv var ett var två ägde aldrig livet
i den största av tystnader
deras bädd var hudar var skinn var blomstrande blad var hav var jord var luft var eld var stjärnors ljus deras ögon brast in i varandra såg i kärleks andning de vidrörde varandra berörde deras hudar omslöt varandra
i den största av tystnader
fann de frid
dimman virvlar snurrar
allt hastigare
partiklar
konfigureras
komprimeras
ur virvelringar stiger den skönaste sköna
skapelse
fram
så ofta har du sagt; ur ordnat kaos stiger skönheten fram
detta är att uppleva kristallsalarna det är att höra kristallstavarnas högsta anslag
till
liv
dimman är låt oss säga det skiraste skira
böligt medföljande kännande avkännande
det du såg och ser är en staty, denna har uppkommit av komprimeringen, från början ser du en sten ligga i markhänder
stenen sugs upp, drejas upp av rörelsen
stenen blir en staty
så ser du åter virvlarna nu öppnas statyn
en underskön kvinnovarelse träder fram
hon vandrar in i skogens salar det råder mörker inom dem ty det är länge sedan deras festsalar upplystes nu för eldväsen in för varje hennes steg tändas facklor hon vandrar in i festsalens mitt ser en mansgestalt ligga utsträckt på en stor sten hon ser hans livlösa kropp vet att han lever vet att han är den svikande hon stiger fram ser länge in i hans ansikte lyssnar till hans hjärtas bön om hjälp i trance dansar hon i nio dagars nätter böjer sig ned över kysser hans pannas ljusring han vaknar hon bjuder honom att stiga upp i handomfamning vandrar de in i templet fullföljer meningens andevilja
- Strid icke med den sovandes ordskap låt honom möta sina trätosteg -
Varmögon plirade i väntans ljus
den gamla kvinnan andades på glöden
varma flammor famnade luften
svepte mantlar om
orden
hon log stilla
hörde stegen
tältduken kände närhet
rök ringlade glädjeslingor
tältflikar särades
in steg den yngre kvinnan
du är väntad
tag av dig din klädnad sitt ned här vid mig
äldrekvinnan kastade med kärlek örter in i eld
varmögon
tystögon
förtäljde vägens vaknad
Hon ser
himmelstår falla
kupar
handen
runt
tåren
ser
Kristallotus kronblad
segla natthamn
*
Den vackra står i havs silverlyster
döljer ansikte bak havsfjädrar
vind fläktar stilla afton rörelse
klädnaden är skiraste vitslöjor
spindelvävstunna trådar
pärlor skimrar
sakta
sänker hon händer
in i hav
lyfter indigomantel
över
är borta
*
Ögonmantlars indigo slutas
stjärnfall
blixtrar
röda tårfloder strömmar
rubiner
talar i fjärran
Nattmössa – dagmössa
För länge sedan bar människan en mössa i nattens famn hon bar även mössa i dagens famn.
Dagmössan kan vara lättast att se orsaken till, den skyddar i väder och vinds riktningar, den känslige; den sensibla själen skyddas även mot för starka intryck,
Dagmössan kan ses ur andra perspektiviska fenomen; dagmössan samlar alla dagens ord, tankar, språk, gester inom sig; den är till viss del huvudsfären.
Vad är då nattmössan är den enkom för att hålla frisyren på plats, nej den är en vacker tingest, den bär alla drömmar inom sina händer därmed är nattmössan en förverkligare av drömmarnas ljus genom i mötet med dagmössan.
Det är en mycket vacker bild du och den lille såg framför er.
Två mössor bär frukter i sina händer den ena förverkligar dagens möjligheter den andra förverkligar drömmens liv båda är livsbärare, livsbärande impulser.
Visst är det yttermera visdomsfullt, först bar människan mössa sedan började hon bära hårnät dessa nät var skira trådar, de höll håret på plats eller var det tanken kan tro.
ser en man sitta vid elden, sejda ut över havet, havets vågor …
den gamle känner havet mycket väl han känner havets strömmar vet att de är vattencirklar det vill säga cirkel fylld med vatten
han lyssnar till havets sånger känner varje dyning varje stänk varje sandkorn hans längtan är till henne
till henne vilken kan ge honom liv
den gamle ropar in i vindarna
han ropar in i havet
han känner icke hennes namn
hans åldervisa sinne har tillit till havets sång
så ofta återvänder du till; det var länge sedan jag slutade röra i grytan.
du har aldrig tyckt om att röra i grytan, det vill säga hålla i alla trådarna och se till att det sker ändå har du gjort detta
du har varit en slags avlastningsramp
så länge har det hjulet snurra att du ofta bara springer av farten; nu tillsäger vi dig: hör upp.
Du vet att vi är med dig att det vilket är av mening skall ske
Känn icke vemod över att du så ofta återvänder in i den rollen.
Du för en kamp med dig själv – den kampen heter att bry dig om dig själv.
Det är tillåtet att säga nej, ja i större grad är det tillåtet att säga nej i jämförelse med ja.
Detta i vetskapen av tillitens verkan.
23 aug: brevutdrag
Du bär många tårar, tillåter tårarnas liv, havet andas in tårar, vem lever i dina tårar, läser dina bilder, så vackra.
Det finns sorg inom dem; sorg är i min värld en vinge vilken vaggar smärtan fri.
Det är inte min avsikt att tolka, har icke längre avsikter
Tystögon; i min värld är det att uppgå i .
Jag ser … det finns glaskulor då jag skakar dem faller glitter, snö, jag är i glaskulan, det råder frid, känner harmoni, befinner mig i de höga skogarna, de orörda skogarna, tystnad,
Tystliv - livtystnad.
Tystögon talar utan ord, utan att utmärka, märka sätta stämpel,
de uppgår i varandra, bär helgade sigill.
Att omgivas av tystögon är i min värld vackerljus
Tystögon är fridsljus,
Den likgiltiga blicken, det ickehörande ansiktets kval,
det bortvända ansiktets fängsel.
Den likgiltiga blicken längtar till beröring
Du skrev det heter käril, denna morgon skrev jag snabbt ned dessa strömmar; ett – en – visst är det så, ett – varde ett – ursprungets andeljus.
Det fanns en tid då, nej – det har egentligen aldrig funnits har jag insett alltmer. Det är så att jag har ofta svårt att skilja mellan en och ett, allt det vilket uppdelar, markerar gränser.
En, ett- ser genom dem en begränsad värld, jag har mer eller mindre vänts upp och ned sedan jag fick gåvan till att undervisas, det vilket kallas allt blir mer och mer upplöst – ”gräns”löst.
En slags förlösning.
Jag skrev käril, det jag såg/ser var kupade händer, hjärtats händer, de är en skål,
Läste om ordet käril under kvällen; svag varelse… den svage kanske i dessa bilder är av godo ty denne mäktar icke bygga barriärer, är mottagande, därigenom starkare, ser du redan här är det svårt att skriva ty jag ser icke värdet av att jämföra. Jag ser dessa händer vara spegelsjön, månsilversjön, jag ser ett vattenfall egentligen stilla vatten flöda; livets vatten; en rännil. Just nu ser jag tusende fjärilar lyfta ur dem.
Senjaskogen – så underbart vackert namn – Senja.
Du vill vara i mina ord utan blygsel; orden är icke mina ord, jag är blott jag- livet är icke menat att blygas, kanske borde människan blygas mera, kanske hon då upptäcker droppens silver, solens beröring, glittret.
Den lille skuttar runt den gamlas fötter
Hans livsljus är
Bland om natten
Ser jag tusende vingar sjunga
Inom mig ser jag deras höga ljus f
Den lille skuttar runt den gamlas fötter
Hon sätter sig ned stilla; jag är så trött
Kanske är mina lock indigo, det strömmar röda tårar i deras famn
Det är inte min avsikt att tolka, har icke längre avsikter,
jag befinner mig i en djup dalgång
känner deras armar runt.
Jag vandrar de vägar de leder mig till, jag är ett redskap.
Min största glädje är då orden de skänker mig, skänker ljus, skänker värme in i väsens vara.
I min värld är allt liv, allt, allt, i varje levande väsen lever en röd ros i hjärtat, där strålar själens rena sanna ljus i andens ljussfärer
22 augusti
Jag ser en väska med handtag vikas upp
det är inte en väska
det är en målarduk
penslar vackra
doppas in i
livshav
målar skönhet
jag ser en väska med handtag vikas upp
kondor svävar himmelshöga vindhav
en väska kan vara mer än en väska, här är väskan två pannåer, dessa hör samman, handtagen är flätade remmar röda vita
den vackraste tavlan målas, visas
långt tidigare skrev du skönjdes, denna afton ordlekte du
skönjdes
sköljdes
ögon sköljas av blinknings ljus våg sköljer över
upplevelse
sköljer
över
sök icke hålla dem fast giv dem fria
giv dem vingar att flyga
därigenom uppenbaras
skönjes det synbara
var icke rädd
molnen räds icke att släppa regnets strömmar fria
så fint det var att höra ert samtal i kvällsfamnen, den lille i badet med vattenkanna
du satt bredvid
den lille vattnade vattnet
du sade; det kanske börjar växa vattenblommor
den lille såg länge med mjuka kärleksögon in i dig; nej mormor jag vattnar vattnet
ni har vackra samtal tillsammans liv spirar
*
ja - låt mig berätta om en gåvostund med den lille
den lille gossen sitter i badet håller vattenkanna högt upp
häller vatten beundrar vattnet
mormor ser du vattenfallet hör du
jag ser grönskimrande vattenkanna ser silverströmmar skölja
sitter tyst samvaro
mormor jag vattnar nu
jag säger; det kanske börjar växa vattenblommor
den lille såg länge på mig med mjuka kärleksögon in i mig
nej mormor jag vattnar vattnet
*
grönskimrande vattenkanna
stråle av silver
böjer ring
vattenfall
skapar
sjö
grönskimrande vattenkanna
smaragders ljus
vattnar vatten
vattenblommor stiga fram
stenar dansa
lätt
segla i hjärtblads händer
röda näckrosor berättar stenars liv
vem är du
du får regnet att falla
mjukt
inom
varsamt
lösas stenars knutna håg
vem är du
du skapar strömmar
porlande
bäckar
smälter isar
väcker slutna solögons brustna hopp
vem
är
du
*
trådar
spinnes av dags ljus
mörka
fläckar
tvagas i
månkällans silver
drömmar
skira
väves in
vaknar i grynings källa
det är inte en väska
det är en målarduk
penslar vackra
doppas in i
livshav
målar skönhet
jag ser en väska med handtag vikas upp
kondor svävar himmelshöga vindhav
en väska kan vara mer än en väska, här är väskan två pannåer, dessa hör samman, handtagen är flätade remmar röda vita
den vackraste tavlan målas, visas
långt tidigare skrev du skönjdes, denna afton ordlekte du
skönjdes
sköljdes
ögon sköljas av blinknings ljus våg sköljer över
upplevelse
sköljer
över
sök icke hålla dem fast giv dem fria
giv dem vingar att flyga
därigenom uppenbaras
skönjes det synbara
var icke rädd
molnen räds icke att släppa regnets strömmar fria
så fint det var att höra ert samtal i kvällsfamnen, den lille i badet med vattenkanna
du satt bredvid
den lille vattnade vattnet
du sade; det kanske börjar växa vattenblommor
den lille såg länge med mjuka kärleksögon in i dig; nej mormor jag vattnar vattnet
ni har vackra samtal tillsammans liv spirar
*
ja - låt mig berätta om en gåvostund med den lille
den lille gossen sitter i badet håller vattenkanna högt upp
häller vatten beundrar vattnet
mormor ser du vattenfallet hör du
jag ser grönskimrande vattenkanna ser silverströmmar skölja
sitter tyst samvaro
mormor jag vattnar nu
jag säger; det kanske börjar växa vattenblommor
den lille såg länge på mig med mjuka kärleksögon in i mig
nej mormor jag vattnar vattnet
*
grönskimrande vattenkanna
stråle av silver
böjer ring
vattenfall
skapar
sjö
grönskimrande vattenkanna
smaragders ljus
vattnar vatten
vattenblommor stiga fram
stenar dansa
lätt
segla i hjärtblads händer
röda näckrosor berättar stenars liv
vem är du
du får regnet att falla
mjukt
inom
varsamt
lösas stenars knutna håg
vem är du
du skapar strömmar
porlande
bäckar
smälter isar
väcker slutna solögons brustna hopp
vem
är
du
*
trådar
spinnes av dags ljus
mörka
fläckar
tvagas i
månkällans silver
drömmar
skira
väves in
vaknar i grynings källa
21 augusti
Minns du dotter
havet månskensstranden
minns du stjärnornas närhet
så nära
kännbara
kännbarhet
Minns du gammelögonen
värmen
cikadornas sånger
minns du solmogna frukter, bär, vindruvor.
