24 augusti

Dotter du skrev: ser en man sitta vid havet han sörjer sitt hjärtas ensamhet ser henne vid annan strand han ser havets vågor.

en man sitta vid havet sörjandes sitt hjärtas ensamhet, ser henne vid annan strand, han ser havets vågor, vågskum.
en man vandrar
han är omgiven av hav
mannen befinner sig på en ö, mannen vandrar nattsteg,
sömnlös, sömnlöst
höstvindarna är nära, mannen förbereder ön till vintersömn
mannen blickar ofta ut över havet, är mer där än här
mannen vandrar nattsteg, sömnlös

den stora fågeln sänker sig ned
sluter vingarna om hans brustna hjärta
havet andas stilla runt sorgens ö
höljer honom
en stjärna klar ser hans skiften
sade; stig upp man

mannen klär av sig allt, utom ett höftskynke
mannen sitter länge vid elden, elden flammar hög driver svetten ur hans hud
huden blänker
sakta sänkas lågmantlar glöd andas

glödstjärnor möter himmelsstjärnor

han ser ut över havet med slutna öppna ögon
han sejdar, drar henne närmre,
närmre
en dörr slår i vinden
havet sjunger, han ser ut över havet med slutna öppna ögon
ser vågors klippkänning, vita vågors skum

hör vita havsanemoner tala med svarta pepparkornsögon

vindar öka i styrka, ryta, vråla skyhöga
hans stämma är i
havet vänder ögonen till henne, en våg omfamnar, livtar
är en vagga, bär henne till
våghand lägger henne på i strandkänning havsfolken
träder åter in i hav

han smeker hennes slutna ögon vakna
hon möter hans blick
hennes huvud vilar stilla ljus i hans knäfamn
*
Öar kan vara mer än öar, en ö av stjärnor, livet är en ö, kroppen är en ö, varje ord är en ö, alla kroppar vilka är omgivna av vatten eller liv är öar.
Det finns glädjens öar det finns sorgens ö
Sorgens ö talar till dig du ser denna ö vara vingar
Vingar hållas om vaggar smärtan i själen
Se ögat, ögat är en ö, pupillen i mitten vidgas slutes är omgiven av hav, nåväln irisen.

Sorgön
vilade stilla
svart

dold i svarta slöjor

sorgön valde de doldas dok

förmådde icke möta
liv

havs sånger

mjuka dyning

varje stänk varje sandkorn är

önskeblänk

brunn lyfter lock

sorgön

är
vit
*
Sorgön är det slutna hjärtat av svikande kärleks hand
*
hon fryser

ligger stilla med marmorhud

taggar
växa ur hennes bröst
bergsrosens
minne

hon kupar händer
i fridsbön

slutet är hjärtat

hon sjunker djupare in i stenen

han ser henne skymta
söker vidröra

iskylan bränner hans hand

han tänder fackeleldar runt henne

låt mig skänka dig värme

han iakttager henne
länge

känner svag andedräkt

varsamt mejslar han fram henne

ur stenen

marmorhuden skimrar

sprödljus
*
Livet är icke fastnaglat vid enstaka punkter, livet blir en sorgö då livet, gesten, getalten börjar tolkas, språket är er icke givet för att tolkas och omtolkas, språket är ett kommunikationsmedel.
Vad sker då två tåg får för sig att inte susa förbi varandra på rälsen, vad sker då två bilar icke använder väjningsplikt.
Vad sker då fåglar icke strömmande flyger, kännande avkännande. De stannar inte livet; säger inte: stanna jag behöver klura ut vad den här luftströmmen är.
Språket, orden skrifttecknen är er icke givna till att tolkas, de skall flätas in i varandra för att ge en helhetsbild, ett förståeligt liv utan att tolka det. Livet är en saga, sagan är sann, den skrevs av medvetna sinnen, omedvetet medvetna är bäst att säga, de skrev budskapet i symboler, använde det symbolspråk vilket själen förstår utan att använda tanken. Så började människan tolka sagan och skriva om den, tecknen var alldeles för krångliga. Vad som skedde var att den livgivande essensen togs ifrån sagan.
Så är det även med livet, då livet söndertolkas och sätts ihop annorlunda för att det verkar vara alldeles för krångligt blir livet sagan en sorgö
Livet är en saga, en sannsaga denna har inte behov av att tolkas, den bär ett sigill vilket icke får brytas av alla och envar, endast de vilka du/ni tillåter så.

