den 31 oktober 2014

vägen är öppnad i stillhet

stillheten är den stillhet vilken är allts urstillhet

*

rosenmoln är djupet ur kalken

liljan bjöd i månsilverskålens ur

*

vem är strandmakaren

vem är makaren

är makaren

herden vilken varligt makar

fåren lammen

allt

in i stallet

du vet väl att instrument har stall

fioler till exempel

vad lever i stallet

kan ske toner

så vad är en strand

kanske handen vilken i ömhet håller hela havet stormar

kanske frågar du

varför stormar havet

vad kan jag svara dig

svaret det har du

i din hand

jag kan svara dig genom att säga

lyssna, lyssna hur dina sinnen är ostyriga kalvar

kalvar vilka släpps ut i hagen efter vintersömn

ystra, yra efter instängdhet

vårens ljus bländar synen

så kanske det är

stormarna är ju det vilket uppstår när något går överstyr

så sträcker makaren ut handen samt lugnar havet

just genom handnärvaro

makaren kan ju också vara den vilken täljer skepp

nåväl täljer är kanske lite i underkant

kanske är makaren hattmakaren vilken sömmar hattar

vilka håller tankarna i styr

säg har du varit inne i en hattverkstad

det

är ett makareäventyr

kanske är makaren en skomakare

minns du sagan om skomakaren

den finns nedtecknad i mången bok

så kanske makaren är en bokmakare

vilken binder böcker

så kan du när vinterstormarna ylar sitta vid brasan samt läsa sagor för barnen. undrar du varför vinterstormar är. just för att du skall hålla dig stilla. ej förfrysa nästippen så länge du ej ser längre än näsan når.

så vem är strandmakaren

det

kan du undra

den 30 oktober 2014

är ej vänskap

det väna skapandet

vän skapar ande

eller vän skapa an det

helt utan måttstockar

helt utan förbehåll så hjärtfrön

in i mognads mening

*

upphör vi någonsin att glöda inombords

upphör någonsin källan att porla

ja

jag undrar vad är släcka

vad är sina

*

hon frågade mig

hon

skäran, strimman av helhet

så vem är pelaren i ditt liv

så steg jag in i tystlunden

där allt är stilla

allt är ro

och det var dag och hon syntes framträda

skäran, strimman av helhet

i tystlunden

syntes höstlöven virvla

runt, runt, runt

och solen vandrar genom molnskogar

lyfter gråmantlar skimrande

solpollen far färder mjuka

och höstlöven viskar

det tysta

hör du

det tysta

så frågar de

vad liknar vår dans vad liknar våra viskningar

ser du vi flätar sidenband

färgerna är sju

ord öppnade yppar jag ej

de hör mitt tysta

det jag viskar

tankar

tankar

liknar er dans

så svarar jag

löven rasslar bladen rasslar

vem vänder bokens blad

pärlande höres

milda stämmor

kom låt oss tända lyktorna

skymningen faller in

kom låt oss upplysa mörkret

vilket fallit runt stammen

kom låt oss skruda detta träd

med lanternor

låt oss

skänka dig

träd

tusenden lanternablad

från var gives gnistan

så undrar jag

trädet

trädet sträcker gnistan

och vi tänder lyktor

lanternor

och trädet är nu

ett ädelstensträd

sidenbanden vi flätade

vävdes av mognade tankar

nu, nu skimrar de fria

i trädet

vi stillar oss alla

så stilla är vi

fågel

fågel

kvittrar

vilka är ni

vem skulpterade er

vilka pelare är ni

vi ler

vi svarar i tystnaden

ty tystnaden önskar vi ej störa

pelare skulpturer

vi inväntar mörkret kom fågel

vänta med oss

så stillnade fågeln

och vi inväntade mörkrets upplysande

skymningen steg in i kvällning

himlar brann röda

kvällningen bars in i aftonen

så sitter vi vid stranden

lyssnar till dagens hjärtsägner

hörda av aftonhamn

beundrar ett träd

vilket nu

upplyser

just

mörkret

kanske bär vi

kanske lyfter vi upp mörkret på våra axlar

så viskar min tanke

åter

frågar hon mig

hon

skäran, strimman av helhet

så vem är pelaren i ditt liv

tempel jag vistats i strömmar flödar genom mig

rör vid mina sinnen

pelare vid pelare

bär upp

taket

taket är stjärnor

är

ädelstensträd

är

är

vem

i mitt liv

kan vi bära upp våra liv allena

vem

vem är vi

vi är alla pelare

i liv

vilka bär himlarna på våra axlar

det är kärleksgåvan oss givna

så kan vi höra

strömmar

ljuda

serenader

sfärer

urtonen

hon ler

hon

skäran, strimman av helhet

hon frågade mig

så vem är strimman i ditt liv

akvarell

den 29 oktober 2014

du kan önska dig närvaro

därmed inte sagt att den närvaron kommer

närvaro

den

har du alltid

städse är ett vackert ord

inne börds ord

*

har du en gång

någon gång undrat

varför det heter innebörd

varför det inte heter utebörd

*

ditt inre är det barnet skådar

just för att se hur ditt yttre överensstämmer

är ditt yttre ditt inre följer barnet din rörelse

*

jag undrar ofta varför så många skyddslagar eller skall jag säga

skyddskapell

tillverkas av människan

vad eller vem ser hon

kanske en spricka i spegeln

finns egentligen tilliten

över huvud taget

*

kåpor

presenningar

vad är egentligen alla dessa spektakel

vem göms

är dessa kåpor presenningar

täckelser värn

*

regn faller ned sägs det

paraplyer fälls ut

sägs det

har du sett ett paraply

sett ordentligt

hur ser ett paraply ut

tystnaden faller in

ett dun seglar in

lyfter dig i

in i handen

dunet

en skål en hand

sjösätter dig in i tysthavet

du sluter ögonen du ler

ett paraply

en klocka blå

en tulpan

skålen är vänd till marken

för underligt förunderligt

regn faller ned sägs det

vänd ditt ansikte in i regn

låt paraplyet vara

regnet smeker ditt ansikte

kom inte med dessa förnumstiga uttryck som slagregn

piskande regn hur många negativa benämningar kan vi rabbla här

lika många som, som dropparna i regnet kanske kan ske.

regn är vackert, regn är ju faktiskt kristalljus och var finns kristaller i dig

säg mig var inte de första radiosändarna radioapparaterna tillverkade med kristaller. och var kom den iden ifrån liksom paraplyet.

månne såg de regnets verkliga jag näri regnet steg ur molnen. drömmarna är ju en slags moln. allt är möjligt i drömmarna. molnen bär dig du faller ej igenom möjligen i genom. moln mjuka kuddar bär dig. möjligen såg de regnet vara linjer eller strålar eller stavar.

promenadstavar käppar. så var det ej, det kunde ju vara av välbehag att vandra med en regnkäpp stav. kristallstav. det finns folk vilka gör så. möjligen, böjligen vi leker bara en stund med ord.

orden föll ned , regnord bildade en ordpöl. ordpölen den växte sig allt större var till slut en sjö. innan ordpölen blev en sjö var den en smärre sjöpöl. mitt på vägen i vägen låg denna sjöpöl. så kom där vi och vi skuttade och hoppade så orddroppar stänkte glittrandeglädje runt oss. visst blev vi blöta och vätan sjönk in varvid orden skapade former vilka hissade segel samt lämnade hamnen. för se nu låg ju sjön där glittrande framför oss. hamnen den hade ett utlopp liknande en mun eller ja vad. hur skall vi åter finna tråden, linan har vi ju lossat. knuten den gordiska knöt vi upp. visst finner vi tråden ty linan den brast ej och vi sökte aldrig ty tråden är röd och vi släppte den ej.

regn faller

så sägs det

där ser du tråden är hel

paraplyer fälls ut

så sägs det

och vad säger vi med det.

regn faller samtidigt stiger regn

därför ser paraplyet ut så.

för se den vilken vandrade i ängen såg klockor, blomklockor såg tulpaner och såg skönheten näri regnet föll i. med paraplyer kan vi segla vind kan vi segla hav väl bäst säga innan du kommer med förnumstiga påståenden vilka säger att friktionen är ett mått på ytornas möten eller tyngdlagen hela siffermängd och så vidare. siffror är vackra, kom lek med oss. så leker vi en stund med siffror både addition subtraktion gånger samt delar med oss. allt det andra hoppar vi för tillfället. till fället över.

