den 24 oktober 2014

oro är ett taggtrådsstängsel

du oftast lindat runt dig själv

stolpar kan slå rot

taggarna driva fram blod

frigörelsen kan omvandla blodet till rubiner

*

händer kan ej hindra ej stoppa utan ditt medgivande

däremot är det mycket väl att lyssna till hjärtats stoppsignaler

*

benämningar

fördämningar

benämn

fördämn

se hur kontrollen genast skriar samt säger fördämn finns ej. fördämn ler mjukspinnande. jag skrevs i denna stund, visst kan du säga fördäm. höres det bättre eller skriar du igen.

så många stämmor höjs skriande dock ej då orden görs till slarvsylta, en slags stylta vilken stöttar samt ändå ej innehar styrka. detta är ej att mindregöra denna slarvsylta samt ej heller att underminera denna slarvsylta. slarvsylta kan vara av godo, den ruskar om. det vilket ruskas om släpper det vilket ej hör till.

fördämn, nåväl det gled ut ur floden av ord ut ur fördämningen. känner sig kanske lite vilsen helt visst lite vilsen, fördöm mig ej. så glider fördämn in i dammen buren av de vilka vakar i dammen. de vilka bygger fördämningar i total närvaro av flodens åder. bygger ej fördämningar vilka blir infarkter anerysmer eller liknande bråck. bråka icke med de strömmar du ej vet vägen kommen från till igenom för.

lyssna ännu en stund. för döm mig ej.

bedöm

fördöm

benämningar var det vi inledde med.

benämningar kanske ger den ena behörighet medan den andre icke gives behörighet

folken här runt omkring brukar myckna benämningar mumlar stenar ur mosskägg.

folken här runt omkring, troligen just för att de har svårt se sig själv i rollerna av helhet.

förenklad tillvaro tros benämningarna ge, vi vet att det snarare blir tvärtom.

det blir hinder.

är det ej tillräckligt högt till manken är det lätt att snubbla

hur mycket de än lägger manken till

stenarna ler

så där som stenar endast kan göra

faktiskt ser det ut som att marken skakar

ser du gnomen med den stora runda magen

hur magen guppar

hur skrattet rullar

från tå till topp

hur tanken flyger sin kos

hur kosan vänds in i vinden

hur vinden fyller kåsan med

med havsvind

hur havsvinden bugar inför källan

hur kosan gives vatten ur källan

ur kåsan

så är det med benämningar

de är likt skuttande kalvar

valpar

varför ej bruka dem till lärande

varför ej bruka ordjorden

med alla dessa frön

sädeskorn

så skall du se fälten mogna

till

givandes näring

in i

ditt språk

ur ditt hjärta

hjärtat har ej benämningar

hjärtat andas det frihet är

i ditt inte växer en rosenring

tolv rosor

den trettonde är

mitten

åter har orden strömmat

hällande regn

somliga upplever regnets droppar gnistra

somliga gormar

suckar

somliga upplever regnet piska

somliga upplever regnet smeka

hur de än upp lever

är det uppleva eller känna

är känna samt uppleva bedömningar

stanna i mitten inom rosens blad

andas in doften av regn

tillåt regnet viska från var till var till vad från vad

åter har jag nedtecknat alla dessa ord

och jag kan ej upphöra tänka

till vad för vad

skriver jag detta

är det strunt

i denna stund är det just

min tanke

och kanske är det så

att detta skrivande måste upphöra

allt detta kanske är en livsövning eller just en

språkövning

och jag hör rösten viska

förringa ej dig själv

ditt själv

med dig själv

*

tala till mig

i vinden

tala till mig

vagga mina händer

förlist är båten

guppandes

i stiltjen

av

storm

tala till mig

jag är bladet

vilket förliste

näri

det

trädet

släppte mig

han hörde bladet tala. makaren vilken rörde vid trädet. trädet vilket gav honom, båtsmakaren, skeppsmakaren virke till båten till skeppet. och han lyfte bladet ur stiltjen av storm. gav makerskan bladet. hon sömmade segel i dagarnas nionde in i sjunde segel.

bladet andas skinande vitt fylldes med vind till seglarens färdväg.

seglaren, en stormfågel

svarade makarens stämma

svarade makerskans stämma

så seglar de till ön vilken bär namnet origo

det

är ej

strunt