Någon skrev om en skiftnyckel, du såg genast skiften, du ser nu i skrivandets stund en sagobok en vackerbok, varje kapitel eller varje saga är ett skifte, så är även livets steg, dessa är skiften, varje livs skiften har ett sigill med en nyckel, denna nyckel hålls av hjärtats händer den gives bäraren endast då den säger: jag vill.
Vandra edra steg tolkningsfria vandra i värdiga stegspår känn sigillet runt ert hjärta, detta sigill är strålande ljustirader.
*

det slog mig att du kanske finner mig likgiltig, jag är bara jag…
det är sant att jag aldrig vänder ansiktet bort inte ens från mina banemän,
i varje väsens hjärta lever urlivet; sannhet, kärleksljus
det strålar klart rent,
Det gör ont att se det samt att möta handens illgärning.
Jag vänder aldrig ansiktet bort, skygg har jag blivit i bemärkelsen, värnad om mitt inre själv.
Öar är så mycket, inom, utom, alltid – med för till genom

Vandrar bakåt minns havet
I klippans famn en grotta en oas en ö
Havet andades
Känner havets andning strömmar med
Fri
Hör havets sånger
En nära vän en broder sade en gång
Lena; ser du ön
Jag såg den – det gör ont att se den, så många ansikten vänds oförstående bort
Förändringsvindarnas ägande begär, vill ha vissa utvalda delar av pärlan, samtidigt söka förändra hennes vägljus
Du gör mig förvirrad.

Senja
S- strålande ökensol, pyramidens hjärta Hon ligger i öknen pannpärla visar väg
E- evig andas strömmen
N- nudda vid hjärta nära
J- ur Hennes jordhänder gives frukter
A- Till bejakelsens livsvandring
*
I sommarens
ängder

dansade hon fjärilsljus

eldar brinner
höst

hon vandrar i djupa dalar
förd dit

lägger sig under mosstäcke


ser livets skiftningar


hon bär nyckel i sitt hjärta

sluter ögon stilla med nyckel gömd i hjärthav

ligger under mosstäcke
hjärtkammare evig är försluten
*

Lyrika
var hennes namn; är hennes namn

så underskönt
vacker under slöjan

någon

sade med kalleende

du är så bleksiktig
icke något att ögna, icke någon ögonfägnad

Lyrika log kärlek

Ordlös sade hon; icke är jag bleksiktig
icke så, jag är icke diktator

se barnet jag vaggar i min famn

mitt inre
mitt liv
mitt vara

är poesi

Hon lyfte handen vän

smekte någons ögon klara
*
Väska med handtag

flätade röda vita remmar
vikas upp

det är icke en väska, det är en målarduk

penslar vackra

doppas in i livshav

målar skönhet

väska med handtag vikas upp

Kondoren svävar

himmelhöga vindhav
*

Sagan

vandrade i människovärlden

slagen våldtagen stympad

hennes röst tystnade alltmer

det hände att väsen såg henne mer än hon själv gjorde

det gav henne kraft ett leva
Gode
du ger mig vackra namn, har svårt att ta dem till mig, jag gör det
känn att du är en av de få vilken jag ser vara min vän.
Skal
Se skönheten i höstens famn
Underbara danser har levt lever i sommarens äng; de upphör aldrig
Underbara rörelser
Dofter Fåglar Fjärilsljus
Dansens ringar förs in i fröet
Ett frö
Miljoner frön faller in i hennes famn
Stjärnor, kärnor, eldar
Faller in i hennes famn drömmer själarnas sannliv
Sommarängen lever i det inre, förinnerligas
Vinterängen är i det yttre, stråla klar i andens ljus

Våren nalkas
Groddar spira
Hjärtblad öppnar händer

De vilka icke vill bejaka, imploderar
Gång efter gång ty godhetens vilja lämnar aldrig, är alltid närvarande
Människan; det finns få människor – sanna människor
De har glömt helheten