Minns du de höga klipporna, grottan
grottan där saltvattnet dansade i en skålsten
i denna grotta, från en mun
från ett klippöga droppade tårar
sipprade gråt
sötvatten droppade in i skål omgivet av saltvatten
sötvattens sälta
klippans händer bjöd dig att dricka
där ville du ör alltid bliva
livets vandring föste dig djupt
djävulsmannen, demonen gjorde dig mycket illa.
ditt hjärta höll sina vingar runt dig.
minns du dotter, frågar vi – varför frågar vi dig detta
minnen kan vara negativa, minns
minns det sköna
låt det sköna bli vingar runt det hårda
Se klippstenen öppnas
se klippans ådror
bröstet
se klippans rubinröda hjärta stråla ut
minns du hur du mötte statyer nu och då,
Akropolis, Agamemnon, denna sommar åter statyer
en mansgestalt
en örn
Först i den tidiga våren; en trädgårdsstaty – i ödmjukhet möttes ni – hon ville vara hos dig –
hon är hos dig – osynlig, synlig
statyer är av sten
förstelnade av glömska
du känner deras inre
lägg dina händer emot
lägg dina händer till
giv liv till de ”döda”
*
hon valde en glänta
i trädens krets
i stenars ring
gräs böljade havs vindar
turkosslöjor
blomstren kände hennes ögon
hon ställde sig i
med armar utåt
med handflator
givande
bjudande
öppna
hon är en staty av vitsten
källvatten stiger upp i hennes händer
långt bort ser
en sam man hennes hjärta glöda
hör vattnets strängar spela nocturne
*
Du lärdes tidigt att stiga ur din kropp, statyn, det var den enda vägen för oss att rädda dig ur dessa monsterhänders käftar
Det var den enda vägen att föra dig fram till den du är i dag och alltid har varit
Vi blickade framåt, idag kan du därigenom se
Se då i ljus
*
månskensstrand
månskiva smeks av nattvind
stjärnors närhet
nära
kännbara
kännbarhet
gammelögons
värme
solmogna frukter
bär
höga klippor
grotta
saltvattnet dansar i en skålsten
från en mun
från ett klippöga droppar tårar
sipprar gråt
sötvatten droppar in i skål omgivet av saltvatten
sötvattens sälta
klippans händer bjöd mig att dricka
hjärta håller vingar runt liv
*
minnas
minnen kan vara negativa
minns
minns det sköna
låt det sköna bli vingar runt det hårda
se klippsten
öppnas
se klippans
ådror
bröst
se klippans rubinröda hjärta stråla ut
havet månskensstranden
minns du stjärnornas närhet
så nära
kännbara
kännbarhet
Minns du gammelögonen
värmen
cikadornas sånger
minns du solmogna frukter, bär, vindruvor.
Minns du de höga klipporna, grottan
grottan där saltvattnet dansade i en skålsten
i denna grotta, från en mun
från ett klippöga droppade tårar
sipprade gråt
sötvatten droppade in i skål omgivet av saltvatten
sötvattens sälta
klippans händer bjöd dig att dricka
där ville du ör alltid bliva
livets vandring föste dig djupt
djävulsmannen, demonen gjorde dig mycket illa.
ditt hjärta höll sina vingar runt dig.
minns du dotter, frågar vi – varför frågar vi dig detta
minnen kan vara negativa, minns
minns det sköna
låt det sköna bli vingar runt det hårda
Se klippstenen öppnas
se klippans ådror
bröstet
se klippans rubinröda hjärta stråla ut
minns du hur du mötte statyer nu och då,
Akropolis, Agamemnon, denna sommar åter statyer
en mansgestalt
en örn
Först i den tidiga våren; en trädgårdsstaty – i ödmjukhet möttes ni – hon ville vara hos dig –
hon är hos dig – osynlig, synlig
statyer är av sten
förstelnade av glömska
du känner deras inre
lägg dina händer emot
lägg dina händer till
giv liv till de ”döda”
*
hon valde en glänta
i trädens krets
i stenars ring
gräs böljade havs vindar
turkosslöjor
blomstren kände hennes ögon
hon ställde sig i
med armar utåt
med handflator
givande
bjudande
öppna
hon är en staty av vitsten
källvatten stiger upp i hennes händer
långt bort ser
en sam man hennes hjärta glöda
hör vattnets strängar spela nocturne
*
Du lärdes tidigt att stiga ur din kropp, statyn, det var den enda vägen för oss att rädda dig ur dessa monsterhänders käftar
Det var den enda vägen att föra dig fram till den du är i dag och alltid har varit
Vi blickade framåt, idag kan du därigenom se
Se då i ljus
*
månskensstrand
månskiva smeks av nattvind
stjärnors närhet
nära
kännbara
kännbarhet
gammelögons
värme
solmogna frukter
bär
höga klippor
grotta
saltvattnet dansar i en skålsten
från en mun
från ett klippöga droppar tårar
sipprar gråt
sötvatten droppar in i skål omgivet av saltvatten
sötvattens sälta
klippans händer bjöd mig att dricka
hjärta håller vingar runt liv
*
minnas
minnen kan vara negativa
minns
minns det sköna
låt det sköna bli vingar runt det hårda
se klippsten
öppnas
se klippans
ådror
bröst
se klippans rubinröda hjärta stråla ut
20 augusti
sen sommar andas
natthamns läger andas
andas indigomantels
djupskönhet
vagga mig vagga mig i din hand
stilla
tindrar
åter synliggjorda för människoögas kristaller
kristaller speglar speglas
stjärnors ljus
kristallskepp tag mig i din famn segla segla himmelsrand
fyll seglen vita
välvda
mjuka
för mig till din strand
låt mig vandra stjärnö
stjärnors ljus väcker själens värme
stilla tindrar höstens stjärnor
vad är stilla i jordhamn
vad synes vara stilla
stenarna äro till synes stilla
stenarna är inom mineralriket så kallad fast form
kristallinsk form
så vad är stjärnorna
kristallinska former
strålar stilla rörelse
se stjärnan
se strålarna
dra dessa linjer in i stenriket; vad ser du
du kommer att se att de uppkomna geometriska formerna; strålarna är linjer i rörelsen stiger formen
var och en vilken ritat geometriska former vet att dessa linjer med exakthet är överensstämmande med den uppkomna famnen
ordet precisionsredskap steg fram, det är inte helt tokigt att säga så ty denna exakthet gör att varje linje blir precisionsredskap, klara rena skär de genom ytan för att blottlägga djupet
åskan, skakar om den gjorda tankebilden därav lever höstens åskväder
Berättare är de, de för berättelsen om elden vidare
Stjärnor tindrar i himlars salar
Solögon i solgård skimrar silverljus i hennes hår
Hon bär en vackerflätad korg därom
Åsktrumma andas hjärtrytm mantlar säras av vind bröstkorgs tankefängsel brister sju gånger sju knallar dess länge stängda klang stäms av vishets händer blixtar viner pilar svärd
Pilar möter hjärta pilar är ljusminnestrådar stjärnstrålars berörande vidrörande ljus nu vaknar själen händer viljehänder sluts runt svärdets pärlbeströdda fäste skär rent de döda är icke döda nu befriade lyser de dödliga klarare ger sig själv till känna
Ger sig själv till känna, känner sitt själv innerljus
Nu vaknar själen i andens ljus
Kometer är
Människan bär förmågan att lysa i starkaste kraft
Bär förmågan att dämpas i djupaste mörker
Fri är innerviljans ljus
I det inre andas andeljuset
Andeväsen är hon
Är allt liv
Ljus och mörker
God och ond
Kroppar gasmoln
I medvetet viljande av kärleks kraft starkt lysande kometer skapade av i guld med silver
Diadem runt hjärtat
Ja dotter du känner igen orden, du ser henne stå i havet, klädnaden är manetens slöjor böljande ljustrådar genomsiktliga, hon är mycket vacker, läpparna är lätt särade du skymtar pärlor
Håret äro silver, det är virat i en vackerknut, denna ilar i den flätade korgen, det glimrar pärlor i maskorna
Berättare är de, de för berättelsen om elden vidare
Stjärnor tindrar i himlars salar
Solögon i solgård skimrar silverljus i hennes hår
Hon bär en vackerflätad korg därom
Havet är bestrött med, består av sol av måne av guld av silver stjärnjungfrur spinner trådar till skrud, denna skrud är inte vilken skrud det än må vara ty det är livsskruden, den skrud livet skall bära till liv.
Vi har omtalat detta med död, det går att säga att efter liv kommer död, det är givetvis en bra bild att använda det är bra det att livet inte dör det vandrar dröm, drömförverkligande. Åskan dånar, blixtar viner – ja, de bilderna har använts i många filmatiseringar och det är en bra bild.
Kometer har en säregen förmåga att skrämmas, det har mäniskan likaså… människan kan verkligen skrämmas då hon rusar på, hon faller lätt oftast då hon är en rusande skenande komet, denna faller hårt och en krater bildas, kometer är mycket bra bilder till skrämselpropaganda.
Ser du kometen med skönhets ögon är den ett mer eller mindra gasmoln, det är människan likaså, genom värmen förtätas gasmolnet och blir synliggjort det vill säga kännbart. Vi behöver inte tala vidare om detta, vi ville endast kort beröra ty du sitter och känner igen.
*
långa vita slöjor
genomsiktliga
böljar
hav andas
jag dyker från klippan
virvlar
virvlar
låter mig falla
hav famnar om sluter händer runt
jag ser
långa vita slöjor
genomsiktliga
ljustrådar
de bränns ej
stiga upp till yta
viskar
kom
kom
vita händer genomsiktliga lyfter mig
vi flyger vind
in i solgård
upplöses
vattnar jorden med kärlek
*
hon vände ansiktet in i spegelsjön
skogstjärn andades krusning
strömmar klara rena azur
viskade ömt
se handen
handen sluten öppnades
sakta
hon läste linjer
såg
handen stiga ur
stiga upp i träds krona
blevo fler
ur det ena bladet steg det nya
träd andades bladsånger
gav henne svalka
hon slöt pinade ögon
skogstjärnen
darrade
viskade ömt
se ansiktet
han steg fram med mild kärleks blick hon andades mening
han sträckte hand till ville beröra hon flydde flydde bort från liv hon sprang med blinda ögon in i snårskog grenar rev slet piskade lismande glimmande ögon ekande kallskratt hon stannade
träd andades bladsånger
gav henne svalka
hon slöt pinade ögon spärrade upp dem
lyfte händer ropade in i sol giv mig eld hon tog emot eld i händers skålar tände flammande eld slet av sig kläder hjärtat förde hennes steg in i rytm hon dansade vilt dansade genom nätters dagar genom dagars nätter föll samman till eldens skimmerglöd hennes ögon slöts stilla hjärta flimmer låga
han kände hennes nöd slöt ögonen sprang skyndsamt med mjuka tassar han fann henne i skymnings flimrande lågljus varsamt kupade han händer runt lyfte henne in i famn bar henne in i boplats hägn lade fällar och skinn över droppade källans silver över torra läppars törstande bågar smekte henne lugn in i ro hon andades begynnande liv
stjärnjungfrur bar klädnad in hon skrudades i månsilverljus
vaknade kände närhet
*
hon vände ansiktet in i spegelsjön
skogstjärn andades krusning
strömmar klara rena azur
viskade ömt
se handen
*
ord, liv
ordklanger, liv
ord, liv
grammatiska förutsättningar, meningar
mening
*
hon lade sig i gräset vid trädets fötter
läste blad
diamanter
tusende solar var i tomögon
strålande vitt ansikte
kärleks ljus
gräs böjdes sakta över
flätades
fingrar flätades runt
puppa solbelyst lyft av skirtrådar
sover dröm
i värme vecklar hon ut vingarnas liv
badar sol
skönhet är rörelse, vackerrörelse
vit slöja skimrar ren fri omärkt
dimman skingras, livet framträder
vid varje vackert uttalat, skrivet ord förlöses en förvriden gest
en förvriden gestalt
ett förvridet väsens kärna
väsenkärnan strålar
vit slöja skimrar ren fri omärkt
ordet är icke ord är liv
livs mening
vänd inte ditt ansikte bort
så många ansikten har vänts bort
jag har aldrig vänt bort mitt ansikte
*
De döda är icke döda
Se de mörka molnen dragas samman, mantlar är de i denna bild, åskan, åsktrumman är hjärtats rytm, de vilka sägs vara döda smeker ditt hjärta
Det nya blixtrar är fantasias svärd, är ordens sanna väsens ursprung.
natthamns läger andas
andas indigomantels
djupskönhet
vagga mig vagga mig i din hand
stilla
tindrar
åter synliggjorda för människoögas kristaller
kristaller speglar speglas
stjärnors ljus
kristallskepp tag mig i din famn segla segla himmelsrand
fyll seglen vita
välvda
mjuka
för mig till din strand
låt mig vandra stjärnö
stjärnors ljus väcker själens värme
stilla tindrar höstens stjärnor
vad är stilla i jordhamn
vad synes vara stilla
stenarna äro till synes stilla
stenarna är inom mineralriket så kallad fast form
kristallinsk form
så vad är stjärnorna
kristallinska former
strålar stilla rörelse
se stjärnan
se strålarna
dra dessa linjer in i stenriket; vad ser du
du kommer att se att de uppkomna geometriska formerna; strålarna är linjer i rörelsen stiger formen
var och en vilken ritat geometriska former vet att dessa linjer med exakthet är överensstämmande med den uppkomna famnen
ordet precisionsredskap steg fram, det är inte helt tokigt att säga så ty denna exakthet gör att varje linje blir precisionsredskap, klara rena skär de genom ytan för att blottlägga djupet
åskan, skakar om den gjorda tankebilden därav lever höstens åskväder
Berättare är de, de för berättelsen om elden vidare
Stjärnor tindrar i himlars salar
Solögon i solgård skimrar silverljus i hennes hår
Hon bär en vackerflätad korg därom
Åsktrumma andas hjärtrytm mantlar säras av vind bröstkorgs tankefängsel brister sju gånger sju knallar dess länge stängda klang stäms av vishets händer blixtar viner pilar svärd
Pilar möter hjärta pilar är ljusminnestrådar stjärnstrålars berörande vidrörande ljus nu vaknar själen händer viljehänder sluts runt svärdets pärlbeströdda fäste skär rent de döda är icke döda nu befriade lyser de dödliga klarare ger sig själv till känna
Ger sig själv till känna, känner sitt själv innerljus
Nu vaknar själen i andens ljus
Kometer är
Människan bär förmågan att lysa i starkaste kraft
Bär förmågan att dämpas i djupaste mörker
Fri är innerviljans ljus
I det inre andas andeljuset
Andeväsen är hon
Är allt liv
Ljus och mörker
God och ond
Kroppar gasmoln
I medvetet viljande av kärleks kraft starkt lysande kometer skapade av i guld med silver
Diadem runt hjärtat
Ja dotter du känner igen orden, du ser henne stå i havet, klädnaden är manetens slöjor böljande ljustrådar genomsiktliga, hon är mycket vacker, läpparna är lätt särade du skymtar pärlor
Håret äro silver, det är virat i en vackerknut, denna ilar i den flätade korgen, det glimrar pärlor i maskorna
Berättare är de, de för berättelsen om elden vidare
Stjärnor tindrar i himlars salar
Solögon i solgård skimrar silverljus i hennes hår
Hon bär en vackerflätad korg därom
Havet är bestrött med, består av sol av måne av guld av silver stjärnjungfrur spinner trådar till skrud, denna skrud är inte vilken skrud det än må vara ty det är livsskruden, den skrud livet skall bära till liv.
Vi har omtalat detta med död, det går att säga att efter liv kommer död, det är givetvis en bra bild att använda det är bra det att livet inte dör det vandrar dröm, drömförverkligande. Åskan dånar, blixtar viner – ja, de bilderna har använts i många filmatiseringar och det är en bra bild.
Kometer har en säregen förmåga att skrämmas, det har mäniskan likaså… människan kan verkligen skrämmas då hon rusar på, hon faller lätt oftast då hon är en rusande skenande komet, denna faller hårt och en krater bildas, kometer är mycket bra bilder till skrämselpropaganda.
Ser du kometen med skönhets ögon är den ett mer eller mindra gasmoln, det är människan likaså, genom värmen förtätas gasmolnet och blir synliggjort det vill säga kännbart. Vi behöver inte tala vidare om detta, vi ville endast kort beröra ty du sitter och känner igen.
*
långa vita slöjor
genomsiktliga
böljar
hav andas
jag dyker från klippan
virvlar
virvlar
låter mig falla
hav famnar om sluter händer runt
jag ser
långa vita slöjor
genomsiktliga
ljustrådar
de bränns ej
stiga upp till yta
viskar
kom
kom
vita händer genomsiktliga lyfter mig
vi flyger vind
in i solgård
upplöses
vattnar jorden med kärlek
*
hon vände ansiktet in i spegelsjön
skogstjärn andades krusning
strömmar klara rena azur
viskade ömt
se handen
handen sluten öppnades
sakta
hon läste linjer
såg
handen stiga ur
stiga upp i träds krona
blevo fler
ur det ena bladet steg det nya
träd andades bladsånger
gav henne svalka
hon slöt pinade ögon
skogstjärnen
darrade
viskade ömt
se ansiktet
han steg fram med mild kärleks blick hon andades mening
han sträckte hand till ville beröra hon flydde flydde bort från liv hon sprang med blinda ögon in i snårskog grenar rev slet piskade lismande glimmande ögon ekande kallskratt hon stannade
träd andades bladsånger
gav henne svalka
hon slöt pinade ögon spärrade upp dem
lyfte händer ropade in i sol giv mig eld hon tog emot eld i händers skålar tände flammande eld slet av sig kläder hjärtat förde hennes steg in i rytm hon dansade vilt dansade genom nätters dagar genom dagars nätter föll samman till eldens skimmerglöd hennes ögon slöts stilla hjärta flimmer låga
han kände hennes nöd slöt ögonen sprang skyndsamt med mjuka tassar han fann henne i skymnings flimrande lågljus varsamt kupade han händer runt lyfte henne in i famn bar henne in i boplats hägn lade fällar och skinn över droppade källans silver över torra läppars törstande bågar smekte henne lugn in i ro hon andades begynnande liv
stjärnjungfrur bar klädnad in hon skrudades i månsilverljus
vaknade kände närhet
*
hon vände ansiktet in i spegelsjön
skogstjärn andades krusning
strömmar klara rena azur
viskade ömt
se handen
*
ord, liv
ordklanger, liv
ord, liv
grammatiska förutsättningar, meningar
mening
*
hon lade sig i gräset vid trädets fötter
läste blad
diamanter
tusende solar var i tomögon
strålande vitt ansikte
kärleks ljus
gräs böjdes sakta över
flätades
fingrar flätades runt
puppa solbelyst lyft av skirtrådar
sover dröm
i värme vecklar hon ut vingarnas liv
badar sol
skönhet är rörelse, vackerrörelse
vit slöja skimrar ren fri omärkt
dimman skingras, livet framträder
vid varje vackert uttalat, skrivet ord förlöses en förvriden gest
en förvriden gestalt
ett förvridet väsens kärna
väsenkärnan strålar
vit slöja skimrar ren fri omärkt
ordet är icke ord är liv
livs mening
vänd inte ditt ansikte bort
så många ansikten har vänts bort
jag har aldrig vänt bort mitt ansikte
*
De döda är icke döda
Se de mörka molnen dragas samman, mantlar är de i denna bild, åskan, åsktrumman är hjärtats rytm, de vilka sägs vara döda smeker ditt hjärta
Det nya blixtrar är fantasias svärd, är ordens sanna väsens ursprung.
19 augusti
Antändande gnista
Gnistregn lever i sensommarfamn
Tusende gnistor
Icke synliga för blotta ögat
Synliga för blottade ögat
Gnistregn är alla fröns regndans
Så även din
Icke hörbara för blotta örat
Hörbara för blottade örat
I stillhet kan du höra knäppande ljud blandas med cikadan
ci ci cik cik cikada ada a
Cikadornas, gräshoppornas, syrsornas,
syrsa syrsa syrsa
spela med
dina själssträngar
visa det synliga i det osynliga
lyft själarna in i grönskande regn
I stillhet kan du höra knäppande ljud blandas med cikadan
Cikadornas, gräshoppornas, syrsornas,
Den ena spelar med vibrerande vingar den andra med benen, är det så eller är det den andra vilken spelar med den ena. Den ena den andra,
vad gör den ena till den andra, den andra till den ena äro de icke liv.
Stränginstrument – kropp – stråke,
Borde icke varje möte vara så
Kroppen är där med spända strängar
Upplevelsen, intrycket är stråken
Låt upplevelserna vara mjuka följsamma
Låt icke strängarna brista
brista
brista
Ljuda skärande falskt
Spänn icke dina strängar för hårt i förväntans skymmande ljus
Frön har spirat, har blommat
Faller nu, faller de eller stiger de
Frön har spirat, har blommat, faller nu,
Regnar nu
Springer, skuttar in i jordens hand
Bäddas om
De äro i mörkrets fukt, bidar stilla väntan
Livsfrön vilar stilla
Drömmer liv
Vaknar
Stiger med visshets ljus
I
Tillit
Till
Är
Du stannade inför stränginstrumenten, vi avser här cello; detta instrument tar du i din famn ”trycker” det ömt mot din kropp, du är en omfamn.
Gör så med din kropp
Omfamna den ömt med ditt liv
Du ser en klippa
i natthamns mörker
Du hör havet
känner doften
han sitter stilla
vågor stiger
rullar rullar rullar
runt
stiger
högre högre högre
dånar
skummet yr
han sitter stilla stilla stilla
moln dras samman
natthamns mörker
djupnar
klyvas av ljungande svärd
han sitter stilla
vågmantel sveper om
han känner hennes hand nära
slungas upp ur havs mun
han sitter stilla
bidar
viljemening
han ser henne skymta i
stenrosens bladveck
gnista
faller
antänder grenar i
stenring
vågmantel sveper om
Regnbågskrigaren ställer sig
lyfter mantel
står
stilla
hon är i hans hjärtfamn
det gör ont då fönster slår
de slår icke för att skada
vi upplever det så
fönstret öppnades
tidigare var det svart ogenomsiktligt
vind öppnade
fingrar
mildhand
det gör ont
gråten
gör ont
ser du regnet
ser du dess sanna ljus
ser udu dropparna
de är i alltet
i allt
i helheten
gråten tas upp
omfamnas
blir pärlor
ty genom det öppnade fönstret stiger smärtan sägandes;
se mig jag vill att du värnar om ditt liv
se mig, älska mig därigenom befriar du mig; jag blir din frände
jag vet vad gråta är - livet är inte lätt bland människor.
vi vill gärna fly gråten
smärtan, den är en del av havet, vill icke förgöra
vindar viner, moln dras samman, ett barn sade; änglarna har samlat så mycken smärta, nu har de bhov av att tömma,
de vattnar markerna,
Hon tar emot och kupar händerna runt
ljus och värme lever
blir kärlek
ren
otadlig
begärslöst
vindarna viner moln dras samman
blommors solögon ler bakom
regn faller
åsktrumma
vinande blixtar
gryning skrider in
blåskimrande hav lever
träd allt andas
vad är glad, vad är lycklig;
detta är överdimensionerade uttryck;
glädje lycka kan icke finnas då "motpolen" icke finns.
Vänstra handen har behov av möte med den högra för att veta hjärtats liv.
För att du skall leva i glädje, lycka har du behov av att tillåta "motpolernas" liv.
De visar dig alltid - i kärlek - sitt sanna ljus
det är då räslan för smärtan tar över som livet fastnar i kramp,
genom att se, ett slags acceptans av smärtan förlöses den och blir en vackerdel, en beskyddare.
Se havet eller vindens andning,i det yttre in och ut,
det är alltid en vacker cirkels rörelse, livets spiral,
är icke menad att vara en krånglig labyrint, hjärtat är det röda nystanet, tråden är där,
alltid.
snart ämnar jag tacka dagen för dess skönhet, nu vilande i aftonens famn
de spinner drömmar ljusa in i barnens ögonrand
i gryning vanar de
fransar målar morgonrodnad
andedräkt
andas fri
Gnistregn lever i sensommarfamn
Tusende gnistor
Icke synliga för blotta ögat
Synliga för blottade ögat
Gnistregn är alla fröns regndans
Så även din
Icke hörbara för blotta örat
Hörbara för blottade örat
I stillhet kan du höra knäppande ljud blandas med cikadan
ci ci cik cik cikada ada a
Cikadornas, gräshoppornas, syrsornas,
syrsa syrsa syrsa
spela med
dina själssträngar
visa det synliga i det osynliga
lyft själarna in i grönskande regn
I stillhet kan du höra knäppande ljud blandas med cikadan
Cikadornas, gräshoppornas, syrsornas,
Den ena spelar med vibrerande vingar den andra med benen, är det så eller är det den andra vilken spelar med den ena. Den ena den andra,
vad gör den ena till den andra, den andra till den ena äro de icke liv.
Stränginstrument – kropp – stråke,
Borde icke varje möte vara så
Kroppen är där med spända strängar
Upplevelsen, intrycket är stråken
Låt upplevelserna vara mjuka följsamma
Låt icke strängarna brista
brista
brista
Ljuda skärande falskt
Spänn icke dina strängar för hårt i förväntans skymmande ljus
Frön har spirat, har blommat
Faller nu, faller de eller stiger de
Frön har spirat, har blommat, faller nu,
Regnar nu
Springer, skuttar in i jordens hand
Bäddas om
De äro i mörkrets fukt, bidar stilla väntan
Livsfrön vilar stilla
Drömmer liv
Vaknar
Stiger med visshets ljus
I
Tillit
Till
Är
Du stannade inför stränginstrumenten, vi avser här cello; detta instrument tar du i din famn ”trycker” det ömt mot din kropp, du är en omfamn.
Gör så med din kropp
Omfamna den ömt med ditt liv
Du ser en klippa
i natthamns mörker
Du hör havet
känner doften
han sitter stilla
vågor stiger
rullar rullar rullar
runt
stiger
högre högre högre
dånar
skummet yr
han sitter stilla stilla stilla
moln dras samman
natthamns mörker
djupnar
klyvas av ljungande svärd
han sitter stilla
vågmantel sveper om
han känner hennes hand nära
slungas upp ur havs mun
han sitter stilla
bidar
viljemening
han ser henne skymta i
stenrosens bladveck
gnista
faller
antänder grenar i
stenring
vågmantel sveper om
Regnbågskrigaren ställer sig
lyfter mantel
står
stilla
hon är i hans hjärtfamn
det gör ont då fönster slår
de slår icke för att skada
vi upplever det så
fönstret öppnades
tidigare var det svart ogenomsiktligt
vind öppnade
fingrar
mildhand
det gör ont
gråten
gör ont
ser du regnet
ser du dess sanna ljus
ser udu dropparna
de är i alltet
i allt
i helheten
gråten tas upp
omfamnas
blir pärlor
ty genom det öppnade fönstret stiger smärtan sägandes;
se mig jag vill att du värnar om ditt liv
se mig, älska mig därigenom befriar du mig; jag blir din frände
jag vet vad gråta är - livet är inte lätt bland människor.
vi vill gärna fly gråten
smärtan, den är en del av havet, vill icke förgöra
vindar viner, moln dras samman, ett barn sade; änglarna har samlat så mycken smärta, nu har de bhov av att tömma,
de vattnar markerna,
Hon tar emot och kupar händerna runt
ljus och värme lever
blir kärlek
ren
otadlig
begärslöst
vindarna viner moln dras samman
blommors solögon ler bakom
regn faller
åsktrumma
vinande blixtar
gryning skrider in
blåskimrande hav lever
träd allt andas
vad är glad, vad är lycklig;
detta är överdimensionerade uttryck;
glädje lycka kan icke finnas då "motpolen" icke finns.
Vänstra handen har behov av möte med den högra för att veta hjärtats liv.
För att du skall leva i glädje, lycka har du behov av att tillåta "motpolernas" liv.
De visar dig alltid - i kärlek - sitt sanna ljus
det är då räslan för smärtan tar över som livet fastnar i kramp,
genom att se, ett slags acceptans av smärtan förlöses den och blir en vackerdel, en beskyddare.
Se havet eller vindens andning,i det yttre in och ut,
det är alltid en vacker cirkels rörelse, livets spiral,
är icke menad att vara en krånglig labyrint, hjärtat är det röda nystanet, tråden är där,
alltid.
snart ämnar jag tacka dagen för dess skönhet, nu vilande i aftonens famn
de spinner drömmar ljusa in i barnens ögonrand
i gryning vanar de
fransar målar morgonrodnad
andedräkt
andas fri
18 augusti
Sitter på klippan av intet
blicka tömt
ser silverne himmelstratt
mjukhand
häller
vatten
fyller intet
oceanen
andas
De enthördas vilja stiger upp
*
rödskimrande sandstensklippor strömmar värme
Fader Sol stiger i bädd, drar fällar över drömmer liv
Svarta klippor vandrar silhuetter, andas in intet. Den vilken vandrar i skymningsskugga ser icke allt, ser intet, synen är förblindad av gjorda bilder, bilder gjorda av rädsla ty omgivningen synes icke tydligt, stegen känns osäkra, då startar rädslotankarna; tänk om, tänk om.
Först då vandraren vågar sätta sig på klippan av intet med tömd blick och verkligen ser intet, då öppnas silverljusen, himmelstrumpeten eller här en silverne tratt. Mjukhanden vattnar intet med det vilket är, nämligen liv, livs vatten, livsvatten
Havet strömmar vattnar de torkade jordarna, räds icke tårarna då ögonen gråter utan rädsla tar Modern dem i sina händer, hon tvagar dem rena, de stiger upp i trädens kronor, våren nalkas är alltid städse.
De enthördas vilja; trädens vilja stiger upp ur rötterna in i kronan genom stammen; evig evig är anden
*
Enhörning
står i skymning
blickar in i grynings milda skimmer
en tår faller
vingar
stiger upp
upp
upp
kronbladsblomma
liljekalks lotus
skapas
*
Två korpar Hugin och Munin svävar
tankeklarhet samt minne
Två korpar sväva
Den ena är i den andra är framtid
De tre sitter vid trädets rot vakar över allomfattande kärleks ljus.
Två korpar sväva mellan himmelsdröm samt jordedröm förenar berättar sätter an ringarnas andning
Budbärare är de mellan gudomens ljus samt människan ljus
Budbärare är de mellan allt liv
I begynnelsen är allt tomt
Du har två lerlyktor vid vardera sida, vackra mönster bär de
Oceanen är fylld
Du sitter med metspö av bambu
Ser flötet vitt samt rött guppa, vagga lugnt och stilla
Guppa, vagga dröm
Lyktor färgas av
Är andeljus
Är själsljus.
*
Så lägrar sig åter tystnaden runt hennes sargade kropp
Hon sjunker djupt in i frid
*
Minns du lerlyktorna vi talte om
Lerlyktor är i havet nu, kroppen är av lera
Du fann orden om flodfåran märkliga, flodfåror kan vara så myckna, lerjord likaså, det finns bördig lera samt tunglera
Den tunga kvävande kroppsleran tynger stegen
Sömnlöst
vandrar hon i världsvaraskrud
berör
tröstar ögon
till ljus
*
Du djupdyker
planar ut
snuddar vid botten
sand virvlar
sikten skyms inom dig vet du att
där är grottor, är böljande sjögräs, är tång är vackerliv
sand virvlar
du blir vilse
vilsefarare
i fara
du tar ansats
släpper bubbla
ser bubblan leda dig
framåt
uppåt
till ytan
du klyver ytan vid insikten av djupets skönhet
*
Till skolan:
Jag var den vissnande grenen
Vilken skars bort
Trädet växte högt upp mot skyn
Ytterliga bar dess grenar
Jag var alltså synbart
Den mest vissnade grenen vilken skars bort
Må det ske
Lång sandfärgad klädnad med invävda jordtrådar
gröna pärlor klirrade stilla
stegen steglösa hölls om
stammar slöts om
klädnad föll av
rann ned över axlar
över skuldror
följde ryggradens skålar
vattenorgel ljöd stilla
fann åder
förenades
skogen bad henne sitta ned
hon såg sig om
det regnade tycktes det hon kände igen regnet
Dotter, sätt dig ned här invid mig
hon kände arm runt sig
såg sjöns yta öppnas
sjön talade stilla; jag tackar dig för att du vattnar källans ådror
Dotter varför gråter du, se regnet dina tårar
Moder jag finner icke fäste
hon såg sjöns yta röras vid
ett blad närmade sig
doft av lotus
bladet flöt stilla in till strand
kupades
Dotter stig in i bladet
hon gjorde så
den enda klädnad hon bar var en pärlkrans runt huvudet
hon stod i båtens för med händer sänkta
dimman sänkte sig tät runt om
Dotter räds icke, finn fäste
hon såg in i dimman såg vattnets folk runt
leende pärlljus
hon kände
tillit
fördes till ro
bladet snuddade strandkänning
vita lotusblommor bildade diadem runt
Dotter, vill du
jag vill
hon lyfte händer högt
dimman skingrades
en gardin fläktade stilla vind visade henne templet
hon neg djupt i kärlek
dräkt omgärdade hennes nakenhet
Dotter, må det ske
Dahlia
Slingor ringlade om varandra
tvinnades om
långt ned bubblade glödande hav
värme ångade
*
i den senblommande dälden
lyftes Dahlias täcke
motvilligt
öppnade hon ögon
kisande
såg hon träds kronor mindes
fylldes av gulregn
lövet föll ned vid hennes fötter gav berättarljus
solstrålar spelade ekerhjul skimrande
luften fylldes av vingeslag
lågt flög de vindsus nära
älskade oh om jag fick
Dahlia böjde huvudet
Ur varje blad föll gryningsdroppars sötma
Våga
*
längtanssjäl drömde
känner din älskade närhet endast du känner mig
hårdfötter stampade jord hård runt rötter
hon log inom i kärleks ljus
i den djupaste av dalar slöt hon skalen runt sig
gömmer önskan
snö faller
bäddar jorden mjuk
händer finner skalrundel fattar om bär drömlök in i skogskoja
elden brinner slingor ringlar om varandra
stenar ler hud doftar
Dahlia iakttager inom skalhöljen
vänlighänder bäddar jord runt hennes dröm
skal efter skal faller
älskade jag ser dina händer
*
Slingor ringlade om varandra
tvinnades om
långt ned bubblade glödande hav
värme ångade
*
*
*
att sakna
vad är sakna, har för en stund smakat på ordet, sökt se den gestalt vilken föds vid utandningen av ordet
saknad
kanske är det vackert - det är vackert att leva med saknad
den vill berätta
sagor
det är så att jag inte har hunnit med att skriva rent alla strömmar jag fått ta emot
orden
vet du, jag är bara ett enkelt redskap för orden, jag söker nedteckna dem - rena.
andetag
ande tag
tag ande
ett vackert ord en vacker bild
ande dräkt
andetag
andningen så vacker så oändligt vis
blicka tömt
ser silverne himmelstratt
mjukhand
häller
vatten
fyller intet
oceanen
andas
De enthördas vilja stiger upp
*
rödskimrande sandstensklippor strömmar värme
Fader Sol stiger i bädd, drar fällar över drömmer liv
Svarta klippor vandrar silhuetter, andas in intet. Den vilken vandrar i skymningsskugga ser icke allt, ser intet, synen är förblindad av gjorda bilder, bilder gjorda av rädsla ty omgivningen synes icke tydligt, stegen känns osäkra, då startar rädslotankarna; tänk om, tänk om.
Först då vandraren vågar sätta sig på klippan av intet med tömd blick och verkligen ser intet, då öppnas silverljusen, himmelstrumpeten eller här en silverne tratt. Mjukhanden vattnar intet med det vilket är, nämligen liv, livs vatten, livsvatten
Havet strömmar vattnar de torkade jordarna, räds icke tårarna då ögonen gråter utan rädsla tar Modern dem i sina händer, hon tvagar dem rena, de stiger upp i trädens kronor, våren nalkas är alltid städse.
De enthördas vilja; trädens vilja stiger upp ur rötterna in i kronan genom stammen; evig evig är anden
*
Enhörning
står i skymning
blickar in i grynings milda skimmer
en tår faller
vingar
stiger upp
upp
upp
kronbladsblomma
liljekalks lotus
skapas
*
Två korpar Hugin och Munin svävar
tankeklarhet samt minne
Två korpar sväva
Den ena är i den andra är framtid
De tre sitter vid trädets rot vakar över allomfattande kärleks ljus.
Två korpar sväva mellan himmelsdröm samt jordedröm förenar berättar sätter an ringarnas andning
Budbärare är de mellan gudomens ljus samt människan ljus
Budbärare är de mellan allt liv
I begynnelsen är allt tomt
Du har två lerlyktor vid vardera sida, vackra mönster bär de
Oceanen är fylld
Du sitter med metspö av bambu
Ser flötet vitt samt rött guppa, vagga lugnt och stilla
Guppa, vagga dröm
Lyktor färgas av
Är andeljus
Är själsljus.
*
Så lägrar sig åter tystnaden runt hennes sargade kropp
Hon sjunker djupt in i frid
*
Minns du lerlyktorna vi talte om
Lerlyktor är i havet nu, kroppen är av lera
Du fann orden om flodfåran märkliga, flodfåror kan vara så myckna, lerjord likaså, det finns bördig lera samt tunglera
Den tunga kvävande kroppsleran tynger stegen
Sömnlöst
vandrar hon i världsvaraskrud
berör
tröstar ögon
till ljus
*
Du djupdyker
planar ut
snuddar vid botten
sand virvlar
sikten skyms inom dig vet du att
där är grottor, är böljande sjögräs, är tång är vackerliv
sand virvlar
du blir vilse
vilsefarare
i fara
du tar ansats
släpper bubbla
ser bubblan leda dig
framåt
uppåt
till ytan
du klyver ytan vid insikten av djupets skönhet
*
Till skolan:
Jag var den vissnande grenen
Vilken skars bort
Trädet växte högt upp mot skyn
Ytterliga bar dess grenar
Jag var alltså synbart
Den mest vissnade grenen vilken skars bort
Må det ske
Lång sandfärgad klädnad med invävda jordtrådar
gröna pärlor klirrade stilla
stegen steglösa hölls om
stammar slöts om
klädnad föll av
rann ned över axlar
över skuldror
följde ryggradens skålar
vattenorgel ljöd stilla
fann åder
förenades
skogen bad henne sitta ned
hon såg sig om
det regnade tycktes det hon kände igen regnet
Dotter, sätt dig ned här invid mig
hon kände arm runt sig
såg sjöns yta öppnas
sjön talade stilla; jag tackar dig för att du vattnar källans ådror
Dotter varför gråter du, se regnet dina tårar
Moder jag finner icke fäste
hon såg sjöns yta röras vid
ett blad närmade sig
doft av lotus
bladet flöt stilla in till strand
kupades
Dotter stig in i bladet
hon gjorde så
den enda klädnad hon bar var en pärlkrans runt huvudet
hon stod i båtens för med händer sänkta
dimman sänkte sig tät runt om
Dotter räds icke, finn fäste
hon såg in i dimman såg vattnets folk runt
leende pärlljus
hon kände
tillit
fördes till ro
bladet snuddade strandkänning
vita lotusblommor bildade diadem runt
Dotter, vill du
jag vill
hon lyfte händer högt
dimman skingrades
en gardin fläktade stilla vind visade henne templet
hon neg djupt i kärlek
dräkt omgärdade hennes nakenhet
Dotter, må det ske
Dahlia
Slingor ringlade om varandra
tvinnades om
långt ned bubblade glödande hav
värme ångade
*
i den senblommande dälden
lyftes Dahlias täcke
motvilligt
öppnade hon ögon
kisande
såg hon träds kronor mindes
fylldes av gulregn
lövet föll ned vid hennes fötter gav berättarljus
solstrålar spelade ekerhjul skimrande
luften fylldes av vingeslag
lågt flög de vindsus nära
älskade oh om jag fick
Dahlia böjde huvudet
Ur varje blad föll gryningsdroppars sötma
Våga
*
längtanssjäl drömde
känner din älskade närhet endast du känner mig
hårdfötter stampade jord hård runt rötter
hon log inom i kärleks ljus
i den djupaste av dalar slöt hon skalen runt sig
gömmer önskan
snö faller
bäddar jorden mjuk
händer finner skalrundel fattar om bär drömlök in i skogskoja
elden brinner slingor ringlar om varandra
stenar ler hud doftar
Dahlia iakttager inom skalhöljen
vänlighänder bäddar jord runt hennes dröm
skal efter skal faller
älskade jag ser dina händer
*
Slingor ringlade om varandra
tvinnades om
långt ned bubblade glödande hav
värme ångade
*
*
*
att sakna
vad är sakna, har för en stund smakat på ordet, sökt se den gestalt vilken föds vid utandningen av ordet
saknad
kanske är det vackert - det är vackert att leva med saknad
den vill berätta
sagor
det är så att jag inte har hunnit med att skriva rent alla strömmar jag fått ta emot
orden
vet du, jag är bara ett enkelt redskap för orden, jag söker nedteckna dem - rena.
andetag
ande tag
tag ande
ett vackert ord en vacker bild
ande dräkt
andetag
andningen så vacker så oändligt vis
17 augusti
Att vandra fotsteg,
Långa vägar är vandringen i dagars nätter
I nätters dagar
Sträckan kanske tar månader år att vandra
Att resa denna sträcka i bil gör tidsaspekten kortare, det går fortare
Fråga dig huruvida resas innehåll, innebörd berör dig på djupet i bilen eller om resan med fotstegen berör dig, djupare
Troligtvis säger du att då du reser med, i bil passerar vägarna, landskapen förbi
Du är avskild från livet genom stål, genom glas
Du brukar säga att du icke tycker om glasögon, att dessa avskiljer dig, att de är en vägg.
Visst är det så att resan med bilen eller i bilen vilket du vill säga berör dig. Du ser oändliga sköna vidder, du ser genom glas.
Det går icke att jämföra upplevelser, intet är att jämföra. Ändock är det så att denna resa med transportmedel förtar doften ty du lever icke med samtliga beröringar
Till viss del går detta även att likna vid att befinna sig inom en ram, du upplever en minimaliserad bit av helheten.
Du satt en dag vid stranden och samtalade med en av dina grannar, du talade med denne om träden, ni talade, du kände hjärtglädje ty du skönjde att denne man samt hans kära hustru; ja, så sade han och det skänkte dig yttermera glädje; kära hustru.
Nåväl de värnade om markerna, ni kom att tala om inget, något,
Du berörde detta med att inget är helheten, han sade jag vill säga att inget är allt, så är det. Det kan tyckas vara en skillnad i ordsprunget, det är det icke ty det är av ur samma källa.
Ramen är avskiljande, bilen, fönstret, rutan, är avskiljande, det kan vara av godo, stundtals har livet behov av andning. Vad vi vill säga är att farten är ”den farligaste fienden”, farten gör att livet inte alltid hinner med att känna, att se, att upptäcka. Farten gör att stegen icke förenas med livet icke finner grund.
Vi säger icke gören eder av med alla transportmedel, vi säger känn jorden, marken i med era steg. Farten är icke heller en fiende då du ser dess verkan samt brukar den till behovens gärning.
Jorden är en kropp vilken älskar att beröras, jorden blir berörd genom edra fotsteg, jordens alla sinnen, så är er beröring god, ger den sköna, goda vackra avtryck. Alla väsen har en kropp för att de skall urskiljas icke stängas ute, för att ni alla skall kunna beröra varandra. Det är ibland av godo att sluta/stänga ögonn och beröra varandra, vitberöring med vitsinne, den oförställda beröringen.
Ni lever i hastiga, blixtrande bilder, för att finna fingerfäste gör ni oftast bilder av allt, låser fast – slut ögonen våga vara vitsinne.
Detta är det rena mötet.
En kropp har behov av beröring för att känna, uppleva liv. Beröringen är icke hänvisad till ett sinne, den sanna beröringen, rör vid varje sinneslivs väsensled.
Intet ont anande
mötte hon honom i grinden
neg djupt inför herremannen
han såg henne
greps av lystnad
frustade
slet av henne kläderna
kastade henne framstupa
förmådde ej möta hennes blick
kanske drömde han om skönhets kvinna
den vilken svek
tryckte ned hennes huvud framstupa
stupa
stupstock
tog henne
brutalt
intet ont anande mötte hon honom i grinden
Till liv
neg djupt inför herremannen
herremannen
släpade henne in i dyn
hon grät i tystnad inombords
hörde hans ögon säga
d
u
ä
r
min
vågor höga
dras samman
bidar moln
blixtars svärd
*
drömberg djupt indigoblå dimhöljda
hon sitter på platå omsluten av
med blick vida
vind vaggar henne
hon ser
ser
djupt
känner hans smärta ser honom förblöda
ser honom falla livlös ned
hon skriker
skriker
håller armar om sig
sorg vaggar
smärta
hon löser hår löser klädnad
skär sina armar
skriet
ekar vida
hon vattnar jorden med sitt blod röda strömmar finner väg
ger honom liv åter
*
drömberg djupt indigoblå dimhöljda lockar
hon han
vitskimrande springer
springer genom eld
dyker in i luft
breder ut vingar
sveper
vind
*
vågor höga
dras samman
bidar moln
blixtars svärd
hon flätar hår hårt klädnad sluts om
stegen bär henne in i vandring
*
Träd bugar
med eldögon fyllda av sorg stiger hon ur umbramörka jordar
håller rödskimrande terravävda mantlar runt
hennes långa vita molndrömshår är flätat med ljusband
ögonen är strålande vredeseldar
hennes hjärta är
förtvivlan
vändas till stensten
hon lyfter armar rödskimrande mantlar sträckas
ropar i tystsmärta varför söker ni tysta mina ord
ser ni icke jag är
döende
hon finner ej svar
den vitskimrande hennes frände följer hennes steg
hon står högt upp i vindfång
breder ut rödskimrande vingar
hennes vita molnhår slås ut böljande mjukstilla
hennes blick är skarp strålar kärlek
hennes skri höres vida
den vitskimrande vakar över hennes dräkt
ser henne sväva fri
*
drömberg djupt indigoblå dimhöljda lockar
hon han
vitskimrande springer
springer genom eld
dyker in i luft
breder ut vingar
sveper
vind
16 augusti
Det finns många sägner om svarta fåglar
Svarta vingar
Svarta korpar
Sägner, sägnader – du sade denna dag, i lördagens famn till en ung kvinna om bibeln:
Låt inte denna skrift tynga dig, gör den inte till en dogmbok, en lärobok.
Låt den vara en levande historiebok vilken berättar den positiva framåtsejden, läs höga visan.
Se hur denna skrift lovsjunger det vilket är liv.
Den unga kvinnan sade:
Jag kanske skall läsa den som en sagobok/en saga.
Du svarade:
Ja, gör det och minns att alla sagor är sanna.
Du ville tillägga – alla ursprungssagor – äldre sagor, ty det är vad du känner. Den oförstörda sagan är det oförstörda barnet, är det oförstörda ansiktet
Dessa sagor är sanna, är sannhet uppstigen ur sagans brunn, är feernas trollspö vilket möjliggör allt
Möjliggör drömmen förening med den så kallade synliga verkligheten där tidsanden väver, syr näversöm
Så ser du åter huden spänd i träram.
Fästpunkter är behövda, dessa äro fästen.
Därigenom fester
Ty dessa skänker livets rikedoms svar.
Hand slöts
i värnad
runt
runt hennes hjärtsol
tilläts bada i
oceanens silverblänke
stranden
tilläts
inte någons fot
att beträda
Vindarna virvlar
tunna grenars kvistar följer vind
är slöjor
löven, bladen söker dansens rörelse
önska
vill
i danande iver
under gårdagen talade du om malströmmar
det vill säga negativa händelseförlopp
Dessa börjar, frambringas av stiltje
En slags medicinerad sömn
Av en slags sömnmask
Bestående av påsagda utsagor, sagor vilka vandrat ut, gjorts om för att passa egenviljan.
Det är en tung sömn
Bedövande
Bedövande likt indiangiftet curare
En tankepil har blåsts i röret, träffat samtanken, sanntanken och förlamat dess käril.
Stiltje råder.
En svag krusning på ytan, en ytkrusning kan skönjas, så startar cirkelrörelsen, denna drar nedåt eller runt i allt snabbare takt.
Så tror livet att livet, stegen funnit fäste, det har de ej ty nästa malström sätts igång.
Det finns barnkaruseller vilka kallas tekoppen, detta är bilden.
Finns det icke en manöverdosa slungas livet ut från karusellen med en ofta katastrofal duns.
Sant är det att bladen darrar, de darrar i tillit.
Bladen vet att de är i den sammantagna rörelsen.
Bladen gråter icke för den förlorade önskan, de vet att den egentliga meningens önskan alltid är i uppfyllande.
Svarta vingar
Svarta korpar
Sägner, sägnader – du sade denna dag, i lördagens famn till en ung kvinna om bibeln:
Låt inte denna skrift tynga dig, gör den inte till en dogmbok, en lärobok.
Låt den vara en levande historiebok vilken berättar den positiva framåtsejden, läs höga visan.
Se hur denna skrift lovsjunger det vilket är liv.
Den unga kvinnan sade:
Jag kanske skall läsa den som en sagobok/en saga.
Du svarade:
Ja, gör det och minns att alla sagor är sanna.
Du ville tillägga – alla ursprungssagor – äldre sagor, ty det är vad du känner. Den oförstörda sagan är det oförstörda barnet, är det oförstörda ansiktet
Dessa sagor är sanna, är sannhet uppstigen ur sagans brunn, är feernas trollspö vilket möjliggör allt
Möjliggör drömmen förening med den så kallade synliga verkligheten där tidsanden väver, syr näversöm
Så ser du åter huden spänd i träram.
Fästpunkter är behövda, dessa äro fästen.
Därigenom fester
Ty dessa skänker livets rikedoms svar.
Hand slöts
i värnad
runt
runt hennes hjärtsol
tilläts bada i
oceanens silverblänke
stranden
tilläts
inte någons fot
att beträda
Vindarna virvlar
tunna grenars kvistar följer vind
är slöjor
löven, bladen söker dansens rörelse
önska
vill
i danande iver
under gårdagen talade du om malströmmar
det vill säga negativa händelseförlopp
Dessa börjar, frambringas av stiltje
En slags medicinerad sömn
Av en slags sömnmask
Bestående av påsagda utsagor, sagor vilka vandrat ut, gjorts om för att passa egenviljan.
Det är en tung sömn
Bedövande
Bedövande likt indiangiftet curare
En tankepil har blåsts i röret, träffat samtanken, sanntanken och förlamat dess käril.
Stiltje råder.
En svag krusning på ytan, en ytkrusning kan skönjas, så startar cirkelrörelsen, denna drar nedåt eller runt i allt snabbare takt.
Så tror livet att livet, stegen funnit fäste, det har de ej ty nästa malström sätts igång.
Det finns barnkaruseller vilka kallas tekoppen, detta är bilden.
Finns det icke en manöverdosa slungas livet ut från karusellen med en ofta katastrofal duns.
Sant är det att bladen darrar, de darrar i tillit.
Bladen vet att de är i den sammantagna rörelsen.
Bladen gråter icke för den förlorade önskan, de vet att den egentliga meningens önskan alltid är i uppfyllande.
15 augusti
De varma vindarna vänder icke för att frånta eder värmen
De vänder
Ty deras högsta önskan är att klarna edert sinne
Klarna edert sinne till ren kärlek
Denna kärlek kan endast växa
Frisk och stark
Ur det otumlade sinnet
Ser du
Sinnet är en rotstock; av jordsolens rot och stam breder kronan ut sitt klara ljus
Självljuset in i andeljus
Det ljus du ser är smaragdens ljus
Skimrande
Lyhört
Lyhört till vindarnas sånger
Att vindarna vänder är inte riktigt sant, det kan upplevas så. Det är snarare så att de omfamnar
Detta är fullt kännbart, att högbomningen, den exalterade blomningen falnar i sensommarens famn, den är där
Alltid.
Hjärtgård
Hon sitter i hjärtgården med korg
invid foten
nystan är däri
spunna lindade av klaraste
sommarljus
hon nynnar aftonljus
två stickor klingar
två stickor av stjärnljus
hon nynnar aftonljus
vaggar barnen till sömns
hon stickar väv av klarljus till människoboning
De vänder
Ty deras högsta önskan är att klarna edert sinne
Klarna edert sinne till ren kärlek
Denna kärlek kan endast växa
Frisk och stark
Ur det otumlade sinnet
Ser du
Sinnet är en rotstock; av jordsolens rot och stam breder kronan ut sitt klara ljus
Självljuset in i andeljus
Det ljus du ser är smaragdens ljus
Skimrande
Lyhört
Lyhört till vindarnas sånger
Att vindarna vänder är inte riktigt sant, det kan upplevas så. Det är snarare så att de omfamnar
Detta är fullt kännbart, att högbomningen, den exalterade blomningen falnar i sensommarens famn, den är där
Alltid.
Hjärtgård
Hon sitter i hjärtgården med korg
invid foten
nystan är däri
spunna lindade av klaraste
sommarljus
hon nynnar aftonljus
två stickor klingar
två stickor av stjärnljus
hon nynnar aftonljus
vaggar barnen till sömns
hon stickar väv av klarljus till människoboning
14 augusti
Tolv är ett vackert tal, sätt dig och rita tolv, siffrorna, rita – rita snabbt.
Det är så lätt att uppdela allt
Stjärntecknen
Tolv stjärnor vandrar hand i hand
Tolv tecken förbinder cirkelns helhet
Alla olika,
Lika,
Fullkomnar helhetsbilden.
Det är så lätt att börja se de enskilda stjärnbilderna, vart och ett av tecknen, var och en av stjärnorna ger skönhet till varandra.
Det är så lätt att föras in i detta mönster, lockas till att se enskildheterna i förgrunden.
Det enskilda är intet förutan det hela.
Stjärntecknen bär; vart och ett av dem en skrud, en klädnad vilken getaltar livet.
Se nu den hela cirkeln
Se den vara en tårta, dela upp tårtan i tolv delar, eller dra tolv linjer från mittpunkten, vad ser du; du ser ett ekerhjul.
Återvänder vi till tårtan, så vet du att tårtan är saftig, saftas genom sin odelade helhet, de tolv delarna delas ut eller vandrar in i världsvarat, det vill säga jordevarat. Dessa förmedlar den fyllda smaken av helheten.
Tolv stjärnor
Står i ringen
Ler ljus
Giver färgklanger
Så lätt det är att se till de enskilda delarnas nyanser istället för att se det samfällda språket,
Vad är detta för ord: samfälld.
Det är ett djupt vackerord, den vilken läser fälld kanske finner det vara negativt.
Se de höga skogarna; du hör timber, du ser ett träd falla, snö virvlar runt och trädet faller med en dov duns.
Höga skogar andas
han vandrar från stam till stam
lägger hand till hud
frågar
lyssnar
känner
bejakas
yxan sjunger i skogens tätkrets
Träd faller
med snövirvlars yrdansgnister runt
med en dov duns
han bereder stam i kärlek
nu följer de tillsammans liv
Hon står i nattrand
nynnande balsam för själ
Hennes dräkt är regnmantlade stjärnvävar
Hennes hud är ljusrodnad
Hon står i morgonbrand flätar band i håret
för honom att lösa upp
Så lätt det är att se till de enskilda delarna, döma eller fördöma
Icke se saknaden av helhetens läkande effekt.
Det är så lätt att uppdela allt
Stjärntecknen
Tolv stjärnor vandrar hand i hand
Tolv tecken förbinder cirkelns helhet
Alla olika,
Lika,
Fullkomnar helhetsbilden.
Det är så lätt att börja se de enskilda stjärnbilderna, vart och ett av tecknen, var och en av stjärnorna ger skönhet till varandra.
Det är så lätt att föras in i detta mönster, lockas till att se enskildheterna i förgrunden.
Det enskilda är intet förutan det hela.
Stjärntecknen bär; vart och ett av dem en skrud, en klädnad vilken getaltar livet.
Se nu den hela cirkeln
Se den vara en tårta, dela upp tårtan i tolv delar, eller dra tolv linjer från mittpunkten, vad ser du; du ser ett ekerhjul.
Återvänder vi till tårtan, så vet du att tårtan är saftig, saftas genom sin odelade helhet, de tolv delarna delas ut eller vandrar in i världsvarat, det vill säga jordevarat. Dessa förmedlar den fyllda smaken av helheten.
Tolv stjärnor
Står i ringen
Ler ljus
Giver färgklanger
Så lätt det är att se till de enskilda delarnas nyanser istället för att se det samfällda språket,
Vad är detta för ord: samfälld.
Det är ett djupt vackerord, den vilken läser fälld kanske finner det vara negativt.
Se de höga skogarna; du hör timber, du ser ett träd falla, snö virvlar runt och trädet faller med en dov duns.
Höga skogar andas
han vandrar från stam till stam
lägger hand till hud
frågar
lyssnar
känner
bejakas
yxan sjunger i skogens tätkrets
Träd faller
med snövirvlars yrdansgnister runt
med en dov duns
han bereder stam i kärlek
nu följer de tillsammans liv
Hon står i nattrand
nynnande balsam för själ
Hennes dräkt är regnmantlade stjärnvävar
Hennes hud är ljusrodnad
Hon står i morgonbrand flätar band i håret
för honom att lösa upp
Så lätt det är att se till de enskilda delarna, döma eller fördöma
Icke se saknaden av helhetens läkande effekt.
13 augusti
Ljugekors,
Nog är det förunderligt vackert, du sitter med den lille i knät, han vill att du skall läsa för honom, ett ord stiger fram – ljugekors: genom att korsa fingrarna bakom ryggen sades; säges det allmänt, lite lekfullt att det är tillåtet att ljuga då man håller fingrarna i kors bakom ryggen.
Det är många märkliga uttryck människan far med; det ögat ej ser det gråter det icke för.
Båda dessa uttryck är trams. Hur kan det vara tillåtet att ljuga genom korsade fingrar bak ryggen; är det given förlåtelse i förtid, i förväg.
Det är ett medvetet ett Medvetet ljugande,
Den medvetna lögnen är långt mer skadlig, oändligt mycket värre än den omedvetna.
Vi väljer att ingå i denna jämförande pakt: ”värre än” på grund av förtydligandets verkan.
Lögnen är skadlig hur människan än väljer att bruka den.
Ögat gråter i lögnens svek
Ögat gråter i lögns svekgärning
Stillsamt sade du; tror du att det finns sanningskors, du och den lille samtalade, bilder steg upp inom dig.
Visst finns det sannhetskors, det är den exakta medvetna balanspunkten, mittens möte i de fyra vägarnas andning.
Allt skall uppenbaras
Allt stiger fram
Allt, stiger fram då jordögat upplyses av solögat.
Tolv är ett vackert tal, sätt dig och rita tolv, siffrorna, rita – rita snabbt.
Det är så lätt att uppdela allt
Stjärntecknen
Tolv stjärnor vandrar hand i hand
Tolv tecken förbinder cirkelns helhet
Alla olika,
Lika,
Fullkomnar helhetsbilden.
Allt skall uppenbaras
Allt stiger fram
Allt, stiger fram då jordögat upplyses av solögat.
Ögat gråter i lögnens svek
ögat gråter i lögns svekgärning
*
Steg in i regnsältan
vaknade i
sötvattensfloder
*
hon sitter med tårblänke i fingerharpas strängljus
ovanför henne
svävar myggen mjuk rörelse
hon förvandlar sig till en mygg
svävar runt hans älskade steg
sätter sig stilla
invid hans
hjärta
han sätter sig okänsligt ned på vackerstubbe
tystar dess ordvingar
rycker
hårt
upp säv
binder samman
otyget kryper upp inom honom
hon ser hans vackerhänder
fläta samman väv till
det hon tror vara vackerväv
han lyfter flugsmälla
drämmer till
skogen skriar
stubbe kastar av honom
in i vilseström
hennes skirvingar synes
i eldljus skriven
är hennes kärlek
*
Hon ropar in i vind
Regnbågskrigare lägg din åskmantel runt mig
låt mig fara stormvind
Nog är det förunderligt vackert, du sitter med den lille i knät, han vill att du skall läsa för honom, ett ord stiger fram – ljugekors: genom att korsa fingrarna bakom ryggen sades; säges det allmänt, lite lekfullt att det är tillåtet att ljuga då man håller fingrarna i kors bakom ryggen.
Det är många märkliga uttryck människan far med; det ögat ej ser det gråter det icke för.
Båda dessa uttryck är trams. Hur kan det vara tillåtet att ljuga genom korsade fingrar bak ryggen; är det given förlåtelse i förtid, i förväg.
Det är ett medvetet ett Medvetet ljugande,
Den medvetna lögnen är långt mer skadlig, oändligt mycket värre än den omedvetna.
Vi väljer att ingå i denna jämförande pakt: ”värre än” på grund av förtydligandets verkan.
Lögnen är skadlig hur människan än väljer att bruka den.
Ögat gråter i lögnens svek
Ögat gråter i lögns svekgärning
Stillsamt sade du; tror du att det finns sanningskors, du och den lille samtalade, bilder steg upp inom dig.
Visst finns det sannhetskors, det är den exakta medvetna balanspunkten, mittens möte i de fyra vägarnas andning.
Allt skall uppenbaras
Allt stiger fram
Allt, stiger fram då jordögat upplyses av solögat.
Tolv är ett vackert tal, sätt dig och rita tolv, siffrorna, rita – rita snabbt.
Det är så lätt att uppdela allt
Stjärntecknen
Tolv stjärnor vandrar hand i hand
Tolv tecken förbinder cirkelns helhet
Alla olika,
Lika,
Fullkomnar helhetsbilden.
Allt skall uppenbaras
Allt stiger fram
Allt, stiger fram då jordögat upplyses av solögat.
Ögat gråter i lögnens svek
ögat gråter i lögns svekgärning
*
Steg in i regnsältan
vaknade i
sötvattensfloder
*
hon sitter med tårblänke i fingerharpas strängljus
ovanför henne
svävar myggen mjuk rörelse
hon förvandlar sig till en mygg
svävar runt hans älskade steg
sätter sig stilla
invid hans
hjärta
han sätter sig okänsligt ned på vackerstubbe
tystar dess ordvingar
rycker
hårt
upp säv
binder samman
otyget kryper upp inom honom
hon ser hans vackerhänder
fläta samman väv till
det hon tror vara vackerväv
han lyfter flugsmälla
drämmer till
skogen skriar
stubbe kastar av honom
in i vilseström
hennes skirvingar synes
i eldljus skriven
är hennes kärlek
*
Hon ropar in i vind
Regnbågskrigare lägg din åskmantel runt mig
låt mig fara stormvind
12 augusti
Den vilken gräver en grop för andra
Faller ofta själv däri
Du står vid stranden, ser barnen gräva; de förundras över att vattnet finns i gropen, att vattnet redan finns i gropen, de ser inte genom vuxenögon att vattnet sipprar upp eller in i gropen.
Vattnet sipprar in eller snarare, sandkornen bjuder in vattnet, det är tusen och åter tusen små nipperhål i gropen, gropen är händer eller en mantel, nipperhålen, är porer.
Du samtalade med barnen, berättade att vattnet finns varhelst de gräver utmed stranden.
Du sade att det vore spännande att gräva gropar högre upp för att se hur långt ”ned” vattnet är.
Dotter, du väcker vackerfrågor i dem.
Du har beundrat havets andningsförmåga, du har sett hur havets händer utjämnar spåren
Spår är av mångahanda slag, en del av dem är slag, en del av dem är slag givna av oförstående, snarare okännande händer.
Den vilken gräver en grop för andra faller själv lätt däri genom att särskilja, avdela, avleda livet bort från gemenskap leder du av, bryter du av kvisten, livsstängeln
Då du gör detta måste kvisten, stängeln snabbt sänkas ned i gropen för att tillgivas vatten
Detta för att rötterna, de ”nya” rötterna skall växa ut.
Att gräva en grop för andra är att fara med lögn, att leva med lögn är ett svårlevt liv, tilll slut är lögnen icke en, den är flerfaldigad därmed svår att minnas.
Då faller den lögnaktige skådespelaren, lismaren i sin egen grop.
Du kan även gräva en grop och se ditt yttre själv av en händelse snubbla för att falla in i ditt innersjälv
Stranden är livet.
Man kan inte tänka liv
Livet skall levas
På tagligt
*
Icke en man av mannasläkte kan möta henne i den hon är.
*
Varmögon plirade i väntans ljus
den gamla kvinnan andades på glöden
varma flammor famnade luften
svepte mantlar om
orden
hon log stilla
hörde stegen
tältduken kände närhet
rök ringlade glädjeslingor
tältflikar särades
in steg den yngre kvinnan
du är väntad
tag av dig din klädnad sitt ned här vid mig
äldrekvinnan kastade med kärlek örter in i eld
varmögon
tystögon
förtäljde vägens vaknad
Faller ofta själv däri
Du står vid stranden, ser barnen gräva; de förundras över att vattnet finns i gropen, att vattnet redan finns i gropen, de ser inte genom vuxenögon att vattnet sipprar upp eller in i gropen.
Vattnet sipprar in eller snarare, sandkornen bjuder in vattnet, det är tusen och åter tusen små nipperhål i gropen, gropen är händer eller en mantel, nipperhålen, är porer.
Du samtalade med barnen, berättade att vattnet finns varhelst de gräver utmed stranden.
Du sade att det vore spännande att gräva gropar högre upp för att se hur långt ”ned” vattnet är.
Dotter, du väcker vackerfrågor i dem.
Du har beundrat havets andningsförmåga, du har sett hur havets händer utjämnar spåren
Spår är av mångahanda slag, en del av dem är slag, en del av dem är slag givna av oförstående, snarare okännande händer.
Den vilken gräver en grop för andra faller själv lätt däri genom att särskilja, avdela, avleda livet bort från gemenskap leder du av, bryter du av kvisten, livsstängeln
Då du gör detta måste kvisten, stängeln snabbt sänkas ned i gropen för att tillgivas vatten
Detta för att rötterna, de ”nya” rötterna skall växa ut.
Att gräva en grop för andra är att fara med lögn, att leva med lögn är ett svårlevt liv, tilll slut är lögnen icke en, den är flerfaldigad därmed svår att minnas.
Då faller den lögnaktige skådespelaren, lismaren i sin egen grop.
Du kan även gräva en grop och se ditt yttre själv av en händelse snubbla för att falla in i ditt innersjälv
Stranden är livet.
Man kan inte tänka liv
Livet skall levas
På tagligt
*
Icke en man av mannasläkte kan möta henne i den hon är.
*
Varmögon plirade i väntans ljus
den gamla kvinnan andades på glöden
varma flammor famnade luften
svepte mantlar om
orden
hon log stilla
hörde stegen
tältduken kände närhet
rök ringlade glädjeslingor
tältflikar särades
in steg den yngre kvinnan
du är väntad
tag av dig din klädnad sitt ned här vid mig
äldrekvinnan kastade med kärlek örter in i eld
varmögon
tystögon
förtäljde vägens vaknad
11 augusti
Människan månar ofta om minnesplatser.
Se bilden av gravstenar, in memorium, ett slags försök att kvarhålla sina steg inom jordsfären.
Kanske känns det fel att säga kvarhålla, ändå är det så.
Det är bilden du skrev om längtan. Vi bestrider icke längtan till, bevarandet av, ljusminnen.
Minnen är vackra, dessa minnen skall icke hindra er vilja till att vandra vidare, icke stävja er vilja, ert livsmod, er stegglädje. Era liv är icke menade att vara mausoleum ej heller gravstenar.
Du stod vid stranden, det är en vacker bild att bejaka;
stod vid stranden
tag mig med
vandra vid strandlinje
skölj över mig
spår sätts
planteras
ser spår, många är spåren
tydliga
synliga
bevekliga
obevekliga
hav andas
våg sköljer
smek ande spår
spår sållas
med mildhets hand
planas spår ut
spår är där, är icke borta
spåren är i sanden
är ett med
ingår i helheten
upptas i helheten
är de rätt och slätt sandsteg eller tindersteg
obevekliga
bevekliga
står vid stranden
tar mig med
vandrar vid strandlinje
sköljer över mig
*
Ögonlock blinkade
fransar
svepte
svepte sömngrus undan
gropögat vidgades
havsvågor dansad
dansar ringrundlar i gropöga
livsspiraler talar
gurglande
gurglande vågsvalls glädje
Dovsteg ljuder
kroppsskruden har så länge
långvarigt tyngts nedåt
människokvinnan orkar ej bära mer
faller samman
trasad
rullar sig samman i mossan
de sitter runt
fingrar smeker ormbunksblad
strängar klingar
droppar tindrar stjärnor
trädfolken vandrar nynnande drömsånger
hon bärs till månsilverdalen
vind avkläder
hon stiger in i månkällans silver
tvagas ren
flyger
fri
möter sina fränder
ler äntligen
ljus
Nattvingar
vackra susar vind
skirslöjors tystord sjunger
sjunger
höga
rosenblad regnar
nattvingar
vackra bär själ hem
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje, skira slöjor böljar purpur, tistlars silver ler bollar, blå vallmo spinner höga bergens drömmar, ansikten i träds grenar spindel väver mönster ögon tindrar ler, glasvingar sväva
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje ljusfolket ler ler händer sträckas dimma faller hon är lycklig i sommarens äng, höststegen nalkas, örter dofta hon binder krans av lavendel av mejram att hava i sitt hår, hon bär kjolar av skiraste kopparvävnad med ringblommor däri
hon stannar hör issteg händer klor greppar hjärtrot, ord tystas ned, hon ser svarthåla fängsels murars unkenhet inträngande kyla källarvalv stegelhjulen snurrar remmar skär in facklor brinner sveder huden lyckokrans faller av piskan viner ryggen skärs sönder hon skriker
väggar vittrar ned mjuka tassar vitskimrande kärlek löser remmar vingar susar vitörnen lyfter hennes livlösa kropp, vitskimrande päls mjuka tassar följer trenne handpar värnar runt hjärtat, hon bärs högt upp, de vakar över henne andas in liv, i människodalen synes hon icke mer
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje, skira slöjor böljar purpur, tistlars silver ler bollar, blå vallmo spinner höga bergens drömmar, ansikten i träds grenar spindel väver mönster ögon tindrar ler, glasvingar sväva
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje ljusfolket ler ler händer sträckas dimma faller hon är lycklig i sommarens äng
Se bilden av gravstenar, in memorium, ett slags försök att kvarhålla sina steg inom jordsfären.
Kanske känns det fel att säga kvarhålla, ändå är det så.
Det är bilden du skrev om längtan. Vi bestrider icke längtan till, bevarandet av, ljusminnen.
Minnen är vackra, dessa minnen skall icke hindra er vilja till att vandra vidare, icke stävja er vilja, ert livsmod, er stegglädje. Era liv är icke menade att vara mausoleum ej heller gravstenar.
Du stod vid stranden, det är en vacker bild att bejaka;
stod vid stranden
tag mig med
vandra vid strandlinje
skölj över mig
spår sätts
planteras
ser spår, många är spåren
tydliga
synliga
bevekliga
obevekliga
hav andas
våg sköljer
smek ande spår
spår sållas
med mildhets hand
planas spår ut
spår är där, är icke borta
spåren är i sanden
är ett med
ingår i helheten
upptas i helheten
är de rätt och slätt sandsteg eller tindersteg
obevekliga
bevekliga
står vid stranden
tar mig med
vandrar vid strandlinje
sköljer över mig
*
Ögonlock blinkade
fransar
svepte
svepte sömngrus undan
gropögat vidgades
havsvågor dansad
dansar ringrundlar i gropöga
livsspiraler talar
gurglande
gurglande vågsvalls glädje
Dovsteg ljuder
kroppsskruden har så länge
långvarigt tyngts nedåt
människokvinnan orkar ej bära mer
faller samman
trasad
rullar sig samman i mossan
de sitter runt
fingrar smeker ormbunksblad
strängar klingar
droppar tindrar stjärnor
trädfolken vandrar nynnande drömsånger
hon bärs till månsilverdalen
vind avkläder
hon stiger in i månkällans silver
tvagas ren
flyger
fri
möter sina fränder
ler äntligen
ljus
Nattvingar
vackra susar vind
skirslöjors tystord sjunger
sjunger
höga
rosenblad regnar
nattvingar
vackra bär själ hem
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje, skira slöjor böljar purpur, tistlars silver ler bollar, blå vallmo spinner höga bergens drömmar, ansikten i träds grenar spindel väver mönster ögon tindrar ler, glasvingar sväva
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje ljusfolket ler ler händer sträckas dimma faller hon är lycklig i sommarens äng, höststegen nalkas, örter dofta hon binder krans av lavendel av mejram att hava i sitt hår, hon bär kjolar av skiraste kopparvävnad med ringblommor däri
hon stannar hör issteg händer klor greppar hjärtrot, ord tystas ned, hon ser svarthåla fängsels murars unkenhet inträngande kyla källarvalv stegelhjulen snurrar remmar skär in facklor brinner sveder huden lyckokrans faller av piskan viner ryggen skärs sönder hon skriker
väggar vittrar ned mjuka tassar vitskimrande kärlek löser remmar vingar susar vitörnen lyfter hennes livlösa kropp, vitskimrande päls mjuka tassar följer trenne handpar värnar runt hjärtat, hon bärs högt upp, de vakar över henne andas in liv, i människodalen synes hon icke mer
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje, skira slöjor böljar purpur, tistlars silver ler bollar, blå vallmo spinner höga bergens drömmar, ansikten i träds grenar spindel väver mönster ögon tindrar ler, glasvingar sväva
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje ljusfolket ler ler händer sträckas dimma faller hon är lycklig i sommarens äng
10 augusti
Vandrande pinne är en bild av ett märkligt fenomen vilket vi vill benämna med vandrande tanke
Den vandrande pinnen lever i vegetationen, vad är vegetation, det är grönskandeliv.
Den bild du ser är en buske, en gren, ett grässtrå med en vandrande pinne,
En växt med ett liv i famnen.
Faktum är att du ser en grön Moder med ett barn i famnen, med avseende till färgernas sövande respektive väckande verkan blir detta intressant.
Vi har talat om tankens olika sfärer, ser vi tanken vara astralitet är tanken astralprojektioner, därvidlag har tanken behov av att vara i eterlivets famn
Den vill icke bära livet, den vill bli buren samt genomsyrad av liv.
Två själsled, väsensled värnar här om vrandra.
Då tanken är buren blir den en pinne
En taktpinne
Det finns ett uttryck i uppförandets konst, livskonst: ”takt och ton”-
Tanken blir här en slags ryggrad.
*
Grön Moder nynnar salvia med barn i famn
timjansängar doftar
skirsilvermantlar
smeker himmelshav
indigomantels vingar
breddes ut
av
honom
hennes själ
spriddes in i vind
är
ljusglädjande vishetsmöte
stjärnsteg
faller in i barns ögon
*
indigomantels vingar
breddes ut
av
honom
hennes själ
spriddes in i vind
är
ljusglädjande vishetsmöte
stjärnsteg
Den vandrande pinnen lever i vegetationen, vad är vegetation, det är grönskandeliv.
Den bild du ser är en buske, en gren, ett grässtrå med en vandrande pinne,
En växt med ett liv i famnen.
Faktum är att du ser en grön Moder med ett barn i famnen, med avseende till färgernas sövande respektive väckande verkan blir detta intressant.
Vi har talat om tankens olika sfärer, ser vi tanken vara astralitet är tanken astralprojektioner, därvidlag har tanken behov av att vara i eterlivets famn
Den vill icke bära livet, den vill bli buren samt genomsyrad av liv.
Två själsled, väsensled värnar här om vrandra.
Då tanken är buren blir den en pinne
En taktpinne
Det finns ett uttryck i uppförandets konst, livskonst: ”takt och ton”-
Tanken blir här en slags ryggrad.
*
Grön Moder nynnar salvia med barn i famn
timjansängar doftar
skirsilvermantlar
smeker himmelshav
indigomantels vingar
breddes ut
av
honom
hennes själ
spriddes in i vind
är
ljusglädjande vishetsmöte
stjärnsteg
faller in i barns ögon
*
indigomantels vingar
breddes ut
av
honom
hennes själ
spriddes in i vind
är
ljusglädjande vishetsmöte
stjärnsteg
9 augusti
I den djupaste av skuggvärldar stiger alltid ljuset upp
i den djupaste av skuggvärldar
skönjas
droppe av klaraste ljus
i den djupaste av skuggvärldar
skall silverpärla
stiga
ur
ur fångstgapets käftar
Ur
Ur
Ur
Ur snarors snärjande
klofingrar har de vise befriat dess ljus
i den djupaste av skuggvärldar
vandrar hon med brustet hjärtljus
stegen var häftade vid hans tungas osagda kärleksljus
han slöt sina händer om osagda ord
de ord han ville henne giva
kärlekens ord
de ord han visste var liv för dem båda
i ett
för helhet
till helhet
till den djupaste av skuggvärldar styrde hon sina steg. visste att hon icke fick vända sitt ansikte om, sig om. hon kände hans kärlek. tog emot hans tystnads dödande tystord. pilar var de vilka stungo hennes hjärtljus. hon vandrade djupt in i klippans ådrors ådersång. hon vandrade vandrade. han sökte henne sökte henne. de vise dolde hennes steg. långt bort i fjärran såg han silverne ljus hans hjärta strålade äntligen hjärtmod. han stred mot svarta vågsvall provades av Moderns vrede. Hon hade utsett kvinnokvinnans make.
i den djupaste av skuggvärldar
smiddes hennes dräkt
till att värna om hennes hjärtblod
en silverne pärla skönjdes av hans blick
helt nära
kände hans blinda ögon hennes andedräkt
hennes kyss väckte dem vakna.
Sorgen då hjärtljuset genomborras av tystord, det obesvarade, den obesvarade frågan är taggtrådar. Taggtråden är törnen, är slånbärsbuskens, havtornens svartpilar, de är sting vilka växer inåt, vem eller vad ger någon rätten att handla så, rädslan hos den flyende är orsaken. Dessa pilar, taggar växer är yttermera smärtsamma då den övergivna vet meningen.
Plågan av den flyendes gärning upphör aldrig, den kan lindras. Vi håller våra händer runt såren, den skuggvärld vi talar om är inte ondskans världar, denna skuggvärld är den bedövande sorgens värld, det är att leva omgiven av skuggor med hjärtat fyllt av kärlek.Du upphör aldrig med givandet i kärlek till alla, till allt, sanna är dina ord; du vänder aldrig bort ditt ansikte
i den djupaste av skuggvärldar
skönjas
droppe av klaraste ljus
i den djupaste av skuggvärldar
skall silverpärla
stiga
ur
ur fångstgapets käftar
Ur
Ur
Ur
Ur snarors snärjande
klofingrar har de vise befriat dess ljus
i den djupaste av skuggvärldar
vandrar hon med brustet hjärtljus
stegen var häftade vid hans tungas osagda kärleksljus
han slöt sina händer om osagda ord
de ord han ville henne giva
kärlekens ord
de ord han visste var liv för dem båda
i ett
för helhet
till helhet
till den djupaste av skuggvärldar styrde hon sina steg. visste att hon icke fick vända sitt ansikte om, sig om. hon kände hans kärlek. tog emot hans tystnads dödande tystord. pilar var de vilka stungo hennes hjärtljus. hon vandrade djupt in i klippans ådrors ådersång. hon vandrade vandrade. han sökte henne sökte henne. de vise dolde hennes steg. långt bort i fjärran såg han silverne ljus hans hjärta strålade äntligen hjärtmod. han stred mot svarta vågsvall provades av Moderns vrede. Hon hade utsett kvinnokvinnans make.
i den djupaste av skuggvärldar
smiddes hennes dräkt
till att värna om hennes hjärtblod
en silverne pärla skönjdes av hans blick
helt nära
kände hans blinda ögon hennes andedräkt
hennes kyss väckte dem vakna.
Sorgen då hjärtljuset genomborras av tystord, det obesvarade, den obesvarade frågan är taggtrådar. Taggtråden är törnen, är slånbärsbuskens, havtornens svartpilar, de är sting vilka växer inåt, vem eller vad ger någon rätten att handla så, rädslan hos den flyende är orsaken. Dessa pilar, taggar växer är yttermera smärtsamma då den övergivna vet meningen.
Plågan av den flyendes gärning upphör aldrig, den kan lindras. Vi håller våra händer runt såren, den skuggvärld vi talar om är inte ondskans världar, denna skuggvärld är den bedövande sorgens värld, det är att leva omgiven av skuggor med hjärtat fyllt av kärlek.Du upphör aldrig med givandet i kärlek till alla, till allt, sanna är dina ord; du vänder aldrig bort ditt ansikte
tisdag 1 september 2009
8 augusti
Urvattnet,
Allts ursprung.
Du fann bilden av spegellandet mycket behagfull.
Det är vackert att se bilderna väva inom dig, det är att se det du skrev:
Gången, stigen rinner in i havet,stenar små stora,dropparringlar strömmar in i havs famnär havs sandär strandär havets droppar är alltSol strålar leende ljussträcker fingrar in i hav, solstrålar värmer havtystnaden silvertystnaden är så oändligt vacker.Molnen är mjuka behagliga kravlösa, viskar var i dig var i allt var i ossser himlarnaser havetser deras gemensamma handvet att allt är allttimmar är inte mertid upphörhavet speglar haveti spegellandet lever sannhets ljuskravlöstlöst från krav
tiden far inte alltid varsamt med mig... tiden är för mig svårbegriplig, den är svår att vara i... vet att vi inte behöver vandra i den, ändå är vi här, med varsamma händer har vi burits in i den mänskliga tiden...kanske för att se att den kan öppnas...vara vårt Samarkand...vårt schamballa...ibland längtar jag hem... till spegellandet.
Du börjar skriva så plötsligt ser du hur allt är sammateria, du får svårt att skriva om stenen, om vattnet ty du upplever deras gemensamma nämnare; helheten,
Urhavet
Källan till kärlek
Till liv
Du vaknade sorgsen och fann ej de talade orden, sörj icke de är inombords, bordade inom dig, ditt hjärta är deras ankarplats, sörj icke orden är inom dig, med dig
Alltid.
Hon står i havet
vågringars silver
av guld
skimrar runt henne
hon lyfter händerna
tar emot stjärnor
lägger stjärnor i vågkorg
Havsfolken bär dem till markerna
så är markerna beströdda av stjärnor
stjärnor är stenar är sand är grus
det smutsade vattnet renas i sand
hon står i havet med lyftade händer
eldsflamma faller i
hon sväljer eld
den livets eld vilken förtärt hennes hopp till öknens länder
i hjärtat göms silversmycke
hon står i havet
vågvingar lyftas över
höljer henne för människovärld
hon är i världsandes vilja;
viskar kärlek till blivande människoande i värld.
Den sant ledsagande dränker icke sitt vara i glömskedrycker samt skymmer sitt ansikte i rökridåer,
Fly dem
Fly dem
Icke i rädsla
Värna om ditt själv
Låt dig icke kvävas
Genom att värna om ditt själv värnar du om allts själv.
Allts ursprung.
Du fann bilden av spegellandet mycket behagfull.
Det är vackert att se bilderna väva inom dig, det är att se det du skrev:
Gången, stigen rinner in i havet,stenar små stora,dropparringlar strömmar in i havs famnär havs sandär strandär havets droppar är alltSol strålar leende ljussträcker fingrar in i hav, solstrålar värmer havtystnaden silvertystnaden är så oändligt vacker.Molnen är mjuka behagliga kravlösa, viskar var i dig var i allt var i ossser himlarnaser havetser deras gemensamma handvet att allt är allttimmar är inte mertid upphörhavet speglar haveti spegellandet lever sannhets ljuskravlöstlöst från krav
tiden far inte alltid varsamt med mig... tiden är för mig svårbegriplig, den är svår att vara i... vet att vi inte behöver vandra i den, ändå är vi här, med varsamma händer har vi burits in i den mänskliga tiden...kanske för att se att den kan öppnas...vara vårt Samarkand...vårt schamballa...ibland längtar jag hem... till spegellandet.
Du börjar skriva så plötsligt ser du hur allt är sammateria, du får svårt att skriva om stenen, om vattnet ty du upplever deras gemensamma nämnare; helheten,
Urhavet
Källan till kärlek
Till liv
Du vaknade sorgsen och fann ej de talade orden, sörj icke de är inombords, bordade inom dig, ditt hjärta är deras ankarplats, sörj icke orden är inom dig, med dig
Alltid.
Hon står i havet
vågringars silver
av guld
skimrar runt henne
hon lyfter händerna
tar emot stjärnor
lägger stjärnor i vågkorg
Havsfolken bär dem till markerna
så är markerna beströdda av stjärnor
stjärnor är stenar är sand är grus
det smutsade vattnet renas i sand
hon står i havet med lyftade händer
eldsflamma faller i
hon sväljer eld
den livets eld vilken förtärt hennes hopp till öknens länder
i hjärtat göms silversmycke
hon står i havet
vågvingar lyftas över
höljer henne för människovärld
hon är i världsandes vilja;
viskar kärlek till blivande människoande i värld.
Den sant ledsagande dränker icke sitt vara i glömskedrycker samt skymmer sitt ansikte i rökridåer,
Fly dem
Fly dem
Icke i rädsla
Värna om ditt själv
Låt dig icke kvävas
Genom att värna om ditt själv värnar du om allts själv.
7 augusti
Se havet det sköna
Känn, du är havet
Långt bort helt nära upptänds en flamma
En livets flamma
Värme strömmar till dig
Samtidig är ljuset överallt
Inom
Du sade denna dag till den lille;
Solen doppar sina strålar in i havet, värmer vattnet så att du kan bada.
Så är det, låt oss åter se;
Du är havet
Värmen gör att du vidgas
Luften vibrerar av vattenånga; du vidgas, vi kan säga att vattnet dunstar bort eller avdunstar. Genom avdunstningen sker ett slags kroppsförtydligande.
Då saltvatten avdunstar blir saltkristaller synliga, det finns ävenså sötvattenskristaller.
Kroppen består av vätska,
Helgad källa.
Alla kroppar består av vatten, ljuset gör det levande, genom värmen ges kroppsförtydligande.
Ser du din bild;
Solen värmer din kropp
Genom detta vidgas du, blir varm
Är du värme
Den lille kan bada i din livsvisdom
Ni badar tillsammans i er andevisdom
*
Hon trodde sig vandra in i skönhets land
kröp in i dess famn
natten spinner
ljuskaskader
spinn
spinn
spinn
lyckotråd
vaknade
såg vita
benknotors mönster
kände
solens brännande hetta skala av hud
kände näbb hacka
visste att hon var i ökensol
i
dallrande luft
kvävande luft
hon såg benknotor av människokvinna
hon väntar honom
Känn, du är havet
Långt bort helt nära upptänds en flamma
En livets flamma
Värme strömmar till dig
Samtidig är ljuset överallt
Inom
Du sade denna dag till den lille;
Solen doppar sina strålar in i havet, värmer vattnet så att du kan bada.
Så är det, låt oss åter se;
Du är havet
Värmen gör att du vidgas
Luften vibrerar av vattenånga; du vidgas, vi kan säga att vattnet dunstar bort eller avdunstar. Genom avdunstningen sker ett slags kroppsförtydligande.
Då saltvatten avdunstar blir saltkristaller synliga, det finns ävenså sötvattenskristaller.
Kroppen består av vätska,
Helgad källa.
Alla kroppar består av vatten, ljuset gör det levande, genom värmen ges kroppsförtydligande.
Ser du din bild;
Solen värmer din kropp
Genom detta vidgas du, blir varm
Är du värme
Den lille kan bada i din livsvisdom
Ni badar tillsammans i er andevisdom
*
Hon trodde sig vandra in i skönhets land
kröp in i dess famn
natten spinner
ljuskaskader
spinn
spinn
spinn
lyckotråd
vaknade
såg vita
benknotors mönster
kände
solens brännande hetta skala av hud
kände näbb hacka
visste att hon var i ökensol
i
dallrande luft
kvävande luft
hon såg benknotor av människokvinna
hon väntar honom
6 augusti
Länge satt en droppe i vårens tid
blickade in i jordsfär
i vårens stundning
Länge satt hon
Såg in i elds glöd
andades
gnistor sprakade
virvlade
lågor vecklade upp sina kronblad
lågande flamljus tändes
lågande flamljus värme
länge satt hon
såg in i eld
steg in
blev eld
länge satt hon såg in i eld
hoppade in i
mindes
hans eldljushänder
I vårens famnskepnad flödar alla vattens vatten, bäckar springer nätta över i hennes länders mjuka vaknande liv, hennes hud blommar doftar jordgrönska, hon dansar med ängdernas ängar dansar virvlar stiger högre, högre, eldväsen håller hennes händer för henne in i höstens famnskepnad, hösten andas eld, draken andas eld, icke förgörande, se ditt innerliv, mantel slutas om vaggmantel slutas om, nynnar sömn, stjärnor tindrar, faller vita, bäddar in hennes skönhet, nu dansar hon innerdröm, strömmar in i livens ögon, i vintern andas, andas hon sömnstoff, luften är ren är klar.
Sommarängen dansar i hennes inre
Vinterängen skänker blommande vitljus
Gnistrande
klara
Du har svårt att hålla dig från att ta böcker för att bevisa ordens innebörd, vi haver tillsagt dig; räds icke- dessa är ordens liv – nu.
Våren är vatten, sommaren är jord, hösten är eld, vintern är luft,
Sommarängen dansar i vinterns äng – inre liv yttre liv, omfamnar varandra
Vatten strömmar skänker imagination
Sommarens jorddofter bekräftar skänker insiktens ljus
Höstens eldar, järn faller, meteorregn skänker inspiration
Vintern andas, luften är ren klar, är över, igenom, med skänker dig intuition.
blickade in i jordsfär
i vårens stundning
Länge satt hon
Såg in i elds glöd
andades
gnistor sprakade
virvlade
lågor vecklade upp sina kronblad
lågande flamljus tändes
lågande flamljus värme
länge satt hon
såg in i eld
steg in
blev eld
länge satt hon såg in i eld
hoppade in i
mindes
hans eldljushänder
I vårens famnskepnad flödar alla vattens vatten, bäckar springer nätta över i hennes länders mjuka vaknande liv, hennes hud blommar doftar jordgrönska, hon dansar med ängdernas ängar dansar virvlar stiger högre, högre, eldväsen håller hennes händer för henne in i höstens famnskepnad, hösten andas eld, draken andas eld, icke förgörande, se ditt innerliv, mantel slutas om vaggmantel slutas om, nynnar sömn, stjärnor tindrar, faller vita, bäddar in hennes skönhet, nu dansar hon innerdröm, strömmar in i livens ögon, i vintern andas, andas hon sömnstoff, luften är ren är klar.
Sommarängen dansar i hennes inre
Vinterängen skänker blommande vitljus
Gnistrande
klara
Du har svårt att hålla dig från att ta böcker för att bevisa ordens innebörd, vi haver tillsagt dig; räds icke- dessa är ordens liv – nu.
Våren är vatten, sommaren är jord, hösten är eld, vintern är luft,
Sommarängen dansar i vinterns äng – inre liv yttre liv, omfamnar varandra
Vatten strömmar skänker imagination
Sommarens jorddofter bekräftar skänker insiktens ljus
Höstens eldar, järn faller, meteorregn skänker inspiration
Vintern andas, luften är ren klar, är över, igenom, med skänker dig intuition.
5 augusti
Tidvågen vänder
Sorgfloden skall välla över
Vi hämtar dig hem dotter
*
Så har våren dansat
har sommaren fröjdats
Så har liven fötts
druckit ljus
skrudats i värme
Nu faller bladen
ytterfägringen av
yttrefägnaden av
det sägs att det gör ont då livet vaknar
det gör ont då livet har fällt bladen och står naket
ljuveligt vacker var hon i sin kärleks fägnad
ljuveligt vacker är hon i sin kärleks sorg
vårens sommarens bäckar källsprång är färgade röda
se henne sitta vid skogstjärnen
hennes tårpärlor faller däri
de höga träden flätar sig samman
böjer sig över
är ett valv
en hydda
en boning
över henne
skyddad är du dotter från insyn
så bärs budet till henne
hon är naken i vita fällars famn
i drömdvala väntar hon hans väcknings kyss
*
Tidvågen vänder
Sorgfloden skall välla över
Vi hämtar dig hem dotter
…
Varför skriva ytterligare ord runt detta, skönheten är där, evig är uppståndelsens kraft, föränderlig alltid i cirkelns ljuskrets. Intet av detta är död, allt detta är liv; begynnelse.
Sorgfloden skall välla över
Vi hämtar dig hem dotter
*
Så har våren dansat
har sommaren fröjdats
Så har liven fötts
druckit ljus
skrudats i värme
Nu faller bladen
ytterfägringen av
yttrefägnaden av
det sägs att det gör ont då livet vaknar
det gör ont då livet har fällt bladen och står naket
ljuveligt vacker var hon i sin kärleks fägnad
ljuveligt vacker är hon i sin kärleks sorg
vårens sommarens bäckar källsprång är färgade röda
se henne sitta vid skogstjärnen
hennes tårpärlor faller däri
de höga träden flätar sig samman
böjer sig över
är ett valv
en hydda
en boning
över henne
skyddad är du dotter från insyn
så bärs budet till henne
hon är naken i vita fällars famn
i drömdvala väntar hon hans väcknings kyss
*
Tidvågen vänder
Sorgfloden skall välla över
Vi hämtar dig hem dotter
…
Varför skriva ytterligare ord runt detta, skönheten är där, evig är uppståndelsens kraft, föränderlig alltid i cirkelns ljuskrets. Intet av detta är död, allt detta är liv; begynnelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)