hamnen ja, ser du hamnen. vad liknar utloppet.

det är en gång en sjö vilken egentligen är ett hav vilket mynnar ut i en flod vilken ringlar sig djupt ned mellan två höga klippor. klipporna liknar två jättar och visst är de så. ty dessa jättar är väktare av konungasläkte.

hur det nu är så sträckte dessa händer till varandra. folken kallade detta en hängbro eller en repbro. vi vet vad det var. så sänkte väktarna händerna av orsaker vilka var av mening och därav hoppar vi fr tillfället över och det är en utmaning. ut lopp ut maning.

och vi landar för klipporna bär oss i molnen vi icke ser.

i drömmen är allt möjligt

regn faller ned sägs det

paraplyer fälls ut

sägs det

har du sett ett paraply

sett ordentligt

hur ser ett paraply ut

allt detta och mycket mer är att leva med

ty just allt detta visar hur idéer vaknar

ur fantasin vilken kanske är dröm kanske inspiration

en sak är säkert

allt kommer ur skönhet

ur beskådandet av

beundra det sköna

och däri vaknar

den djupa längtan

till

fallet

fället

kom så badar vi ordsjön

tystnaden faller in

ett dun seglar in

lyfter dig i

in i handen

dunet

en skål en hand

sjösätter dig in i tysthavet

du sluter ögonen du ler

akvarell

den 28 oktober 2014

det talas om spöken om gastarom gengångare

snubblade du över din genväg

kanske är det din rädsla

kanske är det ditt hjärtas varning du vill driva ut

*

egentligen finns ej underliggande strömmar

dessa underligganden kan bli under

det vill säga i en medveten – kärleks – medveten tillvaro

*

i skogen ligger kvistar grenar stammar fällda kvar

stenar bildar ring, det ser väl mest ut att vara kringspridda stenar. utan planritningar sådana som människor planerar. stenarna ler i kärlek spinnandemjukt. skulle du flyga min vän skulle du se vår cirkelföljd. den är samt har alltid varit. därav kommer det sig att ni utan att betänka det lägger stenar i ring när ni tänder en eld. så ser det ut här i skogen just nu. det skulle du se vän om du lyfte dina vingar. så säg ej att du ej kan flyga, det kan du.

ängen, ängarna vilka lindar sig runt trädöar bär höstkläder. gräset, gräset är förunderligt, så många färger i grönt trots höstens glöd.

det vandrar en kvinna här. saktar in stegen ty hon studerar just gräset. hur gräset egentligen rör sig i dessa starka vindar. det hon ser är hur gräset viker sig i tusenfaldsriktningar ändå följer gräset vindarna utan trassel utan knot utan bråk. hon ser också att där fukten är hög, där vatten var är gräset gult, nåväl gulgrönt medans där lagomfukt var är gräset ännu grönt. så är det, så ser du ut, så vacker är du.

en gyllengul blomma fyller hennes ögon. hon böjer sig ned tar blomman mjukt in emellan fingrar utan att bryta dess stjälk. så vacker är du.

ännu några steg och hon ser en blåklocka ännu blå mer liknande glas nu i hösten. så vacker är du.

hon når stenen rör vid stenen nu höstkylig i vinden minns sommarvärmen den bar. så vacker du är.

kvinnan kommer till. jag undrar om bäcken är stigen hög. bäcken är torkad fukten lever kvar. hon hoppar över.

sörj icke skogen, den vilken här var. de fällde oss, många av våra fränder. till synes är det så. rötterna de djupa lever här. vi helar hennes hud. sörj icke, lyssna in i våra stammar hör skogarnas vida sånger.

kvinnan vandrar, lägger händerna till stammar. ser svampar vita överallt. välkomna hit så vackra är ni.

hon når ett av de äldrevida träden. nu studerar hon grenar. minns en man vilken sade att träds grenar inte växer nedåt.

äldreträdet harklar stämman, visst har jag grenar vilka pekar nedåt. varför skulle jag ej ha det. du kan ju peka nedåt. så myckna lagar och paragrafer har ni. lyssna inåt. vi växer vi väver.

lägg din hand till trädets stam

förtälj mig det du känner

du säger kanske

skrovlig bark

en aning kylig

du säger kanske mossa

en anings åldrande stam

vänta en stund

förtälj mig det du upplever

du förblir tyst

det du upplever är obeskrivbart

visst kan vi skriva

visst kan vi

förtälja

måla

i stammen andas du andas stegen du tog

just för att komma till denna plats

du följde en upptrampad stig

stigen upplever dina steg

du brukar vandra den stigen

rådjur brukar vandra den stigen

stigen upplever

visst är det igenkännande

det kännande är ju just att lägga handen till stammen

låt oss säga en ytberöring

den finns det behov av

just för att nå

upplevelsen

kännandet kanske är just planteringen

planteringen av avtryck

av spår

vilka bäddas in

så kommer du vandrandes stigen

därvid darrar icke stigen

ty stigen känner dig

du stiger upp ur marken

där du är planterad

väl

känd

detta är ej att beskriva din upplevelse av trädet

trädet är ett väsen du är ett väsen jag är ett väsen

skogen hade en bäck

skogen hade ett kärr

ett kärr med trasselgrenar

ty människorna hade glömt denna plats

därmed släppte träden torkade grenar

människans hud torkar ävenså

detta är ej det vilket kallas att dö

grenarna blev vattnets täcke

träden slöt sig tätare runt kärret

kärret eller vattnet vilket vid närmare seende var järnrött

grodor trivdes gott där, skräddare

rådjuren drack vatten där samt trippade nätt över

bävrar kanske besökte kärret

vi kan nämna många

nåväl allt mindre solljus silades genom grenarna

kvistarna därmed steg vattnet

regn vattnar så kallat uppifrån

ser du här vattnar regnet så kallat nedifrån

ty vattnet steg och kärret bredde ut sig alltmer, alltmer

många djur trivdes här

människorna

jo, det fanns en del vilka ofta stannade här

just för att beundra skogsblomstren

kärrets vänner

en fredad plats

kanske ilar din tanke och viskar

hur kan denna plats vara fredad

ett kärr kommer av

och så rabblar tanken inlärda fraser

det var en fredad plats

så kom skogsmaskiner

träd fälldes djupa sår blev i marken

bäcken torkade

kärret

kärret drog sig samman

kröp in i marken

vände åter in i sjön

träden

träden står kvar

glesare helt visst

och helt visst saknar de bäckens sånger samt kärret

så kanske det är

så tänker din tanke

träden viskar

du skrev droppträd

vad är droppträd

regnet stiger nedifrån upp

upp genom i till

kvistar grenar

pärlande knopar

droppar

andningsdroppar

ordhängen

kanske är det allt detta du upplever i träden

bäcken kärret skogsblomstren stigarna

skogsrörelsen vilken planteras

vilken spirar

vilken

är

nu

i dina händer

akvarell

den 27 oktober 2014

hur vet du att det du ser är det du ser

att det du ser inte är dig det ser

kanske vet du det i det ögonblick du sluter ögonen

samt upplever essensen

*

hur vet du att det du rör är det du rör

att det du rör inte är det vilket rör dig

*

det finns egentligen bara ett tillstånd där vetandet övergår

stiger in i varseblivning

det tillståndet sitter i tystkronans inre

*

allvaret är en ädelsten vilken stundtals viskar all var

nåväl låt ej allvaret förgifta dig

det

är icke

allvarets vilja

allvaret är ditt hjärtas kärleks vilja

all var sam lek full het

*

förlikning behöver inte vara negativ

förlika dig med stormarna

tag dem i hand

tag tömmarna i din hand

*

förlika

förlikning

är det av mening att förlika sig med

det blir inte mer än så

jag kan inte mer

är det av godo att göra så

eller

eller

kan det vara så att det är av godo att förlika sig med stormarna

samt  ta tömmarna i din hand

varvid stormhästarna upplever lugn

förvissning

inte förvisning

möjligen för

visning

så har detta förlikande

blivit en ädelsten i din hand

det inkallas ju förmedlar i förlikningar

i livet

finns det egentligen inte behov av förmedlare

och egentligen är det ej av godo att medla mellan ditt hjärta och det den så kallade yttre världen vill av dig

förlika dig

med den du är

samt ta tömmarna i hand

sätt inte på dig koppel med munkorg

eller sätt dig förstelnad

tag tömmarna i hand och led dig ut

eller ur

det du trodde var

det du trodde kom ur din jämförelse

ej med eller ur den du är

för liknar detta kol

det kol vilket glödde detta kol vilket glöder

för liknar detta kol det kol vilket höll gnistan i hand

vilket slocknade, så slocknade jag ej handen slöt jag runt lågan

ty redo var du ej och vindarna lekte med barnasinnen

dansade upptäcktsfärder

nosade gömde lyfte

suckade samt log om vartannat

för liknar detta kol det kol du vässade

det med vilket du ritade bilder till barnen

för liknar linjerna varandra

är udden spetsig ännu

är udden rund

visst är jag det kolet

ändå ej

jag är det första

jag är det sista

för liknar jag allt

i det jag icke stannade i formen av

förlikning med det slocknade

handen slöt jag runt lågan

se u sitter vindarna i ring

inväntar vad

min hand

sakta öppnar jag handen

lågan stiger blygt ut

stiger blygt ur

lyfter blicken

viskar

nu

är jag lågan

för du är kolet vilket höll mig i hand

och vindarna ler

förtälj oss

mer

det var i februarisången en man nalkades skogshuset

det vilket träden håller i händerna

huset vilket blickar ut över eller in i ängen

huset vilket lever på kullen

omgivet av rosor

av örter

det var i februarisången när isarna begynte röra sig sakta

begynte knaka stundtals råma när graderna steg in i kristallrosor

det var i den stunden hon tog emot hans steg

släppte dem in över tröskeln

gladde hon sig

det gjorde hon

det var inte av vana hon tog emot

hon hade visst förlikat sig med att så är det kommet

och kanske hörde huset detta kanske hörde rosorna detta förlikande

hur det än var så kom en man i februarisången

sakta gled hon ut ur förlikningen av att så är det kommet

modet fyllde henne det var så ej kommet

han bjöd henne sin hand

därmed löstes bojorna hon bundit sig i

februarisångerna övergick så sakteliga i isarnas färder

ja, mannen och kvinnan vandrade ofta till sjön för att följa skeendet

takdroppen kom, markernas sidenjordar sjönk sakta in

vindarna smekte dem av hennes nu sakta vaknande

snödroppar syntes

snödroppar och krokusar

mannen och kvinnan syntes i ömhet vårda huset

vårda rosorna örterna träden

ja

isarna gled undan

hon hade släppt förlikandet

förlikandet var kommet till ystra kalvar

dansandes i ängen

hon log

såg

ej

vad kom så sakteliga

hon strök det sakteliga kommande

som, som vore det ett ömmande sår

spinn, spinn katten min

jag helar dina rivna sår

så nynnade hon

trodde allt var väl

mannen

planterade

ett vårdträd

de vårdade trädet och sommaren kom

gräset böljade

träden blomstrade

en tomma tystnaden kom allt närmre

rosorna slog ut i full blom

stranden bjöd in dem

de var ett med sjön

med livet

inte med varandra

de gled

gled

och tallarna suckade

varför

sakta nalkades hösten

blomstren steg in i mognad

steg in i dofter

det var i februarisången deras händer snuddade vid varandra

det var i novembersången deras händer gled ur varandras

mannen reste vida in i skimrandeglädje

kvinnan sörjde så var det kommet

ändå gladde hon sig i sitt hjärta

ty hon hörde fåglar förtälja

om mannens färder

om hans lycka

och hon målade livet med färger ur regnbågsskålen

förlikade hon sig

kanske gjorde hon det

i visshet av att

allt är inte

det, det var

om du ej

är det

det

är

så vandrade hon till sjön

såg dropparna i havet

såg att dropparna är många ändå en

och alla är de havet

för liknar

vindarna i ringen strålar förväntan

säger

för liknar detta kol

det kol vilket glödde detta kol vilket glöder

för liknar detta kol det kol vilket höll gnistan i hand

vilket slocknade, så slocknade jag ej handen slöt jag runt lågan