19 augusti

Antändande gnista
Gnistregn lever i sensommarfamn
Tusende gnistor

Icke synliga för blotta ögat

Synliga för blottade ögat
Gnistregn är alla fröns regndans

Så även din

Icke hörbara för blotta örat
Hörbara för blottade örat

I stillhet kan du höra knäppande ljud blandas med cikadan
ci ci cik cik cikada ada a
Cikadornas, gräshoppornas, syrsornas,

syrsa syrsa syrsa
spela med
dina själssträngar

visa det synliga i det osynliga

lyft själarna in i grönskande regn

I stillhet kan du höra knäppande ljud blandas med cikadan
Cikadornas, gräshoppornas, syrsornas,
Den ena spelar med vibrerande vingar den andra med benen, är det så eller är det den andra vilken spelar med den ena. Den ena den andra,
vad gör den ena till den andra, den andra till den ena äro de icke liv.
Stränginstrument – kropp – stråke,
Borde icke varje möte vara så
Kroppen är där med spända strängar
Upplevelsen, intrycket är stråken
Låt upplevelserna vara mjuka följsamma
Låt icke strängarna brista
brista
brista
Ljuda skärande falskt

Spänn icke dina strängar för hårt i förväntans skymmande ljus

Frön har spirat, har blommat
Faller nu, faller de eller stiger de
Frön har spirat, har blommat, faller nu,
Regnar nu
Springer, skuttar in i jordens hand
Bäddas om
De äro i mörkrets fukt, bidar stilla väntan
Livsfrön vilar stilla
Drömmer liv
Vaknar
Stiger med visshets ljus
I
Tillit
Till
Är
Du stannade inför stränginstrumenten, vi avser här cello; detta instrument tar du i din famn ”trycker” det ömt mot din kropp, du är en omfamn.

Gör så med din kropp
Omfamna den ömt med ditt liv

Du ser en klippa
i natthamns mörker

Du hör havet
känner doften

han sitter stilla
vågor stiger
rullar rullar rullar
runt

stiger
högre högre högre
dånar

skummet yr

han sitter stilla stilla stilla

moln dras samman

natthamns mörker
djupnar

klyvas av ljungande svärd

han sitter stilla

vågmantel sveper om

han känner hennes hand nära

slungas upp ur havs mun

han sitter stilla
bidar
viljemening

han ser henne skymta i
stenrosens bladveck

gnista

faller

antänder grenar i

stenring


vågmantel sveper om

Regnbågskrigaren ställer sig

lyfter mantel
står
stilla

hon är i hans hjärtfamn

det gör ont då fönster slår
de slår icke för att skada
vi upplever det så
fönstret öppnades
tidigare var det svart ogenomsiktligt
vind öppnade
fingrar
mildhand
det gör ont
gråten
gör ont
ser du regnet
ser du dess sanna ljus
ser udu dropparna
de är i alltet
i allt
i helheten
gråten tas upp
omfamnas
blir pärlor
ty genom det öppnade fönstret stiger smärtan sägandes;
se mig jag vill att du värnar om ditt liv
se mig, älska mig därigenom befriar du mig; jag blir din frände

jag vet vad gråta är - livet är inte lätt bland människor.

vi vill gärna fly gråten
smärtan, den är en del av havet, vill icke förgöra

vindar viner, moln dras samman, ett barn sade; änglarna har samlat så mycken smärta, nu har de bhov av att tömma,
de vattnar markerna,
Hon tar emot och kupar händerna runt
ljus och värme lever
blir kärlek
ren
otadlig
begärslöst

vindarna viner moln dras samman
blommors solögon ler bakom
regn faller
åsktrumma
vinande blixtar
gryning skrider in
blåskimrande hav lever
träd allt andas


vad är glad, vad är lycklig;
detta är överdimensionerade uttryck;
glädje lycka kan icke finnas då "motpolen" icke finns.
Vänstra handen har behov av möte med den högra för att veta hjärtats liv.
För att du skall leva i glädje, lycka har du behov av att tillåta "motpolernas" liv.
De visar dig alltid - i kärlek - sitt sanna ljus
det är då räslan för smärtan tar över som livet fastnar i kramp,
genom att se, ett slags acceptans av smärtan förlöses den och blir en vackerdel, en beskyddare.
Se havet eller vindens andning,i det yttre in och ut,
det är alltid en vacker cirkels rörelse, livets spiral,
är icke menad att vara en krånglig labyrint, hjärtat är det röda nystanet, tråden är där,
alltid.


snart ämnar jag tacka dagen för dess skönhet, nu vilande i aftonens famn
de spinner drömmar ljusa in i barnens ögonrand
i gryning vanar de
fransar målar morgonrodnad
andedräkt
andas fri