den 20 oktober 2014

stunderna är oändliga

ändå kanske stunderna skall ses vara uns

dock icke missunnsamhet

*

varje ton är en öppnad knopp

vilken rörelse hör du i jorden

vad såddes i tonen

vari såddes tonen vilken rörelse

hör du

*

tvekar knoppen

ja

kanske

i visshet av mening

*

Berätta för mig

Stenarna

Från var kom stenarna, var det löven.

Löven. Vilka träden fällde, var träden bergen.

Länge höll den gamle orden i händerna, höll den gamle tankarna i hjärtat.

Den gamle bar kläder vilka var samt är barkstruktur. Den gamle hade i en stund lösgjort sig ut från berget, ja – såg det ut. Den gamle avsade sig ej berget det var mer så att de ej tidigare hade sett den gamle. Den gamle hade helt enkelt kommit från bergstrakterna. Hade levt med berget sedan de båda här trädde in. Ja, långt före det. Det de visste var samt är att detta före aldrig fanns samt ej finns. Det är mer en följd. Ungefär som, som då ett korn lossnar eller en sten. Plötsligt blir obalans en av de så kallat större stenarna liksom skälver och så, så blir det ras eller stenrullning helt enkelt, lavin kanske kan ske. För si det händer ju med snö likaså. Egentligen kanske vi kan kalla det för pukor vilka ljuder. Konsekvensrullning kan vi ju också kalla detta.

Den gamle bar detta vackra snömolnshår, var den gamle en man eller en kvinna, spelar det en roll. En roll kanske det spelar, det gör det ju näri bilder skapas. Låt oss här säga en man. Mannen den gamle hade bestigit berget, han upplevde att det var alldeles för många yrväder gormanden samt virvlande oförståndsord där i människodalen. Där, där den höga skogen lätt särade fingrarna. Kajorna var vackra när de lyfte i flockar virvlande, men dessa virvlandeord kunde han ej finna skönhet i.

Den gamle funderade i tystnad, släckte varsamt de egna tankarna samt steg in i skimret i lyktan, där gavs han svaret och därmed besteg han berget. Rullade sig samman samt gavs en vitskimrande hamn. Folket de med virvlande gormanden trodde det var en varg och många var det nog vilka planerade jakt. Vem vet vad som fick dem att avstå, jakten uteblev, den vita vargen eller den gamle eller mannen kunde härmed utföra det skimret förtalt.

Mannen satt helt enkelt där samt sände goda berättelser, inte högt, det var mer som, som en hjärteld.

Hörde folken detta, det gjorde de ty sakta sent om länge stillnade det vilket hade blivit stormar tornados.

Det var i den stunden träden fällde blad.

Det var i den stunden den gamle visades

Det var i den stunden gossen mötte den gamle

I djupet av den gamles ögon såg han en vit skimrande varg och han frågade

Berätta för mig

Stenarna

Från var kom stenarna, var det löven.

Löven. Vilka träden fällde, var träden bergen.

Länge höll den gamle orden i händerna, höll den gamle tankarna i hjärtat.

Så är det gossen i mitt hjärta