11 augusti

Människan månar ofta om minnesplatser.
Se bilden av gravstenar, in memorium, ett slags försök att kvarhålla sina steg inom jordsfären.
Kanske känns det fel att säga kvarhålla, ändå är det så.
Det är bilden du skrev om längtan. Vi bestrider icke längtan till, bevarandet av, ljusminnen.

Minnen är vackra, dessa minnen skall icke hindra er vilja till att vandra vidare, icke stävja er vilja, ert livsmod, er stegglädje. Era liv är icke menade att vara mausoleum ej heller gravstenar.
Du stod vid stranden, det är en vacker bild att bejaka;
stod vid stranden

tag mig med


vandra vid strandlinje
skölj över mig

spår sätts
planteras

ser spår, många är spåren
tydliga
synliga
bevekliga
obevekliga

hav andas

våg sköljer

smek ande spår


spår sållas

med mildhets hand

planas spår ut

spår är där, är icke borta
spåren är i sanden
är ett med
ingår i helheten
upptas i helheten

är de rätt och slätt sandsteg eller tindersteg
obevekliga
bevekliga

står vid stranden

tar mig med

vandrar vid strandlinje
sköljer över mig

*
Ögonlock blinkade

fransar
svepte
svepte sömngrus undan

gropögat vidgades

havsvågor dansad
dansar ringrundlar i gropöga

livsspiraler talar
gurglande
gurglande vågsvalls glädje

Dovsteg ljuder
kroppsskruden har så länge

långvarigt tyngts nedåt

människokvinnan orkar ej bära mer
faller samman

trasad

rullar sig samman i mossan
de sitter runt


fingrar smeker ormbunksblad
strängar klingar

droppar tindrar stjärnor

trädfolken vandrar nynnande drömsånger

hon bärs till månsilverdalen

vind avkläder

hon stiger in i månkällans silver

tvagas ren

flyger
fri

möter sina fränder

ler äntligen
ljus

Nattvingar

vackra susar vind

skirslöjors tystord sjunger
sjunger
höga

rosenblad regnar

nattvingar

vackra bär själ hem

fötter bara bjällerringar klingande vindfölje, skira slöjor böljar purpur, tistlars silver ler bollar, blå vallmo spinner höga bergens drömmar, ansikten i träds grenar spindel väver mönster ögon tindrar ler, glasvingar sväva
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje ljusfolket ler ler händer sträckas dimma faller hon är lycklig i sommarens äng, höststegen nalkas, örter dofta hon binder krans av lavendel av mejram att hava i sitt hår, hon bär kjolar av skiraste kopparvävnad med ringblommor däri
hon stannar hör issteg händer klor greppar hjärtrot, ord tystas ned, hon ser svarthåla fängsels murars unkenhet inträngande kyla källarvalv stegelhjulen snurrar remmar skär in facklor brinner sveder huden lyckokrans faller av piskan viner ryggen skärs sönder hon skriker
väggar vittrar ned mjuka tassar vitskimrande kärlek löser remmar vingar susar vitörnen lyfter hennes livlösa kropp, vitskimrande päls mjuka tassar följer trenne handpar värnar runt hjärtat, hon bärs högt upp, de vakar över henne andas in liv, i människodalen synes hon icke mer
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje, skira slöjor böljar purpur, tistlars silver ler bollar, blå vallmo spinner höga bergens drömmar, ansikten i träds grenar spindel väver mönster ögon tindrar ler, glasvingar sväva
fötter bara bjällerringar klingande vindfölje ljusfolket ler ler händer sträckas dimma faller hon är lycklig i sommarens äng