hur vet du att det du ser är det du ser
att det du ser inte är dig det ser
kanske vet du det i det ögonblick du sluter ögonen
samt upplever essensen
*
hur vet du att det du rör är det du rör
att det du rör inte är det vilket rör dig
*
det finns egentligen bara ett tillstånd där vetandet
övergår
stiger in i varseblivning
det tillståndet sitter i tystkronans inre
*
allvaret är en ädelsten vilken stundtals viskar all var
nåväl låt ej allvaret förgifta dig
det
är icke
allvarets vilja
allvaret är ditt hjärtas kärleks vilja
all var sam lek full het
*
förlikning behöver inte vara negativ
förlika dig med stormarna
tag dem i hand
tag tömmarna i din hand
*
förlika
förlikning
är det av mening att förlika sig med
det blir inte mer än så
jag kan inte mer
är det av godo att göra så
eller
eller
kan det vara så att det är av godo att förlika sig med
stormarna
samt ta tömmarna i
din hand
varvid stormhästarna upplever lugn
förvissning
inte förvisning
möjligen för
visning
så har detta förlikande
blivit en ädelsten i din hand
det inkallas ju förmedlar i förlikningar
i livet
finns det egentligen inte behov av förmedlare
och egentligen är det ej av godo att medla mellan ditt
hjärta och det den så kallade yttre världen vill av dig
förlika dig
med den du är
samt ta tömmarna i hand
sätt inte på dig koppel med munkorg
eller sätt dig förstelnad
tag tömmarna i hand och led dig ut
eller ur
det du trodde var
det du trodde kom ur din jämförelse
ej med eller ur den du är
det kol vilket glödde
detta kol vilket glöder
för liknar detta kol
det kol vilket höll gnistan i hand
vilket slocknade, så
slocknade jag ej handen slöt jag runt lågan
ty redo var du ej och
vindarna lekte med barnasinnen
dansade upptäcktsfärder
nosade gömde lyfte
suckade samt log om
vartannat
för liknar detta kol
det kol du vässade
det med vilket du
ritade bilder till barnen
för liknar linjerna
varandra
är udden spetsig ännu
är udden rund
visst är jag det kolet
ändå ej
jag är det första
jag är det sista
för liknar jag allt
i det jag icke stannade
i formen av
förlikning med det
slocknade
handen slöt jag runt
lågan
se u sitter vindarna i
ring
inväntar vad
min hand
sakta öppnar jag handen
lågan stiger blygt ut
stiger blygt ur
lyfter blicken
viskar
nu
är jag lågan
för du är kolet vilket
höll mig i hand
och vindarna ler
förtälj oss
mer
det var i
februarisången en man nalkades skogshuset
det vilket träden
håller i händerna
huset vilket blickar ut
över eller in i ängen
huset vilket lever på
kullen
omgivet av rosor
av örter
det var i
februarisången när isarna begynte röra sig sakta
begynte knaka stundtals
råma när graderna steg in i kristallrosor
det var i den stunden
hon tog emot hans steg
släppte dem in över
tröskeln
gladde hon sig
det gjorde hon
det var inte av vana
hon tog emot
hon hade visst förlikat
sig med att så är det kommet
och kanske hörde huset
detta kanske hörde rosorna detta förlikande
hur det än var så kom
en man i februarisången
sakta gled hon ut ur
förlikningen av att så är det kommet
modet fyllde henne det
var så ej kommet
han bjöd henne sin hand
därmed löstes bojorna
hon bundit sig i
februarisångerna
övergick så sakteliga i isarnas färder
ja, mannen och kvinnan
vandrade ofta till sjön för att följa skeendet
takdroppen kom,
markernas sidenjordar sjönk sakta in
vindarna smekte dem av
hennes nu sakta vaknande
snödroppar syntes
snödroppar och krokusar
mannen och kvinnan
syntes i ömhet vårda huset
vårda rosorna örterna
träden
ja
isarna gled undan
hon hade släppt
förlikandet
förlikandet var kommet
till ystra kalvar
dansandes i ängen
hon log
såg
ej
vad kom så sakteliga
hon strök det sakteliga
kommande
som, som vore det ett
ömmande sår
spinn, spinn katten min
jag helar dina rivna
sår
så nynnade hon
trodde allt var väl
mannen
planterade
ett vårdträd
de vårdade trädet och
sommaren kom
gräset böljade
träden blomstrade
en tomma tystnaden kom
allt närmre
rosorna slog ut i full
blom
stranden bjöd in dem
de var ett med sjön
med livet
inte med varandra
de gled
gled
och tallarna suckade
varför
sakta nalkades hösten
blomstren steg in i
mognad
steg in i dofter
det var i
februarisången deras händer snuddade vid varandra
det var i novembersången
deras händer gled ur varandras
mannen reste vida in i
skimrandeglädje
kvinnan sörjde så var
det kommet
ändå gladde hon sig i
sitt hjärta
ty hon hörde fåglar
förtälja
om mannens färder
om hans lycka
och hon målade livet
med färger ur regnbågsskålen
förlikade hon sig
kanske gjorde hon det
i visshet av att
allt är inte
det, det var
om du ej
är det
det
är
så vandrade hon till
sjön
såg dropparna i havet
såg att dropparna är
många ändå en
och alla är de havet
för liknar
vindarna i ringen strålar
förväntan
säger
för liknar detta kol
det kol vilket glödde
detta kol vilket glöder
för liknar detta kol
det kol vilket höll gnistan i hand
vilket slocknade, så
slocknade jag ej handen slöt jag runt lågan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar