23 augusti

i den största av tystnader där lever alltid frid där andas ro där öppnas slutna knoppar händer där talas icke ord där är orden liv där öppnas slutna händer till hjärtans skålar bjuder liv
i den största av tystnader där rodnar huden inkarnat där doftar rosors vita liljor där gnistrar kristallers vita ljus där lyftas stavar finner skål där klingar klanger höga utan ljud där andas bäckar av flödande kärlek där uppstiger allt i allt
i den största av tystnader
brister gestaltens form där är allt långt bort från älskogen från samlagets hårda slag där är allt sant långt bortom den låsta formens fjättrande kättingar
i den största av tystnader
där brista kättingars gissel sju gånger sju skall hon resa sig hennes hjärta skall stråla flamma eldande ljus se min kärlek den ni aldrig såg hon skall rista sina mantlar smutsen skall falla av hon skall i kärlek göra allt detta med ögons strålande kärlek viskar hon jag älskar livet
i den största av tystnader
är stegen ömhet förståelse sannhet värme ljus där flödar hjärtats ljus

helgat rum

i min värld är det så
vi lever alltid i älskog
älskande skog
varje beröring varje ögonmöte varje andetag varje rörelse är förspelet gärningen är älskogen frösådden är kommen ur
i den största av tystnad

i den största av tystnader lever de
de syntes alltid vandra hand i hand

den fria handen vidrörde allt nära

deras fötter smekande vindsus
deras hjärtan

purpurslöjors indigoljus

böljande
fläkt av liv

i den största av tystnader

de lämnade allt bakom deras händer lades i innervilja de vandrade in i de höga skogarna där i glänta av ljus fann de boplats de vårdade markerna ömt gjorde det barnen alltid gör de var i aldrig utanför skogens djur var hos dem fåglar samlades med dem de levde i liv var ett var två ägde aldrig livet
i den största av tystnader
deras bädd var hudar var skinn var blomstrande blad var hav var jord var luft var eld var stjärnors ljus deras ögon brast in i varandra såg i kärleks andning de vidrörde varandra berörde deras hudar omslöt varandra

i den största av tystnader
fann de frid

dimman virvlar snurrar
allt hastigare
partiklar
konfigureras
komprimeras
ur virvelringar stiger den skönaste sköna
skapelse
fram
så ofta har du sagt; ur ordnat kaos stiger skönheten fram
detta är att uppleva kristallsalarna det är att höra kristallstavarnas högsta anslag
till
liv
dimman är låt oss säga det skiraste skira
böligt medföljande kännande avkännande
det du såg och ser är en staty, denna har uppkommit av komprimeringen, från början ser du en sten ligga i markhänder
stenen sugs upp, drejas upp av rörelsen
stenen blir en staty
så ser du åter virvlarna nu öppnas statyn
en underskön kvinnovarelse träder fram

hon vandrar in i skogens salar det råder mörker inom dem ty det är länge sedan deras festsalar upplystes nu för eldväsen in för varje hennes steg tändas facklor hon vandrar in i festsalens mitt ser en mansgestalt ligga utsträckt på en stor sten hon ser hans livlösa kropp vet att han lever vet att han är den svikande hon stiger fram ser länge in i hans ansikte lyssnar till hans hjärtas bön om hjälp i trance dansar hon i nio dagars nätter böjer sig ned över kysser hans pannas ljusring han vaknar hon bjuder honom att stiga upp i handomfamning vandrar de in i templet fullföljer meningens andevilja

- Strid icke med den sovandes ordskap låt honom möta sina trätosteg -

Varmögon plirade i väntans ljus

den gamla kvinnan andades på glöden

varma flammor famnade luften
svepte mantlar om
orden

hon log stilla
hörde stegen

tältduken kände närhet
rök ringlade glädjeslingor

tältflikar särades

in steg den yngre kvinnan

du är väntad

tag av dig din klädnad sitt ned här vid mig

äldrekvinnan kastade med kärlek örter in i eld

varmögon
tystögon

förtäljde vägens vaknad

Hon ser
himmelstår falla

kupar
handen

runt
tåren

ser

Kristallotus kronblad

segla natthamn

*
Den vackra står i havs silverlyster

döljer ansikte bak havsfjädrar

vind fläktar stilla afton rörelse


klädnaden är skiraste vitslöjor
spindelvävstunna trådar
pärlor skimrar

sakta


sänker hon händer
in i hav

lyfter indigomantel

över

är borta
*
Ögonmantlars indigo slutas

stjärnfall
blixtrar

röda tårfloder strömmar

rubiner
talar i fjärran


Nattmössa – dagmössa
För länge sedan bar människan en mössa i nattens famn hon bar även mössa i dagens famn.
Dagmössan kan vara lättast att se orsaken till, den skyddar i väder och vinds riktningar, den känslige; den sensibla själen skyddas även mot för starka intryck,
Dagmössan kan ses ur andra perspektiviska fenomen; dagmössan samlar alla dagens ord, tankar, språk, gester inom sig; den är till viss del huvudsfären.
Vad är då nattmössan är den enkom för att hålla frisyren på plats, nej den är en vacker tingest, den bär alla drömmar inom sina händer därmed är nattmössan en förverkligare av drömmarnas ljus genom i mötet med dagmössan.
Det är en mycket vacker bild du och den lille såg framför er.
Två mössor bär frukter i sina händer den ena förverkligar dagens möjligheter den andra förverkligar drömmens liv båda är livsbärare, livsbärande impulser.

