17 augusti

Att vandra fotsteg,
Långa vägar är vandringen i dagars nätter
I nätters dagar
Sträckan kanske tar månader år att vandra
Att resa denna sträcka i bil gör tidsaspekten kortare, det går fortare
Fråga dig huruvida resas innehåll, innebörd berör dig på djupet i bilen eller om resan med fotstegen berör dig, djupare
Troligtvis säger du att då du reser med, i bil passerar vägarna, landskapen förbi
Du är avskild från livet genom stål, genom glas
Du brukar säga att du icke tycker om glasögon, att dessa avskiljer dig, att de är en vägg.

Visst är det så att resan med bilen eller i bilen vilket du vill säga berör dig. Du ser oändliga sköna vidder, du ser genom glas.
Det går icke att jämföra upplevelser, intet är att jämföra. Ändock är det så att denna resa med transportmedel förtar doften ty du lever icke med samtliga beröringar
Till viss del går detta även att likna vid att befinna sig inom en ram, du upplever en minimaliserad bit av helheten.
Du satt en dag vid stranden och samtalade med en av dina grannar, du talade med denne om träden, ni talade, du kände hjärtglädje ty du skönjde att denne man samt hans kära hustru; ja, så sade han och det skänkte dig yttermera glädje; kära hustru.
Nåväl de värnade om markerna, ni kom att tala om inget, något,
Du berörde detta med att inget är helheten, han sade jag vill säga att inget är allt, så är det. Det kan tyckas vara en skillnad i ordsprunget, det är det icke ty det är av ur samma källa.
Ramen är avskiljande, bilen, fönstret, rutan, är avskiljande, det kan vara av godo, stundtals har livet behov av andning. Vad vi vill säga är att farten är ”den farligaste fienden”, farten gör att livet inte alltid hinner med att känna, att se, att upptäcka. Farten gör att stegen icke förenas med livet icke finner grund.
Vi säger icke gören eder av med alla transportmedel, vi säger känn jorden, marken i med era steg. Farten är icke heller en fiende då du ser dess verkan samt brukar den till behovens gärning.
Jorden är en kropp vilken älskar att beröras, jorden blir berörd genom edra fotsteg, jordens alla sinnen, så är er beröring god, ger den sköna, goda vackra avtryck. Alla väsen har en kropp för att de skall urskiljas icke stängas ute, för att ni alla skall kunna beröra varandra. Det är ibland av godo att sluta/stänga ögonn och beröra varandra, vitberöring med vitsinne, den oförställda beröringen.
Ni lever i hastiga, blixtrande bilder, för att finna fingerfäste gör ni oftast bilder av allt, låser fast – slut ögonen våga vara vitsinne.
Detta är det rena mötet.
En kropp har behov av beröring för att känna, uppleva liv. Beröringen är icke hänvisad till ett sinne, den sanna beröringen, rör vid varje sinneslivs väsensled.

Intet ont anande
mötte hon honom i grinden
neg djupt inför herremannen

han såg henne

greps av lystnad
frustade

slet av henne kläderna

kastade henne framstupa
förmådde ej möta hennes blick

kanske drömde han om skönhets kvinna
den vilken svek

tryckte ned hennes huvud framstupa

stupa
stupstock


tog henne

brutalt

intet ont anande mötte hon honom i grinden

Till liv

neg djupt inför herremannen

herremannen
släpade henne in i dyn

hon grät i tystnad inombords

hörde hans ögon säga

d
u

ä
r
min

vågor höga

dras samman
bidar moln

blixtars svärd
*
drömberg djupt indigoblå dimhöljda
hon sitter på platå omsluten av
med blick vida
vind vaggar henne
hon ser
ser
djupt
känner hans smärta ser honom förblöda
ser honom falla livlös ned
hon skriker
skriker
håller armar om sig
sorg vaggar
smärta

hon löser hår löser klädnad

skär sina armar

skriet
ekar vida

hon vattnar jorden med sitt blod röda strömmar finner väg
ger honom liv åter
*
drömberg djupt indigoblå dimhöljda lockar
hon han
vitskimrande springer
springer genom eld

dyker in i luft
breder ut vingar
sveper
vind
*
vågor höga

dras samman
bidar moln

blixtars svärd
hon flätar hår hårt klädnad sluts om
stegen bär henne in i vandring
*
Träd bugar
med eldögon fyllda av sorg stiger hon ur umbramörka jordar
håller rödskimrande terravävda mantlar runt
hennes långa vita molndrömshår är flätat med ljusband
ögonen är strålande vredeseldar
hennes hjärta är
förtvivlan
vändas till stensten
hon lyfter armar rödskimrande mantlar sträckas
ropar i tystsmärta varför söker ni tysta mina ord
ser ni icke jag är
döende
hon finner ej svar
den vitskimrande hennes frände följer hennes steg
hon står högt upp i vindfång
breder ut rödskimrande vingar
hennes vita molnhår slås ut böljande mjukstilla
hennes blick är skarp strålar kärlek
hennes skri höres vida
den vitskimrande vakar över hennes dräkt
ser henne sväva fri
*
drömberg djupt indigoblå dimhöljda lockar
hon han
vitskimrande springer
springer genom eld

dyker in i luft
breder ut vingar
sveper
vind