18 augusti

Sitter på klippan av intet

blicka tömt

ser silverne himmelstratt

mjukhand

häller

vatten

fyller intet

oceanen
andas

De enthördas vilja stiger upp
*
rödskimrande sandstensklippor strömmar värme
Fader Sol stiger i bädd, drar fällar över drömmer liv
Svarta klippor vandrar silhuetter, andas in intet. Den vilken vandrar i skymningsskugga ser icke allt, ser intet, synen är förblindad av gjorda bilder, bilder gjorda av rädsla ty omgivningen synes icke tydligt, stegen känns osäkra, då startar rädslotankarna; tänk om, tänk om.
Först då vandraren vågar sätta sig på klippan av intet med tömd blick och verkligen ser intet, då öppnas silverljusen, himmelstrumpeten eller här en silverne tratt. Mjukhanden vattnar intet med det vilket är, nämligen liv, livs vatten, livsvatten
Havet strömmar vattnar de torkade jordarna, räds icke tårarna då ögonen gråter utan rädsla tar Modern dem i sina händer, hon tvagar dem rena, de stiger upp i trädens kronor, våren nalkas är alltid städse.
De enthördas vilja; trädens vilja stiger upp ur rötterna in i kronan genom stammen; evig evig är anden
*
Enhörning
står i skymning

blickar in i grynings milda skimmer

en tår faller

vingar
stiger upp
upp
upp

kronbladsblomma
liljekalks lotus
skapas
*
Två korpar Hugin och Munin svävar
tankeklarhet samt minne
Två korpar sväva
Den ena är i den andra är framtid
De tre sitter vid trädets rot vakar över allomfattande kärleks ljus.
Två korpar sväva mellan himmelsdröm samt jordedröm förenar berättar sätter an ringarnas andning
Budbärare är de mellan gudomens ljus samt människan ljus
Budbärare är de mellan allt liv
I begynnelsen är allt tomt
Du har två lerlyktor vid vardera sida, vackra mönster bär de
Oceanen är fylld
Du sitter med metspö av bambu
Ser flötet vitt samt rött guppa, vagga lugnt och stilla
Guppa, vagga dröm
Lyktor färgas av
Är andeljus
Är själsljus.
*
Så lägrar sig åter tystnaden runt hennes sargade kropp
Hon sjunker djupt in i frid
*
Minns du lerlyktorna vi talte om
Lerlyktor är i havet nu, kroppen är av lera
Du fann orden om flodfåran märkliga, flodfåror kan vara så myckna, lerjord likaså, det finns bördig lera samt tunglera
Den tunga kvävande kroppsleran tynger stegen

Sömnlöst

vandrar hon i världsvaraskrud

berör

tröstar ögon

till ljus
*
Du djupdyker
planar ut
snuddar vid botten

sand virvlar

sikten skyms inom dig vet du att
där är grottor, är böljande sjögräs, är tång är vackerliv
sand virvlar

du blir vilse
vilsefarare

i fara

du tar ansats
släpper bubbla

ser bubblan leda dig

framåt

uppåt

till ytan

du klyver ytan vid insikten av djupets skönhet
*

Till skolan:
Jag var den vissnande grenen
Vilken skars bort
Trädet växte högt upp mot skyn
Ytterliga bar dess grenar
Jag var alltså synbart
Den mest vissnade grenen vilken skars bort



Må det ske
Lång sandfärgad klädnad med invävda jordtrådar
gröna pärlor klirrade stilla
stegen steglösa hölls om
stammar slöts om
klädnad föll av
rann ned över axlar
över skuldror
följde ryggradens skålar
vattenorgel ljöd stilla
fann åder
förenades

skogen bad henne sitta ned

hon såg sig om
det regnade tycktes det hon kände igen regnet
Dotter, sätt dig ned här invid mig
hon kände arm runt sig
såg sjöns yta öppnas
sjön talade stilla; jag tackar dig för att du vattnar källans ådror
Dotter varför gråter du, se regnet dina tårar
Moder jag finner icke fäste
hon såg sjöns yta röras vid
ett blad närmade sig
doft av lotus
bladet flöt stilla in till strand
kupades
Dotter stig in i bladet
hon gjorde så
den enda klädnad hon bar var en pärlkrans runt huvudet
hon stod i båtens för med händer sänkta
dimman sänkte sig tät runt om
Dotter räds icke, finn fäste
hon såg in i dimman såg vattnets folk runt
leende pärlljus
hon kände
tillit
fördes till ro
bladet snuddade strandkänning
vita lotusblommor bildade diadem runt
Dotter, vill du
jag vill
hon lyfte händer högt
dimman skingrades
en gardin fläktade stilla vind visade henne templet
hon neg djupt i kärlek
dräkt omgärdade hennes nakenhet
Dotter, må det ske

Dahlia
Slingor ringlade om varandra
tvinnades om

långt ned bubblade glödande hav

värme ångade
*
i den senblommande dälden
lyftes Dahlias täcke
motvilligt
öppnade hon ögon
kisande
såg hon träds kronor mindes
fylldes av gulregn
lövet föll ned vid hennes fötter gav berättarljus
solstrålar spelade ekerhjul skimrande
luften fylldes av vingeslag
lågt flög de vindsus nära
älskade oh om jag fick
Dahlia böjde huvudet
Ur varje blad föll gryningsdroppars sötma
Våga
*
längtanssjäl drömde
känner din älskade närhet endast du känner mig
hårdfötter stampade jord hård runt rötter
hon log inom i kärleks ljus
i den djupaste av dalar slöt hon skalen runt sig
gömmer önskan
snö faller
bäddar jorden mjuk
händer finner skalrundel fattar om bär drömlök in i skogskoja
elden brinner slingor ringlar om varandra
stenar ler hud doftar
Dahlia iakttager inom skalhöljen
vänlighänder bäddar jord runt hennes dröm
skal efter skal faller
älskade jag ser dina händer
*
Slingor ringlade om varandra
tvinnades om

långt ned bubblade glödande hav

värme ångade
*
*
*
att sakna
vad är sakna, har för en stund smakat på ordet, sökt se den gestalt vilken föds vid utandningen av ordet
saknad
kanske är det vackert - det är vackert att leva med saknad
den vill berätta
sagor
det är så att jag inte har hunnit med att skriva rent alla strömmar jag fått ta emot
orden
vet du, jag är bara ett enkelt redskap för orden, jag söker nedteckna dem - rena.


andetag
ande tag
tag ande
ett vackert ord en vacker bild
ande dräkt
andetag
andningen så vacker så oändligt vis