Visst är det yttermera visdomsfullt, först bar människan mössa sedan började hon bära hårnät dessa nät var skira trådar, de höll håret på plats eller var det tanken kan tro.

ser en man sitta vid elden, sejda ut över havet, havets vågor …
den gamle känner havet mycket väl han känner havets strömmar vet att de är vattencirklar det vill säga cirkel fylld med vatten
han lyssnar till havets sånger känner varje dyning varje stänk varje sandkorn hans längtan är till henne
till henne vilken kan ge honom liv
den gamle ropar in i vindarna
han ropar in i havet
han känner icke hennes namn
hans åldervisa sinne har tillit till havets sång
så ofta återvänder du till; det var länge sedan jag slutade röra i grytan.
du har aldrig tyckt om att röra i grytan, det vill säga hålla i alla trådarna och se till att det sker ändå har du gjort detta
du har varit en slags avlastningsramp
så länge har det hjulet snurra att du ofta bara springer av farten; nu tillsäger vi dig: hör upp.
Du vet att vi är med dig att det vilket är av mening skall ske
Känn icke vemod över att du så ofta återvänder in i den rollen.
Du för en kamp med dig själv – den kampen heter att bry dig om dig själv.
Det är tillåtet att säga nej, ja i större grad är det tillåtet att säga nej i jämförelse med ja.
Detta i vetskapen av tillitens verkan.


23 aug: brevutdrag

Du bär många tårar, tillåter tårarnas liv, havet andas in tårar, vem lever i dina tårar, läser dina bilder, så vackra.
Det finns sorg inom dem; sorg är i min värld en vinge vilken vaggar smärtan fri.
Det är inte min avsikt att tolka, har icke längre avsikter

Tystögon; i min värld är det att uppgå i .
Jag ser … det finns glaskulor då jag skakar dem faller glitter, snö, jag är i glaskulan, det råder frid, känner harmoni, befinner mig i de höga skogarna, de orörda skogarna, tystnad,
Tystliv - livtystnad.
Tystögon talar utan ord, utan att utmärka, märka sätta stämpel,
de uppgår i varandra, bär helgade sigill.
Att omgivas av tystögon är i min värld vackerljus
Tystögon är fridsljus,
Den likgiltiga blicken, det ickehörande ansiktets kval,
det bortvända ansiktets fängsel.
Den likgiltiga blicken längtar till beröring
Du skrev det heter käril, denna morgon skrev jag snabbt ned dessa strömmar; ett – en – visst är det så, ett – varde ett – ursprungets andeljus.
Det fanns en tid då, nej – det har egentligen aldrig funnits har jag insett alltmer. Det är så att jag har ofta svårt att skilja mellan en och ett, allt det vilket uppdelar, markerar gränser.
En, ett- ser genom dem en begränsad värld, jag har mer eller mindre vänts upp och ned sedan jag fick gåvan till att undervisas, det vilket kallas allt blir mer och mer upplöst – ”gräns”löst.
En slags förlösning.
Jag skrev käril, det jag såg/ser var kupade händer, hjärtats händer, de är en skål,
Läste om ordet käril under kvällen; svag varelse… den svage kanske i dessa bilder är av godo ty denne mäktar icke bygga barriärer, är mottagande, därigenom starkare, ser du redan här är det svårt att skriva ty jag ser icke värdet av att jämföra. Jag ser dessa händer vara spegelsjön, månsilversjön, jag ser ett vattenfall egentligen stilla vatten flöda; livets vatten; en rännil. Just nu ser jag tusende fjärilar lyfta ur dem.
Senjaskogen – så underbart vackert namn – Senja.
Du vill vara i mina ord utan blygsel; orden är icke mina ord, jag är blott jag- livet är icke menat att blygas, kanske borde människan blygas mera, kanske hon då upptäcker droppens silver, solens beröring, glittret.
Den lille skuttar runt den gamlas fötter
Hans livsljus är
Bland om natten
Ser jag tusende vingar sjunga
Inom mig ser jag deras höga ljus f
Den lille skuttar runt den gamlas fötter
Hon sätter sig ned stilla; jag är så trött
Kanske är mina lock indigo, det strömmar röda tårar i deras famn
Det är inte min avsikt att tolka, har icke längre avsikter,
jag befinner mig i en djup dalgång
känner deras armar runt.
Jag vandrar de vägar de leder mig till, jag är ett redskap.
Min största glädje är då orden de skänker mig, skänker ljus, skänker värme in i väsens vara.
I min värld är allt liv, allt, allt, i varje levande väsen lever en röd ros i hjärtat, där strålar själens rena sanna ljus i andens ljussfärer