den 25 oktober 2014

egentligen;

kunde du ej uppleva

känna

rädsla

skulle du troligen bli sittandes stel

*

ser du den ”världsfrånvarande” ballongen sväva

luften är fången

drömmen är fången

i hylsan av konsternerat skal

silvernålen sticker hål

ser du ballongen virvla

*

du kan blåsa hur många luftskepp du vill

utan din närvaro störtar de troligen till marken med buller och bång

det är att likna vid att köra bil utan händerna på ratten

*

skrift

skrifttecken

skriv

skrivtecken

tecken målade med penslar

med mjuka penslar

så övar de rörelsen redan innan solen stiger ur sin bädd

nåväl de vet när solkornet, det korn, det frö solen så sådde

i skymningsstrimman spirar

sakta öppnar ögat samt släpper spirandet fritt

solkornets nyfikenhet rör vid solfadern

vakna

vakna

det är då

i det ögonblicket solkornets ivriga stämma ljuder som de

begynner övandet, rörelsens övande

de följer rörelsen

tro ej från hand till hjärta

de följer rörelsen vilken gror i hjärtat

huvudet leder dem icke

hjärtat leder dem

in i rörelsen

var gång de söker skynda på

viskar hjärtat genom att taga rörelsen i hand; sakta dig

så

övar de

så övade denne man

och denne man gavs en droppe

vilken mannen höll i handen

den gången ännu en ungerman

den gången hade trädet ej lagt så många ringar

den gången hade havet ej lagt så många ringar runt mannen

vad spelar åldern för roll

åldern spelar ej en roll

åldern kan vara god att luta sig till

varsamt lägga fingrarna till lutan

till guqin

stammen kan vara god att luta sig till

mannen gavs en droppe av havet att hålla i sin hand

mer mellan tummen samt pekfingret

så varsamt höll han droppen

droppen höll

tonen

det hände att mannen samlade barnen runt sig

så lät de droppen sväva

andaktsmässigt tyst var ringen

droppen svävade

visade dem bambuträdens susanden

bäckar floder

allt speglades i droppen

lugnt

sakta

så lade sig droppen tryggt där

mellan tummen samt pekfingret

barnen vaggades in i stjärnsömn

mannen gavs penselskaft av bambu

gavs hår av de kvicka vilka dansade i cirklar

mårdar kanske det var

mannen log

droppen andades in midnattsblå klarhet

gryningen bredde ut den vita duken

rörelsen mannen övat levde i hela hans väsen

och han blev nu mannen vilken skrev

målade just

caligrafi

ja han blev det och han undervisade barnen

och barnen visade honom glädjens under

kanske en gång stod dessa helt stilla

kanske såg de tranorna lyfta

kanske såg dem tranorna dyka

sväva in genom molnens lätt särade fingrar

så var det

dessa var i den stunden tranor svävandes ovan molnen

stilla sakta lugnt

sedermera kom en av dessa att bli

den vilken skapade silverfåglar

och inte visste han

att det skulle bli så överhängandes många

överdrivet många

kanske hade han då stannat vid en silverfjäder

till skrift

silverfågelsmakaren ler

vad kunde jag

deras längtan svarade jag

två män stigna ur ålder förtäljer barnen resornas vägar

resorna barnen bar i händerna

när de klättrade nedför trådarna

genom molnens lätt särade fingrar