20 augusti

sen sommar andas

natthamns läger andas

andas indigomantels
djupskönhet


vagga mig vagga mig i din hand

stilla

tindrar

åter synliggjorda för människoögas kristaller
kristaller speglar speglas
stjärnors ljus

kristallskepp tag mig i din famn segla segla himmelsrand

fyll seglen vita
välvda
mjuka

för mig till din strand

låt mig vandra stjärnö

stjärnors ljus väcker själens värme
stilla tindrar höstens stjärnor
vad är stilla i jordhamn
vad synes vara stilla

stenarna äro till synes stilla
stenarna är inom mineralriket så kallad fast form
kristallinsk form

så vad är stjärnorna
kristallinska former
strålar stilla rörelse

se stjärnan
se strålarna
dra dessa linjer in i stenriket; vad ser du
du kommer att se att de uppkomna geometriska formerna; strålarna är linjer i rörelsen stiger formen
var och en vilken ritat geometriska former vet att dessa linjer med exakthet är överensstämmande med den uppkomna famnen
ordet precisionsredskap steg fram, det är inte helt tokigt att säga så ty denna exakthet gör att varje linje blir precisionsredskap, klara rena skär de genom ytan för att blottlägga djupet

åskan, skakar om den gjorda tankebilden därav lever höstens åskväder
Berättare är de, de för berättelsen om elden vidare

Stjärnor tindrar i himlars salar

Solögon i solgård skimrar silverljus i hennes hår
Hon bär en vackerflätad korg därom

Åsktrumma andas hjärtrytm mantlar säras av vind bröstkorgs tankefängsel brister sju gånger sju knallar dess länge stängda klang stäms av vishets händer blixtar viner pilar svärd
Pilar möter hjärta pilar är ljusminnestrådar stjärnstrålars berörande vidrörande ljus nu vaknar själen händer viljehänder sluts runt svärdets pärlbeströdda fäste skär rent de döda är icke döda nu befriade lyser de dödliga klarare ger sig själv till känna
Ger sig själv till känna, känner sitt själv innerljus
Nu vaknar själen i andens ljus

Kometer är
Människan bär förmågan att lysa i starkaste kraft
Bär förmågan att dämpas i djupaste mörker
Fri är innerviljans ljus
I det inre andas andeljuset
Andeväsen är hon
Är allt liv
Ljus och mörker
God och ond
Kroppar gasmoln
I medvetet viljande av kärleks kraft starkt lysande kometer skapade av i guld med silver
Diadem runt hjärtat

Ja dotter du känner igen orden, du ser henne stå i havet, klädnaden är manetens slöjor böljande ljustrådar genomsiktliga, hon är mycket vacker, läpparna är lätt särade du skymtar pärlor
Håret äro silver, det är virat i en vackerknut, denna ilar i den flätade korgen, det glimrar pärlor i maskorna
Berättare är de, de för berättelsen om elden vidare
Stjärnor tindrar i himlars salar
Solögon i solgård skimrar silverljus i hennes hår
Hon bär en vackerflätad korg därom
Havet är bestrött med, består av sol av måne av guld av silver stjärnjungfrur spinner trådar till skrud, denna skrud är inte vilken skrud det än må vara ty det är livsskruden, den skrud livet skall bära till liv.
Vi har omtalat detta med död, det går att säga att efter liv kommer död, det är givetvis en bra bild att använda det är bra det att livet inte dör det vandrar dröm, drömförverkligande. Åskan dånar, blixtar viner – ja, de bilderna har använts i många filmatiseringar och det är en bra bild.
Kometer har en säregen förmåga att skrämmas, det har mäniskan likaså… människan kan verkligen skrämmas då hon rusar på, hon faller lätt oftast då hon är en rusande skenande komet, denna faller hårt och en krater bildas, kometer är mycket bra bilder till skrämselpropaganda.
Ser du kometen med skönhets ögon är den ett mer eller mindra gasmoln, det är människan likaså, genom värmen förtätas gasmolnet och blir synliggjort det vill säga kännbart. Vi behöver inte tala vidare om detta, vi ville endast kort beröra ty du sitter och känner igen.
*
långa vita slöjor

genomsiktliga

böljar

hav andas

jag dyker från klippan

virvlar
virvlar
låter mig falla

hav famnar om sluter händer runt

jag ser

långa vita slöjor

genomsiktliga

ljustrådar

de bränns ej

stiga upp till yta

viskar
kom
kom

vita händer genomsiktliga lyfter mig

vi flyger vind

in i solgård

upplöses

vattnar jorden med kärlek


*
hon vände ansiktet in i spegelsjön
skogstjärn andades krusning
strömmar klara rena azur
viskade ömt
se handen

handen sluten öppnades
sakta
hon läste linjer
såg
handen stiga ur
stiga upp i träds krona
blevo fler
ur det ena bladet steg det nya

träd andades bladsånger
gav henne svalka
hon slöt pinade ögon
skogstjärnen
darrade
viskade ömt
se ansiktet
han steg fram med mild kärleks blick hon andades mening
han sträckte hand till ville beröra hon flydde flydde bort från liv hon sprang med blinda ögon in i snårskog grenar rev slet piskade lismande glimmande ögon ekande kallskratt hon stannade
träd andades bladsånger
gav henne svalka
hon slöt pinade ögon spärrade upp dem
lyfte händer ropade in i sol giv mig eld hon tog emot eld i händers skålar tände flammande eld slet av sig kläder hjärtat förde hennes steg in i rytm hon dansade vilt dansade genom nätters dagar genom dagars nätter föll samman till eldens skimmerglöd hennes ögon slöts stilla hjärta flimmer låga
han kände hennes nöd slöt ögonen sprang skyndsamt med mjuka tassar han fann henne i skymnings flimrande lågljus varsamt kupade han händer runt lyfte henne in i famn bar henne in i boplats hägn lade fällar och skinn över droppade källans silver över torra läppars törstande bågar smekte henne lugn in i ro hon andades begynnande liv
stjärnjungfrur bar klädnad in hon skrudades i månsilverljus
vaknade kände närhet
*
hon vände ansiktet in i spegelsjön
skogstjärn andades krusning
strömmar klara rena azur
viskade ömt
se handen
*


ord, liv
ordklanger, liv
ord, liv
grammatiska förutsättningar, meningar
mening
*
hon lade sig i gräset vid trädets fötter


läste blad


diamanter
tusende solar var i tomögon

strålande vitt ansikte
kärleks ljus

gräs böjdes sakta över

flätades
fingrar flätades runt

puppa solbelyst lyft av skirtrådar

sover dröm

i värme vecklar hon ut vingarnas liv

badar sol
skönhet är rörelse, vackerrörelse
vit slöja skimrar ren fri omärkt
dimman skingras, livet framträder

vid varje vackert uttalat, skrivet ord förlöses en förvriden gest
en förvriden gestalt
ett förvridet väsens kärna
väsenkärnan strålar
vit slöja skimrar ren fri omärkt
ordet är icke ord är liv
livs mening

vänd inte ditt ansikte bort
så många ansikten har vänts bort
jag har aldrig vänt bort mitt ansikte
*
De döda är icke döda
Se de mörka molnen dragas samman, mantlar är de i denna bild, åskan, åsktrumman är hjärtats rytm, de vilka sägs vara döda smeker ditt hjärta
Det nya blixtrar är fantasias svärd, är ordens sanna väsens ursprung.