stegen
kliven
gången
borde vara det
steg är
nämligen lyftade
*
de vilka brukade
band till att binda grindar, staket, gärdesgårdar
hörde vindens
rörelse
det var innan
dogmerna spikades fast
*
den yttre bilden
är bara höljet
skalet till
bladens verklighet
*
människan talar
mycket om
om
hon kanske borde
andas
aum
hon talar
utan att
egentligen se allt det vilket sker i tal
hur ordkärnan
läggs i bädden
hjärtbädden
kanske tror
människan att jordarterna bara är det hon går med fötterna på
det är ju en
illusion, hon är jorden samt alla jordingredienser; det vilket i dagligt tal
benämns vara exempelvis, lera, mull, bördig, torr och så vidare, lagren är
många, halterna är många droppar i havets helhet.
var var vi, vi
är i hjärtat, hjärtjorden vari ordkärnan är lagd.
sakta väcks
spirandet, sakta rullas hjärtbladen ut.
det är sant, det
är bilden av budbäraren.
den vilken
kanske kom ridandes på hästen, stannade mitt i stadens kärna samt rullade ut
kungsbudet. eller stannade budbäraren under den stora ekens vida krona med den
grova åldersstammens trygghet bakom samt rullade ut kungsbudet. harklade
stämman samt läste. läsandet samt skrivandet var inte till allom givet så detta
var för dessa låt oss säga magi.
det skrevs många
rullar och visst var detta vackert.
sant är att
ormbunkar rullar ut bladen.
det är en vacker
gest i avseende till hur livets spiral symboliseras, en spiral medsols eller
motsols därom tvistar de visa. är det inte tämligen solklart att den vandras
med solen. säger ditt intellekt eller din intelligens dig att vandrar du
medsols förbränns du ju närmre kärnan du når. så är det ej; det vilket sker är
att skalen kläs av.
var var vi, var
är vi.
vi är i
ordkärnan.
spirandet kommer
sig av att ljuset når in samt värme. detta ljus denna värme är icke de
fysikaliska lagarnas molekyler eller atomer, elementarandning är ett vackert
ord.
genom att dessa
är väcks viljan. och just dessa var i begynnelsen vilken alltid är.
hjärtbladen
rullas ut.
når vad.
når strupen,
detta underbara redskap. det är ju så att strupen icke är en kanon eller en
slangbella. faktiskt är rörelsen att likna vid barnets väg genom födslokanalen.
kanaler är vackra visdomsbärare, lärare.
just här
komprimeras luften samt ordet formas.
tungan kan vara
en kanon eller en slangbella när människan ej är närvarande.
allt är organ
detta är
talorgan genom vilka ordkärnan förverkligas.
det är en gåva.
människan är
härigenom en slags mullbänk eller humusjord.
visst är det så
att i denna jord finns så kallade rester, skalrester.
kanske
tonskalor.
det kanske det
är i avseende till livets tonarter.
intellekt
intelligens
det finns
måttabeller till detta
tester
är det en
nödvändighet
och går det
verkligen att mäta
undrar eken i
lunden
intellekt eller
intelligens
är ju till viss
del begreppsbärare
fastnar du i
dessa befinner du dig i en krampad hand
eller en
strypsnara.
skalet har låsts
runt dig
intelligens
intellekt är ju vackra ting
vackra redskap
näri dessa
flödar i blodet
blod
vatten ådror
strömmar
flöden
näri dessa
intelligens
intellekt är levande organismer
vilka varsamt
följer ordkärnans
spirandevilja
så
kan det vara
den yttre bilden
är bara höljet
skalet till
bladens verklighet
såg du pusslet
falla ur ramen
bitarna svävade
i luften
bitarna landade
ej
bitarna lade sig
svävade i väntan
i ovisshet
ändå visshet
det kommer
det
är
allt har ett
innehar ett redo
rede
såg du spegeln
krossas
spegelglasets
bitar falla
händer vilka
sträcktes till i visshet av dylika bitar skär
skär för att
lindra smärtans konvulsioner
såg du hur mjukt
bitarna
svävade
undvek bitarna
inte alls
däremot skar
bitarna ej
bitarna svävade
i luften
bitarna landade
ej
bitarna lade sig
svävade i väntan
i ovisshet
ändå visshet
det kommer
det
är
allt har ett
innehar ett redo
rede
vagga
vagga
vind
och jag
tillbringade stunderna
livsstunderna
med att lägga bitarna
för varje bit
jag lade
lades en
pusselbit
helt utan tvång
ja, jag
tillbringade allt det vilket kallas
timmar
minuter
sekunder
livstecken
till att lägga
bitarna
till att laga
pusslet
spegelns glas
så har
allt
det jag trodde
än en gång splittrats
och nu
nu lyfter jag ej
händerna mer
kan endast se på
samt viska
fall
fall
orkar ej
tillägga
fall mig in i
händerna
trött
trött är jag
på vad
på mig själv
förlåt mig
jag är så trött
på mig själv
kanske hörde
bitarna mitt hjärtas bön
ty bitarna föll
det jag kunde se
var att bilden var den jag trodde
till skillnad från
då
ställde bilden
mig en fråga vilken löd
bejakar du mig
det var då jag
insåg att alla bitarna var utformade lika
samma
just för att
passa samman
bitarna var vita
fyllda med
möjligheter
i de öppnade
ögonens famn
därför upprepar
jag
förlåt mig
jag är så trött
på mig själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar